41. Blinkande stjärnsymfonier

baka-1 Köket på Splott road är vid närmare påseende fortfarande fullt användbart, vilket är bra för jag har blivit grymt för­tjust i bakmaskinen. Jag har nämligen kapitulerat för den brittiska institutionen lunchmackan. På den gamla Fair­watertiden gjorde jag matlådor som fick verkstadskillarna att bli gröna i ansiktet av avundsjuka när jag mikrade dem. Men det ids jag inte längre. Man måste dock inte äta plast­förpackade trekantsmackor med tonfiskfyllning för det. Jag har efter en hel del letande upptäckt att i hälsokostaffärerna finns det roliga mjölsorter. I de vanliga affärerna kan man välja mellan plain och self-rising dvs vitt vetemjöl med eller utan bakpulver. Det blir ganska tråkigt bröd. Men nu experimenteras det med allehanda mjöl, frön och gryn. Resultaten bär jag sedan med mig till jobbet där de utgör grund för Helens och mina lunchknytis. Ibland stämmer vi av i förväg vem som tar med vad men oftast så delar vi bara på det vi råkar ha fått med oss. En burk hommous delas med fördel på två, framförallt efter att jag råkade vända på burken och läste kaloriinnehållet. Helen älskar ost och har nästan alltid med sig intressanta ostar från sina besök i ostaffären. Nu när det är varmt kan vi förlägga våra veckovisa uppdykanden i det övre personalrummet till balkongen – man visar sig när man passerar ut och in i alla fall. Oftast skippar vi dock nätverkandet helt och sätter oss på en bänk nedanför studenternas låda och tittar ut över vattnet.

När hela public programmes på torsdagen skulle fira bar det istället av till IKEA för lunch. Vi hade verkligen anledning, hela planeringen för nästa läsår klarades av på en förmiddag utan en endaste kontrovers. Värre lär det ha varit förra året då det fanns ömma tår och sårade självkänslor att ta hänsyn till. I år var det enkelt. Helen och jag var helt överens och om Phil hade en avvikande åsikt så hade han vett att hålla den för sig själv. Bra shower tål att sättas upp igen, halvbra kan revideras och dåliga bör arkiveras. Generellt led alla teatershower i TQ’s arkiv av för liten budget för fräcka experiment och dyr rekvisita. Det behövde inte nöd­vändigtvis betyda katastrof. Proffsig personal kan lyfta den mest patetiska monolog och göra en minnesvärd show med glimten i ögat. Det var värre med de färdiginspelade planetarieshowerna. Inför genomgången av dem hade Phil gjort floskelbingobrickor. Det var kanske inte speciellt vänligt mot våra föregångare men vi hade vansinnigt roligt. Mitt hatobjekt nummer ett blev ”twinkling symphonies of stars”. Under mycket fniss bestämde vi att helt enkelt begrava majoriteten av planetarieshowerna. Medan vi prod­ucerar nya med högre standard får vi helt enkelt åter­använda det fåtal som är bra om och om igen och kalla det ”extra shower på allmän begäran”.

the Wharf Efter jobbet flyr jag till de publika vardagsrummen för att undgå kaoset i huset. The Wharf är den allra första pub jag besökte i Cardiff. Året var 1998 och jag besökte Cardiff som medlem i en fyra personers kommitté från Norrköping med uppdrag att bygga ett science centre i den gamla värmekyrkan i industrilandskapet. Namnet skulle vara Himmel och hav. Finansieringen var i princip klar med Wallenbergpengar som grund och en rejäl årlig slant till driften från staten. Men så bytte Anders Flodström rektorstolen i Linköping till den på KTH och plötsligt fanns inte en krona. Men det visste vi inte när vi besökte the Wharf, då var vi fulla av entusiasm. Som alla science centre-kommitéer med självaktning åkte vi på inspirationsresa till Cardiff och Bristol. Tyvärr kom jag med i projektet ett halvår för sent för att följa med på den amerikanska turnén och missade ur-science centret Exploratorium i San Fransisco.

Det är trevligt att äntligen vara på återbesök. I dubbel bemärkelse. Sav rörde ihop the Warf med Atlantic Wharf och skickade mig till fel ställe. Ett telefonsamtal och en extra cykeltur senare är jag på rätt plats. Jag är återigen förundrad över att vi faktiskt överlevde före mobilernas tid. Jag är också döhungrig och helt slut. Det är inte omvägen som tagit knäcken på mig, utan en shoppingexpedition. Upptäckte att flotta Howells hade någon form av endagsrea med 20 procent på större delen av sortimentet. Jag avskyr verkligen hela slita-i-varorna stressen och var på väg ut tomhänt vid mer än ett tillfälle. Men jag har verkligen ebb i garderoben så jag bet ihop och armbågade mig vidare. Ett tag hade jag plockat åt mig fem bh:ar och ställt mig i kö till provhytterna. Kön var enorm och värmen överväldigande så jag hängde tillbaka allihop och flydde mot utgången. Hann en halv våning ner, stannade och tog tre djupa ande­tag, intalade mig själv att jag skulle ångra mig om jag rusade ut på gatan, vände och betalade en oprovad bh. Var så nöjd med mig själv att jag i bara farten fick tag i ett svart tajt V-ringat linne som var ganska smickrande. Har man ett sprillans nytt linne i en kasse kan man omöjligt sitta på the Wharf i sin gamla svettiga tröja. Smiter in på toaletten och byter till det nya linnet innan jag går till baren och beställer en steak and ale pie och en Brains SA.

Synd att det är så trist ölutbud på the Wharf för byggnaden har verkligen karaktär. Men ölen är nu en väsentlig del av pubupplevelsen, så slutbetyget blir mediokert. Ansluter till W, Sav, Lotta och Greg som sitter i ett hörn med utsikt mot en liten scen. Orsaken till att vi träffas på the Wharf är att de en gång i veckan har stand-up comedy och större delen av sällskapet är teaterintresserade. Lottas skådespelar­drömmar har precis fört henne till London på audition. Hon oroar sig nu för att hennes chef insett att hon inte var sjuk trots att hon sjukskrev sig. Sav är med i en teatergrupp dit även W har letat sig emellanåt så det är bara jag och Greg som är udda i sällskapet. När W ger sig av hemåt svalnar mitt intresse för stå-upp komik snabbt och när en man strax därefter kommer förbi för att kräva inträde ursäktar jag mig.

Sav är kanontrevlig på alla sätt och vis och jag gillar Lotta och Greg också men det vore kul att träffa W ensam någon gång också. Min chans för en träff på tu man hand kommer snabbare än jag anar. W är inbjuden till ett bröllop i USA och behöver hyra en smoking. Beställningen görs via ett formulär där man fyller i sina mått. Jag har erbjudit mig att hjälpa till med mätningen och dessutom utgett mig för att vara expert i området. Måttband har jag, märkt IKEA, och jag läste syslöjd i grundskolan så hur svårt kan det vara?

Tydligen svårare än jag mindes. Det var visst några år sedan jag slutade skolan. Men entusiasmen är det inget fel på så jag kryper omkring, mäter och funderar om jag mätt på rätt ställe. Mäter lite extra för säkerhets skull, drar i måttbandet för att få det slätt och kommenderar bylsiga kläder av. Får till slut kapitulera och ta Internet till hjälp för att kolla vad som menas med axelmått, bröstmått och höftmått. Ska måtten anges i inch eller centimeter? Det blir kanske ingen krasch a la Mars Climate Orbiter om jag väljer fel men det kan bli en märklig utstyrsel.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *