24. St David

st-david-gym-1 Tävlingen om vad som ska bli mitt nya sätt att hålla mig i form går in i en ny fas. De tävlande är just nu mitt gamla gym The Village, min landlady Glenys gym, ett studentställe och ett gym på St Davids hotell.

Ska presentera de tävlande lite närmare. The Village är ett familjevänligt hotell strax utanför stan med gym och en liten pool. Det var nog snarare poolen och relaxavdelningen än själva träningsmöjligheterna som lockade dit Mandy, Jen och hennes man, tre personer jag lärt känna via min dåvarande landlady. Mandy och Jen lockade i sin tur med mig och det blev ett regelbundet fredagsnöje att gå dit, dra i några vikter, plaska runt i poolen en stund för att sedan avsluta med kaffe eller en sallad. Det funkade jättebra så länge jag nöjde mig att åka dit en eller två gånger i veckan på de tider som de bilburna skulle dit, men sedan fick jag för mig att jag skulle öka träningsdosen och ta mig dit på egen hand. Dålig idé. Experimentet involverade både lokaltåg och nej-vi-är-inte-synkade-med-tågtiderna-landsortsbuss och gjordes aldrig om igen. Jag har fortfarande inte någon bil så vi kan stryka the Village ur diskussionen.

Glenys går på ett gym som enligt henne ligger i närheten och är relativt billigt eftersom det saknar pool. Billigt låter bra och jag skulle tro att jag faktiskt kan klara av att träna även utan bubbelpool och spa-anläggning. Glenys har skaffat mig en gratis prova på-biljett så att jag kan genomföra en bättre studie. Har kikat på deras schema och de har få kvällsklasser, kanske är det ett hemmafru- och pensionärsgym? I så fall går det bort. En av Gaz kompisar, som är cirkusartist, rekommenderar ett studentställe där man betalar per gång. Tanken är lockande men det finns en poäng med ett dyrt medlemskap: man är tvungen att använda det oftare för att få valuta för sina pengar. Om man tänker att ett gymbesök max får kosta som en biobiljett så är det bara att räkna ut hur ofta man behöver gå dit. Är svaret 1-2 gånger i veckan är det prisvärt för då kan man få ner gångerpriset genom att öka dosen till 3-4 gånger per vecka.

påskliljor framför museet Den sista tävlande i gymtävlingen, St Davids hotell, måste man nog besöka ett par gånger om dagen för att få ekonomi i det hela. Jen och hennes man har bytt upp sig sedan sist till ett gym med en fantastisk placering för min del, precis bredvid jobbet. Cardiff Bay ståtar med ett av Cardiffs två femstjärniga hotell och det har som alla femstjärniga hotell givetvis ett förstklassigt spa med träningsmöjligheter. På taket sitter två vingar som jag inte alls förstått vitsen med, de är tydligen en arkitektonisk stolthet som ska föreställa vindspända segel och påminna om hamnens stolta förflutna. För säkerhets skull har hotellet dessutom lånat sitt namn av Wales skyddshelgon, St David. Han har också givit namnet till ett konsertcenter, en stad i västra Wales och 50 kyrkor. St Davids historia skrevs ner på 1100-talet, ett par hundra år efter hans död och är väl därmed tämligen utbroderad. Han lär ha varit av kungligt blod, om det sedan var så att han var släkt med kung Arthur på sin mammas eller pappas sida, om hans mamma var en våldtagen nunna eller om han helt enkelt bara var son till en sydwalesisk prins och en lokal hövdingadotter är höjt i dunkel. David valde i alla fall den kyrkliga banan, munk, biskop, bygga kloster och kristna hedningar. Möjligen dog han faktiskt på sin påstådda dödsdag den 1 mars 589. I alla fall firas nationaldagen den 1 mars till åminnelse av hans död. Fast det visste inte jag första mars. Jag var i St David shoppingcenter och blev ganska överraskad när kvinnor klädda i gammaldags kläder, röda kjolar och svarta hattar, delade ut påskliljor. Att man delade ut påskliljor kan bero på språkförbistring. Purjolök heter cenhinen på walesiska och påskliljor cenhinen pedr. Purjolök var de walesiska regementens särskilda emblem sedan St David rekommenderade sitt folk att bära purjo i hatten för att skilja vän från fiende under ett slag mot Saxarna. Det skulle också kunna ligga pr-mässiga skäl bakom att nationalblomman byttes ut från purjolök till påskliljor. Purjolökar hade kanske inte varit lika stor försäljningsframgång, eller ens tillgängliga, i mars. St Davids är också namnet på en svart flagga med gult kors. Den syns ibland som ett alternativ till den grönvita drakflaggan.

Med ett sådant namn på hotellet och dessutom fem stjärnor var jag grymt nyfiken på hur det såg ut inuti. Mötte Jen och hennes man klockan kvart i sju i entrén. Tyvärr visade det sig att aqua fit-passet hade bytt tid. Vi såg nog rätt snopna ut, receptionisten släppte därför in mig gratis. Det var precis så lyxigt inuti som förväntat. Bredvid den lilla poolen en relaxavdelning med olika drycker och ett stort fruktfat. Jag hade inte väntat mig något annat från Jen. Hon är en underbar motsats, å ena sidan medlem i en kristen begränsande sekt, å andra sidan en driven och välbetald affärskvinna med en MBA. Hon och hennes man bor i ett modernt hus med hög standard, både dubbelglas och centralvärme. Jen, eller Jennifer, är också inblandad i flera av mina boenden. Jag lärde känna henne via min förra landlady Cath och nu bor jag hos en av hennes släktingar, Glenys.

Hittade en lapp bredvid micron när jag kom hemcyklande från jobbet. ”Min mamma har brutit foten och ligger på Heath hospital” och så ett telefonnummer. Varför har Glenys lämnat sitt telefonnummer, det har jag ju redan, tänkte jag innan jag insåg att det var hennes son, polisen, som har skrivit lappen. Skickade genast ett sms till sonen, beklagade och frågade om det fanns något jag kunde göra. Han ringde upp och berättade att Glenys trampat snett på en av barnbarnens leksaker och brutit hälen, hur man nu gör det. Lös var den i alla fall och på sjukhus var hon.

Dagen efter åker jag till Heath hospital med Jen och hennes man för att hälsa på. Men hur hittar man till avdelning 8:6? Vi snurrar runt i ändlösa korridorer, virrar runt byggarbetsplatser och stora ödsliga trapphus. Räddningen kommer i form av Mr Harris, min favoritcykelförsäljare, som varit och hälsat på sin far på canceravdelningen. Med hjälp av hans instruktioner hittar vi Glenys som ligger och dåsar. Det är hennes första sjukhusbesök sedan hon födde polisen och det är ingenting hon rekommenderar, tvärtom. Hon har fått ett eget rum, eller skrubb, med utsikt mot en parkeringsplats. Röra sig kan hon inte med sitt gipsade ben och varken maten eller personalen faller henne i smaken.

Det var klart att vi skulle åka och hälsa på Glenys på sjukhuset men tajmingen hade kunnat vara bättre. Tidigare under dagen mötte jag W i verkstadskorridoren. Det var såklart ingen större slump att vi möttes så mycket som jag springer i den korridoren. Korridoren är kortaste vägen in i huset från bakgården där den blå lådan som studenternas huserar i står. Varje gång W, eller någon av de andra studenterna, har något ärende in i huset passerar de därför genom den korridoren och sedan utanför fönstret till vårt kontor. Korridoren innehåller också vårt närmaste fikarum och toaletter. De vet ju alla att det är nyttigt för hyn att dricka mycket vatten och om man erbjuder sig att hämta te till hela gänget vinner man enkla popularitetspoäng. Jag uppvisar en enastående flit i att hämta te. Vad W har för ursäkt vet jag inte, jag bara noterar hans hårsvall titt som tätt. Det är en konst att försöka gissa hur länge han ska vara borta, dvs när han kommer att passera åt andra hållet igen, så jag vet när det är dags att hämta nästa kopp te. Ibland lyckas jag och då kan det hända att man råkar stöta ihop i korridoren. Väggarna är alldeles utmärkta att luta sig emot och hans amerikanska accent är helt underbar att lyssna till, det är bara att komma på några lämpliga frågor.

Den här vägen har jag fått reda på att han vill ta upp klättring igen. Vill jag följa med? Jag vill mer än gärna följa med på precis vad som helst – förutom klättring. Jag har inte riktigt den rätta kroppsformen, för långa naglar, för klena armar, för att inte tala om delen mellan extremiteterna, jag är inte direkt byggd som en spindel. Denna kunskap om hans fritidsintressen är ovärderlig. Den gör att jag kan kasta ur mig en spontan fråga om han klättrat något på sistone när vi stöter ihop i korridoren och så är ett samtal igång. Denna gång berättade W om en jazzklubb som han var intresserad av att kika närmare på. Jag svarade med spelad nonchalans att jag också har ett stort (nyvaknat) intresse för obskyra jazzklubbar. De hade öppet på onsdagar och just idag var det ju onsdag men jag skulle ju till sjukhuset. Får vänta en vecka. En HEL vecka. Jag visste inte om jag skulle studsa tillbaka till rummet för att samtalet gått så bra eller sura över den utomordentligt värdelösa tajmingen – var Glenys tvungen att bryta foten just nu?

mjolkflaska-1 Glenys sjukhusvistelse betyder att jag nu har huset för mig självt. Det betyder också att jag plötsligt blivit ansvarig för den gröna påsen och grannens mjölkflaskor. Den första flaskan gjorde mig överlycklig: en klassisk brittisk mjölkflaska! Jag plockade fram kameran och dokumenterade den. Jag trodde att traditionen var utdöd och bara existerade i brittiska deckare, där antalet övergivna flaskor utanför stugdörren ger hjälten/hjältinnan ovärderliga ledtrådar i hur länge offret har varit försvunnet. Men det visade sig att yrket mjölkbud existerar fortfarande, även om det inte känns som något framtidsyrke i ett land där ingen över åtta år dricker mjölk. Det enda användningen för mjölk i ett normalt brittiskt hushåll är att hälla den i teet. Där är den visserligen obligatorisk. Gissar att det är en tradition från forna tiders finporslin som inte tålde hett te. För att skydda porslinet hällde man först lite kall mjölk i koppen. Numera klarar de typiska temuggarna hett te men mjölken är fortfarande ett måste. Det finns dock en gräns för hur många koppar te man kan dricka per dag. Vad ska jag göra med all mjölk? Och ska jag fortsätta plocka in mjölkflaskorna åt Glenys bortresta granne – fulla flaskor utanför dörren skulle avslöja för andra än detektiver att huset tillfälligt var tomt?

llandaff cathedral De gröna påsarna var ett annat bekymmer. Även britter har börjat med återvinning. Glöm dock en skog av olika sopkärl under diskbänken och att leta efter batteriholkar. Allting som går att återvinna läggs i en grön påse, ställs utanför dörren och fraktas sedan iväg. Någonstans står det sedan någon och sorterar plast för sig och metall för sig. När de gröna påsarna infördes delades de ut gratis för att uppmuntra användning. Använda var precis vad de blev, eftersom de var billigare än de svarta slängde folk alla sina sopor i de gröna. Så numera kostar de lika mycket. Det är dock inte från alla områden de hämtas, återvinning verkar vara förbehållet kvarter med vita britter. Hämtas gör de någon viss dag. Vilken dag det är, är antagligen något som husägarna känner till. För när jag cyklar till jobbet en morgon står det prydliga säckar utanför husen längs hela vägen. Är nästa tillfälle om en, två eller tre veckor? Och kan jag i så fall komma ihåg påsen till dess? Detta funderar jag på medan jag trampar till jobbet. Efter många försök, några rejäla omvägar och ett antal snedcyklingar har jag hittat en vettig cykelväg till jobbet. Den går på småvägar fram till Llandaff cathedral där jag ansluter till Taff trail, en cykel- och vandringsled som går mellan Brecon och Cardiff Bay. Min nya väg till jobbet längs floden Taff genom Bute park är både bilfri och vacker!

En reaktion på “24. St David

  1. Pingback: Wales nationaldag St David’s Day | Jakten på den perfekta puben

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *