40. Vinröd eller rödvin

[singlepic id=334 w=300 h=400 float=right]Ett av skälen till att gå på föreställningen var ren självbe­varelsedrift. Hur skulle jag annars kunna visa mig bland Nofit-anhängare igen? Dessa finns i rikliga mått både på puben och hemma i köket. Några dagar senare när jag kommer till sagda kök undrar jag om det inte hade varit lika bra att hålla sig borta. Hela huset är upp och nervänt. I rummet ut mot gatan hittar jag Al uppflugen på en stege målande en vinröd bård. Vem Al är vet jag inte men han dök upp dagen före på sin mountainbike. Ett sabla besvär ställde den till för mig. Den var fortfarande kvar på morgo­nen när jag skulle baxa ut min cykel som stod innanför. Två cyklar skulle säkert gå bra att manövrera i den smala hallen om inte hallen även huserade två stora svarta sopkassar och en gammal turkos jätteMac. Al berättar att han är inhyrd för att rummet ska bli klart i tid före festen på fredag. Jag nickar vist (vilken fest?) och tassar ut i köket för vidare informationsinhämtning. I köket sitter Julie med sin dotter Rhiannon och en väninna. Väninnorna dricker rödvin, Julie verkar ha gjort ett uppehåll med Atkins. Jag har aldrig träf­fat väninnan tidigare, men hon ordnade en hattfest den helg pappa hälsade på. Festen var tydligen mycket lyckad och Julie kom hem ganska sent. Så pass sent att min morgon­pigge far – med hjälp av en timmes tidsskillnad – redan var uppe. Viss förvirring uppstod i toalettkön när pappa gjorde sin morgontoalett. Julie trodde att på andra sidan toadörren fanns hennes deppige min-relation-har-tagit-slut-och-jag-behöver-tröst-vän och erbjöd moraliskt stöd och alkohol­indränkt förståelse.

Anledningen till både rummet och festen är att Rhiannon avbrutit sin långresa i Indien och kommit hem, får jag veta. Eftersom jag har flyttat in i hennes gamla flickrum gör Julie nu i ordning rummet ut mot gatan. Det är onsdag idag och halva taket har en annan färg än resterande halva, väggarna har fyra olika färger och om det är tänkt att det ska vara handmålade bambufält på mer än en fondvägg så är det hög tid att sätta igång att måla. Jag är kort sagt en smula skeptisk till att projektet kommer att vara klart tills på fredag.

Rhiannon visar sina bilder från Indien. Jag tar en plikt­skyldig titt, klassiska semesterbilder på personer jag inte känner i annorlunda omgivningar. Misslyckas kapitalt upp­båda någon form av entusiasm, skyller på jobb och tar min tillflykt till det cerisa rummet. Det här med jobb är inte helt och hållet en undanflykt. Jag är mitt uppe i brain storming inför sommarshowen. Årets huvudattraktion. Jag vill skriva showen som ingen glömmer. Just nu går det uselt, jag har svårt med både motivation, inspiration och koncentration. I ren desperation försöker jag jobba hemifrån. Egentligen är jag inte alls förtjust i att jobba hemifrån, tvärtom. Men jag och värme går dåligt ihop och vår skolåda till kontor saknar all form av ventilation. Luftkonditionering ska vi inte tala om. När Phil mätte upp 30 grader gick jag hem. Tog vägen om gymmet på vägen hem så att jag skulle ha det avklarat utifall något spännande skulle hända (läs: om någon spän­nande skulle ringa, i så fall skulle manuset säkert kunna vänta). Men telefonen är tvärtyst och mejlboxen tom. Kan­ske något fel någonstans? Kanske sprays mejlservrar har brakat samman? Jag kollar driftinfosidan. Inga driftproblem rapporterade, men de kan ju mörka dessa. Testskickar ett mejl från min homeadress till min sprayadress. Det kommer fram. Jag får väl hålla mig till mitt manus då.

Sport och djur. Djur och sport. Sporttävling, det är inte OS-år för intet. Sportiga djur, djur som sportar? Människor som tävlar mot djur? Nu börjar vi närma oss något. En bra show måste ha moment där publiken är delaktig. Ju mer publiken är involverad, desto bättre. Showen ska också innehålla spektakulära experiment med hög wow-faktor. Jag vill använda en kombination av media, både bilder och video. Inte bara för variationen utan för att de då sparas i olika filer. Det är enklare att anpassa showen under föreställ­ningarna och kasta om saker om man inte är styrd av att allt ligger i samma slinga. (Läs: inga powerpoint slideshows). Det finns bara en sak som är absolut bannlyst: vimsiga labbrockar och spretigt grått hår – Einstein i Hollywood­tappning. Besökaren ska gå hem och tänka ”det där var kul och inte så svårt, naturvetenskap och teknik är kanske något för mig”. De ska inte gå hem med bilden av vetenskapsmän som smått galna psykopater. Alla museer, science centre, vetenskapsteatrar, författare eller vetenskapsråd som förmedlar den bilden borde få böta!

Geparder springer väldigt fort och skalbaggar är väldigt starka. Om man skalade upp skalbaggen och dess lyftkraft till människostorlek skulle det motsvara att en människa kunde lyfta en bil. Rätt häftig tanke. Någon överhängande risk att jorden blir invaderad av muterade jättekackerlackor finns dock inte utanför Hollywood. En skalbagge i männi­skostorlek skulle nämligen bli krossad av sitt yttre skelett, vissa modeller fungerar bara i liten skala. Men insektstemat är kul, man skulle kunna skala upp allting till ”hur smidig, snabb eller stark skulle en människa vara” om den vore som en insekt? Det ger massor av bra tillfällen för interaktion med publiken. De kan lyfta bilar och hoppa över Eiffeltorn. Det bästa med att skriva showen är att jag har en chans att göra den lättarbetad. Jag är ganska less på att stänga av brandlarm, fylla ballonger med vätgas eller oroa mig för krympande förråd av kolsyreis. Det ska heller inte städas råa ägg eller såplösning från golv, bänkar, fläktsystem eller någon annan yta under min show. Elva veckor med fyra föreställningar om dagen, skriver jag en show som är snabb och enkel att ställa om mellan föreställningarna blir jag populär bland de gröna. Summering. Showen ska vara lätt att sätta upp, allting ska se imponerande ut, publiken ska vara delaktig, den ska handla om djur och sport och att skalbaggar är starka.

Doften av målarfärg ligger tung över huset och jag är oroad över tidsplanen för det pågående måleriprojektet. Ingen skulle bli gladare än jag om det verkligen blev klart till på fredag. Då kunde Rhiannons säng återvända till rummet mot gatan och lämna tvättstugan ifred. Just nu får jag torka all tvätt hängande på sänggavlarna i mitt rum. Det finns mysigare sätt att dekorera rummet än med drivor av fuktiga trosor. I det här huset är man bättre på att påbörja än avsluta projekt. Tättstugan saknar t ex fortfarande kakel. Och då har jag inte ens nämnt trädgården. Det absolut bästa med brittiska hus är sällan den undermånliga isoler­ingen, heltäckningsmattorna eller badrummen med engrep­psblandare utan det är i allmänhet trädgårdarna. Prunkande med en mängd växter som för en tynande tillvaro uppe i norr. Trädgården är också en av favoritplatserna i det här huset. Eller var fram till för en månad sedan. Julie bestämde sig för att haka på dammtrenden och eftersom det är Julie vi pratar om så skulle det göras ordentligt. En dag när jag steg ut på baksidan möttes jag av ett gigantiskt hål mitt i trädgården. Helt överdimensionerad i förhållande till stor­leken på resten av trädgården. En enorm jordhög och en massa allmänt bråte täckte en rabatt, och alla sittplatser var fulla med uppgrävda växter. De små stigarna var helt för­svunna, för att ta sig mellan främre och bakre delen av trädgården tvingas man numera klättra över en massa byggmaterial, balansera på en smal kant och hoppas att man inte tappar fotfästet och trillar ner i hålet.

Arbetet med dammen verkar tyvärr helt ha avstannat på obestämd framtid. Jag gissar att renoveringsprojektet inom­hus inte förbättrar läget, dags att fly slagfältet. Jag bjuder in mig själv till Jen och hennes man. Deras trädgård är inte bara utan snubbelhål, den är också välskött, stor och flott. De bor i ett stort friliggande hus ovanför en slingrande flod. Huset ligger så pass högt upp att man ser ner på trädtopparna från det inglasade uterummet. Därifrån kliver man rakt ut på ett stort trädäck. Trädäcket fortsätter sedan ner i flera etager med rosor, ormhassel och olika vintergröna växter runt omkring.

Jag har upprepade gånger förklarat för Jen att hon inte behöver göra sig något besvär, det är bara kul att komma förbi och hälsa på dem nu när jag bor inom bekvämt cykel­avstånd. Men Jen är uppfostrad i en skola där man passar upp sina gäster. Nu är inte jag den som klagar över att bli serverad en komplett indisk måltid. Curry är alltid gott men äter man den dessutom utomhus smakar den extra smarrigt. Vi sitter på mittenavsatsen omgärdade av majestätiska träd­kronor. Solen silar ner genom bladverket och vi hör fåglar som pratas vid nere vid vattnet. Efter middagen eldar Pete i utespisen medan jag och Jen sitter inlindade i varsin pläd och meditativt stirrar in i elden.

Vid nio bryts förtrollningen av ett sms från Sav. Hon och W ska plugga på a Shot in the Dark och jag är varmt väl­kommen att göra dem sällskap. Jag hamnar återigen i det svåra dilemmat att vara på två ställen samtidigt. Bestämmer mig för en klassisk Kristina-kompromiss. Sitter kvar och njuter av atmosfären till kvart över tio när det skymmer. Då tackar jag för mig, skyller på att jag behöver en tidig kväll och lämnar den vackra trädgården. Men istället för att vika av hemåt trampar jag vidare på Newport road tills jag når a Shot in the Dark. W och Sav sitter i en soffa inbegripna i ett samtal med en annan av gästerna. Istället för att skriva på uppsatsen har W diskuterat upplägg och innehåll, samt kvalitén på kaffet och meningen med livet, med en univer­sitetsprofessor som råkade slå sig ner i samma soffa.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.