Etikettarkiv: bostad

18. Charlie

Lämna ett svar

När jag återvänt till Wales frisk och kry efter min skidutflykt fick en av punkterna på min priolista oväntad skjuts framåt. Nämligen den inte helt oväsentliga detaljen bostad. En väninna ringde och erbjöd mig att hyra ett rum hos hennes farbrors änka i Fairwater. Jag fick intrycket att det var någon tid sedan farbrodern dog men när vi hälsade på var huset fortfarande fullt med blommor från begravningen.

Först var jag skeptisk. Jag hade vant mig och trivdes med ungkarlarna på Railway street i Splott. Splott var heller inte lika illa som det var tidigare. Enligt en infödd taxichaufför som jag diskuterade saken med fanns på 1980-talet ett lokalt skämt.
– Det värsta som kan hända är två veckors semester.
– Vadå, två veckors semester, det är väl kanon?
– Två veckors semester i Splott.

[singlepic id=67 w=400 h=300 float=right]För några år sedan skulle jag aldrig vid mina sinnens fulla bruk satt en fot i Splott. Det skedde heller aldrig. Med ett minnesvärt undantag som möjligen faller under det där med bruk av sina sinnen. Det var under, eller snarare efter, VM‑finalen i rugby. Den spelades på Cardiff Millennium stadium som tar 75 000 personer. Det var långt ifrån tillräckligt, därför hade det också byggts upp en by av öltält i slottsparken som svalde ytterligare sisådär 100 000 personer. Ändå var samtliga pubar fulla och då är Cardiff en av de pubtätaste städerna i världen. Jag tillbringade matchen inklämd under en teveskärm i en pub där alla sjöng och hejade oavsett vilket lag som gjorde mål. Jag var där med Gaz och hans killkompisar. Hela tiden var det någon som langade omkring nya ölglas och jag tyckte det var för trångt för att stå med ett glas i handen så jag skickade tillbaka dem i samma takt. Tomma. Efter finalen fortsatte vi till nästa pub och till nästa osv. Någonstans tappade jag bort Gaz men hängde på några av de andra killarna även om jag aldrig sett dem tidigare. Efter ett par pubar så började någon prata om Charlie, var jag intresserad?
– Jajamänsan!
Vi gick hem till någon, jag tror det var någonstans i Splott. Jag blev väldigt besviken när ingen lång mörk attraktiv karl som lystrade till namnet Charlie dök upp, det där vita pulvret var inte intressant.

[singlepic id=103 w=300 h=300 float=right]Livet i Splott må vara intressant men jag kunde inte bo på nåder hos Squid i evighet. Därför tackade jag efter en stunds betänketid ja till erbjudandet att flytta till Fairwater. Fairwater är en av de fiina förorterna och huset en stor friliggande tegelvilla. Trädgården är kanske inte så stor men välansad med västhus och magnoliaträd. En trädgårdsmästare såg till detta medan insidan sköttes om av en städtant. Före flytten förknippade jag mest Fairwater med en vägskylt till en plastskidbacke, ett fenomen som förundrat mig. Skidbacken syntes dock inte till från huset. Däremot fans det en Valley trains station precis om knuten. Eftersom de flesta i den fina förorten har tjusiga bilar (plural) gick tågen dock bara en gång i timmen och inte alls på söndagar.

Mitt nya rum var en brittisk dröm i crème, laxrosa och spets. Ena väggen upptogs av en rad platsbyggda garderober med spröjsade crèmefärgade spegeldörrar. I mitten tronade en stor säng, överkastet matchade de blommiga chintzgardinerna i fönstren perfekt. Stilen gick igen i arrangemanget av små spetsklädda lådor på den crèmefärgade byrån. Kunde inte riktigt identifiera allt, men en låda innehöll definitivt en kleenexförpackning under spetsen.

Första kvällen var som alltid svår när man är inneboende. Har man hyrt ett rum eller en del av ett hus? Var jag påtänkt som sällskapsdam åt Glenys? Skulle jag hålla mig till mitt rum, lägga mig i sängen och titta på den lilla teven eller gå ner i de allmänna utrymmena? Var jag osocial om jag satte mig i det inglasade uterummet och tittade på den teven? Slutade med att jag satte mig i gästsoffan och stirrade rakt fram. Teven erbjöd första avsnittet av en mysko serie, det verkade vara begravningar och folk som födde barn om vartannat. Den tog sig efterhand, visade sig handla om kärleksaffären mellan en begravningsentreprenör och en barnmorska. Glenys erbjöd sig vara inspelningsbackup åt mig så att jag inte riskerade missa något avsnitt.

En försiktig konversation tog vid. Fick reda på att Glenys spelade bridge och var intresserad av klockringning (kyrkklockor, sådant som Lord Peter Wimsey ägnar sig åt i The Nine Tailors). I ett tidigare liv hade hon arbetat med ölutskänkningstillstånd. En riktig pubexpert alltså. Intervjuade henne om pubarna i området. Informationen var dock nedslående, bara pubar med stamklientel av äldre herrar. Inget att rekommendera.

[singlepic id=22 w=400 h=300 float=right]Dagen efter uppenbarade sig den bästa aspekten av den nya boendesituationen: en dusch. Visserligen i form av en sk power shower. Ordet power kan ge felaktig association till kraft och rikliga mängder varmt vatten. Inget kan vara mer felaktigt. Mängden varmt vatten är helt beroende på storleken på tillhörande behållare och hastigheten med vilken vattnet värms upp. I allmänhet är det för lite och för långsamt. Valet står mellan en dusch med någorlunda fart på det kalla vatten eller en någorlunda tempererad stril. För att överhuvudtaget få något varmt vatten måste man dra i snöret. Vid tveksamhet om vilket snöre, dra i alla snören från taket som kan hittas, antingen släcks lyset, spolas det i toaletten eller så har du hittat duschen.

Överhuvudtaget visade sig det nya boendet bättre än jag hade befarat. Det var trevligare än väntat att det var rent överallt. En sak saknades ­­dock – brödrost. Överraskande i toastens förlovade hemland. Orsaken till brödrostens frånvaro var gasugnens närvaro. Jag hyste en – ansåg jag själv – hälsosam skepsis mot gas. Här var dessutom piezotändaren trasig! Varje gång jag ville ha rostat bröd (typ varje morgon), fick jag plocka fram tändstickorna. Det gällde att vara vaken (före frukost…), slå eld på en sticka, sticka in den brinnande stickan i ugnen, vrida på gasen och vänta. Det tog oftast en liten stund innan gasen väl antändes. Då gällde det att rycka ut handen fort innan resten av gasen antändes i en svepande låga i bästa Hollywoodstil.

I riktigt välbemedlade hem slipper invånarna oroa sig för tändstickor och svedda händer för där finns en Agaspis. Enligt Agas hemsida tillhör Madonna, Prins Charles och Colin Firth den lyckliga skaran agakunder. (De kanske inte behöver oroa sig för att göra sin egen frukost med eller utan agaspis). Spisarna är riktiga statussymboler, priset startar strax under 100 000 för en liten modell. Det speciella med en Aga, förutom designen, är att den saknar reglage eftersom den alltid är igång. Ugnarna är klara att använda och håller olika temperatur: bakugn, stekugn och en ugn för att värma tallrikar i. Stora stekar, potatis som rostas i stekflott, ändlösa mängder med bakverk och ständig syltkokning av en rund och go köksa, var sinnebilden för en Aga. Av all denna matlagning blev inte bara köksan, utan även köket varmt. Det är en av finesserna eftersom de flesta brittiska hus är byggda när centralvärme ansågs vara något utländskt påfund ovärdigt en engelsman. Aga är en förkortning av Aktiebolaget Gas Accumulator – jepp, det var ett svenskt bolag från början – numera är företaget AGA ägt av tyskar medan Agaspisen tillverkas i England. Spisen uppfanns av AGAs legendariske VD, uppfinnaren Gustaf Dahlén. I Sverige mer bekant för fyrarna, som nobelpristagare, samt för explosionen som gjorde honom blind. Enligt legenden uppfann Dahlén spisen för att underlätta för sin fru och piga. Kärlek och bekvämlighet, två starka drivkrafter för uppfinningar! Om fru Dahlen fick den första Agan, så gick Aga nr 2 till Selma Lagerlöf.

[wp_geo_map]

9. Markiserna Butes

Lämna ett svar

[singlepic id=122 w=300 h=400 float=right]Ett engelskt simkort med tillhörande telefonnummer var bra i mitt nya liv men det hade varit mer användbart om kortet varit laddat med lite slafseluringar. Mitt sociala jag saknade att få sms och enligt min ännu så länge obevisade teori var det säkraste sättet att få sms, att skicka sms. Helst innehållande en massa frågor, som den väluppfostrade mottagaren absolut måste skicka svar på. En extra bonus med att skicka sms var att det skulle förse mottagarna med mitt nya telefonnummer, vilket antagligen inte skulle försämra möjligheterna att få svar. Det fanns alltså anledning att ta en lässtund i den lilla händiga orange broschyren med information om alla sätten att ladda kortet. Autogiro, direct debet, var inte att tänka på, det skulle bara bli en extra grej att komma ihåg att avbeställa om jag skulle flytta igen.

Nästa alternativ, att ringa och ange sitt kreditkortsnummer, föll också bort beroende på mitt icke fungerande kreditkort. Dessutom var jag rädd för själva telefonsamtalet. Mitt självförtroende hade inte klarat ytterligare ett samtal där personen i andra änden på tråden nyttjat en eller annan av de obegripliga dialekter som fanns på de brittiska öarna. Då återstod top up card eller voucher. Att bära runt på extra plastkort var jag ingen vän av så jag satsade på voucher. De skulle man enligt uppgift handla i en butik med orange‑symbolen i skyltfönstret. Det visade sig vara många som hade en sådan i skyltfönstret, men det betydde inte att de hade några vouchers liggande och skramlande. Efter fyra‑fem försök gav jag upp och skaffade mig ett top up card. Det kunde man lämna fram i vilket matbutik som helst och få påfyllt med pengar. Helen varnade mig dock för att det inte fungerade på Storbritanniens svar på Pressbyrån, WHSmith. Bra att veta då det ofta är på stationer man kommer på att man behöver mer telefonpengar.

[singlepic id=121 w=400 h=300 float=right]Simkort avklarat, då var det dags för cykel, Internet och bostad på min högprioritetslista. Jag började med att knata förbi ett antal mäklare och tittade på objekten i skyltfönstret. En lägenhet med ett rum, kokvrå och badrum kostade som tre tvåor i Malmö (host!). Detta var i och för sig fina lägenheter med både fönster och väggar med murbruket på plats. Men ändå. Priserna hade stigit raketartat sedan jag pluggade. Allting var den där sabla konstgjorda sjöns fel. Cardiffs hamn var en gång i tiden världens största exporthamn för kol. Det var hamnen, eller kanske kolet, som byggde Cardiff, innan dess var det bara en sömnig fiskarby bland andra.

Det var familjen Bute som drog igång det hela. Klanen Bute kommer från ön Bute ­– var annars – i Skottland. Släktens representativa herresäte Mount Stuart beboddes numera av den motorsportintresserade sjunde markisen. Han upplät släkthemmet för storstilade bröllop, t ex Stella McCartneys. Men i den här historien var det den första och andra markisen som var av intresse (den tredje dyker upp senare). Den förste gifte sig med en lokal arvtagerska, Charlotte Windsor. Vips ägde han en stenhög till gammal befästning mitt i Cardiff och en massa kullar fulla med kol. Att gräva upp kol var bra, men ändå bättre om man kunde sälja det. För att sälja det behövdes transport ner till vattnet, och väl nere behövdes det en hamn, annars var det inte mycket nytta med det. Den första markisen deltog i byggandet av en kanal från Merthyr Tydfil till Cardiff men det var sonsonen, markis nr två, som var det stora affärsnamnet. Den nya eran inleddes med pompa och ståt och allmän helgdag den 9 oktober 1839 då den första dockan, Bute west dock, öppnades.

Sedan förvandlades området slag i slag. Det som varit träskmark blev ett myllrande hamnområde: Bute east dock, Roach dock, Roath Basin, Queen Alexandra dock. En internationell hamn växte upp, med invandrare från hela världen, och skapade det multikulturella samhälle som kallades Tiger bay. I begreppet multikulturellt ingick faktiskt en icke föraktlig andel skandinaver, därav den norska kyrkan. Samtidigt ersattes kanalerna med järnvägar och det walesiska stenkolet kunde ta världen med storm. Världens första check på £1 miljoner undertecknades 1911 i Coal Exchange Building (som ligger ett stenkast från dagens Cardiff bay mitt ibland en massa intetsägande hus och det var US Navy som storhandlade kol.)

Resten av historien är välbekant: oljan slog ut kolet, handeln i hamnen blev allt mindre, området förslummades och butiker slog igen. Tiger bay blev synonymt med red light district. Kort sagt ett område där ingen ansvarsfull skattebetalare frivilligt tillbringade tid, framförallt inte efter mörkrets inbrott. Tiden gick.

[singlepic id=95 w=400 h=300 float=right]Nu var det något ljushuvud som kom på att rika människor vill bo vid vatten och att om man ordnade konstant vattennivå borde fler rika människor vilja bo i Cardiff. Hamnen var då en tidvattenhamn. Av någon anledning vill inte rika människor titta på fuktiga sanddyner, eller fåglar som äter smådjur de hittar i sanddynerna vid lågvatten. Framförallt vill de inte se sina dyra segelbåtar ligga oanvändbara på sidan stora delar av dygnet. Rika människor vill ha vattenspegel hela tiden. Därför byggdes en £200‑miljoners barriär som stängde in vattnet från floden Taff i en konstgjord sjö. Barriären stängdes vintern 2000 och förstörde därigenom skafferiet för fåglarna. Dessutom förstörde den mitt tidsfördriv under trista föreläsningar. Tidigare kunde jag titta ut genom fönstret och filosofera över hur tidvattnet ändrades från dag till dag. Hur kul var det att titta ut på en sjö som aldrig ändrades? Väldigt kul tyckte onekligen en väldig massa byggherrar som satte igång att bygga tjusiga lägenheter med sjöutsikt, säkerhetssystem och myggfönster. Den sistnämnda detaljen stod antagligen inte överst på försäljningsprospekten, men var nödvändigt. Den nya insjön visade sig nämligen vara ett perfekt kläckningsområde för svärmar med flygfän. 4000 nya hem hade byggts dittills och £2,5 miljarder investerats på upprustningen och utbyggnaden av det område som nu döpts om till Cardiff bay.

[singlepic id=94 w=400 h=300 float=right]Jag hade gärna bott vid sjön, trots myggorna, då lägenheterna var nybyggda och låg lagom långt från jobbet. Men de var långt långt utanför min budget. De nya lägenheterna i Cardiff Bay hade i sin tur drivit upp priserna på hus i alla närområden, inklusive Squids grannhus. Det var numera näst intill omöjligt för förstagångsköpare att komma in på fastighetsstegen. De var hänvisade till en osäker tid som hyresgäster. De som i gengäld hade några miljoner över investerade dem inte i papper utan köpte fastigheter som de sedan hyrde ut. Eftersom det fanns så många desperata efter boende gick det att ta ut precis vilka priser som helst för bostäder som var riktigt skruttiga, även med brittisk standard.

Om priserna på fastigheter hade stannat där de var när jag pluggade, eller bara hade stigit i samma takt som i Sverige, hade jag köpt mig ett traditionellt smalt hus och börjat riva ut heltäckningsmattorna. Men med den upphaussade marknaden, även om jag sålt min bostadsrätt i centrala Malmö skulle jag maximalt ha råd med är ett ruckel i friggebodsstorlek långt utanför stan. Jag behövde mer pengar. Då ingen giftassugen kolbaron fanns inom synhåll verkar alternativet ytterligare ett jobb som en god idé. –

6. Röda drakar

Lämna ett svar

[singlepic id=35 w 300 h=400 float=right]Bostad, cykel och simkort. Listan med saker att ordna efter flytten var lång och dessa stod överst. Började med det som verkade enklast, ett brittiskt simkort till min Nokia. Det tog tre butiker att få tag i ett kontantkort. Det var ändå en positiv utveckling. När jag pluggade i Cardiff fanns inte kontantkort överhuvudtaget, bara särskilda pay as you go-mobiler. De var lite enklare och billigare lurar knutna till en viss operatör. Det ville jag inte ha utan fick leva med ett dyrt tolvmånaders abonnemang (det i sin tur inkluderade en telefon jag inte ville ha men som hittade ett hem hos min svägerska). Det misstaget ville jag inte upprepa, framförallt eftersom jag inte var säker på om jag skulle stanna för gott i Cardiff, redan satt med ett svenskt tjugofyramånaders abonnemang och en splitterny mobil.

Betalade glatt simkortet med min sista tiopundssedel och tyckte jag hade gjort en bra start. Mitt humör var avsevärt mindre entusiastiskt efter en stund vid bankomaten. Gnek, gnek, gnek. Fick Visakortet i handen. Provade grannautomaten. Gneket upprepades och kortet, mitt enda kort, spottades ut. Ensam i ett främmande land utan pengar! Kallsvetten bröt ut. Räknade mynten i plånboken, några pund totalt. Skulle jag svälta? Kunde jag låna något att äta av Gaz och Squid? Ångrade djupt allting jag handlat som varken var ätbart eller stått på listan. Hur kunde jag vara så dum att jag slösade bort alla kontanter? En skojig tvål på Lush, var det verkligen nödvändigt?

[singlepic id=37 w 400 h=300 float=right]Småsprang vidare till nästa bank. Höll tummarna. Gnek, sedan frågan om vilket språk jag vill ha. Puh! Tänk att jag lagt hela mitt liv i handen på ett litet fjuttigt ynkligt magnetband. Gjorde en mental notering att omgående frångå min princip att inte lusa ner plånboken med allehanda plastkort och skyndsamt skaffa mig en uppsjö av master cardar och amexar. Men först tyckte jag att jag borde skämma bort mig själv och lugna mina stackars uppjagade nerver. Styrde stegen mot The Celtic Cauldron som var det enda stället i Cardiff som serverade äkta walesiska specialiteter, dvs sådant som bara turister äter. Vad sägs om att mixa sjögräs & havregrynsmjöl, platta till och fritera?

[singlepic id=137 w=400 h=300 float=right]Restaurangen hade en strategisk placering mitt emot slottet – äkta turistland – grannbutikerna var fulla av livets alla nödvändigheter såsom grönrutiga kiltar, grönvitröda rugbybollar, grönvitaröda halsdukar, grönblå keramik i ungefär 159 olika delar, keltiska smycken och så de walesiska kärleksskedarna: träskedar med långa snidade skaft med påskliljor, snirkel, hjärtan och mer snirkel. De fanns i alla former och storlekar, från masstillverkade till handtäljda i alla prisklasser från dyrt och uppåt. Kanske inte supersnygga alltid, men de handgjorda var värda beundran. Enligt traditionen var det sed att en ung man gav den dam han uppvaktade en egenhändigt snidad sked. En typ av varuprov som visade att han kunde arbeta med sina händer och därmed försörja en familj. Inga vackra ord eller långa utsirade tal behövdes utan en man av ett tystlåtet folk lät skeden tala för sig själv. De utsirade symbolerna på skaftet hade olika betydelser, enligt de medföljande lapparna betydde hjärtan kärlek, klockor att man hoppades på bröllop, antalet bollar i en bur antal barn man önskade och så vidare. Det kändes som att symboliken var något tillrättalagd men om en ung, eller kanske inte fullt så ung, man skulle komma uppdykande och ge mig en hemtäljd sked han lagt ner sin själ i så skulle jag bli rörd oavsett symbolerna. En händig man, mmm, jo det vore inte helt fel.

Om träskedarna var souvenir nummer ett från Wales så var nummer två en röd drake i någon form. Den röda draken var själva symbolen för Wales, om det sedan var romarna eller Kung Arthur himself som var först med den är lite svårt att avgöra. Särskilt som Arthur enligt en del forskare är en rent mytologisk figur. Flaggan Y Ddraig Goch pryds i alla fall av en stor röd drake ovanpå tudorgrönvita fält. Förr fanns ett storsäljande Brainsöl som hette Red Dragon. I folkmun (och den rann nerför många munnar) kallades den aldrig för annat än Dark. Den bytte därför namn och den röda draken fick nöja sig med att vara bryggeriets logotyp.

[singlepic id=59 w=400 h=300 float=right]Men nu var det inte dags för öl utan en försenad lunch. Jag trodde jag beställde en Cawl och bad servitrisen återkomma senare för frågan om jag skulle slå på stort med kaffe och chokladkaka efteråt. Cawl är inte sjögräset utan en rotsakssoppa med en aning lamm i. Sjögräset, bara lawr, är förresten rätt ok, inte något som jag skulle göra hemma men man kan hålla sig vid liv på det. Soppan anlände tillsammans med en kopp ruskigt blaskigt kaffe. Eh? Var det min eller servitrisens engelska som var den felande länken? Jag hoppades att det inte var min, en knäck för självförtroendet var det sista jag behövde.