Etikettarkiv: rugby

26. Terra Nova

[singlepic id=118 w=300 h=300 float=right]I mitt nästa liv ska jag öppna flashigt soppställe nära ett kontor med många kvinnor som vill ha något ”lätt till lunch”. Sedan ska jag koka soppa på grädde, buljong och kanske en och annan färsk örtkrydda, servera i papplåda och ta hutlöst betalt. Jag har bara provat en soppa på Turquoise. Valde lamm, jag är ändå i Wales där det finns fler får än människor (11 miljoner för att vara rätt oexakt – är siffran från vår- eller höstsäsong?). Soppan innehöll en kvarts potatis, två lammbitar och massor av buljong.

-Trendigt? Ja. Gott? Jovars. Mättande? Nej. Prisvärt? Ha!

Lunchtid, det är då saknaden efter Sverige och dagens rätt är som störst. Det finns två kategorier av lunchätare på TQ om man räknar bort de som äter sin lunch vid skrivbordet. Och det gör jag gärna, tangentbord lär vara det bakterietätaste området på ett kontor, med fyra gånger så många bakterier som på toalettsitsen. Men bakterierna på toalettsitsen är i gengäld läskigare, så överväg nu inte att byta lunchställe. De flesta lunchätarna hör dock antingen till det övre personalrummet eller till nedre. Det övre ligger mellan kontoret och utställningarna, det nedre bredvid verkstaden. Det går en knivskarp skiljelinje mellan dessa i klientel och lunchmeny.

Ta två skivor färdigskivat, garanterat fiberfritt, skumgummibröd med oändlig hållbarhet. Bred på ett lager smörersättning, lägg dit några bitar ljusgul smaklös cheddar och avsluta med ytterligare två skivor formbröd. Skär tvärs itu så fyra trekantsbitar erhålles. Lägg i en plastlåda och komplettera med en påse salt & vinegar crisps. Voilà! Receptet på en helt ordinär matlåda om du vill smälta in i det övre personalrummet. Rummet i sig är litet. Det går precis att gå mellan de gröna sofforna och de låga soffborden i mitten av rummet. Soffborden är oftast fyllda med en blandad sortering av halvtomma förpackningar med munkar (det lokala belöningssystemet), insamlingsbyttor (till någon som var här före min tid och nu samlar in pengar till ett eller annat vällovligt projekt i Indien), pennor och odiskade temuggar. Ena väggen är fylld med bilder på alla anställda och en världskarta där det står varifrån de kommer eller vart de åkt. I princip hela världen finns representerade med viss tonvikt på Europa och Australien. Jag bidrar med enda knappnålen från Sverige. Väggen mitt emot upptas av en stor anslagstavla med en blandning av arbetsscheman, uppmaningar att städa rummet och festplanering. En vägg består av stora glasade skjutdörrar ut på en terrass med utsikt över Cardiff bay. Bredvid entrén till rummet finns ett pyttelitet pentry med diskho, tevattenautomat och några hyllor för tepåsar och kaffepulver.

Runt ett (väl sent anser min mage) fylls sofforna med tanter i varierande ålder mellan tjugofem och femtio som plockar fram sina trekantsmackor. Kontorsmaffian har intagit stället. Samtalen kretsar runt mat: kokböcker, diet, matlådor, och bantning. Alla bantar. Idag bjöds dock på ett annat ämne: tidvatten. Det väckte både förvåning och skepsis när jag hävdade att vi inte har något i Sverige. Jag fick givetvis i uppdrag att bevisa detta med hjälp av fakta. Det visade sig vara lättare sagt än gjort men efter ett par timmar kunde jag skicka ut ett mejl som berättade att orsaken är att vi har jord på jorden. Om jorden bestått av enbart vatten (då kallad ”havet” snarare än ”jorden) skulle en enmeters våg rört sig runt jorden i samma takt som månen. Om månen istället parkerade ovanför Cardiff skulle jorden likna en rugbyboll. Vattnet skulle konstant vara 35 centimeter högre än dagens medelvattenstånd i Cardiff bay och i Australien (kanske därför som rugby är så stort just i dessa områden). Men nu rör sig månen, jorden och solen och vi har både jord och hav. Det gör att det finns en amfidromisk punkt helt utan tidvatten utanför Sydnorge, trots att solen och månen drar i vattenmassorna för allt vad de förmår (och de är stora och förmår en hel del). Cardiff däremot ligger i utkanten av amfidromen och har därför en tydlig skillnad på hög- och lågvatten. Världens näst högsta faktiskt. Rekordet är 13,5 meter vid springflod – när både jorden och månen drar åt samma håll. Nu är det inte bara punkten med det konstiga namnet som spelar in utan också den optimala formen på Bristol Channel. Den ser ut som en långsmal triangel och det är långgrunt.

Jag var nöjd att jag lyckades pigga upp min utläggning med en rugbyreferens. Mitt mejl möts dock av total tystnad och jag misstänker att ingen kommer fråga mig om något i framtiden. Nåväl, i så fall får jag väl helt enkelt retirera ner en våning till det andra personalrummet. Det har riktiga bord och stolar samt två mikrovågsugnar. Det behövs, för grabbarna i verkstaden pular inte med trekantsmackor, de ska ha riktig mat. I allmänhet i form av Asdas färdiglagade curry-rätter. De senaste sportresultaten är ett gångbart samtalsämne där nere. Men ett verkligt vinnande samtalsämne är att snacka skit om de som äter i det andra personalrummet. De i sin tur verkar inte veta om att det nedre personalrummet finns.

Det finns dock en person som båda falangerna talar illa om. Han rekryterades in som en tänkt kronprins till VD:n på en påhittad (förlåt nyskapad) hög tjänst men utan några riktiga arbetsuppgifter. Därför skapar han egna. Eftersom han är hög chef behöver han aldrig konsultera någon annan om råd, vilket ofta slår tillbaka på honom själv. Han slöt t ex avtal med IKEA att folk från TQ skulle vara på plats varje helg under våren med aktiviteter i entrén, sk science busking. En aktivitet som i högsta grad påverkar oss i public programme, det är vi som måste utbilda och förse personalen med material. Oturligt för honom sammanföll premiärhelgen med public programmes frånvaro från bygget. Jag åkte skidor mellan Sälen och Evertsberg, Helen var hos sin bror i Amsterdam och Phil på sitt eget bröllop. IKEA fick vänta. Det märkliga är att innan personen i fråga hamnade där han är så var han mycket omtyckt. Men har man väl hamnat i onåd hos fotfolket är omdömet under luncherna inte nådigt.

Det är sällsynt att lunch äts på restaurang men i gengäld är social samvaro på puben direkt efter jobbet desto vanligare.
– Vill du följa med på pubquizz ikväll? Frågade Phil över en av dagens alla obligatoriska koppar te. Jag behövde inte många sekunders betänketid. Quizz måste ju testas för Projektets räkning. Phil, Jo, Steve och Louise hade varit på quizz på Crwys förut och rekommenderade att vi åt på ett annat ställe innan vi gick dit. Man ska alltid följa lokalbefolkningens råd, därför följde jag med till Baltic Cuisine på Woodville streets. Det var inte i närheten av de currys jag ätit med Jen och Pete, men notan var i gengäld också annorlunda.

De äkta paren Jo och Phil respektive Steve och Louise är TQpar, dvs de träffades när de båda jobbade på TQ. Phil och Jo gör det fortfarande. Louise är en av mina företrädare i public programme men jobbar nu hos en populärvetenskapligt sinnad astronom. Steve arbetade tidigare i planetariet, trots att han är biolog. Han går nu en PGCE (Postgraduate Certificate of Education) – en ettårig intensivutbildning till lärare. Finns det någon lag som säger att personer med liknande utseenden dras till varandra? I så fall har jag här två par som stödjer den tesen. Steve är vrålsexig på ett italienskt vis medan Louise är docksöt. Även Phil och Jo liknar varandra.

Själva quizzen är en intressant upplevelse men som gammal TP-mästare var det en smula knäckande för självförtroendet. De flesta frågor rör brittisk populärkultur: musik och dokusåpakändisar. Inte mina bästa grenar. Jag känner inte igen ett enda av de foton man skulle namnge. Louise däremot prickar in alla rätt. Lite bättre går det på talesätten. Hela två poäng kammar jag hem till laget.

[singlepic id=56 w=300 h=300 float=right]Hem längtar jag mot slutet av kvällen. Direkt efter quizzen sätter jag högsta fart hemåt. Av mer en ett skäl. Det är svinkallt. Våren är en hopplös tid. Det kan vara sommarvarmt på dagen och sedan isande kallt på natten. Detta kräver framförhållning i klädvalet. Eftersom den här kvällsaktiviteten inte var planerad saknar jag varma kläder. Den gröna anoraken är så klart med, jag går inte utanför dörren utan regnskydd. Men det är långt ifrån tillräckligt. Fryser hela vägen hem till Fairwater. Dricker två stora muggar Blackcurrant, Ginseng & Vanilla infusions och bäddar ner mig med både yllesockar och fleecetröja.

Fryser hela natten och vaknar dörisig. Usel tajming, vi är mitt i påsklovet och det är full rulle för public programme, fyra shower per dag i teatern. Förutom när det regnar, vilket det gör nästan varje dag. Då blir tillströmningen av besökare extra stor, med extraföreställningar som följd. Extraföreställningar betyder att jag får hoppa in i teatern för den där femte showen när alla barn och föräldrar börjar bli trötta, kinkiga och svårroade. Dessutom har jag en viktig aktivitet inplanerad till kvällen. Jag har rekryterat en medarbetare till pubundersökningsprojektet! Eftersom syftet delvis är att iaktta konstiga brittiska egenheter, är det av yttersta vikt att denna medarbetare också är utlänning. Helst från en annan bakgrund än försöksledaren, så att man får så stor bredd i erfarenheter som möjligt. Som av en händelse så passar dessa kriterier perfekt in på W som dessutom har haft vänligheten att ställa upp.

En hel kväll med W! Har sett fram emot detta ända sedan vi pratade om att besöka en jazzklubb, men jag istället hälsade på Glenys på sjukhuset. Senaste dagarna har jag funderat på om han tolkat det som en dejt, eller som att vi ska gå ut ett helt gäng. Jag har varit ytterst noga med att inte nämna detta för någon annan. Eftersom han inte har någon mobil och jag sätter högsta fart ut från TQ på slaget fem, råkar vi tappa bort alla eventuella övriga intressenter. Så synd!

[singlepic id=183 w=300 h=300 float=right]Vi går till Terra Nova, ett namn med lokal anknytning. 15 juni 1910 lämnade Robert Scott Cardiff ombord Terra Nova med sikte mot Antarktis. Skeppet var egentligen inte Robert Scotts förstaval. Han ville ha Discovery som specialbyggts för hans förra Antarktisexpedition, men de nya ägarna vägrade sälja. Terra Nova var egentligen inget dåligt val, det var ett rutinerat skepp för resor i isiga vatten och efter att en rejäl läcka tätats på Nya Zeeland helt ok. Scott var ombord när Terra Nova lämnade Cardiff men han följde bara med en kort bit, sedan återvände han till London för att fortsätta jaga pengar och anslöt till expeditionen i Sydafrika. Hade han inte dött i kampen med Amundsen att vara först till sydpolen hade kanske Terra Nova inte varit lika berömt?

Inleder kvällen med några säkra samtalsämnen, som hur och vem som uppfann mikrovågsugnen, dammsugaren och glödlampan. W har undervisat tema uppfinningar för amerikanska barn på sommarläger och jag teknikhistoria för högstadie- och gymnasieelever i Malmö. Det visar sig att en hel del av våra historier är lika (vilket de bör vara) men några skiljer sig åt. Historien om hur dövläraren Bell förälskade sig i en vacker dövstum elev och därför uppfinner telefonen, är inte helt sann enligt amerikanska dövkretsar. Synd, för det var en så bra historia om bakomliggande motivation till uppfinningar. Jag är dock inte helt förvånad, jag har läst historien i en utställningstext och jag vet vem som var inblandad i bakgrundsresearchen till den utställningen och vederbörandes vana att frisera till historier. Min favorit bland hans historier involverar öl. Öl skulle vara orsaken till att stenåldersmänniskan övergav det lättsamma livet som kringvandrande jägare till förmån för det slitsamma livet som bofasta jordbrukare. Just nu struntar jag i om detta är sant eller ej, jag är mer nyfiken på hur W fått sina kunskaper om amerikanska dövkretsar. Jo han har lärt sig teckenspråk men han slingrar sig undan frågan varför han lärt sig det. Jag tror inte på den lama förklaringen att ”det verkade kul” utan skulle snarare gissa på den mycket mer spännande förklaringen med en döv släkting eller första kärlek.

Sparar den frågan och övergår till att gå igenom kriterierna för pubprovningsprojektet. Det går dock inte att göra på fastande mage utan vi promenerar in till centrum och äter middag. Peppade inför uppgiften ger vi oss genast i kast med en första undersökning. Av puben Gatekeeper. Som denna kväll är extremt trevlig. Så trevlig att jag har svårt att slita mig för att ta mig till tåget. Plötsligt inser jag att sista tåget hem till Fairwater har gått.

18. Charlie

När jag återvänt till Wales frisk och kry efter min skidutflykt fick en av punkterna på min priolista oväntad skjuts framåt. Nämligen den inte helt oväsentliga detaljen bostad. En väninna ringde och erbjöd mig att hyra ett rum hos hennes farbrors änka i Fairwater. Jag fick intrycket att det var någon tid sedan farbrodern dog men när vi hälsade på var huset fortfarande fullt med blommor från begravningen.

Först var jag skeptisk. Jag hade vant mig och trivdes med ungkarlarna på Railway street i Splott. Splott var heller inte lika illa som det var tidigare. Enligt en infödd taxichaufför som jag diskuterade saken med fanns på 1980-talet ett lokalt skämt.
– Det värsta som kan hända är två veckors semester.
– Vadå, två veckors semester, det är väl kanon?
– Två veckors semester i Splott.

[singlepic id=67 w=400 h=300 float=right]För några år sedan skulle jag aldrig vid mina sinnens fulla bruk satt en fot i Splott. Det skedde heller aldrig. Med ett minnesvärt undantag som möjligen faller under det där med bruk av sina sinnen. Det var under, eller snarare efter, VM‑finalen i rugby. Den spelades på Cardiff Millennium stadium som tar 75 000 personer. Det var långt ifrån tillräckligt, därför hade det också byggts upp en by av öltält i slottsparken som svalde ytterligare sisådär 100 000 personer. Ändå var samtliga pubar fulla och då är Cardiff en av de pubtätaste städerna i världen. Jag tillbringade matchen inklämd under en teveskärm i en pub där alla sjöng och hejade oavsett vilket lag som gjorde mål. Jag var där med Gaz och hans killkompisar. Hela tiden var det någon som langade omkring nya ölglas och jag tyckte det var för trångt för att stå med ett glas i handen så jag skickade tillbaka dem i samma takt. Tomma. Efter finalen fortsatte vi till nästa pub och till nästa osv. Någonstans tappade jag bort Gaz men hängde på några av de andra killarna även om jag aldrig sett dem tidigare. Efter ett par pubar så började någon prata om Charlie, var jag intresserad?
– Jajamänsan!
Vi gick hem till någon, jag tror det var någonstans i Splott. Jag blev väldigt besviken när ingen lång mörk attraktiv karl som lystrade till namnet Charlie dök upp, det där vita pulvret var inte intressant.

[singlepic id=103 w=300 h=300 float=right]Livet i Splott må vara intressant men jag kunde inte bo på nåder hos Squid i evighet. Därför tackade jag efter en stunds betänketid ja till erbjudandet att flytta till Fairwater. Fairwater är en av de fiina förorterna och huset en stor friliggande tegelvilla. Trädgården är kanske inte så stor men välansad med västhus och magnoliaträd. En trädgårdsmästare såg till detta medan insidan sköttes om av en städtant. Före flytten förknippade jag mest Fairwater med en vägskylt till en plastskidbacke, ett fenomen som förundrat mig. Skidbacken syntes dock inte till från huset. Däremot fans det en Valley trains station precis om knuten. Eftersom de flesta i den fina förorten har tjusiga bilar (plural) gick tågen dock bara en gång i timmen och inte alls på söndagar.

Mitt nya rum var en brittisk dröm i crème, laxrosa och spets. Ena väggen upptogs av en rad platsbyggda garderober med spröjsade crèmefärgade spegeldörrar. I mitten tronade en stor säng, överkastet matchade de blommiga chintzgardinerna i fönstren perfekt. Stilen gick igen i arrangemanget av små spetsklädda lådor på den crèmefärgade byrån. Kunde inte riktigt identifiera allt, men en låda innehöll definitivt en kleenexförpackning under spetsen.

Första kvällen var som alltid svår när man är inneboende. Har man hyrt ett rum eller en del av ett hus? Var jag påtänkt som sällskapsdam åt Glenys? Skulle jag hålla mig till mitt rum, lägga mig i sängen och titta på den lilla teven eller gå ner i de allmänna utrymmena? Var jag osocial om jag satte mig i det inglasade uterummet och tittade på den teven? Slutade med att jag satte mig i gästsoffan och stirrade rakt fram. Teven erbjöd första avsnittet av en mysko serie, det verkade vara begravningar och folk som födde barn om vartannat. Den tog sig efterhand, visade sig handla om kärleksaffären mellan en begravningsentreprenör och en barnmorska. Glenys erbjöd sig vara inspelningsbackup åt mig så att jag inte riskerade missa något avsnitt.

En försiktig konversation tog vid. Fick reda på att Glenys spelade bridge och var intresserad av klockringning (kyrkklockor, sådant som Lord Peter Wimsey ägnar sig åt i The Nine Tailors). I ett tidigare liv hade hon arbetat med ölutskänkningstillstånd. En riktig pubexpert alltså. Intervjuade henne om pubarna i området. Informationen var dock nedslående, bara pubar med stamklientel av äldre herrar. Inget att rekommendera.

[singlepic id=22 w=400 h=300 float=right]Dagen efter uppenbarade sig den bästa aspekten av den nya boendesituationen: en dusch. Visserligen i form av en sk power shower. Ordet power kan ge felaktig association till kraft och rikliga mängder varmt vatten. Inget kan vara mer felaktigt. Mängden varmt vatten är helt beroende på storleken på tillhörande behållare och hastigheten med vilken vattnet värms upp. I allmänhet är det för lite och för långsamt. Valet står mellan en dusch med någorlunda fart på det kalla vatten eller en någorlunda tempererad stril. För att överhuvudtaget få något varmt vatten måste man dra i snöret. Vid tveksamhet om vilket snöre, dra i alla snören från taket som kan hittas, antingen släcks lyset, spolas det i toaletten eller så har du hittat duschen.

Överhuvudtaget visade sig det nya boendet bättre än jag hade befarat. Det var trevligare än väntat att det var rent överallt. En sak saknades ­­dock – brödrost. Överraskande i toastens förlovade hemland. Orsaken till brödrostens frånvaro var gasugnens närvaro. Jag hyste en – ansåg jag själv – hälsosam skepsis mot gas. Här var dessutom piezotändaren trasig! Varje gång jag ville ha rostat bröd (typ varje morgon), fick jag plocka fram tändstickorna. Det gällde att vara vaken (före frukost…), slå eld på en sticka, sticka in den brinnande stickan i ugnen, vrida på gasen och vänta. Det tog oftast en liten stund innan gasen väl antändes. Då gällde det att rycka ut handen fort innan resten av gasen antändes i en svepande låga i bästa Hollywoodstil.

I riktigt välbemedlade hem slipper invånarna oroa sig för tändstickor och svedda händer för där finns en Agaspis. Enligt Agas hemsida tillhör Madonna, Prins Charles och Colin Firth den lyckliga skaran agakunder. (De kanske inte behöver oroa sig för att göra sin egen frukost med eller utan agaspis). Spisarna är riktiga statussymboler, priset startar strax under 100 000 för en liten modell. Det speciella med en Aga, förutom designen, är att den saknar reglage eftersom den alltid är igång. Ugnarna är klara att använda och håller olika temperatur: bakugn, stekugn och en ugn för att värma tallrikar i. Stora stekar, potatis som rostas i stekflott, ändlösa mängder med bakverk och ständig syltkokning av en rund och go köksa, var sinnebilden för en Aga. Av all denna matlagning blev inte bara köksan, utan även köket varmt. Det är en av finesserna eftersom de flesta brittiska hus är byggda när centralvärme ansågs vara något utländskt påfund ovärdigt en engelsman. Aga är en förkortning av Aktiebolaget Gas Accumulator – jepp, det var ett svenskt bolag från början – numera är företaget AGA ägt av tyskar medan Agaspisen tillverkas i England. Spisen uppfanns av AGAs legendariske VD, uppfinnaren Gustaf Dahlén. I Sverige mer bekant för fyrarna, som nobelpristagare, samt för explosionen som gjorde honom blind. Enligt legenden uppfann Dahlén spisen för att underlätta för sin fru och piga. Kärlek och bekvämlighet, två starka drivkrafter för uppfinningar! Om fru Dahlen fick den första Agan, så gick Aga nr 2 till Selma Lagerlöf.

[wp_geo_map]

12. Svarta döden

[singlepic id=133 w=300 h=400 float=right]Mer närliggande problem pockade dock på, som vad hette egentligen mannen i vars hus jag bodde? Självklart presenterade han sig första kvällen, men antingen lyssnade jag dåligt eller så la jag det inte på minnet. Jag vet att jag kunde frågat men jag tyckte det var pinsamt att jag inte visste. Ju fler dagar som gick, ju värre blev det. Gaz kallade honom för Squid, men sa samtidigt att Squid egentligen inte gillar namnet. Eftersom jag inte var någon gammal god vän utan bara en gäst, som dessutom råkat stanna lite längre än väntat, undvek jag att använda det inom hörhåll. Det blev dock lite halvjobbigt att hela tiden referera till ”dig” och ”honom”. Vad hette han på riktigt? Så jag bevakade posten. De flesta brev var ohjälpsamt adresserade till initial plus efternamn, vilket inte gjorde mig särskilt mycket klokare. Till slut damp det ner ett brev med hela namnet utskrivet!

Squid (Peter) hade dessutom stigit ett par pinnhål i min aktning. Han var den första britt jag stött på som faktiskt visste att Sverige varit en stormakt en gång i tiden (han kallade Gustav II Adolf för Gustavus Adolfus vilket i sig var lite underhållande). Jag hade annars gett upp både att berätta om denna bit av Sveriges historia och att påpeka att Sveriges areal är avsevärt större än de brittiska öarnas. Det var nämligen inte någon som trodde på mig. Britterna tror att de bor på en stor ö. De tror att de är en stormakt, att de och USA, deras ”special friend” är på det stora hela likvärda i betydelse. Squids kunskap berodde inte på något obrittiskt stort intresse för omvärlden, utan på att han specialiserade sig på 1600-talshistoria på universitetet. Med denna utbildning i bagaget arbetade han nu som civil servant inom något med miljö, typ det tröstlösa arbetet att lära britter att värna om miljön. Han föregick med gott exempel genom att promenera till och från jobbet. Både Gaz och Squid var oftast hemma före mig. Squid för att han hade kortare väg att gå, Gaz för att han begagnade något fordon, cykel eller bil. Gaz jobbade också på TQ, men inte i huvudbyggnaden utan var utlokaliserad till den kombinerade verkstad och kontor-för-mindre-viktiga-projekt på Bessemer road. Skönt tyckte Gaz, han slapp kontorsskvallret. Synd tyckte jag, för det omöjliggjorde samåkning.

Det allra bästa med att bo med Gaz och Squid var dock att jag inte behövde laga mat mer än var tredje-fjärde dag sådär. Sedan fick jag hålla till godo med att hushållet var strikt vegetariskt. Lättare äta än laga. Tillbringade en dag en lång stund på Sainsbury’s med att vända och vrida på varenda variant av vegetariska korvar de hade. Linconshire eller Cumberland? Salvia och timjan eller peppar, koriander, ingefära och muskot? Gaz och jag lagade liknande mat, oftast färsk pasta och någon sallad. Squid körde med det traditionella brittiska köket, fast i vegetarisk version. Kokt potatis, kokt broccoli, konstigt vegetariskt substitut för kött och gravy, den brittiska buljongbaserade såsen som serveras till allt.

[singlepic id=101 w=300 h=300 float=right]Middagen serverades alltid framför tevesoffan. Trist när det var rugbymatch (trots Gaz försök hade jag fortfarande inte fattat regelverket), roligt på måndagar för då visades Terry Jones Medieval Lives. Terry spelade samtliga roller själv, från jungfrun i nöd till munken via riddaren. Varje avsnitt handlade om en roll och han punkterade myter på löpande band. De ädla rövarna var t ex vid närmare titt oftast arbetslösa riddare. De var yngre söner som, om det inte fanns något krig att utmärka sig i (läs: få belöningar för att man plundrade andra länders befolkning) fick hålla till godo med att plundra grannarna. Dialogen var kvick och full av ordvitsar. Inte helt lätt hänga med och därför var jag himla nöjd när jag kunde dechiffrera referensen ”för medeltidens bonde var det inte all blacks som var den stora fasan utan black death”. Jag råkade veta att black death betydde digerdöden och all blacks var smeknamnet på det nya zeeländska rugbylaget, som satt käppar i hjulen för det engelska många gånger. Min detaljkunskap i rugbyområdet berodde på 1,96 meter Jonah Lomu, all blacks karismatiska superstjärna. När Nya Zeeland spelade bronsmatch mot Sydafrika i VM 1999 gick jag och en väninna dit för att spana in Lomu, den maoriska dansen haka som all blacks inleder varje match med och stämningen på arenan. I den ordningen. Lomu var mäktig att skåda och vi var nöjda. Betydligt nöjdare än all blacks anhängare. Laget var tydligt skakat av att Frankrike snuvat dem på deras givna plats i finalen och kom inte alls upp i normal standard.

[singlepic id=132 w=300 h=300 float=right]Måltidsdrycken i tevesoffan var vin, varje dag, förutom de dagar då det dracks öl, eller både ock. Färsk rosmarin var en ständigt återkommande ingrediens, vilket förundrade mig då fönsterbrädan förutom blandade reklammuggar enbart innehöll en tynande persilja. Mysteriet fick sin förklaring den dag Gaz visade mig häcken i trädgården. De höll efter den med stora häcksaxen då den hotade att ta över trädgården. Jag blev stum av avundsjuka! Rosmarin var för mig en långsamt växande nätt och jämnt flerårig krukväxt som jag bara vågade skatta vid särskilda tillfällen, annars blev inget kvar. Plötsligt kändes utsikterna att slå ner bopålarna för gott i Wales mycket attraktivt. En egen häck med rosmarin, det skulle jag definitivt ha!