Etikettarkiv: Newport

53. Isca Augusta

[singlepic id=330 w=300 h=300 float=right]Jag vet i teorin precis hur man förbereder ett föredrag: man övar. Helst med en testpublik som kan ge feedback men i reservfall för sig själv. Är man en otroligt rutinerad före-läsarräv som kan ämnet utan och innan och lider av en enorm tidspress så kan man nöja sig med att torröva inled­ning och avslutning samt spalta upp några punkter i huvu­det. Vad man absolut under inga omständigheter gör är att ta ett okänt manus som man läser på vägen till publiken. Så gör man bara inte, det kan bara leda till katastrof.

Så hur fasen kommer det sig att jag är på väg till Caerleon med ett oläst Mad Musical Instrument-manus? Ett manus med tillhörande prylar jag lånat från TQ. Just nu hjälper inte aldrig så mycket självförebråelser. Ja, jag är en komplett idiot. Ja, jag är för självsäker. Ja, jag är värdelös på att prio­ritera. Ja, jag kommer att få skämmas något alldeles oerhört. Men nu hjälper inte dessa tankar ett dugg. Det är bara att pressa undan alla självförebråelser och försöka läsa manuset i tredubbel hastighet. Tåget är försenat, så jag hinner klämma flera sidor medan jag slukar en tonfisk-baguette från Uppercrust. Varför utsätter jag mig själv för detta? Nej, inga negativa tankar var det. Tågresan till New-port tar tio minuter. Tio alldeles för korta minuter. Hoppar in i en taxi och ber att få bli körd till skolan på Roman Way i Caerleon. Taxichauffören pratar på, jag tror att han talar om vädret. Men det kan också vara något helt annat, jag fattar inte ett enda ord men jag mumlar lite instämmande kommentarer nu och då samtidigt som jag önskar att han kunde hålla snattran. Taxichauffören stannar utanför en skola och säger att detta är i och för sig High street och inte Roman way men det är en skola. Hur kan han tro att jag vill bli körd till en skola vilken som helst och inte till den adress jag bett om? Jag plockar upp A to Z, slår upp sidan 21 och pekar på skolan på Roman way. En annan skola. Jag tror förvisso att de på den här skolan skulle bli glada om jag knackade på och erbjöd mig att köra en show för dem men kanske en smula överraskade.

Vi hittar en betydligt ruffigare skola på Roman way och jag tar min ryggsäck och min kasse och hastar iväg runt ett hörn i jakt på en olåst dörr. Barnbespisningen är öppen och jag försöker inte ens fråga utan håller bara fram min lapp där lärarens namn och adress är nedtecknad. Aha, du ska till infant school, det är andra sidan av fältet. Infant!? Skit också, det är småttingar. Showen är tänkt för lite äldre barn, nu måste jag improvisera (ännu mer). Saxar, är det tillåtet enligt health and safety för småttingar, tro? Showen har ett moment där eleverna själva ska tillverka instrument och jag bär omkring på en klassuppsättning saxar och en massa sugrör. De kan jag nog glömma. Lugn och fin, om jag bara tänker till en stund så ska jag nog lösa det här. Men en stund är precis vad jag inte får. När jag kommer fram ber jag till att börja med att få låna toaletten. Lämnar pack­ningen utanför. När jag kommer ut från toaletten sitter 50 småttingar i rader på golvet och tittar förväntansfullt på mig. Hjälp, fem minuters förberedelsetid för att åtminstone packa upp hade inte varit fel! Tre djupa andetag. Visst är jag proffs på det här? Proffs kan improvisera, eller hur? Jag presenterar mig, berättar att jag är från Sverige och frågar om de förstår min konstiga accent medan jag samtidigt långsamt plockar upp sak efter sak ur min ryggsäck. Gör en show av att leta i väskan, dra upp något, se överraskad ut och sedan visa vilka ljud man kan få ur en hink, en färgglad dammsugarslangsak (whirly tube), en bricka, en speldosa, en galge och andra konstiga instrument. Den halva av manuset som jag har hunnit läsa tar mig ungefär 25 minuter, vilket är precis så länge som den här årsgruppen orkar lyssna. Där-efter är det dags för det praktiska momentet. Det får bli en sk clucking cup, för det är något som jag har gjort i Malmö och har någon idé om hur det går till. Med mycket hjälp från lärarna får alla ihop ett snöre med en plastmugg. Små-barnen har inte tillräckligt bra koordination för att göra hål i plastmuggar, de flesta kan inte ens knyta fast ett gem i ett snöre. På Malmö Museer tillverkade vi harskrikor efter samma princip men istället för plastmugg använde vi itu-sågade papprullar och fiskskinn som deltagarna först fick garva. Snörena hartsades och harskrikorna gav ifrån sig ett riktigt skärande ljud. Här använder vi fuktig disktrasa och det funkar lika bra. Malmövarianten var mer artistisk och hade ett mer skrikande ljud än plastmuggvarianten men jag slipper städa illaluktande fiskskinnsrester. Ett stort plus!

[singlepic id=279 w=300 h=400 float=right]En och en halv timme senare har jag packat ihop mina attiraljer igen och även delat ut diplom till deltagarna i skolans Science Club. Det sistnämnda var en utmaning. Engelska namn som Samantha Davies klarar jag och vanliga walesiska som Rhys Jones fixar jag också men det fanns ett och annat irländskt namn där jag gick bet. Fick be läraren om hjälp och sedan kopiera hennes uttal så gott det gick.

Svisch, jag är minsann oövervinnerlig! Det finns ingenting som ger en sådan kick som en lyckad föreställning. Även om publiken ”bara” är 50 walesiska småttingar. Skolan ligger på en höjd och jag bestämmer mig för att promenera ner till centrum och ta en närmare titt på några av de spän­nande pubar jag sett på vägen. En rent okulär besiktning så klart eftersom detta är arbetstid. Pubarna hade nu spårlöst försvunnit, efter en snabb titt på det romerska legionmuseet beställer jag en taxi. Intervjuar taxichauffören vilka pubar som är värda att besöka utifall att jag skulle återkomma. Red Lion som vi precis passerar ska ha väldigt bra mat. The Ship Inn, ett gult fyrkantigt hus, ligger precis vid floden och är populärt bland ungdomar. Drevs en gång i tiden av Sir Anthony Hopkins föräldrar. Livligt, alltid fullt men inte ruffigt på något sätt. Låter som Prince of Wales. Om man fortsätter uppför floden så kommer man till en bättre pub som dock verkar sakna namn. Har man inget emot lite ansträngning kan man vika av uppåt mot kyrktornet, där­efter ta av vänster och sedan höger på en stig för att nå en fantastisk utsikt och The Greyhound.

Vid första anblicken är Caerleon en liten söt förort till stora Newport men de har ett tungt historiskt arv som de vårdar väl. Garnisonen Isca Augusta var en av de allra viktigaste i det romerska Britannia. Efter romarna höll kung Arthur hov i Caerleon, åtminstone om man tror på Historia Regum Britanniae från 1136. Men det är det ingen som gör, förfat­taren Geoffrey av Monmouth var mer intresserad av impo­nerande historier om Arthur, Excalibur, Merlin och grab­barna än historiska fakta. Hans tilltag levde dock kvar så till vida att den romerska amfiteatern lokalt kallades för Arthurs runda bord.

Idag är Caerleon mest en idyllisk håla med lärarutbildning och smågator. Det finns dock ett fängelse i Caerleon, det kan man inte tro berättar taxichauffären, men det ligger strax utanför. Den sista hängningen skedde där 1908 eller 1928, chauffören är lite osäker, men han vet i alla fall att den som hängdes var en man som anklagades för att ha slagit ihjäl en kvinna. Han hävdade att han var oskyldig men hängdes ändå. Poängen med historien är dock att den avrättade inte ens blev förstasidesstoff. Han hade oturen att det skedde en olycka i hamnen i samma veva. Detta var när man höll på att bygga dockorna, något gick snett, en vägg rasade och flera personer blev begravda. Olyckan petade ut hängningen från första sidan.

”Otur för honom att inte ens få en löpsedel för besväret när han nu blev hängd” rundar jag av min långa redogörelse.
”Mmm. Men snygg jobbat att ro i land föredraget.”
”Tack Helen.”
”Detta måste vara den segaste biffen i världshistorien.”
”Ja men vi valde inte Prince of Wales för matens skull” svarar jag och hugger in på min biff som är lika seg.
Vi sköljer ner biffen med Breconshire Discovery respektive Green king IPA och konstaterar att den ena är lite för kärv och den andra något för blommig.
”Vad står IPA för?”
”India Pale Ale.” De brittiska soldaterna som koloniserade världen kunde inte förväntas slå ner uppror och styra upp administration om de inte fick med sig sin öl. Eftersom ale är färskvara togs en särskilt alkoholstark och humlerik variant fram som skulle klara transporten bättre, India Pale Ale.

[wp_geo_map]