17. I fädrens spår

mora-8 – Du har öroninflammation.
Tack, tack doktorn, det hade jag nästan listat ut på egen hand men jag är glad att du instämmer. Om jag nu hade haft några som helst tvivel efter en vecka med allt högre feber och smärtor så skingrades de på flyget till Sverige. Ajajaj. ”Du kommer att få en plågsam flygning” spådde mamma när jag pratade med henne före avresan. Detta överraskade mig. Hade inte tänkt på detta med tryckförändringar. Början av resan gick bra och jag tänkte att jag hade bevisat att mamma hade fel, vilket alltid är en trivsam tanke. Men sedan började planet gå in för landning. Det var inte roligt. Det var bland det värsta jag varit med om. Hur lång tid kan det ta för ett plan att ta sig ner på Kastrup? Oändligt med tid, tydligen. Jag satt i min mittstol totalt avskärmad från omvärlden. Trodde länge att jag hade blivit totalt döv.

– Ta det lugnt i några dagar.
Javisst doktorn. Självklart. Jag är känd för att alltid lyssna på vad andra föreslår. Vad definieras som lugnt egentligen? Tänkte att det var säkrast att inte fråga. Var osäker på om en liiiten skidtur mellan Sälen och Mora verkligen räknades som att ta det lugnt.

Var det någonsin lämpligt att bli sjuk? I alla fall inte om man trodde man var oersättlig, ignorerade alla tecken och hastade mellan mötena. Måndag: National Museum and Galleries of Wales för att diskutera den lokala invigningen av National Science Week som skulle äga rum där några veckor senare. Tisdag: London, möte med chef Julian och med skolgruppen. Onsdag: Graduate Centre på Cardiff University för planering av workshop. Torsdag: tåg, buss, flyg (det plågsamma), tåg och buss. Hemma i Malmö blev det ett sent glas vin med Marika vars röda hår blivit både kortare och ljusare sedan avskedsfesten. Mina krukväxter, som Marika pysslar om, frodades medan den enda kampfisken som överlevde adjöfesten hade gått hädan.

På fredagen stod det fikaturné i Göteborg på schemat. Denna plan fick modifieras till förmån för besök på citykliniken och apoteket. Penicillinet skulle ge full effekt efter tre‑fyra dagar, synd att Vasaloppsstarten då bara var 44 timmar bort. Men man ska aldrig ge upp på förhand tänkte jag och hoppade på kvällens sista Swebus från Malmö till Göteborg. I Göteborg övernattade jag på lillebrors soffa och gjorde honom sällskap till Heden på och IK Sterns bussar mot Mora på lördagsmorgonen.

vasaloppet-1 I Mora, av alla ställen på jorden, var det urskoj att umgås med pappa (på kryckor), mamma, morbror, faster och bror. För att inte tala om hunden Lukas, min allra käraste fyrbenta träningskompis. Mamma tyckte det var att kasta pengar i sjön att lämna in mina skidor för en 500‑kronors vallning men hon har känt mig ett bra tag och var vis nog att hålla dessa tankar för sig själv. Jag hade inte gett upp. Dessutom hade jag en viktig funktion att fylla. Vasaloppet handlar om att ålderskrisande 08:or ska bli mjölkade på pengar för att hålla Moras föreningsliv och handlare flytande ett år till.

När väckarklockan ringde 03.00 söndag ­­– öhum – morgon mådde jag bättre än på flera veckor. Jag drog på mig underställ, tajts och anorak och hängde på faster, lillebror och resten av IK Stern till Berga by. Pappa tyckte jag var galen, hotade med framtida hjärtproblem och var redo att binda fast mig men det är svårt att fånga någon när man själv hoppar på kryckor. Jag lovade dyrt och heligt att inte förta mig utan bara glida lugnt och stilla en liten bit.

Nu var det ishårda spår så utan att anstränga mig ett dugg gled jag iväg. Hittade lillebror i Smågan. Gissa om han var förvånad över att jag var där före honom. När vi kom till Mångsbodarna och mötte vår hejarklack vägrade jag att kliva av, det var ju fortfarande hur härligt som helst. Inte heller i Risberg var jag beredd att stiga av men när vi närmade oss Evertsberg började det gå lite tyngre. Eftersom jag hade tagit det så lugnt hade skidspåren successivt försvunnit och med dem skidglädjen. Till föräldrarnas stora lättnad hoppade jag av loppet där.

I Mora väntade en ljummen norsk pilsner, årets mest välsmakande öl utan konkurrens. Vi delade den på tre, jag, lillebror och faster liggande i sovsäckarna. Traditionen att ta med sig öl startade året efter att vi misslyckats med att hitta ett enda öppet etablissemang i Mora. Dessutom halkade jag omkring i snövallarna i det tvärstängda Mora med Birkenstock på fötterna. Min väska med ombyteskläder – och skor – hade kommit bort.

En reaktion på “17. I fädrens spår

  1. Pingback: Tjugoårsjubileum i/bredvid Vasaloppspåret | Tomatsallad

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *