59. Ioan Gruffudd

patrullerande-poliser-penarth ”Det finns inga attraktiva walesiska män”, har jag envist hävdat. Har även anfört det lysande undantag som bekräftar regeln, Ioan Gruffudd som spelar Horatio Hornblower i teveserien med samma namn. Men, det enda som är helt säkert med tvärsäkra uttalande är att man förr eller senare får äta upp dem. Jag måste nu ta och modifiera mitt uttalande till att den övervägande majoriteten av män i Wales inte är attraktiva. Men jag har nu lokaliserat var de attraktiva gömmer sig – de finns i stans polisstyrka! I alla fall har jag sett två snygga, välbyggda och välartikulerade poliser som både var män och i Wales. Om det betyder att alla manliga poliser är snygga eller om det betyder att jag träffat på de enda två exemplaren vet jag dock inte, det tarvar helt enkelt fortsatt forskning. Vad som är extra positivt är att dessa två praktexemplar vet vad jag heter, var jag bor och har mitt telefonnummer. Sedan var det tyvärr slut på de positiva aspekterna av detta möte.

Det är sent omsider skollov i Cardiff och ambitionsnivån hos de walesiska föräldrarna varierar. De ambitiösa föräld­rarna tar med sina barn till TQ för en viss fantastisk, otro­ligt underhållande och samtidigt lärorik show skriven av en synnerligen ödmjuk person. Andra föräldrar lämnar sina barn vind för våg. Dessa barn driver omkring i gäng och hittar egna sätt att roa sig på.

Ett av dessa gäng hänger nere runt TQ. Att de byggde de nya huskomplexen i Cardiff Bay som lyxreservat bakom höga stängsel, granne med det slitna mångkulturella Bute­town har visat sig vara ett framgångsrikt recept på att skapa friktion. Häromdagen stod en kille utanför caféet och sköt med luftgevär rakt in på TQ. Han träffade en blond och trevlig tredjeårsmedinare som jobbar i grönt under lovet. Tjejen klarade sig utan större skador men blev självklart rejält uppskakad. Poliser, brandmän och socialarbetare utsatta för våld har man ju hört talas om men science centre-arbetare? Tills vidare uppmanas alla i personalen att inte bära de gröna t-tröjorna till och från jobbet.

Ett annat gäng håller till mitt emot Digital Photo Center på East Tyndall Street. Jag har sett dem där varje kväll sedan skolorna slutade. Igår när jag cyklade förbi sparkade några killar i övre tonåren boll, tills en av dem råkade sparka den över taggtråden och så var den kvällen förstörd. Idag stötte jag på den yngre generationen, tio–elvaåringarna.

rondell När jag cyklade uppför backen mellan viadukten där hororna håller till, och rondellen med alla vägskyltar fick jag sällskap av en kille som cyklade om mig, tittade på mig och sa något med en ruskigt grötig accent. Han tittade uppma­nande på mig som han letade efter en reaktion så jag svarar artigt, sorry, I don’t understand what you are saying med min allra mest pedagogiska och välartikulerade Queen’s English. Han kontrade med att säga att han inte förstod vad jag sa och även jag insåg att han drev med mig. Därefter började han kommentera min klädsel, framförallt min vida jeanskjol. Kjol är inte det allra mest praktiska plagget på en herrcykel och jag hade dragit upp den till knäna. Men den var fortfarande längre än de flesta shorts, och definitivt ett under av tygåtgång jämfört med Sophie-Ellens kreation. Men något irriterade tydligen stilpolisen för när jag ignore­rade honom började han skrika efter mig.

Tre timmar senare när jag var på väg hem från gymmet (salsa aerobics plus pilates) hade gänget avancerat från att skrika till att kasta saker efter folk. En röd hård boll i biljardbollsstorlek kom flygande. När den träffade mina armar hurrade gänget. Det gjorde ont men var ingen större fara, hade den däremot träffat framhjulet eller tinningen hade det varit direkt dåligt. Min första instinkt var att fort trampa därifrån, min nästa att vända och ta och ge dem det kok stryk de förtjänade och sedan släpa hem dem till deras föräldrar i håret. Men jag hindras av en handväska full med elektroniska leksaker och hur cyklar man ifatt dem, parkerar och låser cykeln samtidigt som man vrider om ett par armar? Cyklade istället hem. Var fortfarande förbannad och surfade in på polisens hemsida. Hittade ett formulär för ”rapport om icke brådskande småbrott” som jag fyllde i. Formuläret var bara till för rapporter om stöld och förs-törelse av egendom. Armar räknas väl som egendom, de är ju mina?

Två timmar senare ringde det på dörren och där stod de två vältränade, självsäkra praktexemplaren. Visste inte om jag skulle vara mest chockad över deras ovanligt attraktiva yttre eller polisens kundanpassning. De berättade att de kände väl till gänget, 90 procent av deras arbetstid upptogs av dem och de frågade mig om jag kunde peka ut killarna. Tving­ades erkänna att jag var ett uselt vittne. Jag skulle kunna ge en rätt hyfsad beskrivning av den feta tjejen med den dåliga permanenten som stod ensam vid Lidl-hörnet, en tjej jag såg något ögonblick innan jag träffades av den röda bollen. Men bollen, den kom från andra hållet och det enda jag vet säkert är att det var ett gäng som kastade den.

olika-husvarianter Så nu är frågan, ska jag ta samma väg imorgon och vara mer uppmärksam (för att kunna bli ett bättre vittne och träffa poliserna igen) eller ska jag undvika den vägen och ta en omväg hem hädanefter? Hur snygga poliserna än var så tror jag inte jag ska leta efter en anledning att kontakta dem igen, ett helt huvud har högre prioritet så det får nog bli till att hitta nya vägar hem.

Jag sänder en tacksam tanke till den walesiska poliskåren, min stora tur att undkomma bollattentatet helskinnad och till EU när hela gänget samlas på Prince of Wales två dagar senare för en lycka till-pint. Välgångsönskningarna är rik­tade till Sav som är tvungen att ta en liten stökresa till Kanada. Efter otaliga långdistanssamtal tvingades hon ge upp, det går tydligen inte att förlänga sitt visum utan att visa sig på plats i Ott-awa. Verkar ohyggligt omständigt och dyrt, hurra för EU. Hela gänget inkluderar givetvis både W och skuggan. Hon demonstrerar ägarskap. Jag får högsta betyg i konsten att låtsas som det regnar. För säkerhets skull håller jag mig till det alkoholfria sortimentet hela kvällen. Vilket i och för sig passar bra med den pågående nyttig­hetsivern. En iver som jag misstänker gått till överdrift. Det här med att hoppa över att äta är inte ett vinnande koncept i längden. Framförallt inte om det kombineras med dubbla gympass. Nåja, ett och ett halvt pass, idag gav jag upp halv­vägs i nummer två. Efter morgonpasset body pump stan­nade jag kvar i salen för ett pass med rubriken aerobics. Trodde det var besläktat med salsa aerobics på något sätt. Ha! Jag borde anat ugglor i mossen när det förutom Julie mest strömmade in pensionärer i salen. Efter fem minuter insåg jag misstaget, det var så repetitivt. Böja benen, flytta ena benet åt sidan, böja benen och tillbaka. Varje rörelse upprepades i oändlighet. Min uppmärksamhet vandrade iväg medan benen monotont böjdes och armarna vevades. Så när det äntligen var dags för lite variation hann jag inte vakna upp ur koman utan fortsatte med mina höga knän på stället medan de andra snurrade runt. Totalt fiasko. Den stackars ledaren försökte peppa mig genom att förklara att det tar ett tag att lära sig stegen. Eh. När Julie smet ut efter halva passet tog jag det som en utmärkt anledning att ge upp jag också. Tacka vet jag salsa aerobics!
”Vill du ha skjuts hem?” undrade Julie efter att vi slutat fnissa.
”Tack men jag har cykel.” Scott och jag var faktiskt hemma före Julie. Bil är kanske snabbare på raksträckorna men det tar Scott igen genom att vara oöverträffat snabb att parkera.

Det var några timmar senare, mellan jobbet och Prince of Wales som jag insåg att jag nog borde överväga att öka matintaget. Träffade Sav över en semi-skimmed latte på Coffee Mania och den, tillsammans med de överblivna lunchmackor som Sav delade med sig av, livade verkligen upp mig och botade omedelbart min totala orkeslöshet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *