Etikettarkiv: Queen street

11. IKEA

1 svar

[singlepic id=29 w=400 h=300 float=right]Allting gick inte att skjuta på till kvällarna, vissa saker måste ordnas dagtid. Förutom den stora fixarlistan där BOSTAD skrivits med versaler, hade jag en mindre inköpslista. Tunnstrumpor, handdukar, tvål, tvättmedel, mat… den bara växte till rena sisyfoslistan. Varje dag rapporterade the Guardian om nya rekord i antal miljarder pund som befolkningen hade lånat på sina kreditkort till konsumtion och alla jag kände hade minst ett par för när krediten nått botten, då skaffade man ett nytt. Det verkar vara det gängse sättet att finansiera sina studier. Vad jag inte kunde förstå var hur invånarna lyckades spendera några pengar överhuvudtaget? Eller snarare, när? I centrum stängde alla affärer halv sex, förutom de som stängde redan fem. Jag slutade prick fem och det tog precis en halvtimme att gå från jobbet till staden. Queen street var en krigszon vid stängningsdags. Sena shoppare med fulla kassar klämde sig ut genom dörrar som spärrats av väktare. Skyltfönstren var fulla med varor, här och där kompletterade med lockande dofter men ingenstans var man välkommen. Gågatan tömdes på folk och kvar blev bara skräp som flög omkring.

En dag skyndade jag mig in till centrum och lyckades klämma mig in på Boots fem minuter före stängningsdags. Fick med mig ett nytt märke av tamponger hem. Jag är uppvuxen med sloganen ”tampongen som inte luddar”, en slogan jag alltid tyckte var ett helt värdelöst säljargument. Det var väl självklart att något som ska användas där inte ska ludda! En kort tid på de brittiska öarna, med ett annat utbud, hade emellertid lärt mig att denna slogan hade sitt existensberättigande. Nu höll jag på och testade igenom det luddiga utbudet.

Eftersom mina shoppingförsök i centrum var sådär måttligt framgångsrika gav jag mig en kväll av till ett ställe med karriäranpassade öppettider: IKEA. Förr var man tvungen att åka till Bristol, men IKEA hade haft vänligheten att expandera till Cardiff. Varuhuset skulle ligga i Grangetown, så jag satte mig på ett tåg och höll tummarna för att tåget skulle gå åt rätt håll. När tåget rullat ut från den ståtliga stationen blev bakgårdarna genast allt skräpigare, ett säkert tecken på att jag åkte mot Grangetown. Det som fascinerade mig är att ingen, någon gång under de senaste hundra åren, kommit på att det rullar tåg på baksidan av husen och gjort sig besväret med två ”framsidor”. Räknas inte tåg? Tror de att passagerarna inte ser något från tågen?

[singlepic id=31 w=400 h=300 float=right]Spåret gick en bit över marken, vilket gav en bra översikt och jag såg en bekant blå-gul jättelada på håll. Detta gav mig en uppfattning om åt vilket håll jag skulle gå när jag stigit av, men när jag hade kommit från perrongen ner till gatuplanet var det inte lika lätt att orientera sig. Valde en gata som jag trodde skulle gå åt rätt håll. Det var rätt träligt att knalla fram mellan husraderna. Hus förresten!? Brukar inte IKEA ligga långt bort i tjottahejti bland andra stormarknader? Skulle jag behöva vandra tills husen tog slut, bensinmackarna tagit vid och först därefter komma till det förlovande landet? Blev oändligt lättad när IKEA dök upp på andra sidan en rondell mitt bland bostadshusen. Tog rulltrappan upp och började gå bland utställningarna. Precis som hemma!!! Blev alldeles varm i själen. Gick från ” jag har passerat IKEA-stadiet i mitt liv och nu handlar jag bara dansk design på Svenssons i Lammhult” till ”jag älskar IKEA” på ett par sekunder. Min kärlek blev omedelbart prövad. För precis som hemma var de varor jag kommit för att handla slut. I detta fall stearinljus. På denna ö var ljus synonymt med värmeljus, tea candles. Om man mot förmodan hittade långa smala ljus som passade i mina ljusstakar var de undantagslöst av paraffin (en icke förnyelsebara råvara) och dessutom snordyra, eftersom de bara såldes i trendiga inredningsbutiker. Precis som Kamprad hade räknat med gick jag dock inte hem tomhänt bara för att den vara jag tänkt handla inte lagerfördes. Efter att ha velat en stund handlade jag ett fyrpack superbilliga glas för värmeljus och ett fyrpack Tindra doftljus lavendel.

När jag kom ut från IKEA spöregnade det. Det gör ofta det i Wales, men det är nästan alltid korta skurar. Lokalbefolkningen verkade inte bry sig men jag parkerade mig i en busskur. Enligt busstidtabellen skulle bussarna gå var tjugonde minut men det gällde kanske enbart soliga dagar för jag fick sitta där i trekvart innan en buss dök upp. Jag blev inte särskilt förvånad, tidtabellerna verkade inte ha någon som helst verklighetsanknytning. Någon dag senare gjorde jag ett nytt försök att åka buss. Jag hade läst ett reklamblad för en Bay Circle Line som skulle passera både TQ och i närheten av Squids hus. Lysande! Efter att ha väntat ut en buss, klivit på, noggrant räknat upp och lagt i mina 95 pence i en behållare behagade chauffören informera om att han bara skulle köra ett par kvarter till Cardiff central. Hoppsan, hade jag klivit på en buss som var inne på sitt slutvarv? Nej, bussen gick aldrig annat än till centralen svarade chauffören. Jag pekade på busslinjens namn, Bay Circle Line! Det hjälpte inte, den här bussen skulle till stationen. Därefter skulle den visserligen vidare men först efter en längre paus. Jag hade ju redan betalat och det gick inte att få tillbaka pengarna så jag åkte med. Kom fram till sist men det tog längre tid än om jag hade promenerat.

Det var kanske inte så konstigt att jag oftare gick än åkte buss. Jag visste alltid när jag skulle komma fram och jag slapp bära omkring på en skottkärra med småpengar. Chaufförerna växlade inte utan man slängde pengarna direkt i en låda och fick ett kvitto av chauffören. För att göra det extra enkelt för resenärerna så var alla priser på jämna fem pence, 85, 95, 115 pence osv. beroende på antal zoner man skulle korsa.

Allt detta gående blev lite enformigt så när söndagen äntligen kom var promenader, vandring, jogging, all slags förflyttelse till fots långt ner på listan över saker jag längtade efter att göra. Släntrade i stället in i köket fullt inställd på en slö dag, i eller i närheten av sängen och möttes av den sedvanliga förföriska doften av nymalet kaffe och Gaz i full färd med att tillaga en champinjon- och rosmarinomelett iförd full vandringsutrustning. Frågade genast: får jag följa med (och finns det omelett till mig)?

[singlepic id=127 w=300 h=400 float=right]Vandringsutrustning à la Gaz betydde tajts, kraftiga kängor och ett par damasker som såg precis ut som de snölås vi satte över pjäxorna innan vi pulsade iväg i lössnö, när jag var liten. Något liknande fanns inte i min garderob som var kraftigt begränsad av Heffaklumpens lastförmåga. Eftersom de medburna gymkläderna var för kalla för vandring i okänd terräng mitt i vintern blev det till att plocka ur jobbgarderoben och hoppas att eventuell lera skulle gå att få bort efteråt. Vandring är något av walesisk nationalsysselsättning, möjligen i konkurrens med pubbesök. Ofta kombineras dessa aktiviteter, först vandring och därefter besök på mysig landsortspub med lågt i tak och skummande öler. Det var åtminstone så jag föreställde mig det hela men när vi trötta och hungriga kom till The Star Inn möttes vi inte av någon sprakande brasa eller förföriska dofter utan bara mörka fönster och en stängd dörr. Ett snopet slut på något som annars var en trevlig dag.

Under vandringen hittade vi något jag först trodde var en grotta men den fortsatte in i berget. Det var kolsvart och kolsvarta okända tunnlar in i berg är ju inte min favorit direkt. Samtidigt var jag oerhört nyfiken på vart den skulle ta vägen och tack vare min medhavda pannlampa fick nyfikenheten segra. Det visade sig vara en nedlagd järnvägstunnel som gick tvärs genom berget. I slutet av tunneln var det översvämning så det blev en del balanserande utmed sidorna men vi kom hem torrskodda, om än med tomma magar och törstiga strupar.

[singlepic id=80 w=300 h=400 float=right]Om det var snopet att The Star Inn hade stängt så jag inte fick tillfälle att testa en country pub var det lättare att utöva min nya hobby under arbetsveckan. Men att dricka öl till lunch kändes fortfarande främmande, speciellt när min nya chef Julian från BSA var på besök. Julian överraskade mig med att kunna svenska men vägrade berätta hur det kom sig. För att understryka min präktighet beställde jag in en flaska blaskig gul dryck med tveksamt släktskap med juice. Den kostade mer än en pint, var allt annat än stimulerande och jag ångrade mig djupt. Det var min företrädares sista arbetsdag och Julien imponerades över uppslutningen på avslutningslunchen. Jag började namnge dem och lyckades göra honom imponerad igen, denna gång över hur många namn jag kunde efter bara två veckor på jobbet. Ärlig som jag var avslöjade jag att många av ansiktena var bekanta sedan tidigare. Helt nya var dock årets omgång av studenter, men jag har sett några av dem i korridorerna och haft den långe kroaten i teatern. Julian undrade över en W, det kunde väl inte vara hans riktiga namn? Kanske inte svarade jag men det står så på hans namnskylt, kanske var han amerikan? Julien småskrattade lite, killen var uppenbart amerikan. Hmm, var det så uppenbart för alla utom för mig? Jag var ingen fena på accenter och förresten hade jag bara bytt några ord med honom. Men jag hade lagt märke till honom! Det var lätt gjort: axellångt hår, skägg och en så självklar karisma att det räckt för en medelstor amerikansk stad. Definitivt värd en närmare undersökning!

7. Mysteriet med Kung Alfred

Lämna ett svar

[singlepic id=69 w=300 h=300 float=right]Lunchpengarna visade sig vara det sista skälvande dödsrycket för visakortet. Ensam utomlands utan varken pengar eller fungerande kreditkort. Min pappa ryckte ut, ringde sin bankkontakt på SEB och ett nytt kort skickades med expressbud. När jag lugnat ner mig fick jag en snilleblixt. Jag hade fortfarande kvar ett brittiskt bankkonto från min studietid. Att skaffa det var ett fasligt bestyr. Vid ett obligatoriskt personligt möte med en respektingivande bankman på Lloyds TSB på Queen Street måste jag visa upp intyg från min svenska bank att jag var en skötsam individ (skrivet av morbror bankdirektör), antagningsbesked till universitetet och intyg från CSN att jag fått ett extra stort studiemedel för att kunna betala åtminstone delar av studieavgiften (undvek att nämna att resterande del krävde en extra inteckning i föräldrarnas villa). Banken var vederbörligen imponerad över mina dokument och gjorde mig äran att godkänna mig som kund.

När jag invandrade till Sverige igen lät jag kontot vara och hade helt glömt bort det om inte banken med jämna mellanrum skickat inbjudningar att träffa bankens placeringsexpert under dennes besök i Sverige. Bankomatkortet hade vid det här laget passerat bäst före datum och checkhäftet hade jag slängt. Inte ens i Storbritannien kunde väl check behövas på 2000-talet? Snilleblixten bestod i att hämta ut pengar på det gammeldags sättet. Bankkontor. Köa. Det var inte halleluja för det, jag hade bara 2000 kronor på kontot.

Dessa finansiella bekymmer innebar en effektiv paus i min långa fixarlista. Istället för att leta bostad tog jag en liten minisemester av budgetmodell. För 7,40 £ fick jag en retur­biljett till Bristol Temple Meads, den centrala tågstationen i Bristol. Bristol har precis som Södertälje två tågstationer. En centralt belägen för lokaltåg och så en ute i tjottahejti för regionaltågen.

[singlepic id=30 w=400 h=300 float=right]Från Temple Meads var det en kort promenad till Helens lägenhet. Denna dag inte min chef Helen utan återigen min kompis Helen. Helen var dagen till ära klädd i sitt senaste second hand-fynd: en glänsande topp med orange och vita ringar på en brun botten. Perfekt till det hennabruna håret. Vid sidan av jobbet och öler var olika former av handarbete Helens stora intresse. Denna kreativa sida hade gett avtryck i lägenheten. Ena väggen var full med stora pappblommor i två lila nyanser. I ett tidigare liv dekorerade de ett skylt­fönster på Boots, nu piggade de upp en mörk lägenhet. Lägenhet var också försedd med ett rejält vinförråd tack vare Helens pappa vinimportören. Till vinet bjöd Helen på en hemlagad curry och så avslutades kvällen på den lokala puben.

På puben kläckte jag en helt lysande idé. Mina bokskrivar­planer i all ära, nu när jag har flyttat till ny ort behöver jag en hobby. Mina utflykter i omgivningarna behöver ett mål. Så nu har jag det. Ett forskningsprojekt: vilka faktorer utmärker en bra pub? Jag är medveten om att det är en något för bred frågeställning för ett lyckat vetenskapligt projekt, så jag har brutit ner det till ett par hypoteser. Det vill säga, jag filar på själva formuleringarna. Jag har ett svagt minne av hypoteser från en forskarutbildning. På den tiden trodde att för att bli vetenskaps-berättare/inspiratör/-någonting, var det nödvändigt att börja i vetenskapsänden (jag kom rätt raskt på andra tankar). Vi läste i alla fall en helt gräslig bok som var full med svarta lådor och svarta katter. Lådorna var Vetenskapen eller om det nu var Kunskapen och katterna vanliga katter, antingen svarta eller vita. Om man har som hypotes att alla katter i världen är svarta kommer man få räkna en väldig massa katter för att kolla om man har rätt eller fel. Det är bättre att formulera sig så att det räcker med att räkna hundra katter och ifall man inte hittar mer än fem vita så är hypotesen fel och man har därmed rätt. Något åt det hållet. Min första hypotes hade något med antalet ölsorter att göra. Om jag började med att dricka hundra öl så kunde jag ju fundera på finliret under tiden.

Jag satte igång direkt. Coronation kunde kanske inte stolt­sera med något brett utbud av öler men de öler de hade var goda. Tillsammans med Helens sambo delade vi på två karaffer med Crop Circle från Hop Back i Wiltshire. Nam­net kommer av att ölet bryggs av säd från fält med sädes­fältcirklar, crop circles, i. Dessa cirklar är områden där säden vikt sig och de är särskilt vanliga just i Wiltshire. De började dyka upp i slutet av 1980-talet; en del hävdar att de har UFO-anknytning, andra att det är gjorda av konstnärer med skämttycke.

Kul historia, god öl och dessutom låg puben nära Helens lägenhet, vilket bara det var en avgörande faktor. Jag hade redan första kvällen identifierat ett par viktiga faktorer, ölutbud och läge. En lysande start på mitt projekt.

[singlepic id=52 w=400 h=300 float=right]Dagen efter bjöd Helen på en fantastisk frukost från den lokala slaktaren – tjocka korvar fullmatade med kött och kryddor. Efter frukost besökte vi St Mary Redcliffe, Bristols mest berömda kyrka. Kyrkor är sevärdheter som passar utmärkt på budgetsemester.

St Mary Redcliffe ligger i området Redcliffe, namnet kom­mer från den röda sandstenen som har brutits av och till under en lång tid. Området har varit bebyggt åtminstone sedan 1100-talet och därför är klippan nu perforerad av olika schakt och bortglömda grottsystem. Detta har lett till otaliga historier om allt från gömda slavar till att Kung Alfred gömde sig undan vikingarna i en av grottorna. Wow, jag älskar historier om bortglömda gångar. Tyvärr var de som vanligt något överdrivna. Sannolikheten att afrikanska slavar på väg till Amerika skeppats den här omvägen är låg. Någon kammare fylld med kedjor har heller aldrig påträf­fats. Historien kan bottna i de franska och spanska krigs­fångar som på 1740-talet användes som billig arbetskraft för att bryta sand.

I parken runt kyrkan finns St Johns Eremitgrotta. Där satte sig den första eremiten 1346 och den siste klev därifrån 1669. Jag kanske inte är helt övertygad om vad jag ska bli när jag blir stor men eremit, det finns definitivt inte på listan.