8. Första lördagen

Jättesåpubbblor Min första lördag som platsansvarig för programverksamheten hade jag förväntat mig att gå vid sidan av någon rutinerad person. Framförallt som jag aldrig sett showen i teatern tidigare och bara jobbat två dagar. Men Helen tyckte annorlunda och hon vara chef. Nu var jag inte lämnad vind för våg, jag var försedd med en synnerligen tjock bunt instruktioner. Dessa inkluderade en steg för steg manual med exakt vilken ordning knapparna på brandlarmet skulle attackeras för att stänga av sju speciella loopar utan att stänga av resten av larmet. Att slå av hela brandlarmet skulle inte vara populärt i en besöksverksamhet, men det var heller inte särskilt praktiskt att ha larmet igång i teatern samtidigt som man eldade vätgasballonger. Min andra, mer delikata uppgift, gällde en av årets studenter. Studenterna betalade dyra pengar för en MSc-utbildning där presentationsteknik var en tung del. Bästa träningen var att öva. Publiken å andra sidan förtjänade valuta för sina pengar, en bra show med de bästa aktörerna. Så länge studenterna var duktiga var det inget problem, då fick Techniquest proffsiga aktörer som betalade för sig istället för att kräva lön. Men en av årets MSc-studenter, en kroat, skulle enligt förhandsuppgifterna vara övertygad om att han kunde förbättra showen genom att göra om den till fysiklektion, trodde att långa vindlande utvikningar av hög vetenskaplig klass på knagglig engelska var av intresse för barnfamiljer. Public programme hade en avvikande uppfattning: 1) alla måste hålla sig till manuset 2) orsaken till punkt ett är att manuset är kort, koncist och genomarbetat för att showen skall roa och inspirera 3) om vetenskapliga förklaringar behövts skulle vi ha lagt till det 4) detta är inte skolan, det är en show och 5) vid tvekan så gäller manuset.

Helst av allt ville man inte ha någon i närheten av teaterscenen som behövde ovanstående instruktioner. Samtidigt hade jag suttit i samma sits själv, varit en student med engelska som andraspråk. Förslaget till kompromiss var att studenten fick göra ett kortare gästspel om han lovade hålla sig strikt till manus. Hur svårt skulle det vara att förklara detta? Jag stövlade direkt iväg till teatern för att ta itu med denna uppgift på listan. Halvvägs in i rummet kom jag på att jag inte hade någon plan. Insåg också att det inte bara var den långa kroaten där, jag var på väg rakt mot en liten samling med människor som uppenbart väntade på mig. Gissade att ett antal av dem sökt mitt jobb och att de misstänkte att jag bara fått jobbet för att Helen och jag känner varandra. Min stora chans att göra ett bra första intryck. Självförtroendet verkade helt bortblåst men jag påminde mig själv att hade jag tillräcklig pondus för att hantera stökiga högstadieelever i Malmö – elever som anlände till museet med inhyrda securitasvakter – så var detta en baggis.

[SinglePic not found]Efter föreställningen gav jag kroaten feedback och påminde honom igen om manus. Antingen var jag tillräckligt konstruktiv eller alltför mjäkig för samtalet övergick snabbt till att handla om vad vi gjort tidigare. Kroaten hade disputerat i fysik (anade nästan det) och jag drog en kortversion av min krokiga bana i den icke-existerande svenska vetenskapskommunikationsbranschen. Han var djupt imponerad av att jag hade jobbat i Sverige. Hur lyckades jag få jobb där? Det visade sig att han trodde jag var britt, han märkte inte att jag bröt på engelska. Vilket var en härlig boost för egot.

De närmaste dagarna fick mitt ego sig mer än en törn. Jag hade genom åren noggrant lagrat alla tillfällen då infödingar komplimenterat mig för min utmärkta engelska. Ett par dagar som ”helper” i grönt räckte för att ta mig ur den villfarelsen. Helper var namnet på de guider som arbetade i utställningen. Det kallades i grönt på grund av den ytterst oklädsamma gröna tröjan med ett stort rött frågetecken på ryggen. Det flesta i grönt var studenter eller nyutexaminerade som drygade ut checkkrediten med att jobba på Techniquest. På vardagarna var de uppblandade med en och annan pensionär och småbarnsmamma. Lönen på TQ var fullt i klass med McDonalds men arbetsuppgifterna var mer kvalificerade. Eller ja. Kanske förutom att skura experimentstationerna och dammsuga golven.

Orsaken till mina dagar i grönt var den finansiella situationen. Kreditkortsdebaclet fick mig att inse vikten av pengar. Förvisso säljer deckare som smör varför jag praktiskt taget vore ekonomiskt oberoende – om jag bara hade fått ihop min deckare någon gång. Men inspirationen till den hade helt avstannat.

[SinglePic not found]Ett par dagar i grönt var en fantastisk introduktion till TQ och ökade absolut respekten för de som gjorde detta varje dag. Egentligen skulle de gröna interagera med besökarna. Inte bara svara på frågor utan ställa pedagogiska frågor till besökarna för att underlätta deras inlärning. Detta var dock ett ganska slitsamt jobb, det var mycket lättare att stå och småsnacka i en grupp eller skriva handtextade plakat att besökarna ska gå istället för att springa i utställningarna. Jag gjorde ett ärligt försök att prata med besökarna. Men mötte mest oförstående miner, och i de fall barnen mot förmodan svarade så förstod jag inte ett ord av deras gravt dialektala svar. Det blev knappast värre när huset fylldes med franskspråkiga barn. Jag passade på och lekte med alla stationerna själv och drev antagligen de övriga halvt till vansinniga med att veva på Gravitram halva dagen. Gravitram är en stor plexiglaslåda med en vev på utsidan. När man vevar så roterar en Arkimedes skruv inuti lådan. Den för upp kulor av olika material till toppen och därefter rullar, studsar och faller de neråt genom en sinnrik uppsättning av fjädrar, vikter och olika lutande plan. Beroende på vikt eller slump hamnar kulorna på olika banor och det tar olika lång tid innan de ramlar ner på golvet igen. Gemensamt för dem är att det är mycket dongande och tjongande i klockor och strängar.

Fikarasterna i personalrummet var inte bättre. När fem-sex personer skojade med varandra fick jag öva på min nya roll som tystlåten, tillbakadragen och något långsam utlänning. Framemot eftermiddagarna var jag så trött att jag nästan stammade, översatte alla svar långsamt i huvudet till och från svenska och kände mig allmänt misslyckad. Skulle jag någonsin klara det här?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *