58. Tetley’s bitter

OLYMPUS DIGITAL CAMERA Vid sidan av ölprovningen har jag haft en liten klädtävling på gång. Den är nu avgjord efter en rafflande slutspurt. Jag har identifierat en kreation som jag tror (hoppas) är helt oslagbar. Jag kan helt enkelt inte tro att det går att bräcka vinnaren. Min tidigare toppkandidat, en silverpaljettromb­topp (alltså en fyrkantig bit paljetttyg som delvis täckte framsidan av en person) har petats ner till silverplats. Men innan vinnaren avslöjas ska det delas ut ett heders­omnämnande i klassen ”bara för att de är trendiga så är de inte klädsamma”, detta pris går till alla de toppar på temat fluffiga volanger som vandrar runt på staden. Om man vill förstärka sin päronformade kroppsmodell så är de kanon. Framförallt i den citrongula variant som verkar särskilt populär. Den ger en garanterad lungsiktig färgton till alla som saknar afrikanska gener.

Nu till det spännande ögonblicket. Vinnaren är: Sophie-Ellen. Namnet gick att läsa i ländryggen. Tatueringen satt ovanför ett tio centimeter brett tajt band som agerade – jag är osäker på om det skulle vara kjol, skärp eller trosa faktiskt. Samma glansiga beige tyg hade även knutits ett varv runt bysten. Så vitt jag kunde bedöma ingick inte bh i garderoben. För att slippa frysa, för att göra åt resten av tyget eller som en eftergift åt eventuella klädkoder hade Sophie-Ellen snott ihop ett par vida strutärmar av samma tyg. De satt fast på överarmarna med hjälp av gummiband och täckte armarna ända ner till handlederna. Kreationen avslutades med ett par högklackade skor i matchande färg.

Sophie-Ellen vinglade nerför St Marys street framför mig, Sav och Katie igår kväll. Vi tappade bort henne när jag envisades med att gå in i en nattöppen affär för att ladda upp mitt kontantkort. Laddade med 20 pund och blev något förvånad imorse när de var borta. Mysteriet får sin för­klaring när jag kollar min e-post och hittar följande från kompis Anders i Göteborg: ”Hmmm det är inte så att du har en mobil med nummer +447969xxxxxx? För i så fall så har du sms:at mig en del i natt. Du är typ den enda jag känner UK som skulle kunna tänkas ha mitt nummer i mobilen… Har fått typ 100 så långt men det bara kommer flera när jag tömmer inkorgen :(”

Jag tar upp min mobilen och inser att 100 är nog att över-driva en smula, men jag raderar 69 leveransrapporter. Jag ber vederbörligen om ursäkt och lägger in en ny kontakt på A utan telefonnummer. Låt telefonen ringa dit!

När sms:n gick iväg var jag dock lyckligt ovetande om att de tillsammans med mitt ovanligt stora alkoholintag innebar en av de dyrare utekvällarna under min tid i Cardiff. Hinkade i mig Tetley’s bitter, ett Carlsbergöl som fått sitt namn av en Joshua Tetley. Det sägs att hans bryggeri användes som laboratorium av kemisten Joseph Priestley. Priestley är intressant då han i engelskspråkig litteratur anges som upp­täckaren av syre. I själva verket var han nummer två, men den som först publicerade upptäckten av syre. Svensken Scheele var före men hans epokgörande upptäckt fastnade hos de långsamma nissarna på tryckeriet och nådde inte ut i tid. Historien att Priestley använde ölbryggeriet som laboratorium och kanske upptäckte syret där är rolig men eftersom Tetley grundade sitt bryggeri 1822, tjugoåtta år efter att Priestly utvandrade till USA har jag svårt att sätta tilltro till just den skrönan.

Nu tänkte jag inte så mycket på syret medan jag klämde i mig all tetley utan var fullt upptagen med att visa att jag minsann hade roligt och fundera över hur man kan avgöra att det är en gaybar man har hamnat på? Är det frekvensen av kindpussar? Den för Cardiff ovanliga mängden muskel­massa som finns till beskådande i tajta kläder? Eller att det finns män som dansar ensamma på dansgolvet?

Dagen efter funderar jag över hur man kan avgöra att man hamnat mitt i en religiös sekt. Ja det är inte alltför svårt då dagen ägnas åt en massa lovprisning och snack om Gud. Men vad är det som gör att man kan klistra etiketten kristna på människorna omkring mig? Jeansfrekvensen är hög, frisyrerna konventionella, ansiktena alldagliga. Det måste vara något mer odefinierbart i själva kroppsspråket. Noterar också att den gängse positionen för lovprisning är synner­ligen lik trä-positionen i yoga, en position som jag alltid känner mig stark i. Detta är viktiga detaljer att komma ihåg om man ska starta en egen sekt någon gång. En egen sekt är nog ett av de få sätten att bli rik på om man inte spelar poker. För att sekten ska bli populär ska jag erbjuda extra många helgdagar. Förutom de klassiska som anammats av de flesta religioner, mitt i vintern, mitt i sommaren, vid slakt och skörd tror att jag ska införa några till. Vad sägs om varje måndag? Tredagarshelger borde vara ett attraktivt lockbete. Eller varför inte fyra, baka ihop muslimernas fredag, judarnas lördag, de kristnas söndag och lägg till en måndag till en fyradagars helg. Jippi!

Jag har följt med mina vänner Cath, Jen, Pete och Mandy på gudstjänst, är lite nyfiken på vad de gör varje söndag och vill uppleva så mycket som möjligt innan jag flyttar tillbaka till Sverige. Trots att jag för närvarande har ett ovanligt stort behov av gemenskap, kärlek och mening med livet, går jag därifrån ofrälst. En av alla saker jag hakar upp mig på är det faktum att hela församlingen leds av män. Dessa män är alla givetvis gifta och deras fruar är någon form av appen­dix. Predikanten för dagen kommer från något predikant­seminarium i USA dit kyrkan skickar män som ska lära sig hur de kan tjäna gud. De tar självklart med sina fruar som får lära sig hur de ska tjäna sina män.

Sådant gör mig immun mot gemenskapens frestelser. Som student genomgick jag delar av Christchurch värvnings­program. Det kallades kurs. En gång i veckan samlades ett femtontal personer hemma hos en medlem. Alla kurs­deltagare var ditbjudna av någon mentor som också deltog. Mötena började med social samvaro och en buffé (tre­kantsmackor, chips och sausage rolls). Därefter såg man en video som behandlade ett ämne. Första ämnet var Jesus. Den inleddes med att olika experter etablerade att den historiska personen Jesus existerat. Detta gjordes med en övertygande mängd bevis och historiska fakta. Därefter kom en blixtsnabb krumbukt där Jesus blev Guds son. Det skulle framstå som att detta var ett lika oantastligt veten-skapligt faktum. Var man inte oerhört uppmärksam och letade efter den var det lätt att missa krumbukten. Efter videon berättade några av mentorerna hur deras personliga resa sett ut. Kursen upprepades sedan en gång i veckan i tre månader. Otroligt smart upplägg.

I bilen hem från gudstjänsten räcker Mandy över ett brev hon just har fått från sina föräldrar i Zimbabwe. På tisdag ska de köra bil från Harare till Sydafrika för en safari. Just på den vägen blev en bil med ett äldre par kapad och paret allvarligt misshandlade för ett par dagar sedan. Mandys föräldrar vill lugna henne ifall hon hade hört talas om detta. De avfärdar händelsen som en propagandabluff och tänker åka i alla fall. Förresten vet man inte om det var polisen eller skurkar som låg bakom, om det nu skulle vara sant att bilen stoppades av spikar på vägen och att paret nu vårdas på sjukhus. Mandys föräldrar ska dock vara extra försiktiga, inte resa efter mörkrets inbrott och de är för övrigt alltid beväpnade. Det var snällt tänkt av Mandys föräldrar att skicka detta mejl, men om det verkligen fungerade som särskilt lugnande vet jag inte.

När jag träffade Mandy för första gången för snart fem år sedan hoppades hon att hennes föräldrar snart skulle lämna Zimbabwe och flytta till Storbritannien. De bor visserligen i stan och inte på en gård, som hennes farbrors familj gjorde. Men de bestämde sig för att stanna kvar, husmarknaden är icke existerande och de har bott där hela sina liv. Kanske kommer de hit när de blir för gamla för att klara sig själva. Eller så får Mandy åka dit. Varför är det alltid dotterns roll att åka och ta hand om sina gamla föräldrar, undrar jag men säger ingenting. För fem år sedan planerade vi att åka dit så fort oroligheterna lagt sig, nu undrar jag om jag verkligen kommer att få se Afrika med guide någon gång.

På tal om föräldrar plingar det till i min telefon, sms från min mamma. Mina föräldrar är på utflykt till Ulva kvarn. Det låter väldigt tryggt och trevligt. Svarar att jag är på väg till Cath för en ostfondue och utelämnar biten med att jag har varit på besök i en religios sekt. Onödigt oroa mamma. Det är premiär för min del med ostfondue. Köttfondue var populärt när jag växte upp på 1970-talet, mina föräldrar serverade det många fredagar men gav upp denna rätt när min bror krävde skidglasögon mot oset. Ska det förresten heta köttfondue och ostfondue? I det förstnämnda doppar man ju råa köttbitar i olja medan man i det andra doppar bröd och grönsaker i smält ost och det är själva osten som är poängen. Stora mängder med smält ost låter ju halv­nyttigt men Cath häller också i en skvätt äppelcider vilket säkert sänker fetthalten markant. Smuttar på en mugg med Twinings chai och bläddrar i hennes ostfonduebok, det finns mycket man kan smaksätta (blanda ut) osten med. Nyttigt eller ej, det är rätt gott men väldigt mäktigt. Palt­koman slår till lagom till filmtajm. Ser en som alltid formi­dabel Judi Dench som en bedrövad drottning Victoria som finner frid efter sin älskade makes bortgång tack vare herr Brown.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *