Etikettarkiv: Terry Jones

30. Röda slottet

Castell Coch Solig uteplats är en joker som får alla andra faktorer att minska i betydelse. Vad spelar inredning, ölutbud, ljudvolym eller klientel för roll när solen skiner en i ansikten och man har en pint vilken som helst framför sig? Lewis Arms är en illgul Brainspub mitt i en korsning i Tongwynlais. Jag trampade förbi på en expedition längs Taff trail och såg plötsligt fler cyklar samlade än jag någonsin tidigare sett i Wales – fyra stycken. Deras ägare satt utspridda med varsin öl. Om det är så man gör när man är ute och cyklar här är inte jag den som missar att ta sedan dit man kommer. Jag stegade in i mörkret och beställde in en lager som jag tog med mig ut. På uteservering dricker man enligt vedertagen kutym vattniga törstsläckare, men Danmarks stolthet faller mig inte alls i smaken. Det är kanske inte tillräckligt varmt, det är en sådan där dag när solen lurar en att tro att våren äntligen har kommit men egentligen är det fortfarande halvvinter och en fisljummen bitter hade nog suttit bättre. Klockan är halv tre och männen vid bordet bredvid beställer in mat. Är detta en synnerligen sen lunch? Och förresten, varför är vi så många på puben? Det är ju en vanlig måndag, jobbar inte folk i det här landet?

Castell Coch interiör Jag är kompledig men vad är deras ursäkt? Trots solen är det lite kyligt, så efter att ha skickat ett par skryt-sms till Sverige överger jag Lewis Arms uteplats och deras hanging baskets med gula och blå penséer och överblommade påskliljor. Namnet Lewis Arms har antagligen något att göra med familjen Lewis. En Wyndham Lewis var nära medarbetare till Benjamin Disraeli och MP (member of parlament) för i tur ordning Cardiff, Aldeburgh och Maidstone (de två sistnämnda områden i England). Efter Lewis död gifte sig Disraeli med hans änka Mary Ann. Mary Anne var förresten tolv år äldre än Disraeli, en ålderskillnad jag noterar som ett gott tecken. Kopplingen till trakten är att Lewis bodde på gården Green Meadow och att Disraeli bodde på puben Cow and Snuffers när han skulle träffa Mary Anne. Denna pub ska ligga utefter Taff trail även om jag inte sett den under min cykeltur.

Jag trampar vidare upp till Castell Coch som på walesiska betyder det röda slottet. Det är ett medeltida slott som inte är ett dugg rött. Eller ett dugg medeltida för den delen. Här låg på 1300-talet ett rött sandstensslott byggt av baronen över Glamorgan, familjen de Clare. Han hade i sin tur byggt sitt slott ovanpå resterna av ett walesiskt fäste. Slott och slott, det var snarare en borg, för det här var på den tiden walesarna fortfarande var upproriska mot normanderna och platsen var strategiskt viktig. Ingen vet riktigt hur det tidigare walesiska fästet såg ut, men troligen var det av trä och byggt på 1000- eller 1100-talet av härskarna över Senghennydd. En av dessa hette Ifor Bach och 1158 lär han ha klättrat över murarna till Cardiff castle och kidnappat Earlen of Gloucester, hans fru och tvåårige son. Syftet var att diskutera vem som skulle styra över walesiska landområden som Earlen – en normand – tyckte han borde ta hand om medan Ifor ansåg att det var han som ärvt dem. En tripp ut i skogen tillsammans med sonen och frun övertygade Earlen om Ifors argument och Ifor och hans ättlingar fortsatte slåss mot normanderna i ytterligare hundra år.

castell-coch-7 Tillbaka till 1800-talet. Då återstod enbart en ruin av de Clares borg, som varit övergiven i sisådär 400 år. Antingen behövdes den inte längre eller så blev det för dyrt att reparera den efter walesarnas framfart. Det var en synnerligen pittoresk ruin som var ett populärt utflyktsmål för nyrika Cardiffbor. Ruinen ägdes av den stenrika familjen Bute – familjen med hamnen. In på scenen kom den tredje markisen som vurmade för medeltiden. Han hade en själsfrände i arkitekten Burgess, som enligt traditionen brukade gå omkring med en papegoja på axeln. Det får vara hur det vill med den skrönan, tillsammans skapade de historia. De började med att bygga om Cardiff slott. Denna tidigare normandiska försvarsanläggning, ännu tidigare romerska befästning, blev nu en luxuös dröm som hämtad ur sagornas värld. Från Tusen och en natt hämtades inspirationen till det arabiska rummet som täcktes med bladguld. Är man världens rikaste man kan man leva ut sina fantasier. Vid Castell Coch bestämmer de sig för att bygga en medeltida befästning som fritidshus. De var nu inte de enda med dessa idéer. I Skottland hade Victorias prins Albert 20 år tidigare byggt Balmoral med tinnar och medeltida torn. Burgess gjorde noggranna efterforskningar i Frankrike inför bygget av Castell Coch och byggde slottet komplett med vindbrygga och allt. Inuti släppte de all autencitet och täckte väggarna med utsirade målningar och fantasidjur. Perfekt sommarstuga, alltså. Eller kanske inte. Det visade sig nämligen snart att slottet var alldeles för litet. Det finns t ex bara två sovrum, ett för markisen och ett för hans fru. Eftersom det saknades sovrum för gäster blev det i princip aldrig använt. Exteriört har dock slottets medeltida utseende utnyttjas flitigt i teveinspelningar. Det var t ex här Terry Jones jungfru i Medieval lives bodde.

Orsaken till att den första borgen byggdes på just denna plats var för att kunna övervaka dalen. Idag ligger slottet idylliskt på en höjd. Idyller är fina på avstånd, men när man ska dit per cykel är det inte fullt lika fint. Jag är precis på väg att ge upp och kliva av cykeln när jag märker att en av herrarna från puben kommer cyklande bakom mig. Då kan jag omöjligt kliva av cykeln. Jag har redan lagt i den lättaste av de 27 växlarna och mjölksyran rinner när jag tvingar låren att trampa vidare. Jag är rejält slut när jag väl kommit upp och utan prestigeförlust kan kliva av cykeln.

welsh-cake-vykort-1 Vid foten av entrén står en caféskylt som ser ny ut. Detta måste givetvis undersökas noggrannare. Caféet är inrymt i tjänstefolkets domäner och här släpptes Burgess bevisligen aldrig lös. Inredningen är rejält trist men utbudet ser intressant ut. Ett fat dignar av Welsh Cakes. Welsh cakes är torra platta saker med russin i som gräddas i plättlagg. De är rätt ok när de fortfarande är varma men sedan blir de bara tristare ju längre de lagras. Jag väljer istället Teisen Lap, som enligt bifogad etikett ska vara en walesisk specialitet. Tror inte att jag behöver leta reda på receptet på den heller. Damen som arrenderar caféet berättar att hon precis övertagit kontraktet och att allting är hembakat. Hon frågar var jag kommer ifrån och när jag säger Sverige berättar hon med sann geografikompetens att ena halvan av paret som precis lämnat bordet bredvid också var från Danmark. Ett mycket platt land. Mannen hade kommit hit och gift sig med en brittiska och sedan stannat kvar. Hon berättar vidare att det är många som kommer till caféet och fikar. Hon har haft flera gäster som vandrat från Cardiff. Där fick jag som tyckte jag hade gjort en prestation som cyklat.

12. Svarta döden

Gustav II Adolf Mer närliggande problem pockade dock på, som vad hette egentligen mannen i vars hus jag bodde? Självklart presenterade han sig första kvällen, men antingen lyssnade jag dåligt eller så la jag det inte på minnet. Jag vet att jag kunde frågat men jag tyckte det var pinsamt att jag inte visste. Ju fler dagar som gick, ju värre blev det. Gaz kallade honom för Squid, men sa samtidigt att Squid egentligen inte gillar namnet. Eftersom jag inte var någon gammal god vän utan bara en gäst, som dessutom råkat stanna lite längre än väntat, undvek jag att använda det inom hörhåll. Det blev dock lite halvjobbigt att hela tiden referera till ”dig” och ”honom”. Vad hette han på riktigt? Så jag bevakade posten. De flesta brev var ohjälpsamt adresserade till initial plus efternamn, vilket inte gjorde mig särskilt mycket klokare. Till slut damp det ner ett brev med hela namnet utskrivet!

Squid (Peter) hade dessutom stigit ett par pinnhål i min aktning. Han var den första britt jag stött på som faktiskt visste att Sverige varit en stormakt en gång i tiden (han kallade Gustav II Adolf för Gustavus Adolfus vilket i sig var lite underhållande). Jag hade annars gett upp både att berätta om denna bit av Sveriges historia och att påpeka att Sveriges areal är avsevärt större än de brittiska öarnas. Det var nämligen inte någon som trodde på mig. Britterna tror att de bor på en stor ö. De tror att de är en stormakt, att de och USA, deras ”special friend” är på det stora hela likvärda i betydelse. Squids kunskap berodde inte på något obrittiskt stort intresse för omvärlden, utan på att han specialiserade sig på 1600-talshistoria på universitetet. Med denna utbildning i bagaget arbetade han nu som civil servant inom något med miljö, typ det tröstlösa arbetet att lära britter att värna om miljön. Han föregick med gott exempel genom att promenera till och från jobbet. Både Gaz och Squid var oftast hemma före mig. Squid för att han hade kortare väg att gå, Gaz för att han begagnade något fordon, cykel eller bil. Gaz jobbade också på TQ, men inte i huvudbyggnaden utan var utlokaliserad till den kombinerade verkstad och kontor-för-mindre-viktiga-projekt på Bessemer road. Skönt tyckte Gaz, han slapp kontorsskvallret. Synd tyckte jag, för det omöjliggjorde samåkning.

Det allra bästa med att bo med Gaz och Squid var dock att jag inte behövde laga mat mer än var tredje-fjärde dag sådär. Sedan fick jag hålla till godo med att hushållet var strikt vegetariskt. Lättare äta än laga. Tillbringade en dag en lång stund på Sainsbury’s med att vända och vrida på varenda variant av vegetariska korvar de hade. Linconshire eller Cumberland? Salvia och timjan eller peppar, koriander, ingefära och muskot? Gaz och jag lagade liknande mat, oftast färsk pasta och någon sallad. Squid körde med det traditionella brittiska köket, fast i vegetarisk version. Kokt potatis, kokt broccoli, konstigt vegetariskt substitut för kött och gravy, den brittiska buljongbaserade såsen som serveras till allt.

lomu-rugby-vm-99-1 Middagen serverades alltid framför tevesoffan. Trist när det var rugbymatch (trots Gaz försök hade jag fortfarande inte fattat regelverket), roligt på måndagar för då visades Terry Jones Medieval Lives. Terry spelade samtliga roller själv, från jungfrun i nöd till munken via riddaren. Varje avsnitt handlade om en roll och han punkterade myter på löpande band. De ädla rövarna var t ex vid närmare titt oftast arbetslösa riddare. De var yngre söner som, om det inte fanns något krig att utmärka sig i (läs: få belöningar för att man plundrade andra länders befolkning) fick hålla till godo med att plundra grannarna. Dialogen var kvick och full av ordvitsar. Inte helt lätt hänga med och därför var jag himla nöjd när jag kunde dechiffrera referensen ”för medeltidens bonde var det inte all blacks som var den stora fasan utan black death”. Jag råkade veta att black death betydde digerdöden och all blacks var smeknamnet på det nya zeeländska rugbylaget, som satt käppar i hjulen för det engelska många gånger. Min detaljkunskap i rugbyområdet berodde på 1,96 meter Jonah Lomu, all blacks karismatiska superstjärna. När Nya Zeeland spelade bronsmatch mot Sydafrika i VM 1999 gick jag och en väninna dit för att spana in Lomu, den maoriska dansen haka som all blacks inleder varje match med och stämningen på arenan. I den ordningen. Lomu var mäktig att skåda och vi var nöjda. Betydligt nöjdare än all blacks anhängare. Laget var tydligt skakat av att Frankrike snuvat dem på deras givna plats i finalen och kom inte alls upp i normal standard.

rosmarin i blom Måltidsdrycken i tevesoffan var vin, varje dag, förutom de dagar då det dracks öl, eller både ock. Färsk rosmarin var en ständigt återkommande ingrediens, vilket förundrade mig då fönsterbrädan förutom blandade reklammuggar enbart innehöll en tynande persilja. Mysteriet fick sin förklaring den dag Gaz visade mig häcken i trädgården. De höll efter den med stora häcksaxen då den hotade att ta över trädgården. Jag blev stum av avundsjuka! Rosmarin var för mig en långsamt växande nätt och jämnt flerårig krukväxt som jag bara vågade skatta vid särskilda tillfällen, annars blev inget kvar. Plötsligt kändes utsikterna att slå ner bopålarna för gott i Wales mycket attraktivt. En egen häck med rosmarin, det skulle jag definitivt ha!