Etikettarkiv: Sainsbury’s

42. Svarta fåret

[singlepic id=266 w=300 h=300 float=right]Jag krockar med en liten gråhårig tant i frukt- och grönt­avdelningen. Säger sorry, tar ett steg åt sidan och – kommer ingen stans. Tanten viftar med en klase fairtradebananer mitt i ansiktet på mig vilket effektivt blockerar min vidare färd i butiken. Hon pekar samtidigt ner i min korg där det ligger ”organic” bananer. Vill hon ha mina bananer? Icke, de vill jag minsann behålla själv. Vill hon veta vilka hon ska välja? Jag satsar på det senare alternativet och förklarar att inte ens aporna på zoo käkar konventionellt odlade bana­ner. Hon går då över till mina miniplommontomater och kräver att få reda på jämförelsepriset på dem. Är de billigare än de kravodlade cocktailtomaterna på kvist som säljs med erbjudandet köp en förpackning och få nästa för halva priset? Jag skakar på huvudet, jag har ingen aning om pris­frågan. Allt känns billigt när man handlar i pund, så länge man inte räknar om det till svenska pengar. För att komma bort från tomatprisfrågan plockar jag upp mina champin­joner och tipsar henne att eftersom champinjoner drar upp alla gifter som finns i jorden är det prioriterat att köpa ekologiska svampar. Hon nickar instämmande, detta stäm­mer med något hon hört förut. Britter ligger ljusår efter svenskar när det gäller miljöfrågor och det är oväntat att hitta en kortväxt miljövän med lilaskiftande hår på Sains­bury. Hade jag inte varit så trött hade det varit riktigt underhållande. Nu ursäktar jag mig och går vidare mot mjölkhyllorna. Vänder mig om för att handla ägg (som inte kylförvaras). O nej, nu står hon och väljer mellan frigående och organic.

Jag skippar ägg och knatar in bland alkoholhyllorna där jag snabbt glömmer bort den gråhåriga miljövännen. I kylen finns Boddington, Bishop fingers, Abbot och Black sheep. Den sistnämnda sticker ut både vad gäller etikett och namn. Namnet kommer från det svarta fåret i den gamla anrika bryggerifamiljen Theakstone. De bryggde i Masham ett mytomspunnet öl, Old Peculiar, som sas ha orsakat både det ena och det andra, det mesta dock glömt i lämpliga minnesluckor. Det gick som det brukar, bryggeriet flyttades och Old Peculiar förändrades: blev alkoholsvagare och miste en del av smaken. En medlem av familjen blev osams med resten och började brygga öl i Masham igen. Han kallar ölet för Black Sheep.

Jag är lockad att prova ölet men min shoppingkorg är redan tung. Jag har kanske satsat på helt fel dryck? I Raw Spirit åker Iain Banks runt bland skotska destillerier i allehanda fordon. Dessa fyller han med exklusiva whiskeyflaskor som han senare provar i lugn och ro hemma i goda vänners lag. Det är onekligen något effektivare än att cykla omkring i Cardiff och prova ale.

I ögonvrån ser jag den gråhåriga miljövännen komma när­mare och jag drar direkt mot kassorna för att slippa någon mer attack. Sainsbury’s på Queen street är min standard­affär. Ska jag bara ha frukt och grönt och absolut inga stapelvaror väljer jag Marks & Spencer istället för deras fantastiska utbud av frukt och grönsaker. Ta tomater, valet står inte mellan holländska eller inhemska, biff eller cock­tail, utan en vanlig dag kan man välja mellan santini, nectar, rosa, piccolo cherry vine, melrow, strawmato samt classic tomatoes for salads and cooking. Det sistnämnda är en omskrivning för vanliga tråktomater. De har också ett gigantiskt utbud av spännande färdigmat. I gengäld saknas en del saker varför det oftast blir Sainsbury’s.

Kassorna saknar långa band där varorna kan åka iväg, expediten plockar istället mina varor direkt från korgen ner i plastkassar. Jag vill skicka hela personalstyrkan på en snabbkurs i påspackning eftersom de flesta fullständigt saknar sunt förnuft. Hur svårt kan det vara att lägga i allting tungt först och allting lätt överst? Påsen med färdigsköljd baby leaf sallad ska ligga överst!! Ingen annanstans. Antag­ligen har de fått ett eller annat klagomål för många packar bara en eller ett par varor i varje påse. Är man inte upp­märksam går man därifrån med ett berg av kassar trots att man inte handlat mer än vad som skulle få plats i en medel­stor ryggsäck, just den storlek som jag har på ryggen. Stop­par expediten och packar själv ner mina varor i ryggsäcken. Två pint mjölk i botten, därefter pink ladyäpplen, färsk lök och sex skivor pepparskinka. Ovanpå lägger jag tomaterna, spetspaprika, bananerna och toppar med salladen. Har just besparat världen ytterligare tre plastpåsar. Undrar hur många påsar den gråhåriga bär hem.

Ölprovarprojektet får anstå tills jag är på branschkonferens i London. Därifrån kan jag rapportera att Brakespeer bees­ting är godare än både John Smith och Bombardier. Kan också berätta att nagellack på män gör sig bättre på tår än händer samt att är man tillräckligt känd kan man ta sig friheter. Professor Robert Winston, adlad Lord Winston of Hammersmith, programledare på BBC och känd fertilitets­forskare, samt icke att förglömma ordförande för BSA 2004/2005, kan platta till vilken föredragshållare han vill. Själv var jag chockad när en, för mig okänd, person i publi­ken kläckte ur sig ”You are patronising us.” I pausen hörde jag folk säga att det bara var Robert Winston som kunde säga något sådant. Jag nickade instämmande för jag förstod att jag borde känt till vem han var. Det var först några veckor senare när jag hittade en bok bland vitaminerna på Boots och läste författarpresentationen på baksidan som polletten trillade ner. Jag tyckte att den tillplattade före­dragshållaren sagt ovanligt kloka saker. Han menade att det inte behövs fler projekt för att locka ungdomar att läsa naturvetenskap. Ungdomar är klyftiga och väljer utbildning efter framtidsutsikterna. Absolut. Men för de stora före­tagen är det mycket billigare att skänka någon skattebefriad peng till välgörenhet än att höja löneläget och statusen på sina anställda. I det förstnämnda alternativet kan de dess­utom slå sig för bröstet och hävda att de tar sitt corporate social responsibility.

Moderator för konferensens var Kathy Sykes, en annan forskande tevekändis. Hon kände inte igen mig utan jag fick påminna henne om att hon intervjuade mig till jobbet som festivalgeneral för Cheltenham Science Festival för några år sedan. Vi var två som intervjuades för jobbet, en irländare och jag. Efteråt placerades vi på ett hotell över natten medan juryn bestämde sig. Det kändes initialt lite udda att sitta där med sin konkurrent. Men eftersom vi båda var främlingar i Cheltenham och bevisligen hade ett och annat gemensamt intresse, föreslog jag en gemensam curry. Irlän­daren blev först en smula överraskad men hängde sedan på och vi hade en trevlig kväll. Han drog i slutändan det längsta strået. Jag vinkade adjö och gav mig av på en 36-timmars resa till nästa jobbintervju – i Jokkmokk.

Under konferensmiddagen lärde jag mig att bara för att menyn låter lovande (mozarella, grillad havsbrax och citrontiramisu) och inredningen är minimalistiskt trendig betyder det inte att maten är god. Fokus låg mer på konst­närlig presentation av maten än på stor kokkonst. Efter middagen ledde jag en delegation av yngre delegater till the Globe. Över diverse drycker skedde en viss förbrödring. En efter en dröp folk av till sina hotell. Jag insåg att jag hade att välja på att invänta att de två sista personerna rundade av kvällen eller vandra till Regents park hotell själv. Wendy, en ex-TQ:are som framgångsrikt startat eget samt Steve, en för mig helt ny men trevlig bekantskap, ska vara tacksamma för att jag ogillar att vandra omkring själv i mörka städer och valde att vänta in dem. För jag var – faktiskt! – relativt nykter och dessutom visste jag vart vi skulle. Vi var mitt inne i en oerhört viktig diskussion när vi kom till hotellet, en diskussion som på intet sätt fick avbrytas varför vi sam­lades i Steves rum. Efter en stund övergick Wendy och Steve till att tala om folk jag aldrig träffat varpå jag passade på och bättrade på nagellacket. Steve blev inspirerad, det var exakt samma lila färg som hans skjorta. Han ville bums ha lila naglar han också. Kunde jag måla dem? Jag överty­gade honom om att tånaglarna räckte och målade dem, och halva tårna, lila.

Kunde se exakt hur dåligt jag målat dagen efter när Steve, med en lätt fåraktig uppsyn visade upp dem. Vi kom dock överens om att till nästa år skulle jag ta med neongrönt nagellack som matchade den dagens skjorta.

12. Svarta döden

[singlepic id=133 w=300 h=400 float=right]Mer närliggande problem pockade dock på, som vad hette egentligen mannen i vars hus jag bodde? Självklart presenterade han sig första kvällen, men antingen lyssnade jag dåligt eller så la jag det inte på minnet. Jag vet att jag kunde frågat men jag tyckte det var pinsamt att jag inte visste. Ju fler dagar som gick, ju värre blev det. Gaz kallade honom för Squid, men sa samtidigt att Squid egentligen inte gillar namnet. Eftersom jag inte var någon gammal god vän utan bara en gäst, som dessutom råkat stanna lite längre än väntat, undvek jag att använda det inom hörhåll. Det blev dock lite halvjobbigt att hela tiden referera till ”dig” och ”honom”. Vad hette han på riktigt? Så jag bevakade posten. De flesta brev var ohjälpsamt adresserade till initial plus efternamn, vilket inte gjorde mig särskilt mycket klokare. Till slut damp det ner ett brev med hela namnet utskrivet!

Squid (Peter) hade dessutom stigit ett par pinnhål i min aktning. Han var den första britt jag stött på som faktiskt visste att Sverige varit en stormakt en gång i tiden (han kallade Gustav II Adolf för Gustavus Adolfus vilket i sig var lite underhållande). Jag hade annars gett upp både att berätta om denna bit av Sveriges historia och att påpeka att Sveriges areal är avsevärt större än de brittiska öarnas. Det var nämligen inte någon som trodde på mig. Britterna tror att de bor på en stor ö. De tror att de är en stormakt, att de och USA, deras ”special friend” är på det stora hela likvärda i betydelse. Squids kunskap berodde inte på något obrittiskt stort intresse för omvärlden, utan på att han specialiserade sig på 1600-talshistoria på universitetet. Med denna utbildning i bagaget arbetade han nu som civil servant inom något med miljö, typ det tröstlösa arbetet att lära britter att värna om miljön. Han föregick med gott exempel genom att promenera till och från jobbet. Både Gaz och Squid var oftast hemma före mig. Squid för att han hade kortare väg att gå, Gaz för att han begagnade något fordon, cykel eller bil. Gaz jobbade också på TQ, men inte i huvudbyggnaden utan var utlokaliserad till den kombinerade verkstad och kontor-för-mindre-viktiga-projekt på Bessemer road. Skönt tyckte Gaz, han slapp kontorsskvallret. Synd tyckte jag, för det omöjliggjorde samåkning.

Det allra bästa med att bo med Gaz och Squid var dock att jag inte behövde laga mat mer än var tredje-fjärde dag sådär. Sedan fick jag hålla till godo med att hushållet var strikt vegetariskt. Lättare äta än laga. Tillbringade en dag en lång stund på Sainsbury’s med att vända och vrida på varenda variant av vegetariska korvar de hade. Linconshire eller Cumberland? Salvia och timjan eller peppar, koriander, ingefära och muskot? Gaz och jag lagade liknande mat, oftast färsk pasta och någon sallad. Squid körde med det traditionella brittiska köket, fast i vegetarisk version. Kokt potatis, kokt broccoli, konstigt vegetariskt substitut för kött och gravy, den brittiska buljongbaserade såsen som serveras till allt.

[singlepic id=101 w=300 h=300 float=right]Middagen serverades alltid framför tevesoffan. Trist när det var rugbymatch (trots Gaz försök hade jag fortfarande inte fattat regelverket), roligt på måndagar för då visades Terry Jones Medieval Lives. Terry spelade samtliga roller själv, från jungfrun i nöd till munken via riddaren. Varje avsnitt handlade om en roll och han punkterade myter på löpande band. De ädla rövarna var t ex vid närmare titt oftast arbetslösa riddare. De var yngre söner som, om det inte fanns något krig att utmärka sig i (läs: få belöningar för att man plundrade andra länders befolkning) fick hålla till godo med att plundra grannarna. Dialogen var kvick och full av ordvitsar. Inte helt lätt hänga med och därför var jag himla nöjd när jag kunde dechiffrera referensen ”för medeltidens bonde var det inte all blacks som var den stora fasan utan black death”. Jag råkade veta att black death betydde digerdöden och all blacks var smeknamnet på det nya zeeländska rugbylaget, som satt käppar i hjulen för det engelska många gånger. Min detaljkunskap i rugbyområdet berodde på 1,96 meter Jonah Lomu, all blacks karismatiska superstjärna. När Nya Zeeland spelade bronsmatch mot Sydafrika i VM 1999 gick jag och en väninna dit för att spana in Lomu, den maoriska dansen haka som all blacks inleder varje match med och stämningen på arenan. I den ordningen. Lomu var mäktig att skåda och vi var nöjda. Betydligt nöjdare än all blacks anhängare. Laget var tydligt skakat av att Frankrike snuvat dem på deras givna plats i finalen och kom inte alls upp i normal standard.

[singlepic id=132 w=300 h=300 float=right]Måltidsdrycken i tevesoffan var vin, varje dag, förutom de dagar då det dracks öl, eller både ock. Färsk rosmarin var en ständigt återkommande ingrediens, vilket förundrade mig då fönsterbrädan förutom blandade reklammuggar enbart innehöll en tynande persilja. Mysteriet fick sin förklaring den dag Gaz visade mig häcken i trädgården. De höll efter den med stora häcksaxen då den hotade att ta över trädgården. Jag blev stum av avundsjuka! Rosmarin var för mig en långsamt växande nätt och jämnt flerårig krukväxt som jag bara vågade skatta vid särskilda tillfällen, annars blev inget kvar. Plötsligt kändes utsikterna att slå ner bopålarna för gott i Wales mycket attraktivt. En egen häck med rosmarin, det skulle jag definitivt ha!