Etikettarkiv: vasaloppet

17. I fädrens spår

Lämna ett svar

[singlepic id=151 w=400 h=300 float=right]– Du har öroninflammation.
Tack, tack doktorn, det hade jag nästan listat ut på egen hand men jag är glad att du instämmer. Om jag nu hade haft några som helst tvivel efter en vecka med allt högre feber och smärtor så skingrades de på flyget till Sverige. Ajajaj. ”Du kommer att få en plågsam flygning” spådde mamma när jag pratade med henne före avresan. Detta överraskade mig. Hade inte tänkt på detta med tryckförändringar. Början av resan gick bra och jag tänkte att jag hade bevisat att mamma hade fel, vilket alltid är en trivsam tanke. Men sedan började planet gå in för landning. Det var inte roligt. Det var bland det värsta jag varit med om. Hur lång tid kan det ta för ett plan att ta sig ner på Kastrup? Oändligt med tid, tydligen. Jag satt i min mittstol totalt avskärmad från omvärlden. Trodde länge att jag hade blivit totalt döv.

– Ta det lugnt i några dagar.
Javisst doktorn. Självklart. Jag är känd för att alltid lyssna på vad andra föreslår. Vad definieras som lugnt egentligen? Tänkte att det var säkrast att inte fråga. Var osäker på om en liiiten skidtur mellan Sälen och Mora verkligen räknades som att ta det lugnt.

Var det någonsin lämpligt att bli sjuk? I alla fall inte om man trodde man var oersättlig, ignorerade alla tecken och hastade mellan mötena. Måndag: National Museum and Galleries of Wales för att diskutera den lokala invigningen av National Science Week som skulle äga rum där några veckor senare. Tisdag: London, möte med chef Julian och med skolgruppen. Onsdag: Graduate Centre på Cardiff University för planering av workshop. Torsdag: tåg, buss, flyg (det plågsamma), tåg och buss. Hemma i Malmö blev det ett sent glas vin med Marika vars röda hår blivit både kortare och ljusare sedan avskedsfesten. Mina krukväxter, som Marika pysslar om, frodades medan den enda kampfisken som överlevde adjöfesten hade gått hädan.

På fredagen stod det fikaturné i Göteborg på schemat. Denna plan fick modifieras till förmån för besök på citykliniken och apoteket. Penicillinet skulle ge full effekt efter tre‑fyra dagar, synd att Vasaloppsstarten då bara var 44 timmar bort. Men man ska aldrig ge upp på förhand tänkte jag och hoppade på kvällens sista Swebus från Malmö till Göteborg. I Göteborg övernattade jag på lillebrors soffa och gjorde honom sällskap till Heden på och IK Sterns bussar mot Mora på lördagsmorgonen.

[singlepic id=113 w=400 h=300 float=right]I Mora, av alla ställen på jorden, var det urskoj att umgås med pappa (på kryckor), mamma, morbror, faster och bror. För att inte tala om hunden Lukas, min allra käraste fyrbenta träningskompis. Mamma tyckte det var att kasta pengar i sjön att lämna in mina skidor för en 500‑kronors vallning men hon har känt mig ett bra tag och var vis nog att hålla dessa tankar för sig själv. Jag hade inte gett upp. Dessutom hade jag en viktig funktion att fylla. Vasaloppet handlar om att ålderskrisande 08:or ska bli mjölkade på pengar för att hålla Moras föreningsliv och handlare flytande ett år till.

När väckarklockan ringde 03.00 söndag ­­– öhum – morgon mådde jag bättre än på flera veckor. Jag drog på mig underställ, tajts och anorak och hängde på faster, lillebror och resten av IK Stern till Berga by. Pappa tyckte jag var galen, hotade med framtida hjärtproblem och var redo att binda fast mig men det är svårt att fånga någon när man själv hoppar på kryckor. Jag lovade dyrt och heligt att inte förta mig utan bara glida lugnt och stilla en liten bit.

Nu var det ishårda spår så utan att anstränga mig ett dugg gled jag iväg. Hittade lillebror i Smågan. Gissa om han var förvånad över att jag var där före honom. När vi kom till Mångsbodarna och mötte vår hejarklack vägrade jag att kliva av, det var ju fortfarande hur härligt som helst. Inte heller i Risberg var jag beredd att stiga av men när vi närmade oss Evertsberg började det gå lite tyngre. Eftersom jag hade tagit det så lugnt hade skidspåren successivt försvunnit och med dem skidglädjen. Till föräldrarnas stora lättnad hoppade jag av loppet där.

I Mora väntade en ljummen norsk pilsner, årets mest välsmakande öl utan konkurrens. Vi delade den på tre, jag, lillebror och faster liggande i sovsäckarna. Traditionen att ta med sig öl startade året efter att vi misslyckats med att hitta ett enda öppet etablissemang i Mora. Dessutom halkade jag omkring i snövallarna i det tvärstängda Mora med Birkenstock på fötterna. Min väska med ombyteskläder – och skor – hade kommit bort.

14. En bättre människa

Lämna ett svar

[singlepic id=77 w=300 h=400 float=right]Först rosmarinhäck och sedan gymkort, den långa listan hade utökats snarare än betats av. Jag tänkte att det mesta borde gå att surfa fram, vad jag behövde var ett Internetabonnemang.
– Självklart, vad har du för telefonnummer. Säljaren på kundtjänst var idel hjälpsamhet.
– Jag har inget fast telefonnummer, jag flyttar omkring, datorn är bärbar.
– Men vi måste ha ditt telefonnummer.
– Men jag vill inte ha ett abonnemang knutet till ett fast telefonnummer, jag har en laptop, jag vill kunna använda den på många olika ställen. Detta alternativ fanns visst inte i säljskriptet. Jag försökte återigen förklara vad jag sökte.
– Ja, får jag bara ditt telefonnummer så fixar vi ett abonnemang direkt.
Jag gav upp punkten Internet tills vidare och promenerade iväg till jobbet.

Efter en stund ringde pappa. Efter samtalet lovade jag mig själv att hädanefter bli en bättre människa, att alltid lyssna på vad den som ringer har för ärende. Detta löfte skulle även gälla pappa. Bara för att pappa i allmänhet ringde när han satt i bilkö, promenerade till bilen, satt på Arlanda, körde bil eller samtliga av dessa, så behövde det ju inte vara så att han inte hade ett dugg på hjärtat.

[singlepic id=145 w=300 h=300 float=right]Pappa försökte nå mig redan dagen före. Då satt jag på Tut N’Shive med Gaz, Squid och deras kompisar Andy och Tim. Egentligen var det grabbarna som träffades, jag tog bara vägen förbi och tjôtade lite. Var på väg hem från Sainsbury’s med en kasse med färskvaror, så jag kunde inte stanna länge. I slutet av min första pint Abbot plockade jag upp telefonen för att bedöma hur lång tid som förflutit. Upptäckte att den ringde, displayen avslöjade att det var pappa och att jag redan hade fyra missade samtal. Suck, hade han så tråkigt? Snäste av honom och bad honom ringa vid något bättre tillfälle.

Bättre tillfälle var när jag hade tid att slå ihjäl, som när jag satt på en flygplats eller väntade på någon trist buss. Detta hade pappa faktiskt lärt sig (han är inte helt obildbar) så han ringde nästa gång när jag promenerade till jobbet. Han frågade hur läget var och jag beklagade mig över bostadssituationen. Pappa föreslog att jag skulle köpa en begagnad bil för ökad frihet, då kunde jag ju flytta till en billigare adress utanför Cardiff. Jag blev inte ett dugg tacksam för att han försökte vara konstruktiv, jag ville ju mest gnälla av mig (pappa hade en del kvar att lära). Påminde pappa att de kör bil på fel sida av vägen i Wales. Hade provat en gång. Min kompis Mandy skulle åka några veckor till sina föräldrar i Zimbabwe och erbjöd mig att låna hennes (skrot)bil. Innan jag tackade ja till detta generösa erbjudande ville jag provköra, vilket jag gjorde på väg hem från puben (väl valt tillfälle). Jag insåg då att det var väldigt mycket bil kvar på vänster sida, att jag som var bortskämd med att bara köra fabriksnya bilar nog skulle hålla mig till det, att alkohol och bilkörning inte hörde ihop och att bussarna nog inte var så illa i alla fall. Förutom dessa argument upplyste jag pappa i tydliga ordalag att ifall det inte ens går att skaffa ett Internetabonnemang ville jag inte ens tänka på hur trassligt det skulle vara att skaffa en bilförsäkring.

Efter att vi hade pratat upp en smärre förmögenhet i detta ärende övergick samtalet till status i Sverige. Pappa, mamma och lillebror var samlade i Tänndalen för tio dagars finslipning av Vasaloppsformen. Direkt när bror anlänt hade pappa och han gett sig ut på en liten premiärtur t o r Skarvruet. De fina spåren från i julas var helt borta, de hade förvandlats till isgata. Isiga spår är snabba spår (precis det man önskar sig i Vasaloppet) och underbara så länge de är horisontella (vilket Vasaloppet i princip är). Men det går inte att åka skidor från stugan utan att drabbas av någon backe. Enligt spårguiden var spåren bara ”kuperade”. Vet inte riktigt vem målgruppen för den guiden var men om man översatte till vanlig svenska betydde kuperat att platta partier fullständigt saknades. Pappa hade plogat hela vägen nerför en av de backar som var så beskedliga att de inte ens omnämndes som backar i guiden. Nedanför backen svängde spåret, en jämförelsevis beskedlig sväng, men här lyckades han inte riktigt hålla sig kvar i spåret utan brakade rakt fram i tangentens riktning. Ena sidan fastnade i en snövall, det knakade till och så var det benet av. Vilket betyder att jag, min bror och faster fick ställa in oss på att skida i fädrens spår utan pappa i år.