[singlepic id=278 w=300 h=300 float=right]Söndag igen. Cykeltur? Ja och nej. Cykeln och jag ska fak­tiskt ut och åka, men inte norrut utan österut. Och inte i arla morgonstund heller (vilket kanske är tur, dagsformen är inte helt på topp) utan först efter det att TQ har stängt. Helen jobbar idag, har kört bil och kommer och hämtar mig och Scott efter jobbet. Jag kan inte lämna landet utan att ha besökt legendariska Coronation Tap i Clifton Bristol. Säger Helen och jag lyder. Coronation Tap är lätt att hitta, bara att ta sikte på Brunels berömda bro över Avon och direkt när man kommit över på Cliftonsidan ta höger.

Enligt egna utsagor har de sålt cider i åtminstone 200 år och det kan vara hur det vill med det, deras Exhibition-cider är i alla fall (ö)känd. Den säljs enbart i halv-pints och det inte utan anledning. Den bärnstensgula lätt söta vätskan är för­rädisk. Oerhört lättdrucken men icke att leka med.
”Glasen står upphällda på en bricka bakom disken. Tror ni att hela styrkan verkligen kommer av jäst eller har glasen händelsevis spetsats med något som har varit en sväng i ett destillationskärl.” frågar jag gänget men får inget svar.

Det är klart att rekommendera att ta med många vänner när man går på ciderprovning så att man inte behöver dricka ur alla glas själv (det där med spotta gäller väl bara viner?). Nu har jag med mig Helen, hennes sambo, en av Helens vänin­nor och en Londonadvokat som hjälpdrickare. Den sist­nämnde har antagligen ett namn men jag missade det och förresten så är han ingen större stjärna utan enbart den senaste av väninnans dejter. Han är hemma och besöker föräldrarna och de är säkert glada att veta att deras välartade son är den minst rutinerade dryckeskonsumenten i sällska­pet, han är t o m mindre alkoholvan än jag.

[singlepic id=281 w=300 h=300 float=right]”Den här var ganska kärv efter Exhibition” säger Helen och skickar sitt glas med grumlig cider till mig.
”Usch ja, det var inte min favorit. Var det Thatchers?”
”Ja, vilken har du?”
”Inches Stonehousem, den ser ut och smakar ungefär som jag föreställde mig att engelsk cider ska smaka. Ljus, klar och lite lagom sting.”
”Fy farao, den här är helt vedervärdig!” Utbrister Toby och rynkar på näsan. Helen greppar glaset med orange grumlig cider framför Toby och sniffar.
”Blä, den luktar ruttna äpplen. Antingen har någon misslyckats kapitalt eller så har den drabbats av omild behandling.”
Glaset med Cheddar Valley går runt bordet och alla instämmer att den behöver man inte handla mer av. Ingen risk att fördricka sig på den. I jämförelse med övriga sorter känns Taunton traditional, en grumlig torr ljus cider, vattnig men det är vid den här punkten i ciderprovningen bara att räkna som ett plus. Det är extremt varmt i lokalen. Jag svettas floder i mitt linne och tar allt djupare klunkar ur glasen för att fylla på vätskeförrådet. Vilket är ganska ogenomtänkt med tanke på alkoholhalten i drycken.

Det här med temperatur ska definitivt upp på listan med stort L. Dit ska också bekväma stolar. CoriTap, som stället heter på kvällskvisten när Coronation blir för långt att ut­tala, är helt klätt i trä. Det är träpanel på väggarna, cidern tappas ur trätunnor, borden består av gamla tunnor och den blandade sorteringen av stolar är av också av trä. Fruktans­värt obekväma är de. Vi flyttar oss från pallarna till ett bord utefter väggen för att jag klagar på ont i ryggen men den väggfasta bänken är så smal att det är ett konststycke att balansera på den. Kanske är det en genomtänkt affärsidé för att få ruljans på affärerna. In med gäster, sälj hysteriskt stark cider till dem men innan de blir drängfulla har de trillat av stolarna och gått vidare?

[singlepic id=303 w=300 h=300 float=right]Dagen efter ska vi flickor ut och cykla längs floden Avon. Innan vi ger oss av får jag i uppdrag att lokalisera lämpliga vattenhål. Det tar ett tag för först googlar jag på fel geogra­fiskt område men efter en stund ger vi oss av med siktet inställt på the Star Inn. Vi cyklar längs floden Avon genom ravinen och jag får tillfälle att se Brunels bro i dagsljus. Imponerande! Jag spanar också om jag kan se något vatten bubbla upp ur flodbädden vid Hot Wells men det är inte tillräckligt lågt vatten. Det är bara 1,5 timme per dag som vattnet är tillräckligt lågt i floden för att man ska kunna se utloppet av det 23-gradiga radioaktiva vattnet. Så vitt man vet dracks det av sjömän på 1400-talet men det var på 1600-talet det blev populärt och i slutet av århundradet så bör­jade man tappa det på flaskor och exportera över hela värl­den. Hot Wells blev en kurort på modet, men en sommar­ort, till skillnad från exempelvis Bath. Bath, vars vatten inte är hållbart på flaska, hade också ett mer aristokratiskt klie­ntel. Idag återstår bara några slitna kolonner av det som 1785 var Hot Wells senaste tillskott, shoppingcentret the Colonnade.

Hot Wells storhetstid blev kort. På 1800-talet blev nämligen Avon allt skitigare, stanken lär ha varit fruktansvärd och alla laglydiga medborgare gjorde bäst i att undvika området nere vid floden helt och hållet. Driftiga entreprenörer kom på lösningen att pumpa vattnet från källan upp till fashionabla Clifton uppe på klippkanten. På det sättet slapp man också problemen med att föroreningar från flodvattnet blandades med källvattnet. Denna andra storhetstid varade i 20 år.

Om jag nu har svårt att se några spår av källan är det desto lättare att hitta en igenspikad fasad i berget. Det ser riktigt trist ut men är ingången till Clifton Rocks Railway. Det är en underjordisk 150 meter lång bergbana mellan Hot Wells och Clifton. Den tog två år att bygga, kostade 30 000 pund och öppnade 1893. Första året var en succé men sedan minskade trafiken stadigt. Det fanns helt enkelt inget större behov av att resa mellan dessa två platser. Sista turen gick 1934, men tunneln kom till användning igen under andra världskriget fast för helt andra ändamål. Men nu är den som sagt igenbommad, kanske för gott.

Lika igenbommat är The Star Inn, fast bara i några timmar. Den vita byggnaden ser klart inbjudande ut och läget bred­vid en viadukt är klart pittoreskt men dörren är stängd och låst. Kvällsöppet. Mutter, detta är nackdelen med söta pubar lite utanför de allmänna vallfartsvägarna. Eller så är det något med namnet, det är andra gången jag står utanför en stängd vit pub med namnet the Star Inn, förra gången var i februari i Brecon med Gaz.

Nu är det hög tid att hitta något att äta innan jag blir kin­kig(are). Helen känner till en hyfsad pub på andra sidan Avon så vi hastar iväg mot närmaste bro. En stor macka och en Deuchars IPA senare är humöret återställt. Caledo­nian som gör Deuchars och 80/– är ett skotskt bryggeri och följaktligen Helens standardbryggeri när hon pluggade i Edinburgh.”/–” i Caledonian 80/– står för shilling, den gamla brittiska myntenheten som turligt nog har reforme­rats bort. Före 1971 fick resenärer hålla reda på att ett pund motsvarade 20 shilling och en shilling fem pence. Betydligt enklare var det att hålla ordning på ölen, 80/– kostade helt enkelt 80 shilling och var den dyrare alkoholstarka och smakrika varianten. De alkoholsvagare 60/– och 70/– var populära bland gruvarbetare som törstsläckare. Dessa öler har gått samma väg som gruvarbetarna och finns inte längre.

[singlepic id=299 w=300 h=300 float=right]Helen är lokalpatriotisk och väljer Archers Merry go round från Swindon. En trevlig bekantskap och vi hade nog gärna tagit in en runda till för att verkligen avgöra vilken som var bäst om inte klockan blivit tre, vilket betyder att lunchen officiellt är slut och barkillen trampar för att stänga igen the Lamplighters.

Vi får knata ut till våra cyklar. Våra vid det laget våta cyklar eftersom det har börjat regna. Ska det bli sommar någon gång? Sight-seeinglusten försvinner med vädret och vi trampar direkt mot Bristol.
”Ska vi cykla hem till mig och byta till torra kläder eller ska vi torka på en pub?”
”Torra kläder lär ju inte hålla sig torra så länge, verkar högst onödigt att blöta ner fler omgångar.”
”Mycket bättre att besöka ett vattenhål,” instämmer Helen.
Helen tar med oss till Bag o’Nail som är känt för sin gasbelysning. Tyvärr håller vår taskiga tajming i sig, Bag O’Nail är också stängt.