67. Merthyr Tydfil

akvedukt-6 Det är bara två dagar kvar innan mina pinaler, inklusive cykel blir upphämtade för vidare transport till Sverige. Ska jag cykla Taff trail så ska det göras nu, efterhängsen för­kylning eller ej. Trodde att det var helt kört, men nu har det dykt upp ett alternativ. Det är inte cykelbussen som börjat gå på vardagar, utan det är Lynne som erbjudit mig över­nattning. Lynne undervisar på University of Glamorgan och vi har hållit sporadisk kontakt sedan jag examinerades. När jag återkom till Cardiff i vintras skickade jag omedelbart ett mejl till henne. Sedan dess har vi pratat om att träffas men det var först i förra veckan som det blev av. Lynne tog båten över från Penarth och jag cykeln ner från Splott och så träffades vi på Coffee Mania i Cardiff Bay. När jag berättade om min besvikelse att det aldrig blev något cyklande utefter Taff trail bjöd hon raskt in mig att hälsa på i deras fritidshus i Brecon. Kanon! Dit är det nio mil och det är inte en ogörlig cykeltur, medan t o r är lite väl långt på en dag (även om det finns vissa dårar som tror att det går att cykla trettio mil runt Vättern på en dag, men de tillhör ett särskilt släkte).

Jag gör en eftergift åt den sviktande dagsformen och tar tåget till ändstationen Merthyr Tydfil. Namnet har inget med någon martyr att göra utan betyder Tydfils grav. Tydfil var dotter till en walesisk prins och f:t uttalas v. Från Merthyr, som det förkortas, ska det vara lite halvbökigt att hitta spåret har jag läst, men jag hittar det utan problem och börjar cykla. Efter ett tag är dock skyltningarna spårlöst borta och jag står vid ett vägskäl. Vänster är ner till Merthyr igen och det ska ju vara uppför till Brecon så jag väljer höger och börjar trampa. Puh, tur att man har 27 växlar. Men har jag verkligen hamnat rätt? Skulle det verkligen vara så här långa sträckor på så här trafikerade vägar? Ska jag stanna och ta fram kartan? Nja, jag ligger ju lite risigt till tidsmässigt, kom inte iväg riktigt när jag hade tänkt, velade för länge med packningen. Fortsätter pressa mig uppför medan svetten bryter fram. Men det är verkligen skumt det här att det inte finns en endaste skylt. Ska backen fortsätta ändå upp till Brecon? Det är värsta backen jag sett, förstår inte, så höga är ju inte bergen i Wales att det ska behöva vara sådana här uppförsbackar. Backen tvingar mig att ta en paus och jag plockar fram kartan. Jo jag har nog hamnat på bilvägen som går utmed Taff trail men om jag bara fort­sätter så borde jag komma på leden igen. Jag fortsätter uppåt, uppåt. Passerar en begravningsbyrå på vänster sida och en söt gård på höger. Till slut börjar det rulla nerför igen och här kommer äntligen lite vägskyltar. De ger dock det tråkiga beskedet att jag har hamnat helt fel. Tar fram kartan, men det finns inget sätt jag kan rädda upp det hela på, det är bara att vända. Nerför backen som bara blir brantare, brantare och brantare, fy farao, jag tror jag före­drog den uppför faktiskt.

Väljer en annan väg som, om nu kartan överensstämmer med verkligheten och om mitt kartläsande är något att ha, borde vara den väg jag trodde att jag var på när jag tram­pade halvvägs till himlen. Kommer till ett bostadsområde och har ingen aning om hur jag ska ta mig vidare. Utanför ett hus står en isärplockad bil och jag frågar paret som står bredvid om vägen. Jodå, fortsätt bara framåt. Jahapp, framåt. Ett par minuter senare kommer två småkillar ikapp mig på sina cyklar. Är det du som ska till Taff trail? Jo, det är jag som är den lokala sevärdheten, den konstiga männi­skan som letar efter Taff trail. De erbjuder sig visa mig vägen och drar iväg i hög fart. Över stock och sten, det gäller att försöka parera de värsta stenarna. Plötsligt har jag en magnifik utsikt över Cefn Coed-viadukten. Wow. Kame­ratarmen skriker, men jag vill för allt i världen inte tappa bort mina vägvisare så jag fortsätter utan att stanna och plocka fram kameran. När vi kommer till en kyrka säger de att nu är det bara att fortsätta rakt fram. Jag tackar dem för hjälpen, men det första jag gör är att välja fel väg. Jag för­stod inte att det var på den lilla lilla gången utefter sten­muren som jag skulle cykla.

Det har gått en dryg timme och jag har inte mer än lämnat Merthyr. Jag är nu rejält efter schemat och skyndar på mina tramptag för att komma till Brecon och Lynne i vettig tid. Bestämmer mig för att rationalisera bort allt fotograferande och koncentrera mig på att identifiera de vackraste vyerna så att jag i godan ro kan plåta dessa ur alla vinklar på återvägen imorgon. Efter en stund ser jag en hotande grå molnmassa komma svepande över kullarna. Mitt trampande intensifieras men jag hinner inte undan.

Scott längs Taff Trail Nu är jag verkligen i Brecon Beacon, inte en kotte inom synhåll, utan bara får och jag bland de gräsklädda kullarna. Efter en stund känner jag igen mig, här har jag varit förr. Var det inte här jag vandrade med Gaz i februari? Turen med tunneln. Ska jag ta och gena genom den? Det är ju tak över huvudet i alla fall. Nu vet jag dessutom att det är Stor­britanniens högst belägna järnvägstunnel. Visserligen utan järnvägsspår eller trafik, men om entusiasterna bakom Brecon Mountain Railway får ihop nog pengar för att bygga ut spåret hit upp kan det bli Storbritanniens högst belägna slutstation. Tunneln är torrare och mindre backig än vägen men den är kolmörk – ett klart minus och jag är ensam den här gången, vilket inte gör mörker ett dugg attraktivare – och dessutom har jag ju redan testat den, medan den backiga omvägen är ny. Väljer berget.

Torpantau, 439 meter över havet, är vändpunkten, härifrån är det neråt som gäller. Höger sida skogsklätt berg, vänster sida dalgång. Det går så lätt så lätt, jag bara rullar och Taly­bontdammen blir allt större. Tre svettiga cyklister i trikåer är på väg åt andra hållet. De ser allt annat än glada ut – det blir nog sådär halvkul åt andra hållet. Efter elva kilometer är jag nere, iskall och kissnödig. Behöver uppsöka faciliteterna, men först måste jag tina upp kroppen, så jag trampar vidare och vips så har jag lämnat de dimminsvepta ödsliga (och diskreta) kullarna och är mitt bland bebodda trakter, char­miga små stugor och vindlande smala vägar. Lite väl smala emellanåt. Måttar i huvudet en bilbredd och funderar på hur mycket plats det skulle bli kvar mellan de klassiska häckarna och en bil. Enligt min överslagsberäkning skulle det inte bli plats till mig, och om man då lägger in den van­ligaste förekommande farten på brittiska landsvägar (hög) så är frågan vad skulle jag göra om om inträffade? Hoppa upp på en av jordbankarna mitt i häcken och försöka få med mig cykeln upp? Jag pinnar på allt vad benen – och toalettnödssituationen – håller och slipper testa svaret. De trängande naturbehoven stoppar effektivt alla utflykter och förutom att jag stannar till och kikar på kartan emellanåt trampar jag vidare. Viker av in på kanalbanken, det är så pittoreskt att man egentligen vill kliva av cykeln och strosa men jag har ett akut mål: en toalett.

Når Watton utan missöden och hittar utan problem Eyrie Oaks, men det är låst och Lynne svarar inte på sin mobil! Börjar gräva fram lite extra kläder och funderar på hur insynsskyddad trädgården kan tänkas vara. Innan jag hinner gödsla planteringarna ringer Lynne.
”Jag har gömt nyckeln åt dig.”
”Vilken oerhörd tur, jag är i akut behov av att låna badrummet.”
Lynne fnissar och börjar berätta var det ligger rena handdukarna någonstans. Jag är dock så desperat att jag inte lyssnar så noga. Hittar dem dock efter lite letande. Torr, varm och nyduschad = lycka!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *