[singlepic id=133 w=300 h=400 float=right]Mer närliggande problem pockade dock på, som vad hette egentligen mannen i vars hus jag bodde? Självklart presenterade han sig första kvällen, men antingen lyssnade jag dåligt eller så la jag det inte på minnet. Jag vet att jag kunde frågat men jag tyckte det var pinsamt att jag inte visste. Ju fler dagar som gick, ju värre blev det. Gaz kallade honom för Squid, men sa samtidigt att Squid egentligen inte gillar namnet. Eftersom jag inte var någon gammal god vän utan bara en gäst, som dessutom råkat stanna lite längre än väntat, undvek jag att använda det inom hörhåll. Det blev dock lite halvjobbigt att hela tiden referera till ”dig” och ”honom”. Vad hette han på riktigt? Så jag bevakade posten. De flesta brev var ohjälpsamt adresserade till initial plus efternamn, vilket inte gjorde mig särskilt mycket klokare. Till slut damp det ner ett brev med hela namnet utskrivet!

Squid (Peter) hade dessutom stigit ett par pinnhål i min aktning. Han var den första britt jag stött på som faktiskt visste att Sverige varit en stormakt en gång i tiden (han kallade Gustav II Adolf för Gustavus Adolfus vilket i sig var lite underhållande). Jag hade annars gett upp både att berätta om denna bit av Sveriges historia och att påpeka att Sveriges areal är avsevärt större än de brittiska öarnas. Det var nämligen inte någon som trodde på mig. Britterna tror att de bor på en stor ö. De tror att de är en stormakt, att de och USA, deras ”special friend” är på det stora hela likvärda i betydelse. Squids kunskap berodde inte på något obrittiskt stort intresse för omvärlden, utan på att han specialiserade sig på 1600-talshistoria på universitetet. Med denna utbildning i bagaget arbetade han nu som civil servant inom något med miljö, typ det tröstlösa arbetet att lära britter att värna om miljön. Han föregick med gott exempel genom att promenera till och från jobbet. Både Gaz och Squid var oftast hemma före mig. Squid för att han hade kortare väg att gå, Gaz för att han begagnade något fordon, cykel eller bil. Gaz jobbade också på TQ, men inte i huvudbyggnaden utan var utlokaliserad till den kombinerade verkstad och kontor-för-mindre-viktiga-projekt på Bessemer road. Skönt tyckte Gaz, han slapp kontorsskvallret. Synd tyckte jag, för det omöjliggjorde samåkning.

Det allra bästa med att bo med Gaz och Squid var dock att jag inte behövde laga mat mer än var tredje-fjärde dag sådär. Sedan fick jag hålla till godo med att hushållet var strikt vegetariskt. Lättare äta än laga. Tillbringade en dag en lång stund på Sainsbury’s med att vända och vrida på varenda variant av vegetariska korvar de hade. Linconshire eller Cumberland? Salvia och timjan eller peppar, koriander, ingefära och muskot? Gaz och jag lagade liknande mat, oftast färsk pasta och någon sallad. Squid körde med det traditionella brittiska köket, fast i vegetarisk version. Kokt potatis, kokt broccoli, konstigt vegetariskt substitut för kött och gravy, den brittiska buljongbaserade såsen som serveras till allt.

[singlepic id=101 w=300 h=300 float=right]Middagen serverades alltid framför tevesoffan. Trist när det var rugbymatch (trots Gaz försök hade jag fortfarande inte fattat regelverket), roligt på måndagar för då visades Terry Jones Medieval Lives. Terry spelade samtliga roller själv, från jungfrun i nöd till munken via riddaren. Varje avsnitt handlade om en roll och han punkterade myter på löpande band. De ädla rövarna var t ex vid närmare titt oftast arbetslösa riddare. De var yngre söner som, om det inte fanns något krig att utmärka sig i (läs: få belöningar för att man plundrade andra länders befolkning) fick hålla till godo med att plundra grannarna. Dialogen var kvick och full av ordvitsar. Inte helt lätt hänga med och därför var jag himla nöjd när jag kunde dechiffrera referensen ”för medeltidens bonde var det inte all blacks som var den stora fasan utan black death”. Jag råkade veta att black death betydde digerdöden och all blacks var smeknamnet på det nya zeeländska rugbylaget, som satt käppar i hjulen för det engelska många gånger. Min detaljkunskap i rugbyområdet berodde på 1,96 meter Jonah Lomu, all blacks karismatiska superstjärna. När Nya Zeeland spelade bronsmatch mot Sydafrika i VM 1999 gick jag och en väninna dit för att spana in Lomu, den maoriska dansen haka som all blacks inleder varje match med och stämningen på arenan. I den ordningen. Lomu var mäktig att skåda och vi var nöjda. Betydligt nöjdare än all blacks anhängare. Laget var tydligt skakat av att Frankrike snuvat dem på deras givna plats i finalen och kom inte alls upp i normal standard.

[singlepic id=132 w=300 h=300 float=right]Måltidsdrycken i tevesoffan var vin, varje dag, förutom de dagar då det dracks öl, eller både ock. Färsk rosmarin var en ständigt återkommande ingrediens, vilket förundrade mig då fönsterbrädan förutom blandade reklammuggar enbart innehöll en tynande persilja. Mysteriet fick sin förklaring den dag Gaz visade mig häcken i trädgården. De höll efter den med stora häcksaxen då den hotade att ta över trädgården. Jag blev stum av avundsjuka! Rosmarin var för mig en långsamt växande nätt och jämnt flerårig krukväxt som jag bara vågade skatta vid särskilda tillfällen, annars blev inget kvar. Plötsligt kändes utsikterna att slå ner bopålarna för gott i Wales mycket attraktivt. En egen häck med rosmarin, det skulle jag definitivt ha!