3. Railway street

OLYMPUS DIGITAL CAMERA Snabbaste sättet till södra Wales från Heathrow är med tåg från Reading. Reading når man med buss och har man bara en tågbiljett, inte velar runt utan raskar av bussen, greppar sin packning, tar det långa benet genom stationshallen och väljer rätt spärrvakt så kan man oftast hoppa direkt på ett grönt Great Western som rullar in lagom tills man når perrongen. Förutsatt alltså att man har en tågbiljett. Det hade inte jag. Så jag fick vackert ställa mig i biljettkön och därifrån vinka adjö till tåget. Därefter hade jag sisådär femtioåtta minuter på mig att testa utbudet av coffee shops. Det finns tre. Och ett Burger King, en blomaffär och en plakett som förkunnar att drottningen var här 4 april 1989.

Det hade åtminstone inte trillat ner några löv eller regnat vilket var bra för i de fallen går tågen inte alls. Det hade jag råkat ut för vid andra tillfällen. Men då möttes jag av en skog av gulvästade personer som rekommenderar flygplatshotell redan på Heathrow. Men denna gång var det nog med förseningarna på flyget. Tågen i Storbritannien har privatiserats. Det betyder att det finns fler tågbolag än flygbolag och att priserna är högre än på flyget. Boka sittplats gör man inte. Det gör man på bussen. Eller så gör man det i alla fall. Det är rätt många som bokat sittplats på tåget. Exakt hur många de är behöver man bara kliva ombord på tåget för att ta reda på. De säten där det sticker upp en vit pappersremsa ur en särskild hållare i ryggstödet är bokade. Möjligen är de bokade på den sträcka som du vill åka eller så gällde reservationen en tidigare bit. Det är bara att luta sig fram och läsa på dem. Oftast är det fritt fram i alla fall för passageraren kan lika gärna ha valt tåget före eller efter, biljetten är densamma. Om du själv är den som har bokat en biljett så kommer här ett tips. F och B står för front och back, 23 B och 23 F är sätena mitt emot varandra.

Det hade redan mörknat när tåget nådde fram till Cardiff som speciellt för min återkomst bjöd på en extra lång taxikö och en särskilt elak januarivind. Till slut kunde jag dock baxa in Heffaklumpen hos Gareth, kallad Gaz. Till skillnad från de som flyttar av karriärskäl startade jag inte min vistelse på hotell. Och till skillnad från de som flyttar av kärleksskäl så gällde mitt boende bara i några dagar. Gaz är en väldigt god vän men absolut inget mer. Det närmaste vi kommit en romantisk förveckling är att jag en gång frågade om han ville följa med mig på en rugbymatch. Nu var det inte hans kropp jag var ute efter utan hans rugbykunskaper. Gaz tyckte det var kul, det var första gången en kvinna föreslagit rugby. Han var något mindre nöjd femtiotolfte gången jag frågade varför si eller så hände på planen. Rugby är komplicerat, det är också något av en walesisk nationalsport. Gaz är walesare. Det är mycket viktigt. Att kalla honom engelsman vore en grov förolämpning. Han är född i norra Wales, i druidernas hemvist Anglesey och övertygad vegetarian. Gaz var piercad i halva ansiktet åtminstone ett decennium innan det blev modernt. Ringarna och det rakade huvudet gjorde att han kanske inte såg jätteintellektuell ut vid första anblicken, men Gaz var den som fick högst betyg för sin språkanvändning under den masterutbildning, MSc, i Science Communication som vi träffades på. Döm aldrig hunden efter håret. Eller ansiktsringarna.

splott-3 Ska man vara helt korrekt så var det inte Gaz som erbjöd mig husrum eftersom Gaz i sin tur var inneboende hos Squid. Squid, som gissningsvis har ett annat dopnamn, är en annan tämligen kortväxt vegetarian. Inte heller han kunde ståta med någon vidare kalufs. Hur länge Gaz hade bott på Railway street hos Squid var höjt i dunkel men han hade bott där, eller åtminstone haft det som bas, så länge jag känt honom. Innan vår gemensamma utbildning brukade Gaz åka över till Tyskland, Luxemburg eller Schweiz emellanåt, jobba några månader med att bygga utställningar och komma hem med tillräckligt med pengar för att göra vad han ville ett tag. Det lät som ett fantastiskt fritt och bekymmerslöst liv men som svensk van vid orange kuvert så funderade jag (dock inte högt): pensionen då? Eget hem?

Squids hus var byggt i slutet av 1800‑talet och var ett sådant där typiskt smalt tvåvåningshus, terraced house, som kantar stadsgatorna i halva Storbritannien. Utåt gatan visar alla hus upp en identisk proper stenfasad men inåt bakgårdarna kan det se ut precis hur som helst. Allteftersom olika ägare har byggt till bakåt så finns det inte ett hus som liknar det andra från den sidan. Hade husen legat i Sverige så hade de antagligen dömts ut av hälsomyndigheterna som otjänliga som människobostad och rivits för sisådär femtio år sedan. Grannhuset, av samma datum och ungefärligen samma skick om man enbart bedömer det från utsidan, såldes en vecka tidigare för tre gånger värdet på min 2:a i centrala Malmö.

På undervåningen fanns en smal hall, ett vardagsrum ut mot gatan och kök och badrum in mot trädgården. Badrummet (badkar ingen dusch) ingick inte i original utan var tillbyggt efteråt av någon byggare från Medelhavsklimat som inte trodde på det här med isolering. På ovanvåningen fanns tre dörrar och bakom en av dem fanns mitt hem för de närmaste nätterna. Bakom de andra två gissade jag att Gaz respektive Squid sov men det här med att gå husesyn är en strikt svensk tradition. De två våningarna bands samman av en trappa som såg misstänkt antik ut. Jag tassade försiktigt i trappan och undvek att springa utifall den skulle ge vika för min vikt.

Väggarna i de publika delarna av huset dvs undervåningen, var målade i en horribel orange färg. Jag hade bara varit på plats i någon timme i en vilt främmande människas hus när jag började komma med inredningstips. Det var ren tur att jag fick reda på att den orange väggfärgen var ny innan jag föreslog att den skyndsamt borde utgå. Golven var givetvis täckta av blandade heltäckningsmattor, de flesta i brungråa toner. Om det är originalfärgen eller en effekt av långvarigt klampande med kängor och frånvaro av städutrustning var svårt att bedöma. Antagligen blev varken mattorna, väggarna eller taket på något sätt renare av att dagligen bli insvepta i sötaktig haschrök.

Köket saknade fullt trendriktigt överskåp men det hade inget med mode att göra utan det snarare ett resultat av att ingen någonsin fått tummen ur att sätta upp några. På den ena väggen fanns några smala hyllor där blandade ölglas trängdes med en sortering av plast‑ och glasburkar med varierande innehåll. Några kunde jag identifiera som bönor, linser och, efter visst sniffande, kom jag fram till att minst en, möjligen två, av påsarna innehöll torkad timjan som passerat bäst före datum.

Ur det – om jag är diplomatisk – grisiga kylskåpet trollade Gaz fram middagen på färsk pasta, pesto och en sallad med vårlök, körsbärstomater, vattenkrasse, färsk spenat med en dressing av pumpafröolja och balsamvinäger. Mycket välkommet efter en dag med flygplanskost! Därefter jämförde vi karriärvägar sedan senast. Mina bidrag var utställningstexter till en rymdutställning på Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm och så teknikhistorian på Malmö Museer. Jag tog bara upp de roliga delarna och hoppade över bitarna med despoter och fega kollegor. Gaz i sin tur hade startat en science circus och tagit med till Glastonbury – Storbritanniens svar på Roskilde. Syftet var att ta med naturvetenskap ut till de som normalt inte träffar på det, eller kanske t o m undviker det. Inspiration till cirkusen hade Gaz fått av sina vänner som driver en vanlig cirkus.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *