Etikettarkiv: Helen

66. Bacchus

wickwar-pumpar-6 Bag O’Nails visar sig vid ett senare tillfälle vara en besvi­kelse. Vad är vitsen med gasljus om man sedan tänder vad jag kallar städbelysning? Ett ilsket ljus som sticker i ögonen. Ljuset hindrar mig inte från att nästan snubbla på det runda fönstret i golvet. Det fyller ingen funktion idag, annat än som snubbeltråd, men förr kunde man titta ner i källaren den vägen. Bag O’Nails satsar på att vara en traditionell pub och har en stor behållare med konserverade ägg på disken. Helen berättar att det korrekta sättet att hantera äggen är att köpa ett, lägga det i en påse Salt & Vinegar chips, skaka runt och sedan äta. Huga!

Läs mer

65. Spetsad cider

Brunels bro över Avon Söndag igen. Cykeltur? Ja och nej. Cykeln och jag ska fak­tiskt ut och åka, men inte norrut utan österut. Och inte i arla morgonstund heller (vilket kanske är tur, dagsformen är inte helt på topp) utan först efter det att TQ har stängt. Helen jobbar idag, har kört bil och kommer och hämtar mig och Scott efter jobbet. Jag kan inte lämna landet utan att ha besökt legendariska Coronation Tap i Clifton Bristol. Säger Helen och jag lyder. Coronation Tap är lätt att hitta, bara att ta sikte på Brunels berömda bro över Avon och direkt när man kommit över på Cliftonsidan ta höger.

Enligt egna utsagor har de sålt cider i åtminstone 200 år och det kan vara hur det vill med det, deras Exhibition-cider är i alla fall (ö)känd. Den säljs enbart i halv-pints och det inte utan anledning. Den bärnstensgula lätt söta vätskan är för­rädisk. Oerhört lättdrucken men icke att leka med.
”Glasen står upphällda på en bricka bakom disken. Tror ni att hela styrkan verkligen kommer av jäst eller har glasen händelsevis spetsats med något som har varit en sväng i ett destillationskärl.” frågar jag gänget men får inget svar.

Läs mer

64. Kronenbourg blanc

Min adjöturné fortsatte, på tur var TQ vilket i princip bety­der gröningarna. Min allra sista arbetsdag på TQ hade jag kanske snarare tänkt glida runt och prata med folk än stå instängd i vår garderob till kontor och sortera skräp. Men är man nu inte färdig med rensandet får man göra det sista dagen. Trots att jag var ytterst rationell och slängde mer än jag sparade samlades kassarna med saker att bära hem. Vad har jag egentligen tänkt ha för nytta av dessa i Sverige? Efter jobbet samlas det vanliga gänget dagen till ära på Terra Nova istället för FT5K. Eftersom det är jag som ska firas av så är det de andra som handlar drycker till mig. Katie handlar mig en Pimms och John OHP en över­raskning. Den visar sig vara Tia Maria i apelsinjuice, smakar som non stop sa han och det är möjligt, dricka upp den fick han göra själv. Nästa dryck serveras av en australiensare, Kronenbourg blanc, en nästan vit lite fruktig öl bryggt i samma stil som Cervoise-metoden från 1200-talet (vad det nu innebär, eventuellt att den är bryggd utan humle).

Läs mer

8. Första lördagen

Jättesåpubbblor Min första lördag som platsansvarig för programverksamheten hade jag förväntat mig att gå vid sidan av någon rutinerad person. Framförallt som jag aldrig sett showen i teatern tidigare och bara jobbat två dagar. Men Helen tyckte annorlunda och hon vara chef. Nu var jag inte lämnad vind för våg, jag var försedd med en synnerligen tjock bunt instruktioner. Dessa inkluderade en steg för steg manual med exakt vilken ordning knapparna på brandlarmet skulle attackeras för att stänga av sju speciella loopar utan att stänga av resten av larmet. Att slå av hela brandlarmet skulle inte vara populärt i en besöksverksamhet, men det var heller inte särskilt praktiskt att ha larmet igång i teatern samtidigt som man eldade vätgasballonger. Min andra, mer delikata uppgift, gällde en av årets studenter. Studenterna betalade dyra pengar för en MSc-utbildning där presentationsteknik var en tung del. Bästa träningen var att öva. Publiken å andra sidan förtjänade valuta för sina pengar, en bra show med de bästa aktörerna. Så länge studenterna var duktiga var det inget problem, då fick Techniquest proffsiga aktörer som betalade för sig istället för att kräva lön. Men en av årets MSc-studenter, en kroat, skulle enligt förhandsuppgifterna vara övertygad om att han kunde förbättra showen genom att göra om den till fysiklektion, trodde att långa vindlande utvikningar av hög vetenskaplig klass på knagglig engelska var av intresse för barnfamiljer. Public programme hade en avvikande uppfattning: 1) alla måste hålla sig till manuset 2) orsaken till punkt ett är att manuset är kort, koncist och genomarbetat för att showen skall roa och inspirera 3) om vetenskapliga förklaringar behövts skulle vi ha lagt till det 4) detta är inte skolan, det är en show och 5) vid tvekan så gäller manuset.

Helst av allt ville man inte ha någon i närheten av teaterscenen som behövde ovanstående instruktioner. Samtidigt hade jag suttit i samma sits själv, varit en student med engelska som andraspråk. Förslaget till kompromiss var att studenten fick göra ett kortare gästspel om han lovade hålla sig strikt till manus. Hur svårt skulle det vara att förklara detta? Jag stövlade direkt iväg till teatern för att ta itu med denna uppgift på listan. Halvvägs in i rummet kom jag på att jag inte hade någon plan. Insåg också att det inte bara var den långa kroaten där, jag var på väg rakt mot en liten samling med människor som uppenbart väntade på mig. Gissade att ett antal av dem sökt mitt jobb och att de misstänkte att jag bara fått jobbet för att Helen och jag känner varandra. Min stora chans att göra ett bra första intryck. Självförtroendet verkade helt bortblåst men jag påminde mig själv att hade jag tillräcklig pondus för att hantera stökiga högstadieelever i Malmö – elever som anlände till museet med inhyrda securitasvakter – så var detta en baggis.

[SinglePic not found]Efter föreställningen gav jag kroaten feedback och påminde honom igen om manus. Antingen var jag tillräckligt konstruktiv eller alltför mjäkig för samtalet övergick snabbt till att handla om vad vi gjort tidigare. Kroaten hade disputerat i fysik (anade nästan det) och jag drog en kortversion av min krokiga bana i den icke-existerande svenska vetenskapskommunikationsbranschen. Han var djupt imponerad av att jag hade jobbat i Sverige. Hur lyckades jag få jobb där? Det visade sig att han trodde jag var britt, han märkte inte att jag bröt på engelska. Vilket var en härlig boost för egot.

De närmaste dagarna fick mitt ego sig mer än en törn. Jag hade genom åren noggrant lagrat alla tillfällen då infödingar komplimenterat mig för min utmärkta engelska. Ett par dagar som ”helper” i grönt räckte för att ta mig ur den villfarelsen. Helper var namnet på de guider som arbetade i utställningen. Det kallades i grönt på grund av den ytterst oklädsamma gröna tröjan med ett stort rött frågetecken på ryggen. Det flesta i grönt var studenter eller nyutexaminerade som drygade ut checkkrediten med att jobba på Techniquest. På vardagarna var de uppblandade med en och annan pensionär och småbarnsmamma. Lönen på TQ var fullt i klass med McDonalds men arbetsuppgifterna var mer kvalificerade. Eller ja. Kanske förutom att skura experimentstationerna och dammsuga golven.

Orsaken till mina dagar i grönt var den finansiella situationen. Kreditkortsdebaclet fick mig att inse vikten av pengar. Förvisso säljer deckare som smör varför jag praktiskt taget vore ekonomiskt oberoende – om jag bara hade fått ihop min deckare någon gång. Men inspirationen till den hade helt avstannat.

[SinglePic not found]Ett par dagar i grönt var en fantastisk introduktion till TQ och ökade absolut respekten för de som gjorde detta varje dag. Egentligen skulle de gröna interagera med besökarna. Inte bara svara på frågor utan ställa pedagogiska frågor till besökarna för att underlätta deras inlärning. Detta var dock ett ganska slitsamt jobb, det var mycket lättare att stå och småsnacka i en grupp eller skriva handtextade plakat att besökarna ska gå istället för att springa i utställningarna. Jag gjorde ett ärligt försök att prata med besökarna. Men mötte mest oförstående miner, och i de fall barnen mot förmodan svarade så förstod jag inte ett ord av deras gravt dialektala svar. Det blev knappast värre när huset fylldes med franskspråkiga barn. Jag passade på och lekte med alla stationerna själv och drev antagligen de övriga halvt till vansinniga med att veva på Gravitram halva dagen. Gravitram är en stor plexiglaslåda med en vev på utsidan. När man vevar så roterar en Arkimedes skruv inuti lådan. Den för upp kulor av olika material till toppen och därefter rullar, studsar och faller de neråt genom en sinnrik uppsättning av fjädrar, vikter och olika lutande plan. Beroende på vikt eller slump hamnar kulorna på olika banor och det tar olika lång tid innan de ramlar ner på golvet igen. Gemensamt för dem är att det är mycket dongande och tjongande i klockor och strängar.

Fikarasterna i personalrummet var inte bättre. När fem-sex personer skojade med varandra fick jag öva på min nya roll som tystlåten, tillbakadragen och något långsam utlänning. Framemot eftermiddagarna var jag så trött att jag nästan stammade, översatte alla svar långsamt i huvudet till och från svenska och kände mig allmänt misslyckad. Skulle jag någonsin klara det här?

7. Mysteriet med Kung Alfred

mynt-2 Lunchpengarna visade sig vara det sista skälvande dödsrycket för visakortet. Ensam utomlands utan varken pengar eller fungerande kreditkort. Min pappa ryckte ut, ringde sin bankkontakt på SEB och ett nytt kort skickades med expressbud. När jag lugnat ner mig fick jag en snilleblixt. Jag hade fortfarande kvar ett brittiskt bankkonto från min studietid. Att skaffa det var ett fasligt bestyr. Vid ett obligatoriskt personligt möte med en respektingivande bankman på Lloyds TSB på Queen Street måste jag visa upp intyg från min svenska bank att jag var en skötsam individ (skrivet av morbror bankdirektör), antagningsbesked till universitetet och intyg från CSN att jag fått ett extra stort studiemedel för att kunna betala åtminstone delar av studieavgiften (undvek att nämna att resterande del krävde en extra inteckning i föräldrarnas villa). Banken var vederbörligen imponerad över mina dokument och gjorde mig äran att godkänna mig som kund.

När jag invandrade till Sverige igen lät jag kontot vara och hade helt glömt bort det om inte banken med jämna mellanrum skickat inbjudningar att träffa bankens placeringsexpert under dennes besök i Sverige. Bankomatkortet hade vid det här laget passerat bäst före datum och checkhäftet hade jag slängt. Inte ens i Storbritannien kunde väl check behövas på 2000-talet? Snilleblixten bestod i att hämta ut pengar på det gammeldags sättet. Bankkontor. Köa. Det var inte halleluja för det, jag hade bara 2000 kronor på kontot.

Dessa finansiella bekymmer innebar en effektiv paus i min långa fixarlista. Istället för att leta bostad tog jag en liten minisemester av budgetmodell. För 7,40 £ fick jag en retur­biljett till Bristol Temple Meads, den centrala tågstationen i Bristol. Bristol har precis som Södertälje två tågstationer. En centralt belägen för lokaltåg och så en ute i tjottahejti för regionaltågen.

Färgglada hus i Bristol Från Temple Meads var det en kort promenad till Helens lägenhet. Denna dag inte min chef Helen utan återigen min kompis Helen. Helen var dagen till ära klädd i sitt senaste second hand-fynd: en glänsande topp med orange och vita ringar på en brun botten. Perfekt till det hennabruna håret. Vid sidan av jobbet och öler var olika former av handarbete Helens stora intresse. Denna kreativa sida hade gett avtryck i lägenheten. Ena väggen var full med stora pappblommor i två lila nyanser. I ett tidigare liv dekorerade de ett skylt­fönster på Boots, nu piggade de upp en mörk lägenhet. Lägenhet var också försedd med ett rejält vinförråd tack vare Helens pappa vinimportören. Till vinet bjöd Helen på en hemlagad curry och så avslutades kvällen på den lokala puben.

På puben kläckte jag en helt lysande idé. Mina bokskrivar­planer i all ära, nu när jag har flyttat till ny ort behöver jag en hobby. Mina utflykter i omgivningarna behöver ett mål. Så nu har jag det. Ett forskningsprojekt: vilka faktorer utmärker en bra pub? Jag är medveten om att det är en något för bred frågeställning för ett lyckat vetenskapligt projekt, så jag har brutit ner det till ett par hypoteser. Det vill säga, jag filar på själva formuleringarna. Jag har ett svagt minne av hypoteser från en forskarutbildning. På den tiden trodde att för att bli vetenskaps-berättare/inspiratör/-någonting, var det nödvändigt att börja i vetenskapsänden (jag kom rätt raskt på andra tankar). Vi läste i alla fall en helt gräslig bok som var full med svarta lådor och svarta katter. Lådorna var Vetenskapen eller om det nu var Kunskapen och katterna vanliga katter, antingen svarta eller vita. Om man har som hypotes att alla katter i världen är svarta kommer man få räkna en väldig massa katter för att kolla om man har rätt eller fel. Det är bättre att formulera sig så att det räcker med att räkna hundra katter och ifall man inte hittar mer än fem vita så är hypotesen fel och man har därmed rätt. Något åt det hållet. Min första hypotes hade något med antalet ölsorter att göra. Om jag började med att dricka hundra öl så kunde jag ju fundera på finliret under tiden.

Jag satte igång direkt. Coronation kunde kanske inte stolt­sera med något brett utbud av öler men de öler de hade var goda. Tillsammans med Helens sambo delade vi på två karaffer med Crop Circle från Hop Back i Wiltshire. Nam­net kommer av att ölet bryggs av säd från fält med sädes­fältcirklar, crop circles, i. Dessa cirklar är områden där säden vikt sig och de är särskilt vanliga just i Wiltshire. De började dyka upp i slutet av 1980-talet; en del hävdar att de har UFO-anknytning, andra att det är gjorda av konstnärer med skämttycke.

Kul historia, god öl och dessutom låg puben nära Helens lägenhet, vilket bara det var en avgörande faktor. Jag hade redan första kvällen identifierat ett par viktiga faktorer, ölutbud och läge. En lysande start på mitt projekt.

engelska korvar Dagen efter bjöd Helen på en fantastisk frukost från den lokala slaktaren – tjocka korvar fullmatade med kött och kryddor. Efter frukost besökte vi St Mary Redcliffe, Bristols mest berömda kyrka. Kyrkor är sevärdheter som passar utmärkt på budgetsemester.

St Mary Redcliffe ligger i området Redcliffe, namnet kom­mer från den röda sandstenen som har brutits av och till under en lång tid. Området har varit bebyggt åtminstone sedan 1100-talet och därför är klippan nu perforerad av olika schakt och bortglömda grottsystem. Detta har lett till otaliga historier om allt från gömda slavar till att Kung Alfred gömde sig undan vikingarna i en av grottorna. Wow, jag älskar historier om bortglömda gångar. Tyvärr var de som vanligt något överdrivna. Sannolikheten att afrikanska slavar på väg till Amerika skeppats den här omvägen är låg. Någon kammare fylld med kedjor har heller aldrig påträf­fats. Historien kan bottna i de franska och spanska krigs­fångar som på 1740-talet användes som billig arbetskraft för att bryta sand.

I parken runt kyrkan finns St Johns Eremitgrotta. Där satte sig den första eremiten 1346 och den siste klev därifrån 1669. Jag kanske inte är helt övertygad om vad jag ska bli när jag blir stor men eremit, det finns definitivt inte på listan.