9. Markiserna Butes

OLYMPUS DIGITAL CAMERA Ett engelskt simkort med tillhörande telefonnummer var bra i mitt nya liv men det hade varit mer användbart om kortet varit laddat med lite slafseluringar. Mitt sociala jag saknade att få sms och enligt min ännu så länge obevisade teori var det säkraste sättet att få sms, att skicka sms. Helst innehållande en massa frågor, som den väluppfostrade mottagaren absolut måste skicka svar på. En extra bonus med att skicka sms var att det skulle förse mottagarna med mitt nya telefonnummer, vilket antagligen inte skulle försämra möjligheterna att få svar. Det fanns alltså anledning att ta en lässtund i den lilla händiga orange broschyren med information om alla sätten att ladda kortet. Autogiro, direct debet, var inte att tänka på, det skulle bara bli en extra grej att komma ihåg att avbeställa om jag skulle flytta igen.

Nästa alternativ, att ringa och ange sitt kreditkortsnummer, föll också bort beroende på mitt icke fungerande kreditkort. Dessutom var jag rädd för själva telefonsamtalet. Mitt självförtroende hade inte klarat ytterligare ett samtal där personen i andra änden på tråden nyttjat en eller annan av de obegripliga dialekter som fanns på de brittiska öarna. Då återstod top up card eller voucher. Att bära runt på extra plastkort var jag ingen vän av så jag satsade på voucher. De skulle man enligt uppgift handla i en butik med orange‑symbolen i skyltfönstret. Det visade sig vara många som hade en sådan i skyltfönstret, men det betydde inte att de hade några vouchers liggande och skramlande. Efter fyra‑fem försök gav jag upp och skaffade mig ett top up card. Det kunde man lämna fram i vilket matbutik som helst och få påfyllt med pengar. Helen varnade mig dock för att det inte fungerade på Storbritanniens svar på Pressbyrån, WHSmith. Bra att veta då det ofta är på stationer man kommer på att man behöver mer telefonpengar.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA Simkort avklarat, då var det dags för cykel, Internet och bostad på min högprioritetslista. Jag började med att knata förbi ett antal mäklare och tittade på objekten i skyltfönstret. En lägenhet med ett rum, kokvrå och badrum kostade som tre tvåor i Malmö (host!). Detta var i och för sig fina lägenheter med både fönster och väggar med murbruket på plats. Men ändå. Priserna hade stigit raketartat sedan jag pluggade. Allting var den där sabla konstgjorda sjöns fel. Cardiffs hamn var en gång i tiden världens största exporthamn för kol. Det var hamnen, eller kanske kolet, som byggde Cardiff, innan dess var det bara en sömnig fiskarby bland andra.

Det var familjen Bute som drog igång det hela. Klanen Bute kommer från ön Bute ­– var annars – i Skottland. Släktens representativa herresäte Mount Stuart beboddes numera av den motorsportintresserade sjunde markisen. Han upplät släkthemmet för storstilade bröllop, t ex Stella McCartneys. Men i den här historien var det den första och andra markisen som var av intresse (den tredje dyker upp senare). Den förste gifte sig med en lokal arvtagerska, Charlotte Windsor. Vips ägde han en stenhög till gammal befästning mitt i Cardiff och en massa kullar fulla med kol. Att gräva upp kol var bra, men ändå bättre om man kunde sälja det. För att sälja det behövdes transport ner till vattnet, och väl nere behövdes det en hamn, annars var det inte mycket nytta med det. Den första markisen deltog i byggandet av en kanal från Merthyr Tydfil till Cardiff men det var sonsonen, markis nr två, som var det stora affärsnamnet. Den nya eran inleddes med pompa och ståt och allmän helgdag den 9 oktober 1839 då den första dockan, Bute west dock, öppnades.

Sedan förvandlades området slag i slag. Det som varit träskmark blev ett myllrande hamnområde: Bute east dock, Roach dock, Roath Basin, Queen Alexandra dock. En internationell hamn växte upp, med invandrare från hela världen, och skapade det multikulturella samhälle som kallades Tiger bay. I begreppet multikulturellt ingick faktiskt en icke föraktlig andel skandinaver, därav den norska kyrkan. Samtidigt ersattes kanalerna med järnvägar och det walesiska stenkolet kunde ta världen med storm. Världens första check på £1 miljoner undertecknades 1911 i Coal Exchange Building (som ligger ett stenkast från dagens Cardiff bay mitt ibland en massa intetsägande hus och det var US Navy som storhandlade kol.)

Resten av historien är välbekant: oljan slog ut kolet, handeln i hamnen blev allt mindre, området förslummades och butiker slog igen. Tiger bay blev synonymt med red light district. Kort sagt ett område där ingen ansvarsfull skattebetalare frivilligt tillbringade tid, framförallt inte efter mörkrets inbrott. Tiden gick.

cardiff-bay-mudflats-1 Nu var det något ljushuvud som kom på att rika människor vill bo vid vatten och att om man ordnade konstant vattennivå borde fler rika människor vilja bo i Cardiff. Hamnen var då en tidvattenhamn. Av någon anledning vill inte rika människor titta på fuktiga sanddyner, eller fåglar som äter smådjur de hittar i sanddynerna vid lågvatten. Framförallt vill de inte se sina dyra segelbåtar ligga oanvändbara på sidan stora delar av dygnet. Rika människor vill ha vattenspegel hela tiden. Därför byggdes en £200‑miljoners barriär som stängde in vattnet från floden Taff i en konstgjord sjö. Barriären stängdes vintern 2000 och förstörde därigenom skafferiet för fåglarna. Dessutom förstörde den mitt tidsfördriv under trista föreläsningar. Tidigare kunde jag titta ut genom fönstret och filosofera över hur tidvattnet ändrades från dag till dag. Hur kul var det att titta ut på en sjö som aldrig ändrades? Väldigt kul tyckte onekligen en väldig massa byggherrar som satte igång att bygga tjusiga lägenheter med sjöutsikt, säkerhetssystem och myggfönster. Den sistnämnda detaljen stod antagligen inte överst på försäljningsprospekten, men var nödvändigt. Den nya insjön visade sig nämligen vara ett perfekt kläckningsområde för svärmar med flygfän. 4000 nya hem hade byggts dittills och £2,5 miljarder investerats på upprustningen och utbyggnaden av det område som nu döpts om till Cardiff bay.

cardiff-bay-efter-1 Jag hade gärna bott vid sjön, trots myggorna, då lägenheterna var nybyggda och låg lagom långt från jobbet. Men de var långt långt utanför min budget. De nya lägenheterna i Cardiff Bay hade i sin tur drivit upp priserna på hus i alla närområden, inklusive Squids grannhus. Det var numera näst intill omöjligt för förstagångsköpare att komma in på fastighetsstegen. De var hänvisade till en osäker tid som hyresgäster. De som i gengäld hade några miljoner över investerade dem inte i papper utan köpte fastigheter som de sedan hyrde ut. Eftersom det fanns så många desperata efter boende gick det att ta ut precis vilka priser som helst för bostäder som var riktigt skruttiga, även med brittisk standard.

Om priserna på fastigheter hade stannat där de var när jag pluggade, eller bara hade stigit i samma takt som i Sverige, hade jag köpt mig ett traditionellt smalt hus och börjat riva ut heltäckningsmattorna. Men med den upphaussade marknaden, även om jag sålt min bostadsrätt i centrala Malmö skulle jag maximalt ha råd med är ett ruckel i friggebodsstorlek långt utanför stan. Jag behövde mer pengar. Då ingen giftassugen kolbaron fanns inom synhåll verkar alternativet ytterligare ett jobb som en god idé.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *