20. Caerphilly

[singlepic id=170 w=300 h=300 float=right]Det var dags att inse, det skulle inte uppenbara sig någon cykel utan vissa ansträngningar. Mina efterforskningar ledde till fyra inköpsalternativ. Google gav mig adressen till två lokala cykelaffärer: Reg Braddicks en bit utanför stan och Chris Harris i centrum. Lokalbefolkningen föreslog samstämmigt Storbritanniens svar på Biltema, Halfords, medan medlemmarna på Utsidan.se samstämmigt förordade inköp via Internet av en cykel av märket Thorn. Jag skulle inte direkt ta mitt pick och pack och cykla hem till Sverige så en Thorn-cykel kändes något överdrivet. Men jag skulle faktiskt cykla, inte pryda garaget, så att handla på Halfords var inte heller något alternativ. Jag ville helst ha något mitt emellan dessa ytterligheter, en vanlig hederlig DBS eller Crescent. En Volvo, inte en Ferrari eller Tato Nano för er som känner sig mer hemma i den liknelsen. Tyvärr verkade dessa två ytterligheter vara det som existerade. Vad kan man att vänta sig i ett land där ett cykelställ med plats för sjutton cyklar är väl tilltaget på centralstationen i en huvudstad med universitet? Försäljaren på Reg Braddicks blev visserligen mycket entusiastisk när han fick klart för sig vad jag letade efter men han kunde inte visa upp annat än katalogexemplar. Det var visserligen en väldigt fin Trek han pekade ut i katalogen – men jag ville provcykla. På Chris Harris hade de en Scott som enligt försäljaren var helt perfekt för mig – förutsatt att jag la på mig tio centimeter i längd. Tio kilo i vikt skulle jag kunnat fixa utan problem, det var bara att ta ett krafttag i pubundersökningsprojektet, men vad skulle jag göra med längden?

[singlepic id=123 w=300 h=300 float=right]Fortsätta cykla på den cykel som jag lånat? Det var en mtb av obestämt ursprung, ett typexempel på den sorts cykel som säljs härpå öarna. Jag hade en teori om att kvalitén på cykeln påverkar frekvensen av användning. Jag hade cyklat på lånecykeln, en gång, och kände mig inte sugen på någon mer tur. Turen började med att jag cyklade på fel sida av vägen… Insåg det så fort jag mötte en bil. Vilket det fanns många tillfällen till i den fina bilburna förorten. Övervägde att vända men behövde handla mat. En nackdel med att bo i ett fint område var att de småaffärer som fanns i vartenda gathörn i mindre fina områden saknades helt i Fairwater. Försökte snitsla mig fram på småvägar. Det slutade med en återvändsgränd vid en väldigt mörk kyrkogård, därefter höll jag mig till stora vägen. Satsade på att vingla runt på trottoaren, bedömde det som säkrare än att slåss med bilarna på vägbanan. Förstod snabbt varför mtb är populärt. Tjocka däck är en nödvändighet för att forcera ojämna trottoarkanter. Anlände, efter en hel del adrenalinpåslag och växelrassel till Tesco Gabalfa, bara för att inse att cykellåset låg kvar i garaget. Svor en ramsa, funderade på om man verkligen måste äta och rullade sedan in cykeln i affären. Bad en vakt hålla ett öga på den, sprang in och köpte första bästa lås jag hittade.

[singlepic id=90 w=300 h=300 float=right]När cykeln väl var fastlåst kunde jag gå omkring i allsköns ro och botanisera bland hyllorna. Stor affär betyder stort utbud. Många märken är globala. Kellogs Bran Flakes är bran flakes oavsett land, men det fanns annat kul i hyllorna. Det walesiska köket är inte vida berömt för något annat än för sina ostar och det finns massor av regionala varianter. Köpte den mest kända, Caerphilly. Glömde bort att jag redan provat den och inte gillade den då heller. Namnet Caerphilly kommer från den stad i södra Wales där osten förr såldes. Caerphilly ståtar med Storbritanniens näst största slott. Som alla Walesiska slott användes det på tolv, tretton och fjortonhundratalen som försvarsborgar och maktcentra. Normandiska lorder och engelska kungar mot walesiska prinsar. Ibland i lite andra konstellationer: walesare mot walesare, walesare och normander mot andra walesare ihop med kungen. Bara de normandiska eller kungliga slotten finns kvar idag, Edward I såg till att de walesiska jämnades med marken. Caerphilly byggdes av den rödhårige normanden baron de Clare. En färgstark figur som låg i luven på än den ena, än den andra. Under studietiden vandrade jag och en svensk kompis på besök mellan två av de Clares försvarsborgar, Castell Coch och Caerphilly Castle. Vi valde dem inte på grund av tidigare ägare utan för att båda låg på bekvämt avstånd från en tågstation. På kartan såg det ut att vara en enkel vandring men skyltningen var usel så vi gick fel ideligen och kom fram både trötta och leriga.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.