6. Röda drakar

kärlekssked Bostad, cykel och simkort. Listan med saker att ordna efter flytten var lång och dessa stod överst. Började med det som verkade enklast, ett brittiskt simkort till min Nokia. Det tog tre butiker att få tag i ett kontantkort. Det var ändå en positiv utveckling. När jag pluggade i Cardiff fanns inte kontantkort överhuvudtaget, bara särskilda pay as you go-mobiler. De var lite enklare och billigare lurar knutna till en viss operatör. Det ville jag inte ha utan fick leva med ett dyrt tolvmånaders abonnemang (det i sin tur inkluderade en telefon jag inte ville ha men som hittade ett hem hos min svägerska). Det misstaget ville jag inte upprepa, framförallt eftersom jag inte var säker på om jag skulle stanna för gott i Cardiff, redan satt med ett svenskt tjugofyramånaders abonnemang och en splitterny mobil.

Betalade glatt simkortet med min sista tiopundssedel och tyckte jag hade gjort en bra start. Mitt humör var avsevärt mindre entusiastiskt efter en stund vid bankomaten. Gnek, gnek, gnek. Fick Visakortet i handen. Provade grannautomaten. Gneket upprepades och kortet, mitt enda kort, spottades ut. Ensam i ett främmande land utan pengar! Kallsvetten bröt ut. Räknade mynten i plånboken, några pund totalt. Skulle jag svälta? Kunde jag låna något att äta av Gaz och Squid? Ångrade djupt allting jag handlat som varken var ätbart eller stått på listan. Hur kunde jag vara så dum att jag slösade bort alla kontanter? En skojig tvål på Lush, var det verkligen nödvändigt?

Keps med walesiskt flagga Småsprang vidare till nästa bank. Höll tummarna. Gnek, sedan frågan om vilket språk jag vill ha. Puh! Tänk att jag lagt hela mitt liv i handen på ett litet fjuttigt ynkligt magnetband. Gjorde en mental notering att omgående frångå min princip att inte lusa ner plånboken med allehanda plastkort och skyndsamt skaffa mig en uppsjö av master cardar och amexar. Men först tyckte jag att jag borde skämma bort mig själv och lugna mina stackars uppjagade nerver. Styrde stegen mot The Celtic Cauldron som var det enda stället i Cardiff som serverade äkta walesiska specialiteter, dvs sådant som bara turister äter. Vad sägs om att mixa sjögräs & havregrynsmjöl, platta till och fritera?

walesisk-keramik-1 Restaurangen hade en strategisk placering mitt emot slottet – äkta turistland – grannbutikerna var fulla av livets alla nödvändigheter såsom grönrutiga kiltar, grönvitröda rugbybollar, grönvitaröda halsdukar, grönblå keramik i ungefär 159 olika delar, keltiska smycken och så de walesiska kärleksskedarna: träskedar med långa snidade skaft med påskliljor, snirkel, hjärtan och mer snirkel. De fanns i alla former och storlekar, från masstillverkade till handtäljda i alla prisklasser från dyrt och uppåt. Kanske inte supersnygga alltid, men de handgjorda var värda beundran. Enligt traditionen var det sed att en ung man gav den dam han uppvaktade en egenhändigt snidad sked. En typ av varuprov som visade att han kunde arbeta med sina händer och därmed försörja en familj. Inga vackra ord eller långa utsirade tal behövdes utan en man av ett tystlåtet folk lät skeden tala för sig själv. De utsirade symbolerna på skaftet hade olika betydelser, enligt de medföljande lapparna betydde hjärtan kärlek, klockor att man hoppades på bröllop, antalet bollar i en bur antal barn man önskade och så vidare. Det kändes som att symboliken var något tillrättalagd men om en ung, eller kanske inte fullt så ung, man skulle komma uppdykande och ge mig en hemtäljd sked han lagt ner sin själ i så skulle jag bli rörd oavsett symbolerna. En händig man, mmm, jo det vore inte helt fel.

Om träskedarna var souvenir nummer ett från Wales så var nummer två en röd drake i någon form. Den röda draken var själva symbolen för Wales, om det sedan var romarna eller Kung Arthur himself som var först med den är lite svårt att avgöra. Särskilt som Arthur enligt en del forskare är en rent mytologisk figur. Flaggan Y Ddraig Goch pryds i alla fall av en stor röd drake ovanpå tudorgrönvita fält. Förr fanns ett storsäljande Brainsöl som hette Red Dragon. I folkmun (och den rann nerför många munnar) kallades den aldrig för annat än Dark. Den bytte därför namn och den röda draken fick nöja sig med att vara bryggeriets logotyp.

cawl-vykort-1 Men nu var det inte dags för öl utan en försenad lunch. Jag trodde jag beställde en Cawl och bad servitrisen återkomma senare för frågan om jag skulle slå på stort med kaffe och chokladkaka efteråt. Cawl är inte sjögräset utan en rotsakssoppa med en aning lamm i. Sjögräset, bara lawr, är förresten rätt ok, inte något som jag skulle göra hemma men man kan hålla sig vid liv på det. Soppan anlände tillsammans med en kopp ruskigt blaskigt kaffe. Eh? Var det min eller servitrisens engelska som var den felande länken? Jag hoppades att det inte var min, en knäck för självförtroendet var det sista jag behövde.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *