66. Bacchus

wickwar-pumpar-6 Bag O’Nails visar sig vid ett senare tillfälle vara en besvi­kelse. Vad är vitsen med gasljus om man sedan tänder vad jag kallar städbelysning? Ett ilsket ljus som sticker i ögonen. Ljuset hindrar mig inte från att nästan snubbla på det runda fönstret i golvet. Det fyller ingen funktion idag, annat än som snubbeltråd, men förr kunde man titta ner i källaren den vägen. Bag O’Nails satsar på att vara en traditionell pub och har en stor behållare med konserverade ägg på disken. Helen berättar att det korrekta sättet att hantera äggen är att köpa ett, lägga det i en påse Salt & Vinegar chips, skaka runt och sedan äta. Huga!

Vi avstår och håller oss till Special från Vale Brewery (inget särskilt varken positivt eller negativt) och Suffolk Pride från Mauldons (sur ungefär som man blandat cider med öl). Summerar att Bag O’Nails’ är ett måste på varje seriös pub­runda i Bristol men att man inte behöver stanna. Den ver­kar dock finnas med i alla pubguider. Jag är fortfarande för snål för att handla en men all andra gäster verkar ha en i näven. Jag har istället min egen personliga guide med och får lära mig att namnet Bag O’Nails inte har något med spik att göra vilket jag trodde utan kommer från Bacchanalia – enligt legenden ett rejält alkoholindränkt party till Bacchus ära.

Nästa pub i Bristol är Adam & Eve. På vägen in ser jag en plakett på dörren som förkunnar att här serveras en perfekt Guiness. Det låter lovande och den positiva känslan för­stärks av den välkomnande ljussättningen, de inbjudande möblerna och det blandade klientelet. Dessa inkluderar en liten vit terrier som hela tiden rymmer från sin husse för att välkomna nya gäster. Ännu en trevlig aspekt, hundar är välkomna. Helen och jag myser över våra udda men goda öl, Wild Hare, en pale ale från Bath Ale samt Wolvers Ale från Newmans brewery. Helens sambo som anslutit får hålla sig till alkoholfria Bitburger Drive, eftersom han kör. Det är den första flaskan barkillen någonsin sålt vilket får vän av ordningen att fundera över hur det är ställt med nykterheten på vägarna. För hur kom alla gäster hit? Kan­ske bor de i grannskapet. Det känns nämligen som om detta är ett extra vardagsrum för majoriteten av besökarna. På väggarna hänger konst till salu och du kan ta med din pock­etbok och byta med någon på hyllan eller låna ett spel.

Inredningen är helt klart viktig när det gäller trivseln på en pub. Det finns en till viktig aspekt som kanske glöms bort: toaletterna. På vissa pubar bör man se till att uppsöka toa­letten innan man ens tänker på alkohol! The White Lion, en Wickwarpub i centrala Bristol, är ett sådant ställe. När byggnaden byggdes var det torrdass på gården som gällde. Den som sedan byggde till toaletter ville inte ta värdefull pubyta i anspråk. Medan herrarna ska balansera sig nerför en smal spiraltrappa är damernas inklämt i vad som nog varit en trappavsats. Klaustrofobiker göre sig icke besvär. Men gammal byggnad och goda öler kan ursäkta en hel del.

Denna ursäkt har dock inte Green King puben The Moon & Sixpence i Clevedon. Det är en stor modern pub där damernas ändå bara fått ett enda ynkligt litet handfat. Det krävs akrobatik på hög nivå för att rengöra fötterna från lera när bara halva foten i taget får plats över handfatet. Ok, de flesta besökare kanske inte har detta behov, men det har jag och Helen när vi kommer dit.

Vi har tagit ett steg till i jakten på den söta countrypuben och gett oss av med våra cyklar till en naturskön del av England. Ett lokaltåg fraktade oss till Nailsea & Bracknell och därifrån skulle vi ta en väg som låg precis nedanför spåret, enligt vår karta. Precis nedanför spåret hittade vi en public footpath.

Eftersom allemansrätt sakns är det i England och Wales enbart tillåtet att promenera på särskilda public footpath. Många av dessa stigar har använts i hundratals år, kanske ännu längre. Nu är det inte alla landägare som är entusias­tiska över att allmänheten har rätt att promenera på just deras ägor och deras motdrag är att undvika allt underhåll. Om taggbuskar sprider ut sig – så mycket bättre. Och om allmänheten p g a bristande skyltning villar bort sig och gör avsteg från leden, ja då har man ju all rätt att jaga bort dem med lämpliga medel, eller hur? Det är därför jag är lite skeptisk innan jag ger mig in på en public footpath.

Clevdon pir Men ska verkligen ogina landägare få avgöra var man rör sig? Nej. Så det är klart att Helen och jag valde att gena via public footpath istället för att cykla en omväg. Nu översätts ”foot” i public footpath nog snarare till fot än till cykel. Vi är inte helt korkade utan insåg redan när vi kom till första grinden att det antagligen skulle varit snabbare att cykla runt, men det här med att vända om har jag ännu inte lärt mig. Hinder är till för att besegras.

Helens plåtcykel vägde ton, hur skulle vi få den över grin­den? På vad som kändes som femtiotolfte försöket lyckades jag lyfta framhjulet tillräckligt högt för att Helen på andra sidan grinden skulle kunna greppa tag i det och hjälpa mig baxa över cykeln. Triumfen var kortvarig, detta var bara första grinden. Vi fick lyfta cyklarna över tre olika varianter av grindar, ta oss igenom ett praktiskt taget igenvuxet dike med bara ett par rangliga plankor till bro samt korsa tre olika fält med hästar innan vi nådde en väg. Ingen av oss är någon hästtjej utan hyser den djupaste respekt för dessa stora djur och kryssade betänksamt mellan lämningarna.

Hela detta äventyr skapade en storartad törst och sandal­klädda fötter i akut behov av rengöring. Tyvärr tappade vi någonstans i allt lyftande bort den lapp som Helen förberett med anvisningarna till några riktigt bra pubar och vi tvinga­des leta oss fram på känn. Inför detta projekt behövde vi dock stärka oss och stannade till på första bästa uteserve­ring. Vilken tillhörde Green King-puben med det pyttelilla handfatet. Därför fick vi nöja oss med att utföra akrobatik på toaletten och att välja mellan Abbot och Old Speckled Hen. Urk.

Smarrig äppelkaka Desto gladare blir vi när vi promenerat ut på den återupp­byggda piren och hittar ett café med en alldeles utmärkt hemlagad äppelpaj. Britterna har ett särskilt förhållande till sina pirar av någon anledning. Varje kuststad med själv­aktning verkar ha byggt en på 1800-talet. Underhåll av byggnader är som bekant inte britternas bästa gren och precis som mycket annat glömdes denna bort och förföll. Till slut brakade den samman. Detta skedde en morgon och bevittnades av Clive Rayment som var sen till skolan. Huruvida det var en engångshändelse, eller om Clive hade för vana att vara sen till skolan förtäljer inte den korta inskriptionen på en av bidragsplaketterna. På en annan av plaketterna friar en man till en kvinna. Det verkar ha fun­gerat för under finns en till plakett som berättar att de gift sig.

Lokalbefolkningen insåg nämligen att piren var själva själen i samhället och drog omedelbart igång en insamling. Vips, nitton år senare var det dags för nyinvigning. För att den inte ska drabbas av samma öde igen är den numera avgifts­belagd till förmån för underhållsfonden.

Det blåser längst ut på piren och är en aning småkyligt så efter att sista biten äppelpaj är uppäten sätter vi oss på cyk­larna igen. Trampar vidare längs kusten och undersöker aleutbudet på pubarna utefter vägen. Jakten på nästa vattenhål går sådär. The Salthouse, vårt första försök, är en typisk familjepub: stort, rent, hamburgare på altanen. Inget att skriva hem om. Det är på hemvägen vi gör det stora fyndet. Blue Flame Inn måste varit med på Helens för­svunna lista, för utan förkunskap eller stor tur är det nog bara lokalbefolkningen som hittar hit. Men de har å andra sidan hittat till detta – rent ut sagt fula – gamla hus i långa tider. Ursprungsanvändningen av huset var något lant­bruksorienterat och ingen har brytt sig om att bygga om det speciellt mycket sedan dess. Toaletten hittar vi i en helt oisolerad tillbyggnad men det är inte direkt därför vi är här.

Det är till baren vi styr våra steg. Baren är en disk i något som ser ut som ett vardagsrum med osorterade möbler. Det finns fyra öler på menyn och öltunnorna står i det minimala utrymmet bakom disken. Därifrån kommer inga gourmet­middagar att serveras, det är ett som är säkert. Fuktiga handdukar och en fläkt agerar kylning så det gäller att de har ruljans om inte ölen ska surna. Puben har förutom detta rum ytterligare två små rum med blandade möbler och en gigantisk trädgård på baksidan. Dit är hästar inte välkomna utan tillstånd från värden enligt en skylt. Uppmaningen är inte lika konstig som den låter för vi är i jordbruksbyggd inom pendelavstånd från storstan och jag gissar att många hästar tillhörande Bristoldirektörers statusfruar finns här omkring.

Vackert landskap i Somerset Vi väljer dock en av bänkarna på framsidan där vi kan hålla koll på våra olåsta järnhästar och får som tack gratis under­hållning. Det är här lokalbefolkningen håller till och det hejas flitigt på de traktorer som kör förbi. Äkta lerig Land­rover a la Emmerdale med tillhörande bonde får vi möjlig­het att närstudera. Avklippta byxor, urtvättad grön tröja, oklippt skägg, rödlätt och med begynnande ölmage – bättre varningsskylt för överdriven ölkonsumtion finns nog inte. Men vi låter oss inte avskräckas utan njuter av vår East Street Cream. Fantastiskt god och inte alls som den Pitch­fork från samma bryggeri, RHC, som jag drack tidigare. Nåja, vi har ju faktiskt cyklat hit, så några kalorier kan man ju kosta på sig utan att äventyra hälsan. Öl marknadsfördes förr just som hälsosam dryck och det var det en gång också, jämfört med vattnet. Helt riskfritt var dock inte ölen heller. År 1900 dog hundra personer när de drack öl, inte av alko­holrelaterade bieffekter utan av arsenikförgiftning. Arse­niken hamnade i ölet via förorenad glukos. Landrovern vägrar att starta. Vännerna retas. Ölmagen öppnar upp huven, går runt till flaket där han rutinerat förvarar verktyg, greppar en hammare och vandrar tillbaka. Med hjälp av hammaren bankar han på något under huven. Vi är skep­tiska men bilen startar och han glider iväg. Vi ringer upp den automatiska tågtidtabellen. Vi har just missat 17.48-tåget. Nästa går 19.01 så vi hinner med påfyllning.

En reaktion på “66. Bacchus

  1. Pingback: John Scott - brittisk pub på Avenyn i Göteborg - Tomatsallad

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *