16. Dolly & Dylan

chips Många och långa långpromenader kunde behövas i parti och minut inte bara för vasaloppsformen utan även för kaloribalansen, för så värst hälsosam var inte min nya brittiska livsstil. Luncherna var värst. I början gick jag till TQs café och handlade en grillad panini sprängfylld med smält ost. Senare hittade jag ett café i Cardiff bay som sålde sallad. Nyttigheten stannade dock vid namnet, allting bestod av röror och alla nyttiga ingredienser var insvepta i antingen olja eller majonnäs. Jag behövde bara se mig om bland kollegorna för att hitta avskräckande exempel. De som passerat studieåren var övervägande överviktiga, för att inte säga feta. Jämfört med hur en del av dem såg ut för några år sedan var det tvåsiffriga viktuppgångar vi talar om, även i kilo räknat. Jag tippade att svängen förbi puben på vägen hem från jobbet var en tungt bidragande orsak. Det heter inte ölmage för inte, någon som hört talas om temage?

Te dracks det stora mängder av på jobbet. TQ var mer hierarkiskt än den mest konservativa svenska arbetsplats. Att slå sig i slang med högsta chefen var inte aktuellt. Ville man få fram ett budskap till högsta chefen fick man vackert be sin chef som bad sin chef, som… Men dessa strikta uppdelningar verkade åt båda hållen. Har man väl klättrat upp från lägsta pinnhålet, att arbeta ”i grönt”, behövde man inte ödsla energi på att bevisa för någon att man inte var ”gröning” längre, det visste alla. I Sverige riskerar du som kvinna hela tiden att stämplas som sekreterarämne, om du är det minsta vänlig och hjälpsam. Klarar du av att göra dina egna reseräkningar, ja då har du nått toppen av din förmåga. På TQ hade alla en tydlig roll och med den följde tydliga befogenheter och begränsningar. På lördagarna var jag t ex ansvarig för programverksamheten. Jag var inte ansvarig för gröningarna, det fanns en supervisor för detta. Jag var inte ansvarig för utställningarna, det fanns en jourkille från verkstaden för att se till att de fungerade. Men det var mitt ord som gällde om vem som skulle säga vad i teatern. Ville Sam och Rhys inleda Cool Science med solglasögon, var de först tvungna att få mitt godkännande. Att utvärdera och coacha de som presenterade showerna var den roligaste arbetsuppgiften. Det tråkigaste var när något gick sönder eller tog slut. Mina möjligheter att reparera var högst begränsade, så gick något sönder fick jag anpassa manus så att showen fungerade utan. Första veckorna hände inget värre än att bananerna tog slut, vilket åtgärdades med en tur till närmaste SPAR. Ett par turer och jag lovade mig själv att min sommarshow skulle vara fri från förbrukningsartiklar. Bananerna? De lades i flytande kväve tills de var så stelfrusna att de kunde användas som hammare. Rosor, chips, engångshandskar och gummislangar är andra saker man kan lägga i flytande kväve för att illustrera vad kyla gör med olika material.

Vy från ett bilfönster i norra Wales Kunde det verkligen räknas som jobb att leka med flytande kväve eller var det en hobby? Lönen antydde hobby, trots att alla i teamet hade minst en examen. Kanske förutsätts åtminstone en av följande, äkta man med ”riktigt jobb” eller privatförmögenhet? Men jag jobbade åtminstone inte gratis. Trots lönenivåerna var kön av personer som ville in i branschen långa. För nyutexaminerade utan arbetslivserfarenhet återstod att arbeta gratis som volunteer för att komplettera CV:t. Erbjudanden om volunteer-möjligheter dök med jämna mellanrum upp på olika e‑postlistor. Undrade vad svenska fackföreningar skulle säga om de villkoren? Eller om att söndagen var min enda arbetsfria dag? Det kompenserades kanske av att jag hade sovmorgon till nio de övriga sex dagarna. I Storbritannien var arbetstiden 9 am till 5 pm, precis som i Dolly Partons ”9 to 5”. Det blir, om man räknar bort en timmes lunch, sju timmar per dag. Sju timmars arbetsdag var absolut att föredra framför åtta, det gjorde att jag fick mer tid över till mina olika fritidsprojekt. Tyvärr hade britterna inte fattat finessen med flextid ännu. Alla började 9.00 prick och det gjorde kösituationen helt kaotisk då alla skulle fram med sina bilar till ett och samma klockslag. Jag införde dock raskt en alldeles privat flextid med Helens goda minne. Hon hade varit chef tillräckligt länge för att vara mer intresserad av resultatet av arbetet än exakt när och var det utfördes. Min andra chef Julian satt i Oxford och vad han inte visste om kunde han inte må dåligt av. Dessutom mixade jag de båda jobben och var jag inte på plats på kontoret, kunde det bero på att jag var ute i något fullt legitimt ärende i någon obefolkad avkrok av landet.

I Wales finns befolkningen i söder eller norr medan mitten består av nationalparker och fårbeten. Cardiff, Caerdydd på walesiska, blev Wales huvudstad 1955 (bra TP kunskap). Det var inte alls givet att Cardiff skulle bli huvudstaden, hade tävlingen avgjorts 100 år tidigare hade Merthyr Tydfil mitt i koldistriktet varit en vinnare, och i grannstaden Swansea känner man sig nog fortfarande förbigångna. Längre norrut har Wrexham, Aberystwyth och Machynlleth alla större historiska meriter än Cardiff.

Cardiff har störst befolkning men kanske blev Cardiff huvudstad för att det är den stad som är lättast att ta sig till, om man är engelsman. Åtminstone misstänkte jag det efter några resor i landet i och utanför jobbet. Efter jobbet fortsatte jag att testa pubar (arbeta på ölmagen). Eli Jenkins hamnade dock inte på min tioitopplista. Ölutbudet var mediokert och belysningen inte inbjudande. Namnet Eli Jenkins kom från en invånare i den lilla walesiska sjöstaden LLaregyb (tips, läs namnet baklänges). Jag har aldrig besökt LLaregyb, det är inte lätt för den finns inte med på några vanliga kartor, utan är en del av radiopjäsen Milk Wood. Ett verk av den walesiska nationalskalden Dylan Thomas. Hans minne och skrivarstuga vårdas ömt i Swansea, fast han bodde större delen av sitt inte alltför långa liv i London. Eftersom hans liv kortades av flitigt intag av ädla drycker är det på något sätt passande att en av hans figurer lever vidare i ett pubnamn.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA Eli var favoritstället för kontorspersonalen på TQ, det var på Eli de samlades när det var dags för hejdåöl. Jag tänkte att det var säkrast att vara social när man var ny på jobbet så jag hängde på även när jag aldrig träffat föremålet för avfirningen tidigare, en irländska som på oklara grunder fått sparken från ekonomiavdelningen. En populär teori var att orsaken var att hon var för trevlig mot resten av personalen. Jag kände mig förkyld så jag skulle bara dricka en snabb öl. Men när jag såg W komma in kom jag plötsligt ihåg den välkända sanningen att man inte kan dricka en ynka liten pint, den kan känna sig ensam i magen. Det var säkrast att dricka två och samtidigt passa på och bjuda W och två av de andra studenterna, Katie och Sav. Sav, eller Savita, är en superambitiös kanadensiska med indiskt påbrå som kryddar varannan mening med ”awesome”. Katie, en smal engelska med ett enormt ljust hårsvall hyrde samma rum som jag gjorde när jag studerade. Samma bostad, samma utbildning, klart vi hade mycket att tala om. Så mycket att när W och Sav skulle gå vidare för att äta bjöd jag raskt in mig själv. Vi gick till ett av deras favoritställen, en indisk restaurang i Grangetown. Indisk som i indisk, inte curry, som är ett brittiskt kök med avlägset släktskap med indisk mat. Sav noterade att alla kockarna var män och bestämde sig för att dra dit sin mammas indiska släkt om de någon gång kom på besök. De led tydligen av vanföreställningarna att matlagning var kvinnogöra. Sav berättade också att hennes mormor var kanonduktig att laga veganmat, medan hennes mamma bara var vegan när släkten såg. W önskade att Sav ärvt recepten, han var vegan och i behov av inspiration. Jag frågade givetvis varför han var vegan och detta ledde till en diskussion om vad som är väsentligast: omsorg om djuren eller omsorg om planeten. Jag argumenterade att skinnskor och päls var biologiskt nedbrytbara produkter gjorda av förnyelsebara resurser. W höll inte med. Ingen övertygade den andra men det var mindre väsentligt. Det viktiga var att jag fick lyssna på hans helt underbara dialekt medan han la fram sina argument. Accenten var lite lätt halvsläpig. Inte riktigt Mellanvästern, utan något mitt emellan Kaliforniskt hurtig och New England-stroppigt. Han såg ut som den fulländade hippin med sitt skägg, långa hår och ärr efter piercingringar. Detta råkade vara raka motsatsen till mitt mansideal, men så fruktansvärt charmig att jag blev alldeles knäsvag. Tyvärr visade mina subtila efterforskningar (”hur gammal är du?”) att han var 23! Tjugotre! Får man verkligen vara så ung? Han såg minst 28 (= lovlig) ut.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *