45. Mr Darcy

[singlepic id=86 w=300 h=300 float=right]När jag var barn tog mina föräldrar med min bror och mig till London över allhelgonahelgen flera år i rad. Vi gick alltid på en Andrew Lloyd Webbmusikal (pappas favorit), frös alltid i pyttesmå hotellrum oavsett hur många par nyinköpta yllestrumpbyxor från Sock shop vi drog på oss och så gick vi alltid till British Museum (det kan ha varit min idé). Favorit­utställningen var mumierna. British Museum ligger ganska uselt till i förhållande till mina vanliga jaktmarker Pad­dington och South Kensington. Science Museum, Victoria & Albert och Natural History Museum ligger alla i närheten av BSA:s huvudkontor vilket gör det lätt att slinka in på vägen hem från något möte. Men självklart måste mumi­erna premieras med ett besök någon gång. Gruppmötena slutar alltid fyra för att skottar och andra långväga resenärer ska hinna hem. Jag skyndar också iväg men inte hemåt.

Känner inte igen mig på British Museum. De har byggt en ny gigantisk entré som flödar av ljus. Kan inte bestämma mig om det är ”vi vill minsann tävla med V&A om publi­ken 30+ utan barn” eller ”vi kan faktiskt imponera även på dollarmiljonärer nu” men den har ersatt den gamla ”här samlar vi damm – välkommen å turist” som härskade förut. Därtill har rosettastenen hamnat bakom pansarglas sedan sist. För att överhuvudtaget hitta mumierna måste jag kon­sultera en karta noggrant. De finns på våning ett, jag svär på att de har flyttat upp en våning. När jag väl lokaliserar dem så är det en modern utställning. Jag minns monter efter monter med (skrämmande) mumier. Antalet mumier verkar ha krympt, men istället har de fått sällskap av förklarande texter och stora CAT-scanbilder. På dessa kan man se vad som finns innanför lagren med lindor. Pedagogiskt lysande och ännu läbbigare än tidigare. Är kluven. Mitt professio­nella jag applåderar, förändring är a och o, men mitt privata jag saknar möjligheten till återbesök i barndomens utställ­ning. På Natural History Museum har de gjort en bra kompromiss i sin däggdjursutställning. De har dammat av djuren och försett dem med moderna utställningstexter men låtit djuren vara kvar i sina gamla montrar.

Återvänder till entrén och en tillfällig utställning med kostymerna från filmen Troja. På film såg dräkterna helt fantastiska ut och de är fortfarande välgjorda, men inte lika imponerande utan Brad Pitt i. Jag såg filmen för några veckor sedan tillsammans med W på Atlantic warf-bion. Egentligen ligger den nyare Odeonbion i centrum bättre till för oss båda men nu var det match på Milleniumstadium, och tyvärr var det fotboll och inte rugby på schemat. Rugby betyder feststämning och familjefest, medan fotboll betyder att staden intas av huliganer och poliser. Oavsett graden av intresse för bollsport gäller det att alltså att hålla ordning på spelschemat. Orsaken till denna skillnad har jag inte lyckats klarlägga. Det lär dock vara mindre bråk när fotbollens stora cupmatcher spelas på Millenniumstadium än på Wembley. Under Wembleys stora renovering var alla matcher förlagda till Cardiff. Orkar inte huliganerna åka två timmar till Cardiff? Eller beror det på att Millennium­stadium ligger mitt i Cardiffs stora pubdistrikt vilket betyder att efter match finns det alternativ sysselsättning framför att slåss?

Efter filmen hittade jag min cykel fastlåst med buntband. Det var säkerhetssnubbarnas sätt att förklara att det inte var tillåtet att parkera cykeln där jag hade ställt den. Efter en föreläsning på detta tema klippte de upp buntbanden. Vore det inte enklare att se till att det finns cykelställ än att gnälla på dem som låser fast cykeln i det som finns? Tänkte jag men höll tand för tunga. Hädanefter ska jag bära med mig en fickkniv. Kanske kan vara bra både mot huliganer och säkerhetsvakter.

Troja kanske inte är en film jag kommer att se om och om igen. En film, eller snarare teveserie, jag kan se om och om igen är Pride and Prejudice. Precis som Bridget Jones är jag svag för Mr Darcy i Colin Firths tappning och kan se scenen där han hoppar i dammen utanför Pemberley om och om igen. Pemberley existerar inte i verkligheten men det gör Bath, en stad som förekommer i flera av Jane Austens romaner. Om man tänker bort alla turister i shorts ser Pump Room i Bath ut precis som det gjorde när Anne Elliot återknyter kontakten med Captain Wentworth i Persuasion. Mannen hon dumpade tio år tidigare men aldrig kunnat glömma. Vid mitt första besök i Bath drack jag ett glas av det ganska äckliga vattnet, sträckte på mig, låtsades att jag gled fram med svepande kjolar och spanade efter något hjältemodigt ex. Men tji. Resan till Bath var trevlig ändå, ruiner av romerska bad och många söta affärer. Vad jag helt missade att lägga märke till den gången var alla roliga skorstenspipor och att det finns tre typer av tak­beläggning: walesiskt skiffer, romersk tegel och så en lokal sten som var väldigt tung men vars namn jag missade.

Dessa sevärdheter ser jag dock desto mer av nu när Bristol-Bath filialen av BSA ordnat exkursion. Helen deltar i sin egenskap av styrelseledamot i filialen och jag för att bli inspirerad så att jag i min tur kan inspirera mina tre lokal­föreningar i Wales. Vår geolog visar upp en bild från ett tropiskt rev. Det var i en sådan här miljö som oiderna bild­ades. Femton personer böjer sig ner och tittar på oider i lupp. Jag försöker hinna både titta på oiderna och foto­grafera alla som tittar på dem, det ser lite kul ut. Bathsand­stens oider är något större än oiderna i den något ljusare och något motståndskraftigare Portlandstenen, som annars har samma kemiska sammansättning. En gång i tiden var vägarna i Bath täckta av samma gulaktiga sandsten som husen. För att hålla vägarna dammfria var man tvungen att vattna vägarna varje morgon. Det blev lite tidsödande så efterhand bytte man ut den karakteristiska stenen mot den hårdare sandstenen från Pennant istället.

Baths berömda gula sten bröts redan på romartiden men det var på 1700-talet som stenbrytnngen kom igång i större skala. En av förgrundsgestalterna var Ralph Allen som blivit odödliggjord som squire Allworthy i Henry Fieldings Tom Jones. När han, Ralph Allen alltså, anlände till Bath som sjuttonåring för att arbeta som assistent till en postmästare var det kanske ingen som gissade att han så småningom skulle bli så förmögen att han kunde bygga sig en herrgård. Prior Park var Ralphs reklampelare för den sten han bröt i Combe Down. Vad kunde vara mer effektiv PR än att arrangera exklusiva societetsfester i Prior Park. Allen byggde också en järnväg där gravitationen utnyttjades för att transportera ner stenen till Avon med tåg i stället för med hästar. Förutom framsynta idéer om hur man skulle sälja sin vara hade han en hel del tankar om rimliga löner och någorlunda vettiga arbetsförhållanden för gruvarbetare. Dessa bidrog dock till att han dog djupt skuldsatt.

Philip Novell tog över brytningen i Combe Down och när han fick i uppdrag av William IV att fixa sten till delar av utbyggnaden av Windsor Castle så var stenens lycka gjord. Novells också för den delen, han blev adlad 1834. Fram emot 1860-talet hade dock brytningen nästan upphört och idag är det bara Upper lawn Quarry öster om Combe Down som fortfarande är i bruk. Combe Down blev istället en lätt sömnig förort, populär bland pensionerade officerare och präster. Men lugnet är bedrägligt. Efter att den storskaliga brytningen avbröts har husbehovsbrytning fortsatt. Det är framförallt de lättillgängliga stenarna som tagits, exempelvis de stenpelare som tidigare generationer hade lämnat kvar för att stabilisera det tunna taket. Gruvtaken är idag så bräckliga att fordonstrafik är förbjuden i stora delar av Combe Down. Det känns plötsligt väldigt skönt att Helen och jag cyklar, sannolikheten att vi ska ramla igenom något gruvtak borde vara lägre då.

[wp_geo_map]

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.