Etikettarkiv: Kung Arthur

72. Kriterier för en bra pub

Läge

+          Nära bostad och/eller jobb.
+          Nära en station, vandringsled eller annat sätt att enkelt att ta sig dit med cykel, buss eller tåg.
+          Vacker omgivning exempelvis hav, söt by, gröna kullar eller något trevligt slott.
–          Mitt i porrkvarter.
–          Dyra taxiresor krävs för att ta sig dit.

Ölutbud

+          Många och/eller udda märken.
+          Real ale på fat.
+          Free house.
–          Tråkigt standardutbud (läs: dussinlager).
–          Bryggeripub, om man inte gillar det bryggeriets öl (som jag och Brains).

Byggnad

+          Intressant bakgrund, exempelvis ett tidigare liv som kyrka, teater, bryggeri eller bordell.
+          En prunkande trädgård med trevliga utemöbler.
+          Strå- halm- eller vasstak.
–          Ser ogästvänlig och tillbommad ut.

Inredning

+ +      Bekväma stolar eller fåtöljer.
+ +      Sprakande brasa.
+          Många små rum eller avdelningar.
–          Obekväma, stenhårda eller trasiga träbänkar.
–          Stor kal brunmurrig yta.
–          Om det känns som att städbelysningen glömts på.

Klientel

+          Blandade åldrar, med tonvikt på 25‑55.
+          Blandad könsfördelning.
+          Vännernas stampub.
+ +      Fyrbenta vänner är välkomna.
–          Tre äldre slitna herrar direkt ur Eastenders.
–          Knôkfullt med lättklädda hånglande par.
–          Knôkfullt med lättklädda ungdomar två färgglada alkoläsk från att börja hångla.
–          Barnfamiljer, om man nu inte råkar tillhöra den kategorin själv.

Meny

+          Det finns en.
+          Det finns mer än varm macka och chips på den.
+ +      Om den låter som något ur en kokbok av Jamie Oliver.
+ + +  Om den låter som något ur en kokbok av Jamie Oliver och köket har öppet.

Personal

+          Pratar en begriplig dialekt.
+          Kunniga och service-inriktade.
–          Vägrar byta ut surnad öl (det är för övrigt ett stort minus att surnad öl säljs överhuvudtaget).

Toaletter

+          I tillräckligt antal i förhållande till storleken på puben.
+          Tillräckligt rymliga för att man ska kunna vända sig om.
(+)       Handfaten är stora nog för fottvätt.
– –       Om det är förenligt med fara för liv och lem att besöka dem efter alkoholintag.

Atmosfär

+          Man känner sig som stammis efter en pint.
+          Det är drygt halv-fullt.
–          Det är stekhett, då riskerar man att fördricka sig på spetsad cider.
–          Isande kallt.
–          Det luktar gammal rök, det är totalvidrigt.
–          Ljudvolymen är sådan att konversation är uteslutet och huvudvärken hotande nära.

Städning

+          Om frågan om städning inte ens kommer upp i ens medvetande.
–          Glasen fastnar i kletiga bord eller man på annat sätt blir påmind om frånvaron av städinsatser.

Underhållning, musik, comedy, quizz

+          Om jag går dit för underhållningens skull.
– –       Om underhållningen är i vägen för väsentligare aktiviteter.

Namn

+          Ett skojigt namn, som är lätt att komma ihåg, eller har en kul historia som involverar Kung Arthur, är alltid ett plus men inte direkt avgörande.

Joker

Solig uteservering första vårdagen.

Håller ni med eller har ni bättre förslag?

54. Kung Arthurs bord

[singlepic id=313 w=300 h=300 float=right]Arthur hade behövt fler än tolv riddare om de skulle ha den romerska amfiteatern som bord konstaterar jag. Amfi­teatern lär ha rymt sisådär sextusen personer på sin tid. Hur många som är på plats för att se romerska legionärer i Ermine Street Guards tappning vet jag inte men publiken är stor. Jag är särskilt imponerad av hästarna och ryttarna, för det här var före stigbyglarnas tid. Det heter att den medel­tida riddarens framgång berodde på stigbygeln. Att det var stigbygeln som möjliggjorde alla de konster vi sett i torneringar på medeltidsveckor, riddarspel eller i filmen Ivanhoe. Hur kommer det sig då att de romerskt stigbygel­lösa ryttarna genomför ungefär samma saker? Är jag ett fall av historieförfalskning på spåren?

Konferencieren berättar hur fotsoldaternas rustning är utformad för att skydda från kelternas huggvapen. Dessa högg snett uppifrån så det gällde att skydda nacke, kinder och axlar. Benen däremot saknar rustning. Nu väger utrustningen som den marschfärdiga soldaten ska släpa runt på ändå 40 kg (detta verkar inkludera en del matrelaterade föremål) så det är nog bra att de inte har mer plåt att bära runt på. Eller brons. Det var bara romerska medborgare som fick en hjälm av järn. Soldater födda i andra delar av imperiet fick nöja sig med brons, ett mjukare material. Överlevde dessa, så kallade reservtrupper, 25 års krigstjänst i sina bronshjälmar belönades de med romerskt medborgarskap. Alla soldater skulle vara ogifta eller skilda. Detta krav var inte speciellt populärt och orsakade många deser­teringar. Det var inte alla som hade lust att vänta 25 år innan möjlighet att ingå äktenskap med tonårig brud, många legionärer skaffade sig familj där de var stationerade. Blev de sedan omplacerade till annan del av det väldiga romerska riket var det många som försvann till skogs.

[singlepic id=321 w=300 h=300 float=right]Efter ett antal formationer såsom sköldpaddan (den som Akilles använder i Troja) är det dags att visa upp några romerska vapen. Jag sitter precis ovanför den imponerande katapulten och fick verkligen valuta för mina fyra pund. Jag får raskt revidera mitt tidigare avmätta betyg av arrange­manget. Innan gardet var det mest barnaktiviteter, en hel hop barn som i oordnade former föstes fram och tillbaka, stolta föräldrar på murarna, söner som viftade med sina träsvärd med mera. Man måste nog vara förälder för att förstå underhållningsvärdet i just den biten. Kringarran­gemangen var jag heller inte så imponerad av, har sett (del­tagit i) bättre. De får allt ta och jobba lite på fika­avdelningen till nästa år. Chips, scones (igen!) och te till lunch hade gärna fått vara en foccacia och cappucino istäl­let, eller ännu hellre något autentiskt romerskt, helstekt vildsvin eller vad de nu åt.

På vägen ut stannar jag till vid en berättare. Han är uppen­bart rutinerad, börjar med korta exempel och många frågor för att involvera och samla sig en publik. Ämnet var romersk medicin. Lök, en het grönsak ansågs vara bra mot hetta (brännsår) medan den kalla kålen användes mot mag-sår. När en publik är samlad börjar han berätta en längre historia, hur romarna trodde att blodet rörde sig runt i kroppen som tidvatten, bildades i levern, syresattes i hjärtat och sedan rann upp till hjärnan. Om man led av för mycket blod i hjärnan (högt blodtryck) var lösningen att dra ner det i kroppen igen. Detta kunde göras med torr eller våt kopp­ning: en kopp hettades upp och sattes mot huden, tryck­skillnaden mellan varm och kall kopp fick huden att dras ut och när koppen senare ramlade av fanns ett blå-märke kvar. I den våta varianten slogs det först ett hål i huden. Om inget av dessa alternativ hjälpte fick man ta till drastiska metoder. Först ge patienten en opiumdryck så att han eller hon var medvetslös innan huvudet rakades, skars upp och hudflikarna veks undan. När berättaren kom till hur hinnan över hjärnan skalades av känner jag hur jag bleknar och jag lämnar raskt församlingen.

[singlepic id=328 w=300 h=300 float=right]Utnyttjar stalltipset jag fick från taxichauffören vid mitt förra besök i Caerleon och den namnlösa puben får både namn och utseende. The Bell Inn är ett grått stenhus idyl­liskt beläget utefter floden Usk. Här har serverats jästa drycker sedan 1600-talet men jag hade inte hittat hit utan tips från taxichauffören. Ja, i teorin hade jag kunnat följa vandringsleden Usk valley förstås. Men vandringsledens skyltar är med sedvanlig brittisk finurlighet väl dolda. The Bell Inn är den typ av etablissemang som får en att undra varför man spiller dyrbar tid i brunmurriga inrökta pubar inne i stan. Strängt taget undrar jag om de verkligen ska gå under samma benämning: pub? Släktskapet med finare rest-auranger måste vara större än med Prince of Wales, gissar jag. Om maten är lika bra som atmosfären kan jag inte avgöra för de slutade servera mat klockan tre. Ännu en sedvänja som jag har svårt att försona mig med. Sitter där­för bredvid en Salviabuske modell större i the Bell Inns trädgård och antecknar detta på en servett med en halv pint landlord framför mig. Det får vara Madonnas favorit-ale hur mycket som helst men jag tycker att den är för besk.

Cyklar tillbaka till Newport i jakt på mat. Förutom stora banderoller för att välkomna årets Eisteddfod är det hel­dött. Det enda som är öppet är det stora gula M:t och Subway. Jag väljer det senare.
”Six inches or one foot?”
”Öhh??”

Jag har inte någon större koll på enheterna, väntar på att britterna ska bli vettiga och sluta envisas med sina hemma­sydda enheter så jag hugger till med en fot. Inser att det är en lång macka när jag får den i en påse. Tar med den till stationen för att undersöka utbudet av tåg. Nio minuter, jag hinner köpa en fairtrade cappucino. Tittar igen, jag har sett fel, det tåget går åt andra hållet. Jag passar på och köper en tågbiljett och väntar sedan på att trappan ska bli tom innan jag bär upp min cykel. Att bära både cykel och cappucino är lite svårt så jag sträcker bak handen och sätter kaffet i en sidoficka på ryggsäcken. Nu gäller det att gå försiktigt så att kaffet inte skvalpar ut. Kommer ner på perrongen och det står ett Great Western mot Cardiff på spår två. Hmm, det är i princip klart att avgå, alla dörrar är stängda. Men konduktörerna är fortfarande på plattformen så jag stegar fram.
”Ehhh, hi, kan man få med sig en cykel på det här tåget?”
Om det finns någon logik i det digra regelverket när cyklar för följa med på tågen eller ej så har det undgått mig. Den säkraste regeln jag har hittat hittills är att om man frågar snällt och artigt så ökar sannolikheten att cykeln får följa med. Denna metod funkar i alla fall utmärkt för att få ta genvägen under spåren på stationen i Cardiff. Egentligen ska man kunna visa upp en giltig biljett till ett tåg för att bli insläppt och jag har hört vakterna vara benhårda mot folk som parkerat på ena sidan och vill slippa gå en lång omväg för att komma till busstorget och centrum. Killgäng blir alltid nekade och likaså bilburna damer. Jag vet inte om det är det att jag är där så pass ofta att de känner igen mig, min diskreta neongröna anorak, konstig accent eller vänliga sätt att ställa frågan. Insläppt blir jag i alla fall.

Det funkar den här gången också. Jodå, jag får gärna ta med mig cykel men den måste parkeras i särskild cykelkupé allra längst fram. Och detta är det låååånga Londontåget. Tåget är redo för avgång, alla dörrar är stängda så jag känner att jag bör raska på. Använder cykeln som spark för att ta mig dit kvickt. Cykling är förbjudet på perrongen men det räknas väl inte om man inte sitter på cykeln? Öppnar dörren till cykelkupén. Dörren slår igen direkt. Öppnar den igen och lirkar in framdäcket innan dörren hinner dunka igen. Kastar mer eller mindre in cykeln, klättrar in efter den och ställer cykeln i ett av ställen. Samtidigt som jag böjer mig fram och fäster cykeln med kardborre håller jag tummarna för att konduktören inte vinkar iväg tåget så att jag får åka cykel­kupé till Cardiff. Tåget står fortfarande stilla när cykeln är förankrad och jag slänger mig mot dörren. Dörren saknar handtag på insidan, det är ingenting speciellt för cykel­kupén, alla dörrar på First Great Westerns tåg öppnas utifrån. Ner med fönstret och ut med handen, får upp dör­ren och börjar springa mot första bästa människovagn. Kommer plötsligt ihåg kaffe-muggen. Ungefär samtidigt som jag får tag i muggen och konstaterar att det bara är en liten ynka skvätt kaffe kvar på botten känner jag vart resten har tagit vägen, hur byxorna klibbar fast vid benen.

[singlepic id=314 w=300 h=300 float=right]Trist öde för av den ynkligt lilla slurk, som stannade kvar att döma så var detta kaffe inte bara rättvisemärkt, det var även smakmässigt vida överlägset den ersättare jag vid ankoms­ten till Cardiff införskaffar på Uppercrust. Vis av skadan sätter jag mig denna gång ner med kaffe och bok. All those hearts av William Boyd är enligt citatet på framsidan en bok som får en av fundera över sitt liv. Japp, det är klart att det blir jämförelser när man läser en bok om en man som strä­var efter att bli författare (gör vi inte alla det?). Jag har pre­cis kommit in i det avsnitt där han väntar med spänning på att hans första bok ska bli publicerad när en dam tilltalar mig.
”Är det din cykelhjälm?”
”Japp” Jag tvingas tillstå att det lila monstret med getingar som ligger på bordet tillhör mig (jag tyckte faktiskt att den var häftig när jag såg den vid försäljningstälten vid starten av Tjejvättern 1997).
Åh, hon har köpt en hjälm till sin man, hon pekar på den runde och tyste mannen vid sin sida. Men han vägrar använda den. Jag tror för ett ögonblick att hon vill ha min hjälm (jag är lite ovillig att skiljas från den med tanke på den walesiska trafiken) men hon vill bara säga, ja, jag vet inte vad hon vill egentligen, men hon säger att om någon så vacker som jag kan bära cykelhjälm så borde hennes man kunna göra det och visst skyddar den mot skador vid olyckor. Jo det är vad jag har hört och skälet till att jag använder den (den fungerar också som regnskydd men det är ju en annan historia). Damen vandrar iväg med sin man i släptåg och jag tar min hjälm och cyklar hem till tvätt­maskinen med mina kläder.

[wp_geo_map]

53. Isca Augusta

[singlepic id=330 w=300 h=300 float=right]Jag vet i teorin precis hur man förbereder ett föredrag: man övar. Helst med en testpublik som kan ge feedback men i reservfall för sig själv. Är man en otroligt rutinerad före-läsarräv som kan ämnet utan och innan och lider av en enorm tidspress så kan man nöja sig med att torröva inled­ning och avslutning samt spalta upp några punkter i huvu­det. Vad man absolut under inga omständigheter gör är att ta ett okänt manus som man läser på vägen till publiken. Så gör man bara inte, det kan bara leda till katastrof.

Så hur fasen kommer det sig att jag är på väg till Caerleon med ett oläst Mad Musical Instrument-manus? Ett manus med tillhörande prylar jag lånat från TQ. Just nu hjälper inte aldrig så mycket självförebråelser. Ja, jag är en komplett idiot. Ja, jag är för självsäker. Ja, jag är värdelös på att prio­ritera. Ja, jag kommer att få skämmas något alldeles oerhört. Men nu hjälper inte dessa tankar ett dugg. Det är bara att pressa undan alla självförebråelser och försöka läsa manuset i tredubbel hastighet. Tåget är försenat, så jag hinner klämma flera sidor medan jag slukar en tonfisk-baguette från Uppercrust. Varför utsätter jag mig själv för detta? Nej, inga negativa tankar var det. Tågresan till New-port tar tio minuter. Tio alldeles för korta minuter. Hoppar in i en taxi och ber att få bli körd till skolan på Roman Way i Caerleon. Taxichauffören pratar på, jag tror att han talar om vädret. Men det kan också vara något helt annat, jag fattar inte ett enda ord men jag mumlar lite instämmande kommentarer nu och då samtidigt som jag önskar att han kunde hålla snattran. Taxichauffören stannar utanför en skola och säger att detta är i och för sig High street och inte Roman way men det är en skola. Hur kan han tro att jag vill bli körd till en skola vilken som helst och inte till den adress jag bett om? Jag plockar upp A to Z, slår upp sidan 21 och pekar på skolan på Roman way. En annan skola. Jag tror förvisso att de på den här skolan skulle bli glada om jag knackade på och erbjöd mig att köra en show för dem men kanske en smula överraskade.

Vi hittar en betydligt ruffigare skola på Roman way och jag tar min ryggsäck och min kasse och hastar iväg runt ett hörn i jakt på en olåst dörr. Barnbespisningen är öppen och jag försöker inte ens fråga utan håller bara fram min lapp där lärarens namn och adress är nedtecknad. Aha, du ska till infant school, det är andra sidan av fältet. Infant!? Skit också, det är småttingar. Showen är tänkt för lite äldre barn, nu måste jag improvisera (ännu mer). Saxar, är det tillåtet enligt health and safety för småttingar, tro? Showen har ett moment där eleverna själva ska tillverka instrument och jag bär omkring på en klassuppsättning saxar och en massa sugrör. De kan jag nog glömma. Lugn och fin, om jag bara tänker till en stund så ska jag nog lösa det här. Men en stund är precis vad jag inte får. När jag kommer fram ber jag till att börja med att få låna toaletten. Lämnar pack­ningen utanför. När jag kommer ut från toaletten sitter 50 småttingar i rader på golvet och tittar förväntansfullt på mig. Hjälp, fem minuters förberedelsetid för att åtminstone packa upp hade inte varit fel! Tre djupa andetag. Visst är jag proffs på det här? Proffs kan improvisera, eller hur? Jag presenterar mig, berättar att jag är från Sverige och frågar om de förstår min konstiga accent medan jag samtidigt långsamt plockar upp sak efter sak ur min ryggsäck. Gör en show av att leta i väskan, dra upp något, se överraskad ut och sedan visa vilka ljud man kan få ur en hink, en färgglad dammsugarslangsak (whirly tube), en bricka, en speldosa, en galge och andra konstiga instrument. Den halva av manuset som jag har hunnit läsa tar mig ungefär 25 minuter, vilket är precis så länge som den här årsgruppen orkar lyssna. Där-efter är det dags för det praktiska momentet. Det får bli en sk clucking cup, för det är något som jag har gjort i Malmö och har någon idé om hur det går till. Med mycket hjälp från lärarna får alla ihop ett snöre med en plastmugg. Små-barnen har inte tillräckligt bra koordination för att göra hål i plastmuggar, de flesta kan inte ens knyta fast ett gem i ett snöre. På Malmö Museer tillverkade vi harskrikor efter samma princip men istället för plastmugg använde vi itu-sågade papprullar och fiskskinn som deltagarna först fick garva. Snörena hartsades och harskrikorna gav ifrån sig ett riktigt skärande ljud. Här använder vi fuktig disktrasa och det funkar lika bra. Malmövarianten var mer artistisk och hade ett mer skrikande ljud än plastmuggvarianten men jag slipper städa illaluktande fiskskinnsrester. Ett stort plus!

[singlepic id=279 w=300 h=400 float=right]En och en halv timme senare har jag packat ihop mina attiraljer igen och även delat ut diplom till deltagarna i skolans Science Club. Det sistnämnda var en utmaning. Engelska namn som Samantha Davies klarar jag och vanliga walesiska som Rhys Jones fixar jag också men det fanns ett och annat irländskt namn där jag gick bet. Fick be läraren om hjälp och sedan kopiera hennes uttal så gott det gick.

Svisch, jag är minsann oövervinnerlig! Det finns ingenting som ger en sådan kick som en lyckad föreställning. Även om publiken ”bara” är 50 walesiska småttingar. Skolan ligger på en höjd och jag bestämmer mig för att promenera ner till centrum och ta en närmare titt på några av de spän­nande pubar jag sett på vägen. En rent okulär besiktning så klart eftersom detta är arbetstid. Pubarna hade nu spårlöst försvunnit, efter en snabb titt på det romerska legionmuseet beställer jag en taxi. Intervjuar taxichauffören vilka pubar som är värda att besöka utifall att jag skulle återkomma. Red Lion som vi precis passerar ska ha väldigt bra mat. The Ship Inn, ett gult fyrkantigt hus, ligger precis vid floden och är populärt bland ungdomar. Drevs en gång i tiden av Sir Anthony Hopkins föräldrar. Livligt, alltid fullt men inte ruffigt på något sätt. Låter som Prince of Wales. Om man fortsätter uppför floden så kommer man till en bättre pub som dock verkar sakna namn. Har man inget emot lite ansträngning kan man vika av uppåt mot kyrktornet, där­efter ta av vänster och sedan höger på en stig för att nå en fantastisk utsikt och The Greyhound.

Vid första anblicken är Caerleon en liten söt förort till stora Newport men de har ett tungt historiskt arv som de vårdar väl. Garnisonen Isca Augusta var en av de allra viktigaste i det romerska Britannia. Efter romarna höll kung Arthur hov i Caerleon, åtminstone om man tror på Historia Regum Britanniae från 1136. Men det är det ingen som gör, förfat­taren Geoffrey av Monmouth var mer intresserad av impo­nerande historier om Arthur, Excalibur, Merlin och grab­barna än historiska fakta. Hans tilltag levde dock kvar så till vida att den romerska amfiteatern lokalt kallades för Arthurs runda bord.

Idag är Caerleon mest en idyllisk håla med lärarutbildning och smågator. Det finns dock ett fängelse i Caerleon, det kan man inte tro berättar taxichauffären, men det ligger strax utanför. Den sista hängningen skedde där 1908 eller 1928, chauffören är lite osäker, men han vet i alla fall att den som hängdes var en man som anklagades för att ha slagit ihjäl en kvinna. Han hävdade att han var oskyldig men hängdes ändå. Poängen med historien är dock att den avrättade inte ens blev förstasidesstoff. Han hade oturen att det skedde en olycka i hamnen i samma veva. Detta var när man höll på att bygga dockorna, något gick snett, en vägg rasade och flera personer blev begravda. Olyckan petade ut hängningen från första sidan.

”Otur för honom att inte ens få en löpsedel för besväret när han nu blev hängd” rundar jag av min långa redogörelse.
”Mmm. Men snygg jobbat att ro i land föredraget.”
”Tack Helen.”
”Detta måste vara den segaste biffen i världshistorien.”
”Ja men vi valde inte Prince of Wales för matens skull” svarar jag och hugger in på min biff som är lika seg.
Vi sköljer ner biffen med Breconshire Discovery respektive Green king IPA och konstaterar att den ena är lite för kärv och den andra något för blommig.
”Vad står IPA för?”
”India Pale Ale.” De brittiska soldaterna som koloniserade världen kunde inte förväntas slå ner uppror och styra upp administration om de inte fick med sig sin öl. Eftersom ale är färskvara togs en särskilt alkoholstark och humlerik variant fram som skulle klara transporten bättre, India Pale Ale.

[wp_geo_map]

6. Röda drakar

[singlepic id=35 w 300 h=400 float=right]Bostad, cykel och simkort. Listan med saker att ordna efter flytten var lång och dessa stod överst. Började med det som verkade enklast, ett brittiskt simkort till min Nokia. Det tog tre butiker att få tag i ett kontantkort. Det var ändå en positiv utveckling. När jag pluggade i Cardiff fanns inte kontantkort överhuvudtaget, bara särskilda pay as you go-mobiler. De var lite enklare och billigare lurar knutna till en viss operatör. Det ville jag inte ha utan fick leva med ett dyrt tolvmånaders abonnemang (det i sin tur inkluderade en telefon jag inte ville ha men som hittade ett hem hos min svägerska). Det misstaget ville jag inte upprepa, framförallt eftersom jag inte var säker på om jag skulle stanna för gott i Cardiff, redan satt med ett svenskt tjugofyramånaders abonnemang och en splitterny mobil.

Betalade glatt simkortet med min sista tiopundssedel och tyckte jag hade gjort en bra start. Mitt humör var avsevärt mindre entusiastiskt efter en stund vid bankomaten. Gnek, gnek, gnek. Fick Visakortet i handen. Provade grannautomaten. Gneket upprepades och kortet, mitt enda kort, spottades ut. Ensam i ett främmande land utan pengar! Kallsvetten bröt ut. Räknade mynten i plånboken, några pund totalt. Skulle jag svälta? Kunde jag låna något att äta av Gaz och Squid? Ångrade djupt allting jag handlat som varken var ätbart eller stått på listan. Hur kunde jag vara så dum att jag slösade bort alla kontanter? En skojig tvål på Lush, var det verkligen nödvändigt?

[singlepic id=37 w 400 h=300 float=right]Småsprang vidare till nästa bank. Höll tummarna. Gnek, sedan frågan om vilket språk jag vill ha. Puh! Tänk att jag lagt hela mitt liv i handen på ett litet fjuttigt ynkligt magnetband. Gjorde en mental notering att omgående frångå min princip att inte lusa ner plånboken med allehanda plastkort och skyndsamt skaffa mig en uppsjö av master cardar och amexar. Men först tyckte jag att jag borde skämma bort mig själv och lugna mina stackars uppjagade nerver. Styrde stegen mot The Celtic Cauldron som var det enda stället i Cardiff som serverade äkta walesiska specialiteter, dvs sådant som bara turister äter. Vad sägs om att mixa sjögräs & havregrynsmjöl, platta till och fritera?

[singlepic id=137 w=400 h=300 float=right]Restaurangen hade en strategisk placering mitt emot slottet – äkta turistland – grannbutikerna var fulla av livets alla nödvändigheter såsom grönrutiga kiltar, grönvitröda rugbybollar, grönvitaröda halsdukar, grönblå keramik i ungefär 159 olika delar, keltiska smycken och så de walesiska kärleksskedarna: träskedar med långa snidade skaft med påskliljor, snirkel, hjärtan och mer snirkel. De fanns i alla former och storlekar, från masstillverkade till handtäljda i alla prisklasser från dyrt och uppåt. Kanske inte supersnygga alltid, men de handgjorda var värda beundran. Enligt traditionen var det sed att en ung man gav den dam han uppvaktade en egenhändigt snidad sked. En typ av varuprov som visade att han kunde arbeta med sina händer och därmed försörja en familj. Inga vackra ord eller långa utsirade tal behövdes utan en man av ett tystlåtet folk lät skeden tala för sig själv. De utsirade symbolerna på skaftet hade olika betydelser, enligt de medföljande lapparna betydde hjärtan kärlek, klockor att man hoppades på bröllop, antalet bollar i en bur antal barn man önskade och så vidare. Det kändes som att symboliken var något tillrättalagd men om en ung, eller kanske inte fullt så ung, man skulle komma uppdykande och ge mig en hemtäljd sked han lagt ner sin själ i så skulle jag bli rörd oavsett symbolerna. En händig man, mmm, jo det vore inte helt fel.

Om träskedarna var souvenir nummer ett från Wales så var nummer två en röd drake i någon form. Den röda draken var själva symbolen för Wales, om det sedan var romarna eller Kung Arthur himself som var först med den är lite svårt att avgöra. Särskilt som Arthur enligt en del forskare är en rent mytologisk figur. Flaggan Y Ddraig Goch pryds i alla fall av en stor röd drake ovanpå tudorgrönvita fält. Förr fanns ett storsäljande Brainsöl som hette Red Dragon. I folkmun (och den rann nerför många munnar) kallades den aldrig för annat än Dark. Den bytte därför namn och den röda draken fick nöja sig med att vara bryggeriets logotyp.

[singlepic id=59 w=400 h=300 float=right]Men nu var det inte dags för öl utan en försenad lunch. Jag trodde jag beställde en Cawl och bad servitrisen återkomma senare för frågan om jag skulle slå på stort med kaffe och chokladkaka efteråt. Cawl är inte sjögräset utan en rotsakssoppa med en aning lamm i. Sjögräset, bara lawr, är förresten rätt ok, inte något som jag skulle göra hemma men man kan hålla sig vid liv på det. Soppan anlände tillsammans med en kopp ruskigt blaskigt kaffe. Eh? Var det min eller servitrisens engelska som var den felande länken? Jag hoppades att det inte var min, en knäck för självförtroendet var det sista jag behövde.