68. Brecon Country Ale

brecon-kanal-6 Lynne och Rogers stuga är en del av en nybyggd radhus­länga. Framsidorna är i traditionell stil som smälter väl in utefter kanalen men alla ägare har fått utforma och inreda sitt eget hem. Lynne och Roger har valt ljusa färger och mycket trä i sitt. Atmosfären är vilsam och vi sitter ute under ett parasoll och dricker te och äter ekologiska nötter och torkad frukt.

”Vad synd att vi inte var hemma när du kom, jag hade gärna fotograferat dig med din cykel.”
”Tro mig, jag är mycket mer till min fördel nu utan min gröna anorak”.
”Du måste vara trött efter din cykeltur, ska du inte ta en tupplur?”
”Det är ingen fara.”
”Jo men jag tycker du ska vila en stund, jag väcker dig om en halvtimme.”
Jag måste se ut som ett vrak tänker jag men ger upp och går lydigt upp till gästrummet. Somnar i samma ögonblick som jag lägger huvudet på kudden. Väcks ett par timmar senare av Lynne (som bestämde sig för att jag behövde rejäl sömn efter min cykling). Vi promenerar in till the George där jag väljer en rejäl köttbit medan vegetarianerna väljer pajer. Pajerna ser ärligt talat roligare ut, även om köttbiten är både vällagad och god är den föga originell. Provar en halva vardera av Sunspot och the Brecon Country Ale, båda från Breconshire Brewery, som kan få behålla dem.

När vi återvänder till stugan har vi fått sällskap av en kol­lega till Lynne. De ska skriva klart en ansökan, deadline är imorgon, så det är bara att öppna en flaska vin och sätta igång. Jag botaniserar i bokhyllan som är full med reselitteratur. Exotiska resmål blandas med lokala guideböcker. De flesta är använda, detta är ett par som har resandet gemensamt. Just nu är det dock tillfälligt resestopp då både försöker avsluta sina doktorsavhandlingar. Roger försvinner upp till sin dator efter ett tag och jag ger upp de walesiska sägnerna och tackar för mig. Eftersom jag är först i säng är det inte särskilt överraskande jag som är först upp morgo­nen efter. Efter mjölk och flingor återvänder jag till sängen. Det öser ner och jag skjuter upp mina cykelutflykter ett tag. Hittar ett reklamblad för området och börjar läsa annonser för de lokala pubarna.

Står det big screen och sky television bör man sky stället som pesten. Enda undantaget är om det råder hagelstorm och man har glömt alla regnkläder hemma. Jag skulle stoppa in pool table i samma kategori, men det finns avvi­kande åsikter i den nära vänkretsen. Skiner solen är en beer garden absolut ett försäljningsargument som kan kompen­sera för mycket. Är det däremot höstrusk är en log fire att föredra. Annonserar de om real ales är de värda en närmare inspektion och om det dessutom står något om CAMRA, cask marque eller the good beer guide är man nästan skyldig att göra en avstickare. Det kan ju vara falsk marknadsföring, men i så fall har de i alla fall insett att det finns en efter­frågan på god öl och det är ju en bra start. Families wel­come är en varningsflagga som ska tas på allvar, om man nu inte har barn vill säga, men då skulle jag rekommendera semester i Italien eller så tills barnen är tillräckligt stora att gå på riktiga pubar. Large car park och under new manage­ment får mig att undra. Om det är det mest positiva de kan skryta med så hoppar nog jag över. Free house däremot är lockande, inte för att ölen är gratis, utan för att ägaren inte har bundit upp sig till ett visst bryggeris sortiment. Det är givetvis ingen garanti för ett spännande utbud men sanno­likheten ökar och är man less på Brains bitter är detta verk­ligt lockande.

Reklambladsläsandet bara stärker mig i min uppfattning att the Star Inn i Talybont-on-Usk är ett ställe jag inte kan lämna Wales utan att sett insidan på. Utsidan beundrade jag med Gaz i februari. Har läst i en guidebok som i och för sig har några år på nacken att de serverar Freeminer, Bullastiff och Black Adder, alla okända bekantskaper som jag är ivrig att ta en närmare titt (slurp) på. På vägen dit planerar jag ta en närmare titt på The White Swan i LLanfrynach som har en stor eldstad i sten och Royal Oak Inn i Pencelli. Det ligger precis bredvid kanalen och är 400 år gammalt.

Jag relaxar I väntan på bättre väder rullar jag in till Brecon. Det första jag ser är en friluftsbutik. Jag tillhör skaran som är över-tygad om att det är fysikaliskt omöjligt att få för många friluftsprylar och därmed har man en skyldighet att uppsöka alla försäljare av dylika ting, så jag gör min plikt och går in. Jag ser omedelbart en inköpskandidat. Jag har letat en ersättare till min Fjällräven i fyra år (låt vara med varierande intensitet) så detta är ett stort ögonblick. En ryggsäck med regnskydd! Den kan synas vara en liten detalj men är ack så väsentlig. Har man vant sig vid att alltid komma fram med en torr säck och framförallt torrt innehåll, vill man inte vara utan detta och jag kan inte förstå varför inbyggt regnskydd någonsin blivit omodernt. Lyckan blir dock kortvarig, säcken är försedd med ventilationssystem (god idé) och de inkluderar två kuddar som jag gissar skulle hamna på höft­benen på en tolvårig. Jag är med mina 1,70 för lång, och som representant för det kurviga könet också på tok för bred. Och sitter den obekvämt efter två minuter i affären är det inget mot vad den gör innan jag har trampat tillbaka till Cardiff.

Personalen är heller inte till någon större hjälp. Vi kan väl skylla det på språkförbistring för det kan väl inte vara så att mulliga kvinnor i linnebyxor och turkos nagellack ignoreras medan expediterna springer benen av sig för att assistera en medelålders man med trivselvikt och shorts? Friluftsnörden Linda har råkat ut för omvänd, eller besläktad, diskrimi­nering på NK i Göteborg när hon gick runt klädd i Arcteryx från topp till tå. Hon blev behandlad som om hon kommit in i plastsandaler och syntetoverall från Ge-Kås av snorkiga expediter, som uppenbarligen inte sett pris­lapparna på Arcteryx. De får det mesta på NK att framstå som billigt. Inte för att klädseln borde spela någon roll för serviceproffs.

Återvänder till cykeln. Har precis låst upp den när det bör­jar ösa ner. Först tänker jag ignorera regnet men detta är inget strilande sommarregn som snabbt torkar upp, detta är en hink vänd upp och ner. Låser fast cykeln vid samma lyktstolpe igen och hoppar in på caféet bredvid. Det visar sig vara ett bra drag. Vitmålat trägolv, rosa myrankopior och levande ljus på alla bord. I mitten tronar en rostfri bänk full med intressanta fat. Efter en latte och scones är det uppehåll i regnet så jag ger mig av mot turistbyrån. Detta är turistland, amerikanska turister som frågar efter lätta vand­ringsleder och två hyllor med broschyrer om allt från grot­tor och nedlagda gruvor till kanalresor.

Börjar bli småhungrig så jag ringer Lynne och frågar om de har några planer för lunch. Jodå, Lynne tycker att vi ska träffas på hennes favoritkafé i stan och börjar förklara hur jag ska hitta dit. Jag avbryter vägbeskrivningen för något låter bekant.
”Har det rosa stolar?”
”Ja.”
”Ok, då vet jag precis vilket det är.”

Vädret är fortfarande ostadigt efter lunchen (en tvåtusen-kaloriers engelsk frukost med något överstekta bacon, det största berg av äggröra jag någonsin sett och smörstekt bröd). Jag tvingas motvilligt ge upp mina utflyktsplaner. Lynne och Roger erbjuder mig att stanna en dag till, ett erbjudande jag gärna hade tackat ja till men har en dejt med en flyttfirma att passa. Roger skjutsar ner mig och Scott till Merthyr Tydfil. Jag hinner precis ombord med cykeln på tåget innan det börjar ösa ner igen. Konduktören ger mig en returbiljett för två pund och jag frågar varför. Jo en enkel kostar 3,50 £. Självklart, det är ju logiskt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *