15. Tidvatten

rullskida-1 Samtalet med pappa ledde till ökad flit vad gäller styrketräning med futonen som tjänstgörande yogamatta. Saknade för ett ögonblick mina rullskidor. Det var ett mycket kort ögonblick, sedan mindes jag exakt vilken uppmärksamhet jag väckte när jag åkte runt på en asfalterad stig i Victoria Park för några år sedan. De sista varven hade jag följe, eller snarare följde, en tjej på cykel. Hon tyckte att jag behövde någon som cyklade före och gjorde plats genom flitigt plingande på ringklockan. I år satsade jag på långpromenader istället.
Promenerade ner till stationen och bad om en retur till Penarth.
– När ska du åka till Penarth?
– Med nästa tåg.
– Det går imorgon.
– Ehh, imorgon?! Tackade för mig, gick istället tvärsöver till busstationen och spanade in busstidtabellerna istället.

Penarth Penarth ligger och klamrar längs en klippkant med utsikt över havet en knapp mil från Cardiff . Det är en sömning fd badort packat med viktorianska jättevillor. På strandpromenaden finns en pir från 1894 med en turistinformation (stängd) och glasskiosk (öppen) inrymd i en paviljong i engelsk-indisk stil. Från piren kan man till vänster se barriären som gjort insjö av Cardiff bay och till höger se hela strandpromenaden. Den steniga stranden lockade. Innan jag vågade mig ner iakttog jag noggrant vattnet en stund, var tidvattnet på väg ut eller in? Jag hyste en hälsosam respekt för tidvatten. Den minskade inte av att jag nyligen sett på BBC att 23 kinesiska musselplockare drunknat i Morecambe Bay när de överraskades av tidvatten. Deras död avslöjade dessutom att de arbetade med svarta slavkontrakt, något som inte direkt minskade harmen i media. På Penarth strand promenerade en hel del personer men jag vågade inte lita på att de hade koll. Efter en stund var jag säker på att vattnet var på väg ut. Även om mina kunskaper om tidvatten var lite luddiga, visste jag åtminstone att om det var på väg ut, dröjde det lång tid innan det kom forsande tillbaka igen.

Penart pir Det blåste friskt och jag var snart ensam på min strandremsa, på ena sidan hav, på den andra tornade höga vita och rosa klippor upp sig. Det är den plats i världen där man kan se mest rosa alabaster utan grävskopa eller dynamit. Vackert, men allt annat än stabilt, så jag höll mig en bit ifrån klipporna för att slippa närkontakt.

Efter en timme hade jag inte kommit ett dugg närmare Lavernock point, där Marconi 1897 tog emot världens första radiomeddelande, sänt från Flat holm 5 km därifrån. Att vända var, och är, något som inte riktigt ingår i min portfölj, då får man ju bara se samma sak igen. Så när jag såg de hoprasade resterna av något som kan ha varit en brygga, eller en trappa, bestämde jag mig för att se om det gick att ta sig upp. De första stegen var lätta, sedan blev det värre. Det fanns inga steg, bara hal lera. Funderade på vad jag gett mig in på, men att vända var nu omöjligt. Slyet såg starkt ut och jag drog mig sakta uppför. Svettig, skakig och lättad nådde jag krönet och möttes av ett staket. På andra sidan staketet kunde jag se en bit gräsmatta, en asfalterad bred gångväg, mer gräs, en bilväg och sedan en rad med pampiga hus. Jag hade hittat Penarths berömda klipppromenad. Klättrade över staketet så snabbt och nonchalant som möjligt och dokumenterade som hastigast skylten ”Access to the beach from this point is extreamly dangerous and anyone doing so could fatally injure themselves.”

Penarth - varningsskylt Några ynka meter och jag hade hamnat rakt in i en annan värld. Från att ha vandrat runt i isolerad ensamhet med elementen hade jag nu hittat södra Wales samlade befolkning. Dessutom verkade det pågå en modeparad av något slag. Jag tittade ner på mina inte alltför rena kläder och sände en längtansfylld tanke ner mot stranden igen. Eftersom jag kände mig grymt malplacerad vek jag av. Gick förbi enorma stenkåkar, en del fortfarande privatbostäder för miljonärer medan andra såg ut som vårdhem för bättre bemedlade pensionärer. Bredvid busshållplatsen hittade jag ett halvtrendigt fik (jag kunde variera mig och behövde inte bara spana efter pubar). Det fanns mycket på menyn som lockade, speciellt som jag var småhungrig. Men jag var ekonomisk och nöjde mig med att läppja på en utmärkt cappucino och bläddra i McCarthy’s Bar, en bok som någon tidigare gäst på Railway street hade lämnat kvar i gästrummet. Boken handlar om Pete McCarthy som reser runt Irland och dricker Guiness. Kanske jag skulle arkivera deckaren och skriva en bok om en kvinna som cyklar runt Wales och provar ale? Jag var så himla nöjd med min idé och min stora sparsamhet på caféet att jag på vägen hem sprang inom både Waterstone’s och Lush och satte sprätt på 25 pund.

Tillbaka på Railway street berättade jag om mina äventyr över en vegetarisk take-away balti. Squid berättade att jag missat möjligheten att besöka en fantastisk pub. Hade jag fortsatt längs stranden hade jag så småningom kommit till the Blue Anchor, en sådan där stråtäckt gammaldags stenstuga vi svenskar förknippar med Storbritannien efter att ha sett för många BBC-serier. Blue Anchors anor går tillbaka till 1380 och ölutbudet ska vara känt vida omkring. Vilken miss! Men det hade inte hjälpt om jag så hade gått till vägs ände, the Blue Anchor brann ner två dagar tidigare. När jag senare konsulterar en karta undrar jag om inte Squid har rört ihop pubarna. Fortsätter man längs stranden kommer man till Swanbridge. The Blue Anchor däremot låg i East Aberthaw, flera kartblad bort.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *