62. St Hilary

vägskylt Helgen efter är jag frisk men det blir ingen cykeltur då hel­ler. För jag är upptagen. Hur dumt är det att boka bort sig när cykelbussen är redo att frakta cyklister till Brecon och alla söta landsortspubar är fulla med intressanta ölsorter? Nu är jag inte alltför ledsen, för en annan utflykt står på schemat, istället för berg ska jag se hav. Efter ett oändligt antal varv i den lilla pölen till insjö är det verkligen dags att utforska lite andra nejder. Kanske ta en närmare titt på Flat Holm eller Steep Holm?

Mandy har ordnat en inbjudan åt oss att följa med en medlem av hennes kyrka ut och segla. Detta måste av naturliga skäl ske på en lördag så jag har bytt arbetsdag med Phil och ska jobba söndag. Det enda vi inte har lyckats med i vår noggranna planering är vädret. Solen skiner, det är varmt för att inte säga hett men det är praktiskt taget stiltje. Vi ger oss av ändå och hoppas på landbris, sjöbris, väderomslag eller någon annan form av vindpust.

Nu rör vi oss ändå framåt efter att vi slussat oss ut i Bristol channel. Tidvattnet ger oss nämligen lite hjälp på vägen. Jag förstår plötsligt varför det är så mycket tjafsande om att hinna med tidvattnet i Aubrey/Maturin‑böckerna. Först och främst är ju djupen på sjökorten relativa så man får ta och lägga till eller ta bort metrar beroende på var vattnet är. Sedan får man räkna med vart tidvattnet flyttar sig, det är enklare följa med än att segla mot. Framförallt i obefintlig vind. På utvägen rör vi oss i ynkliga 2 knop genom vattnet men enligt GPS:n rör vi oss i 3 knop relativt satelliterna. 3 knop är fortfarande en högst beskedlig hastighet men bättre än 2 knop. Tyvärr kan vi inte vänta på att tidvattnet behagar byta riktning utan när vi vänder så har vi tidvattnet emot oss. Tidvattnet och seglingen tar ut varandra och vi rör oss nätt och jämt framåt. Ja, ibland snarare bakåt. För att hinna med en viss slusstid ger vår skeppare upp seglingen och startar motorn.

Flat Holm ”Lite snöpligt att vara tillbaka redan, jag hade sett fram emot en heldagstur.”
”Eller hur. Men vindarna kan man ju inte göra något åt.”
”Jag har ingen lust att åka hem redan. Kan vi inte åka till någon pub.”
Mandy är pigg på utflykt så vi åker till Swanbridge. Det är en idyllisk sommarort om ens uppfattning om idyll är en stenig strand, en by av fyrkantiga campinghytter och massor med barnfamiljer. Där ligger Captains wife som en gång i tiden var en liten hukande pub med gemyt, men idag har byggts om, moderniserats, och försetts med lekplats samt fått fish and chips och tikka massala på menyn. I valet mellan att fäktas med barnfamiljerna inomhus och geting­arna utomhus valde vi getingarna. Trots att de hade en ale jag inte provat, Whitbread best bitter, följer jag seglings­traditionen med en svalkande lager shandy. Nu ska jag inte såga Captains wife jämns med fotknölarna, fördelen med en modern pub är att toaletterna är fräscha och de har tagit fasta på de nya dryckes- och umgängestrenderna och hade en avdelning där de sålde Costa kaffe om man ville ha en riktig cappucino (inte aktuellt i hettan dock). Vi gav oss iväg på jakt efter en pub bättre anpassad för ett par vuxna pub­romantiker, en pub av typen gammaldags country pub. Mandy föreslår St Hilary.

På Collins Road Atlas över Storbritannien är vägen till St Hilary visserligen liten, men rak. Vi ber att få meddela en avvikande åsikt efter att ha svängt sisådär hundrafemtio gånger. Inte direkt vårt eget påhitt utan vi har följt väg­skyltarna, ja just vägskyltar. Det måste vara första gången jag sett till sådana. Men vem som satt upp dem undrar vi. Om det vore så att vi hade passerat förbi ett antal näringsidkare som önskade befria oss från våra pengar hade det här kringelikrokandet varit mer förståelig. Inte går det fortare framåt av att vi måste stanna med jämna mellanrum för att fota en söt väg, en intressant kyrka, en av sagda vägskyltar eller åka tillbaka och ta samma bild igen då någon (läs undertecknad) av misstag raderat sin ovärderliga bild av vägskylt med kor i bakgrunden.

st hilary pub Till slut kommer vi fram till St Hilary, som är en sådan där söt liten stensatt ort som skulle passa i Midsomer Murder. Vi hittar kyrkan och tänker att eftersom kyrkan och puben alltid är nästgårds i medeltida byar så bör vi vara på rätt väg. Använder man sig av denna minnesregel är det dock bra att ha i minnet att detta är vanligare i England, eftersom Wales var rätt sparsamt befolkat på medeltiden. Den här gången fungerar det, efter ett varv runt kyrkan hittar vi The Bush Inn. Stråtak, gästöl, vita dukar i restaurangdelen och en stor eldstad i bardelen. Yes! Menyn innehåller dessutom lovande ord som skogschampinjoner och calvados men den får vi inte chansen att utforska närmare för jag har i vanlig god ordning prickat in kökets eftermiddagspaus. Vi får lov att nöja oss med ale ”straight from the barrel”. Vi slår oss ner med varsin pint på ett rangligt bord tillsammans med getingarna i trädgården. Flower’s original är min nya favorit, mjuk, rund, fantastiskt god och den bara rinner ner. Det är synd att den innehåller alkohol för jag skulle vilja ha den som min enda dryck framöver. Mandys Old Speckeld Hen har exakt samma färg men är mycket mer bitter. Old speckled hen har inget med höna att göra. Namnet kommer från en gammal canvasbil som fanns på MG-fabriken i närheten av bryggeriet. Bilen användes för att uträtta ären­den och blev därför med åren tämligen fläckig av alla färg­stänk och därav kallades den för ”the Owd Speckl’d un”.

Penarth pir i kvällsljus Hungern driver oss från vår nya favoritpub tillbaka till Penarth, som via stora vägen bara är ett stenkast bort. Det blir en pizza med parmaskinka, tomatsallad, vin och cappucino på Medetteraneo. Restaurangen ligger på strand-promenaden så vi har rika tillfällen att studera de infernaliska bojarna som vi med så stor möda tagit oss förbi i båt tidigare på dagen.

En reaktion på “62. St Hilary

  1. Pingback: St Hilary med i teve-serien Sherlock | Jakten på den perfekta puben

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *