Etikettarkiv: Katie

64. Kronenbourg blanc

Min adjöturné fortsatte, på tur var TQ vilket i princip bety­der gröningarna. Min allra sista arbetsdag på TQ hade jag kanske snarare tänkt glida runt och prata med folk än stå instängd i vår garderob till kontor och sortera skräp. Men är man nu inte färdig med rensandet får man göra det sista dagen. Trots att jag var ytterst rationell och slängde mer än jag sparade samlades kassarna med saker att bära hem. Vad har jag egentligen tänkt ha för nytta av dessa i Sverige? Efter jobbet samlas det vanliga gänget dagen till ära på Terra Nova istället för FT5K. Eftersom det är jag som ska firas av så är det de andra som handlar drycker till mig. Katie handlar mig en Pimms och John OHP en över­raskning. Den visar sig vara Tia Maria i apelsinjuice, smakar som non stop sa han och det är möjligt, dricka upp den fick han göra själv. Nästa dryck serveras av en australiensare, Kronenbourg blanc, en nästan vit lite fruktig öl bryggt i samma stil som Cervoise-metoden från 1200-talet (vad det nu innebär, eventuellt att den är bryggd utan humle).

Läs mer

50. Snabbvisit i Sverige

[singlepic id=253 w=300 h=300 float=right]Välkomnas på Arlanda i olika tonarter av föräldrar och högljudd hund. Blir utskälld efter noter, hur kunde jag vara borta så länge? Fälls nästan till marken av intensiteten, härligt när någon blir så genomglad över ens uppenbarelse. Föräldrarna är också glada. Deras hem känns plötsligt oer­hört lyxigt, hur kunde jag glömma bort känslan av att trampa barfota på ett rent trägolv? Blott Sverige svenska duschar har. En riktig dusch där det kommer varmt vatten i rejäl fart. En dusch där man kan stå länge, länge och det bara fortsätter rinna vatten av valfri temperatur, vilken lyx! Sverige känns plötsligt väldigt exotiskt. Det är ljust nästan hela natten, det finns kanelbullar på kaféerna och så det ljuvliga varmvattnet i duscharna. Jag börjar flera meningar på engelska innan jag kommer på mig själv och jag håller på och bli påkörd två gånger när jag cyklar på – tja ena sidan av vägen.

Måndag morgon åker jag till Södertälje för anställnings­intervju på det Stora företaget. Det är där min presumtiva chef och resten av gruppen sitter. De verkar trevliga allihop, kanske lite väl förtjusta i förkortningar av döma av den power point som chefen visade. Alla har varsitt luftkondi­tionerat stort rum och moderna datorer. Det är bekvämt och lockande. Vill gärna hem igen, bort från Cardiff. Ett vanligt jobb och träffa vanliga människor, inga sabla långhåriga amerikaner. Jag blir erbjuden jobbet med reservation för att jag först måste åka till Mölndal för att träffa en fackrepresentant som ska avgöra om jag passar in på företaget. Efter tre timmar på X2000 och en taxiresa är jag i en ännu mer imponerande byggnad. Här kan jag absolut se mig själv jobba.

Ganska uppskruvad åker jag efteråt hem till min bror som bjuder på en god middag. Jag babblar oavbrutet, radar upp för och nackdelar med att byta karriär. Det är så det känns, lämna hela vetenskapskommunikationsbranschen där jag kämpat på i nästan tio år bakom mig och skaffa mitt första alldeles vanliga jobb. Göra normala saker som äta middag hemma hos min bror efter jobbet. Och därefter åka hem till mitt alldeles egna hem. Inget mer inneboende, inga fler gräl om disk. Min alldeles egna säng. Vänta nu, min säng finns ju bara ett par timmar bort. Stockholm–Södertälje–Möln­dal–Göteborg, att lägga till Malmö till dagens resmål känns plötsligt självklart.

Det är först när jag sitter på kvällens sista Swebus ner till Malmö som jag inser att mina husnycklar är kvar i Wales. Kastar mig direkt på telefonen och håller tummarna för att Marika ska vara hemma, och inte ute på någon kurirresa någonstans. En av hennes arbetsuppgifter som intendent på Malmö konstmuseum är att följa med särskilt värdefulla verk när de lånas ut till andra institutioner. Jag har tur och kan andas ut. Åker förbi henne för att snabbt hämta upp extranycklarna. Väl där har vi mycket att prata om och det är ju välkänt att sådant görs bäst över en flaska vin.
”Jag hade några vänner över på middag förra helgen och en av dem sa att ingen nromal människa har så många oöppnade spritflaskor stående” berättar Marika i slutet av flaskan.
”Det är klart att du är normal. Det visar prov på framförhållning och förutseende skulle jag vilja säga. Vem vet när flaskorna kan komma till pass?”
”Det är skönt med dig Kristina, du har alltid perspektiv på saker och ting.”
”Glad att kunna stå till tjänst. Det finns ju i och för sig en lösning om du nu vill undanröja problemet att folk tycker att du har för många oöppnade flaskor.”
”Det har du rätt i och man ska ju inte skjuta upp saker till morgondagen som kan göras direkt.”
Jag nickar instämmande åt denna visdom och Marika fiskar upp en flaska vodka från bargömman bredvid soffan.

Sisådär trettio timmar senare sitter jag på BSA:s huvudkontor i London i uppföljningsmöte, one to one med min chef Julian och mår riktigt risigt. Inte blir det bättre heller. Julian är jättenöjd med mitt arbete, tycker att jag kommit in i arbetet på ett imponerande sätt och berömmer mig på alla sätt. Sluta tänker jag tyst, om du bara visste så skulle du tycka att jag är en ohederlig svikare som planerar att sälja mig till Mammon. Inte känns det ett dugg bättre av att vi har en riktigt intressant diskussion, våra visioner är inte så identiska att samtalet dör, utan det blir riktigt konstruktivt. Jag vill verkligen genomföra dessa projekt. Skit. I förrgår ville jag bara fly Cardiff, vilket antagligen sken igenom under intervjun (sänkte säkert lönebudet med ett par tusenlappar), idag vill jag absolut stanna. Kan man dela på sig måntro?

[singlepic id=276 w=300 h=300 float=right]Efter mötet tar jag Great Western tillbaka till Cardiff och det är väl typiskt för den här resan att jag inte åker direkt till Splott road utan tar mammas namnlösa resväska på släp till Terra Nova. Det är dags att säga adjö till en av mina gamla lärare som går i pension. Han är fysiker i botten, intresserad av tysk arkitektur och har gjort tappra försök att lära mig hur en Bernoulli Blower fungerar. Tänk hårtork och pingisboll. Blås med hårtorken, pingisbollen flyger. I TQs version är de uppskalade till en byggfläkt i en gul pyramid och en badboll. (Tack vare mig finns en att beskåda och prova på Malmö Museer). Den här roliga och charmiga leksaken är utmärkt för att förklara Bernoulli-effekten som alltså är anledningen till att flygplan flyger. Jag fattar fortfarande inte fysiken bakom. Men jag vet att det är luftströmmen på ovansidan, inte undersidan, av bollen som håller den flygande.

Efter en öl på Terra Nova bjuder Katie och Sav mig på middag för att fira mitt nya jobb. För jag har bestämt mig för att prova Storföretaget, kanske blir det ett gästspel, kanske blir jag medel-Svensson med villa, fru, 1,8 barn och volvo, på riktigt. Jag lovar dock hålla kontakten. Jag har upptäckt att Sav tillhör den ovanliga kategorin kvinnor med Ambitioner. Dessa är så pass ovanliga att om man hittar någon så är det ens skyldighet att omedelbart sätta dem i kontakt med andra likasinnade så att ett informellt närverk bildas. Förutom att mitt nya jobb stöts och blöts fram och tillbaka skvallrar vi såklart om W och hans skugga, framför­allt skuggan.
”Vem är hon egentligen?” Undrar jag som aldrig träffat henne.
”Ingen vet” svarar Sav. ”De dök upp i Cardiff ihop. Hon jobbade i grönt ett tag, men blev aldrig en i gänget utan var bara Ws skugga.”
”Hon fick aldrig några egna vänner och vantrivdes.” La Katie till.
”Hon försökte övertala mig att jag skulle få W att bli mer romantiskt.”
”Vid jul for de hem till USA ihop. Där lär hon ha åter­upptagit kontakten med en gammal pojkvän och W kom tillbaka utan henne.”
”Hon kunde gott stannat kvar där. Vad ska hon hit att göra?”

16. Dolly & Dylan

[singlepic id=124 w=300 h=300 float=right]Många och långa långpromenader kunde behövas i parti och minut inte bara för vasaloppsformen utan även för kaloribalansen, för så värst hälsosam var inte min nya brittiska livsstil. Luncherna var värst. I början gick jag till TQs café och handlade en grillad panini sprängfylld med smält ost. Senare hittade jag ett café i Cardiff bay som sålde sallad. Nyttigheten stannade dock vid namnet, allting bestod av röror och alla nyttiga ingredienser var insvepta i antingen olja eller majonnäs. Jag behövde bara se mig om bland kollegorna för att hitta avskräckande exempel. De som passerat studieåren var övervägande överviktiga, för att inte säga feta. Jämfört med hur en del av dem såg ut för några år sedan var det tvåsiffriga viktuppgångar vi talar om, även i kilo räknat. Jag tippade att svängen förbi puben på vägen hem från jobbet var en tungt bidragande orsak. Det heter inte ölmage för inte, någon som hört talas om temage?

Te dracks det stora mängder av på jobbet. TQ var mer hierarkiskt än den mest konservativa svenska arbetsplats. Att slå sig i slang med högsta chefen var inte aktuellt. Ville man få fram ett budskap till högsta chefen fick man vackert be sin chef som bad sin chef, som… Men dessa strikta uppdelningar verkade åt båda hållen. Har man väl klättrat upp från lägsta pinnhålet, att arbeta ”i grönt”, behövde man inte ödsla energi på att bevisa för någon att man inte var ”gröning” längre, det visste alla. I Sverige riskerar du som kvinna hela tiden att stämplas som sekreterarämne, om du är det minsta vänlig och hjälpsam. Klarar du av att göra dina egna reseräkningar, ja då har du nått toppen av din förmåga. På TQ hade alla en tydlig roll och med den följde tydliga befogenheter och begränsningar. På lördagarna var jag t ex ansvarig för programverksamheten. Jag var inte ansvarig för gröningarna, det fanns en supervisor för detta. Jag var inte ansvarig för utställningarna, det fanns en jourkille från verkstaden för att se till att de fungerade. Men det var mitt ord som gällde om vem som skulle säga vad i teatern. Ville Sam och Rhys inleda Cool Science med solglasögon, var de först tvungna att få mitt godkännande. Att utvärdera och coacha de som presenterade showerna var den roligaste arbetsuppgiften. Det tråkigaste var när något gick sönder eller tog slut. Mina möjligheter att reparera var högst begränsade, så gick något sönder fick jag anpassa manus så att showen fungerade utan. Första veckorna hände inget värre än att bananerna tog slut, vilket åtgärdades med en tur till närmaste SPAR. Ett par turer och jag lovade mig själv att min sommarshow skulle vara fri från förbrukningsartiklar. Bananerna? De lades i flytande kväve tills de var så stelfrusna att de kunde användas som hammare. Rosor, chips, engångshandskar och gummislangar är andra saker man kan lägga i flytande kväve för att illustrera vad kyla gör med olika material.

[singlepic id=102 w=400 h=300 float=right]Kunde det verkligen räknas som jobb att leka med flytande kväve eller var det en hobby? Lönen antydde hobby, trots att alla i teamet hade minst en examen. Kanske förutsätts åtminstone en av följande, äkta man med ”riktigt jobb” eller privatförmögenhet? Men jag jobbade åtminstone inte gratis. Trots lönenivåerna var kön av personer som ville in i branschen långa. För nyutexaminerade utan arbetslivserfarenhet återstod att arbeta gratis som volunteer för att komplettera CV:t. Erbjudanden om volunteer-möjligheter dök med jämna mellanrum upp på olika e‑postlistor. Undrade vad svenska fackföreningar skulle säga om de villkoren? Eller om att söndagen var min enda arbetsfria dag? Det kompenserades kanske av att jag hade sovmorgon till nio de övriga sex dagarna. I Storbritannien var arbetstiden 9 am till 5 pm, precis som i Dolly Partons ”9 to 5”. Det blir, om man räknar bort en timmes lunch, sju timmar per dag. Sju timmars arbetsdag var absolut att föredra framför åtta, det gjorde att jag fick mer tid över till mina olika fritidsprojekt. Tyvärr hade britterna inte fattat finessen med flextid ännu. Alla började 9.00 prick och det gjorde kösituationen helt kaotisk då alla skulle fram med sina bilar till ett och samma klockslag. Jag införde dock raskt en alldeles privat flextid med Helens goda minne. Hon hade varit chef tillräckligt länge för att vara mer intresserad av resultatet av arbetet än exakt när och var det utfördes. Min andra chef Julian satt i Oxford och vad han inte visste om kunde han inte må dåligt av. Dessutom mixade jag de båda jobben och var jag inte på plats på kontoret, kunde det bero på att jag var ute i något fullt legitimt ärende i någon obefolkad avkrok av landet.

I Wales finns befolkningen i söder eller norr medan mitten består av nationalparker och fårbeten. Cardiff, Caerdydd på walesiska, blev Wales huvudstad 1955 (bra TP kunskap). Det var inte alls givet att Cardiff skulle bli huvudstaden, hade tävlingen avgjorts 100 år tidigare hade Merthyr Tydfil mitt i koldistriktet varit en vinnare, och i grannstaden Swansea känner man sig nog fortfarande förbigångna. Längre norrut har Wrexham, Aberystwyth och Machynlleth alla större historiska meriter än Cardiff.

Cardiff har störst befolkning men kanske blev Cardiff huvudstad för att det är den stad som är lättast att ta sig till, om man är engelsman. Åtminstone misstänkte jag det efter några resor i landet i och utanför jobbet. Efter jobbet fortsatte jag att testa pubar (arbeta på ölmagen). Eli Jenkins hamnade dock inte på min tioitopplista. Ölutbudet var mediokert och belysningen inte inbjudande. Namnet Eli Jenkins kom från en invånare i den lilla walesiska sjöstaden LLaregyb (tips, läs namnet baklänges). Jag har aldrig besökt LLaregyb, det är inte lätt för den finns inte med på några vanliga kartor, utan är en del av radiopjäsen Milk Wood. Ett verk av den walesiska nationalskalden Dylan Thomas. Hans minne och skrivarstuga vårdas ömt i Swansea, fast han bodde större delen av sitt inte alltför långa liv i London. Eftersom hans liv kortades av flitigt intag av ädla drycker är det på något sätt passande att en av hans figurer lever vidare i ett pubnamn.

[singlepic id=142 w=300 h=300 float=right]Eli var favoritstället för kontorspersonalen på TQ, det var på Eli de samlades när det var dags för hejdåöl. Jag tänkte att det var säkrast att vara social när man var ny på jobbet så jag hängde på även när jag aldrig träffat föremålet för avfirningen tidigare, en irländska som på oklara grunder fått sparken från ekonomiavdelningen. En populär teori var att orsaken var att hon var för trevlig mot resten av personalen. Jag kände mig förkyld så jag skulle bara dricka en snabb öl. Men när jag såg W komma in kom jag plötsligt ihåg den välkända sanningen att man inte kan dricka en ynka liten pint, den kan känna sig ensam i magen. Det var säkrast att dricka två och samtidigt passa på och bjuda W och två av de andra studenterna, Katie och Sav. Sav, eller Savita, är en superambitiös kanadensiska med indiskt påbrå som kryddar varannan mening med ”awesome”. Katie, en smal engelska med ett enormt ljust hårsvall hyrde samma rum som jag gjorde när jag studerade. Samma bostad, samma utbildning, klart vi hade mycket att tala om. Så mycket att när W och Sav skulle gå vidare för att äta bjöd jag raskt in mig själv. Vi gick till ett av deras favoritställen, en indisk restaurang i Grangetown. Indisk som i indisk, inte curry, som är ett brittiskt kök med avlägset släktskap med indisk mat. Sav noterade att alla kockarna var män och bestämde sig för att dra dit sin mammas indiska släkt om de någon gång kom på besök. De led tydligen av vanföreställningarna att matlagning var kvinnogöra. Sav berättade också att hennes mormor var kanonduktig att laga veganmat, medan hennes mamma bara var vegan när släkten såg. W önskade att Sav ärvt recepten, han var vegan och i behov av inspiration. Jag frågade givetvis varför han var vegan och detta ledde till en diskussion om vad som är väsentligast: omsorg om djuren eller omsorg om planeten. Jag argumenterade att skinnskor och päls var biologiskt nedbrytbara produkter gjorda av förnyelsebara resurser. W höll inte med. Ingen övertygade den andra men det var mindre väsentligt. Det viktiga var att jag fick lyssna på hans helt underbara dialekt medan han la fram sina argument. Accenten var lite lätt halvsläpig. Inte riktigt Mellanvästern, utan något mitt emellan Kaliforniskt hurtig och New England-stroppigt. Han såg ut som den fulländade hippin med sitt skägg, långa hår och ärr efter piercingringar. Detta råkade vara raka motsatsen till mitt mansideal, men så fruktansvärt charmig att jag blev alldeles knäsvag. Tyvärr visade mina subtila efterforskningar (”hur gammal är du?”) att han var 23! Tjugotre! Får man verkligen vara så ung? Han såg minst 28 (= lovlig) ut.