46. Three Cliffs Bay

[singlepic id=320 w=400 h=300 float=right]Lägligt nära pubarna i Cardiff Bay ligger en båtuthyrning med fem–sex små svenska träbåtar. Uthyraren är en väder­biten helsingborgare som samlar på allehanda flytetyg av trä. Efter några år i Spanien huserar han numera i båten Dunedain. Störst åtgång på båtarna är det timmen efter jobbet.

”Borde inte vi också prova” undrar Cath en dag.
Jag är först en aningen skeptisk. Segling är för mig ett transportmedel för att ta sig till kobbar och skär dit inga färjor går. Konceptet att tuffa omkring en timme efter jobbet i en liten pöl där man hela tiden är inom synhåll för klipporna i Penarth känns främmande.

Man behöver inte ha några större kunskaper för att plaska runt i pölen, inser jag. Vi får skjuts ut på öppet vatten, hjälp att sätta segel och instruktioner att hålla oss utanför bojarna vid St Davids eftersom det är grunt innanför. Cath som sköter styrpinnen är lite ringrostig och har vissa svårigheter att komma ihåg att rodret ger utslag oändligt långsamt. När vi ska byta riktning händer det mer än en gång att det blir lite väl bra och att vi snurrar runt. Det gör inte så mycket så länge vi gör dessa manövrar långt från andra båtar, men av någon outgrundlig anledning är det synnerligen populärt att hålla till i pölen. Ett gäng på fyra‑fem båtar verkar vara ute på någon form av matchracing för de seglar tätt tätt tätt, snurrar snävt runt bojar och utefter relingen hänger folk i färgglada kläder.

Vi får tillfälle att titta närmare än planerat på dem när vi efter en misslyckad sväng snurrar runt och istället för att vara på väg bort från dem plötsligt är på väg rakt mot dem. Cath stirrar lätt panikslagen på mig. Jag försöker snabbt bläddra bland mina diffusa minnen av väjningsregler från kustskepparkursen. Det var något med vinden, varifrån kommer vinden? Cath och jag inser samtidigt att det bästa vi kan göra är att inte göra något alls och låta de andra båt­arna undvika oss. Detta gör de expertmässigt, två båtar på vardera sidan om oss och när de passerat kan vi återta en kurs. I nästa slag lossnar skotet från focken så att seglet fladdrar rakt ut och båten blir i princip ostyrbar. Det är plötsligt ganska tryggt att sitta i en pöl utan strömmar och tidvatten, vi lär inte driva ut till havs och aldrig synas till igen. Det är bara att sitta kvar i sittbrunnen och vänta på att bli upplockade av Helsingborgaren, han lär ju sakna båten om vi inte återkommer efter en timme. Fast det vore ju lite fegt. Fördäcket är lite lagom slipprigt och halkigt och jag vill absolut inte trilla i vattnet. Pölens vatten är allt annat än hälsosamt. Med förenade krafter får vi ner seglet, sätter fast skotet och hissar upp det igen utan att någon faller i. Vi är grymt stolta över denna storartade bedrift. Vi firar med varsin lager shandy på Terra Nova och jämför vems byxor som blivit våtast efter att båten är återlämnad.

[singlepic id=262 w=300 h=300 float=right]Inte så dumt att utnyttja att man bor vid vatten. Kusten lockar också till pick-nick efter jobbet. Framförallt västerut mot Gower och Three cliffs bay, Sydwales mest fotogra­ferade strand. Jen och hennes man hämtar på torsdagen upp mig och W utanför TQ och vi styr kosan västerut. På sandstranden utanför Swansea breder vi ut våra plädar på stranden, samlar ihop drivved till en brasa och grillar Jens tjocka korvar med naanbröd. Jag korkar upp min medhavda flaska Nya Zeeländsk Pinot Noir och W tar upp en soja­sallad. Den var mycket delikat, enligt de som provade den men jag höll mig till korvarna. Har den hårda vägen via veganglass med hjortronsylt insett att jag inte tål soja. Sol­nedgång i vatten, milslång sandstrand, brasa av drivved, god mat, gott vin, goda vänner, ibland är det lätt att leva…

Så vad är det mest korkade man kan göra nästa gång man ses efter en sådan kväll? Ja helt säker kan jag ju inte vara men vad sägs om att börja prata om att flytta? En tjej jag lärt känna via Utsidan.se har skickat en intressant jobb­annons till mig. Ett av de svenska storföretagen söker en person som kan popularisera naturvetenskap för att öka deras framtida rekryteringsbas. Jamen, det är ju jag det. Finns ingen i Sverige som har mina meriter på den fronten. Ger jag mig till känna är chansen/risken uppenbar att job­bet är mitt. Jag är väldigt lockad, har aldrig haft ett vanligt jobb med vettig lön, tänk att kunna följa med på skidresa till alperna någon gång. Tajmingen kunde dock inte vara sämre, jag har ju precis kommit hit och här finns ju så mycket av intresse, framförallt personen som går bredvid mig och lyssnar så duktigt, fast hela han slokar ju längre jag kommer i min jämförelse. Pubundersökningsprojekt ställs mot skogspromenader, bohemisk livsstil mot egna hem-ideal. Mitt ego gillar att sticka ut som den där (snygga) svenskan och jag uppskattar att det finns andra med samma yrke här i Storbritannien. Men samtidigt är detta kanske min enda möjlighet att få ett jobb i Sverige inom överskådlig framtid utan att uppfinna det själv. Ska jag vara helt ärlig talar allt för Sverige, förutom just W. Men just det sista nämner jag inte.

[wp_geo_map]

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.