43. Rhonddagrått

[singlepic id=331 w=300 h=300 float=right]Det var en gång en pojke som hade i läxa att måla av sitt hem. Dagen efter kom han tillbaka till skolan tomhänt. Läraren bannade men pojken försvarande sig, det saknades en krita, utan Rhonddagrått kunde han omöjligt måla sitt hem. Jag vet inte om den här historien är en skröna eller ej, men Rhondda lär ha varit insvept i en särskilt tröstlös grå nyans. Dalarna i Sydwales är gruvområde. Varenda by är uppbyggd runt ett eller flera schakt varur man grävt kol. Före kolet fanns här ingenting. År 1801 bodde det 542 per­soner i Rhonddadalarna, hundra år senare hade det ökat till 113 735, ytterligare tjugo års gruvdrift innebar 50 000 invå­nare till. Dessa siffror kan jämföras med 2001 års 72 443.

Gruvarbetarna var kända för sin stora törst så dalarna var guldgruvor för bryggerierna. Storsäljaren var mild ale, en förhållandevis alkoholsvag öl bryggd med mycket socker. Bryggeriernas storhetstid följde gruvornas, under den åtta månader långa stora strejken 1926 höll det lokala bryggeriet, Rhondda Valley & Ely Breweries, helt på att gå omkull med sina 200 pubar i ”the Valleys”. Därefter kom depressionen. Ingen rolig tid varken för bryggeriägare eller gruvarbetar­familjer. Båda delar återhämtade sig senare, åtminstone tillfälligt. På 1960-talet började gruvorna gå allt knackigare innan Margret Thatcher slutgiltigt tog död på gruvindustrin. 1990 stängdes det allra sista schakten i Rhondda, Nummer 3 och 4 Mardy i Maerdy. Vid det laget hade bryggeriet redan svalts av en av de stora koncernerna.

Varje gruva hade under storhetstiden en miners’ institute eller workingmen’s institute, WI, icke att blanda ihop med women’s institute, kvinnoorganisationen som blev berömd genom Kalenderflickorna. Varje WI hade en byggnad där männen kunde träffas efter jobbet, ta en öl och förkovra sig i biblioteket. Varje gruvarbetare bidrog en penny i veckan till bygge eller underhåll av sitt WI. Av 365 WI finns 36 byggnader kvar i varierande skick. WI:t Newbridge deltog nyligen i Restoration, ett teveprogram där förfallna hus från olika delar av landet tävlar om folkets gunst för att bli reno­verade. Tittarna röstar fram sitt favoritprojekt och det är telefonrösterna som finansierar upprustningen. Ett WI som redan har räddats undan förfall är det från Oakdale. Det är flyttat och i tryggt förvar på museet i St Fagans.

Idag är himlen blå och luften klar men jag försöker före­ställa mig hur dalen såg ut genom en grå hinna. Den lilla dalen är smal. Den enda gatan snirklar sig uppåt mellan rader av grå hus: sten, spetsgardiner, stängda dörrar. Alla byggda efter samma mall. Bakom husraden finns något enstaka hus, därefter tar kullarna vid. Gatan är ödslig och övergiven och jag tänker på alla generationer av gruv­arbetarfruar som trampat dessa gator. Gator som myllrat av barn, varit scen för stora strejker, gemenskap och umbär­anden. Jag blir riktigt melankolisk men min chaufför Terry försäkrar att det inte är lika nedgånget som det var för tio eller tjugo år sedan. Nuförtiden jobbar folk, fast de får pendla till Cardiff. I den äldre generationen fanns det folk som aldrig satt sin fot så långt bort som Cardiff. Terry visar sig vara en kunnig guide. Han pekar upp mot en höjd och berättar att däruppe låg förut ett bostadsområde som kalla­des Alcatraz. Kommunen samlade alla stökiga hyresgäster på en och samma fläck vilket (surprise!) fick till följd att drogerna flödade fritt och alla upptänkliga typer av brott begicks. Nu är större delen av Alcatraz rivet.

Det finns två Rhondda, lilla och stora, och de bägge dalarna ligger bredvid varandra. Terry och jag är på väg till ett sportcenter i Tylorstown i Lilla Rhondda. Komplexet är överraskande stort, storleken är inte motiverad av invånar­antalet utan politik. Stora Rhondda har ett simhus och då vill lilla Rhondda inte vara sämre. Det är praktiskt taget omöjligt att ta sig dit utan bil så därför har Terry hämtat upp mig på tågstationen i Porth. Terry arbetar på ett lokalt utbildningscenter som arrangerar en ceremoni där 500 barn får diplom för att de har deltagit i en Science Club utanför skoltid och genomfört olika projekt. Projekten tas fram av skolavdelningen av British Science Associations, lärarna prenumererar på dessa och om eleverna uppfyller vissa kriterier får de diplom. Diplomen köper skolorna för 2,50 £ styck. Detta är givetvis ingenting som skolor i Rhondda har råd med, de är sponsrade av en lokal bank.

[singlepic id=82 w=300 h=300 float=right] Mitt uppdrag är att såsom representant för BSA dela ut ett antal diplom. Det gör jag så gärna eftersom det är tack vare utbildningscenter som detta som jag kan skryta inför mina kollegor att det är i mitt distrikt det säljs flest diplom. Även den lokala banken finns på plats för att uppmuntra sex‑ och sjuåringarna. Ceremonin är uppdelad i olika avdelningar och mellan varje omgång underhåller Gary the musical clown, en färgstark underhållare som stoppat in en del natur­vetenskap i sin show. Jag såg hans push and pull-trick för fyra år sedan och jag är imponerad över att han fortfarande orkar åka omkring med sin färgglada peruk och lösnäsa och se entusiastisk ut. Kanske får han energi av publik­responsen? Efter en timmes resa och en timmes prisut­delning är det min tur att försiktigt trippa upp på scenen (snäv kjol + högklackat!), dela ut åtta silver diplom, skaka hand med åtta elever, fotograferas tillsammans med dem och sedan äta lunchbuffé med arrangörerna.

Ordet buffé ger möjligen associationer till eleganta kanapéer eller läckra parmaskinkrullade mozarellapinnar så jag kanske ska förvarna om vad som finns på en buffé i Wales. Runda eller fyrkantiga smördegskuddar som innehåller en bit smaklös korv, sk sausage roll, verkar vara ett obligatorium. Det säljs även i affärer och caféer så det måste ju finnas folk som äter dem frivilligt. Miniversioner av trekantsmackor är också ett stadigt inslag. Här är det total lottdragning som gäller. De kan innehålla precis vad som helst. Man kan antingen kasta sig över den med riven ost i (lätt att identi­fiera) och hoppas att den inte innehåller någon oätlig pick­les. Eller undvika den pga att riven plastost aldrig är någon höjdare och hoppas på högvinst. Om man är vågad kan man istället ge sig på något som ser kletigt ut, det kan visa sig smaka curry eller visa sig vara tonfisk med majonnäs, eller majonnäs med okänd kompanjon.

Lottdragning är det för att det är rätt hopplöst att lista ut vad det är för något inom rimlig tid, man kan ju inte stå och skärskåda alltför länge. Det finns vitt skumgummibröd eller något brunare skumgummibröd att välja på. Har man riktig otur kan de yttersta bitarna ha börjat torka. Kall paj med äggstanning skuren i smala bitar är också vanligt förekom­mande. Friterade kycklingfärsbitar och något köttfärs­pirogsliknande av smördeg är i sammanhanget bra kort. Ser man några runda friterade bollar ska man vara försiktig, de innehåller en läbbig äggig historia! Jag hade sett dem flera gånger tidigare, alltid undvikit dem men idag segrade nyfikenheten. Jag önskar omedelbart nyfikenheten dit pepparn växer. Kikar mig omkring, finns det något sätt att diskret göra sig av med resterna? Som en av huvudgästerna står jag inklämd mitt i en grupp. Kommer inte på något bra sätt och tvingar mig själv att svälja eländet. Försöker sedan skölja ner det med en kopp ljummet te.

[wp_geo_map]

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.