10. Victoria & Albert

OLYMPUS DIGITAL CAMERA ”Completed applications should be returned by Friday 26 January and interviews will take place in London on 11 February.” Otroligt praktiskt att datum för intervjuerna stod redan i annonsen, tyckte jag. Kunde lägga en liten preliminär notering i min almanacka. Man vill ju inte vara svårbokad om man blir kallad till intervju, det kan ju verka som ointresse för jobbet, men samtidigt vill man inte behöva slå knut på sig själv för att vara på två ställen samtidigt. I det här fallet var jag rätt övertygad om att jag skulle bli kallad till intervju eftersom min CV matchade annonsen väl. Ja med ett stort undantag: önskemålet om flytande walesiska. Min walesiska var lite skraltig. Å andra sidan var den inte avsevärt sämre än Louises eller Bronwens, vilka båda haft jobbet som Regional Officer for Wales för the British Science Association, BSA, tidigare.

The British Science Association är en ärevärdig stiftelse som startades 1831 under det tungvrickande namnet The British Association for the Advancement of Science, av Dickens parodierad som ”the Mudfog Society for the Advancement of Everything”. Namnet förkortades först till BAAS och senare till the BA vilket alla utanför den inre kretsen associerade till ett stort flygbolag. Därför genomfördes efter många års diskussioner ett dyrt namnbyte till the British Science Association. Organisationen startades som en motpol till Royal Society som ansågs för konservativt, centrerat till London och elitistiskt i valet av medlemmar. Det låg antagligen en del sanning i detta för de flesta medlemmar i Royal Society var på den tiden adelsmän och inte vetenskapsmän. Det kan också ha att göra med att bara personer med egen privatförmögenhet, eller en mentor med privatförmögenhet, hade råd att ägna sig åt naturvetenskaplig forskning. Hur som helst skulle det nya BAAS varje år ha ett möte (numera the British Science Festival) i en ny stad.

vakt-london-2 Inför intervjun fick jag en uppgift: planera en tänkt medlemskväll med en viss budget. Ha! För en gammal Uppsalastudent med många poäng nationskunskap var detta en baggis. Intervjupanelen på tre personer såg vederbörligen imponerade ut av min powerpointpresentation, vilket inte var mer än rätt och riktigt. Brittiska intervjuer är annorlunda. Glöm frågor om civilstånd, personlighet, ålder eller fritidsintressen för att se om du passar in i mallen (spelar golf/jagar precis som chefen). Kan du jobbet? Kan du ge exempel på hur du hanterat liknande situationer tidigare? Grattis, då har du rätt kompetens! Panelen följer en mall så alla sökande får samma frågor och svaren betygssättas efteråt. När överraskningen väl hade lagt sig måste jag säga att jag föredrar brittiska jobbintervjuer. Ovanan gjorde att jag mest valde exempel från samma period i mitt CV istället för att sprida ut och få med fler exempel. Förutom detta tyckte jag att jag hade bra svar på alla frågor. Eftersom mina referenser var imponerande var det med fjädrande steg jag efteråt promenerade över till Victoria & Albert museum.

På vägen messade jag Helen, kände att jag måste berätta hur duktig jag varit för någon. Jag studsade nästan fram i gångarna och hade svårt att koncentrera mig på utställningarna. Victoria & Albert, V&A, är annars en favorit. Precis som de andra brittiska nationalmonumenten har de en solid grund att stå på med sina fantastiska samlingar. Men V&A presenterar dem dessutom på ett tilltalande sätt. I entrén plockade jag upp en karta med olika turförslag, där fanns både ”allt på en timme” för den stressade turisten och gömda pärlor för återbesökaren. Karta kunde behövas för att inte tappa bort sig för huset är onekligen stort. För några år sedan fick V&A pris för sina låneväskor. De innehöll kopior av föremål samt olika spel och lekar för att göra familjebesöket roligare. Man behöver inte vara fem år för att uppskatta att kunna ta i kopior av föremål. Eller provsova en kinesisk variant av kudde – en hård träbit. Därefter fick den utsirade lackprylen i glasmontern en helt ny innebörd. Bara det att jag mindes att de hade kinesiska prylar på V&A överhuvudtaget, än mindre form och funktion på något av dem, berodde på att jag hade varit och klämt på innehållet i en ryggsäck.

the-other-boleyn-girl-book-cover Denna gång började jag i British Galleries, V&As basutställning Och vilken utställning det var sedan! Rum efter rum med de mest fantastiska föremål varvade med sittplatser med extra läsning eller prova på rum. Vad sägs om att prova tidtypiska klädattrialjer? Jag stannade till framför en skärm, tryckte igång en video som visade hur den stora statssängen framför mig monterats ihop. Det var betydligt trixigare än jag hade kunnat gissa. Tekniken utnyttjas på V&A som ett komplement till utställningarna, inga interaktiva pekskärmar för skärmarnas egen skull. Jag var framförallt intresserad av kläderna och föremålen från Henrik VIII:s tid. Höll just på att läsa en romantisk kioskvältare om Anne Boleyns syster Mary. Enligt denna vederhäftiga källa var lillasyster Mary kungens älskarinna innan han mötte Anne. Det kan vara hur det vill med det men boken fick en annan dimension när jag föreställde mig att Mary gled omkring i salar möblerade med saker ur montrarna. Kanske hade hon en klänning ur en annan monter?

Det visade sig vara strategiskt att jag började med British Gallery för efter en stund knastrade högtalaren till. Var inte helt säker men de kan ha sagt att de övre våningsplanen skulle stängas. Bottenvåningen var dock öppen i ett par timmar till för det var onsdag och ”late night opening”. Målgrupp 30++. Föredrag för de som ville förkovra sig och ett glas vin i den maffiga entréhallen för dem som ville se och synas. Klart vinet och miljön lockade men det gjorde också Rafaels skisser till Sixtinska kapellet, gipsgalleriet – en skog av imponerande gipsavgjutningar av berömda statyer samt utställningen Fashion som gav mig en ny bild av mode.

Dagen efter fick jag ett glädjande telefonsamtal som förutom jobberbjudande också innehöll konstruktiv feedback på intervjun. Lönen var inget att förhandla om, den stod också i annonsen och var usel. Jag tackade omedelbart ja. Två deltidsjobb gav mindre tid för pubprojektet och skrivande men det fanns ju kvällar och nätter.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *