Etikettarkiv: Brains

72. Kriterier för en bra pub

Läge

+          Nära bostad och/eller jobb.
+          Nära en station, vandringsled eller annat sätt att enkelt att ta sig dit med cykel, buss eller tåg.
+          Vacker omgivning exempelvis hav, söt by, gröna kullar eller något trevligt slott.
–          Mitt i porrkvarter.
–          Dyra taxiresor krävs för att ta sig dit.

Ölutbud

+          Många och/eller udda märken.
+          Real ale på fat.
+          Free house.
–          Tråkigt standardutbud (läs: dussinlager).
–          Bryggeripub, om man inte gillar det bryggeriets öl (som jag och Brains).

Byggnad

+          Intressant bakgrund, exempelvis ett tidigare liv som kyrka, teater, bryggeri eller bordell.
+          En prunkande trädgård med trevliga utemöbler.
+          Strå- halm- eller vasstak.
–          Ser ogästvänlig och tillbommad ut.

Inredning

+ +      Bekväma stolar eller fåtöljer.
+ +      Sprakande brasa.
+          Många små rum eller avdelningar.
–          Obekväma, stenhårda eller trasiga träbänkar.
–          Stor kal brunmurrig yta.
–          Om det känns som att städbelysningen glömts på.

Klientel

+          Blandade åldrar, med tonvikt på 25‑55.
+          Blandad könsfördelning.
+          Vännernas stampub.
+ +      Fyrbenta vänner är välkomna.
–          Tre äldre slitna herrar direkt ur Eastenders.
–          Knôkfullt med lättklädda hånglande par.
–          Knôkfullt med lättklädda ungdomar två färgglada alkoläsk från att börja hångla.
–          Barnfamiljer, om man nu inte råkar tillhöra den kategorin själv.

Meny

+          Det finns en.
+          Det finns mer än varm macka och chips på den.
+ +      Om den låter som något ur en kokbok av Jamie Oliver.
+ + +  Om den låter som något ur en kokbok av Jamie Oliver och köket har öppet.

Personal

+          Pratar en begriplig dialekt.
+          Kunniga och service-inriktade.
–          Vägrar byta ut surnad öl (det är för övrigt ett stort minus att surnad öl säljs överhuvudtaget).

Toaletter

+          I tillräckligt antal i förhållande till storleken på puben.
+          Tillräckligt rymliga för att man ska kunna vända sig om.
(+)       Handfaten är stora nog för fottvätt.
– –       Om det är förenligt med fara för liv och lem att besöka dem efter alkoholintag.

Atmosfär

+          Man känner sig som stammis efter en pint.
+          Det är drygt halv-fullt.
–          Det är stekhett, då riskerar man att fördricka sig på spetsad cider.
–          Isande kallt.
–          Det luktar gammal rök, det är totalvidrigt.
–          Ljudvolymen är sådan att konversation är uteslutet och huvudvärken hotande nära.

Städning

+          Om frågan om städning inte ens kommer upp i ens medvetande.
–          Glasen fastnar i kletiga bord eller man på annat sätt blir påmind om frånvaron av städinsatser.

Underhållning, musik, comedy, quizz

+          Om jag går dit för underhållningens skull.
– –       Om underhållningen är i vägen för väsentligare aktiviteter.

Namn

+          Ett skojigt namn, som är lätt att komma ihåg, eller har en kul historia som involverar Kung Arthur, är alltid ett plus men inte direkt avgörande.

Joker

Solig uteservering första vårdagen.

Håller ni med eller har ni bättre förslag?

61. The Yard

the-yard Det är faktiskt roligare att besöka pubar när man har läst på lite, reflekterar jag när jag återvänder till the Yard. Jag hade avfärdat den som ännu en modern Brainspub i flera vå­ningar mitt i hjärtat av pubdistriktet. Alla kopparrör härs och tvärs var väl någon flashig inredningsdesigners idé om hur en pub ska vara inredd, tänkte jag. Nu vet jag att kop­parrören inte är slumpvis vald rekvisita, de anspelar på platsens historia vilket raskt gör dem mycket snyggare. Här pågick ölbryggande, i många olika ägarhänder, från 1822 ända till september 1999. De mest berömda händerna till­hörde Samuel Arthur Brain som köpte bryggeriet från sina svågrar 1882. Brains brygger numera sin öl 500 meter bort i de lokaler som tidigare inhyste ärkerivalen Hancock’s, ett bryggeri som efter diverse affärer las ner av Bass. 1822 låter kanske inte så vansinnigt historiskt men man måste komma ihåg att Cardiff inte är speciellt gammalt. 1796 fanns t ex bara arton pubar i den lilla obetydliga byn runt det förfallna slottet. Invånarantalet räckte inte ens till ett bryggeri, utan varje pub bryggde sin egna ale.

Plötsligt känns puben ganska liten när jag tänker på hur mycket Brainsöl som dricks i Wales. Men bryggeriet var inte inrymt i puben utan i hela kvarteret. Just nu känns det som om halva puben är full med folk som på olika sätt har an­knytning till Christchurch. Massor med folk har mött upp för att säga adjö till ett par från Nya Zeeland. Efter tre år i Cardiff har de packat ihop alla sina pinaler i en container för att åka hem till Nya Zeeland och starta en familj. På vägen hem ska de passa på och resa runt i Europa ett par veckor. Detta är kanske sista gången som många av de församlade någonsin ses, så det är mycket känslor invol-verade. Tidsperspektiven och avstånden gör mig alldeles snurrig i huvudet. Kan inte påminna mig att jag någonsin tagit adjö av någon och medvetet tänkt att detta är allra sista gången vi ses. Tänk att ha så långt hem att man tar ett par veckor i Europa ”på vägen hem”. Detta täta utbyte mellan Storbritannien och de forna kolonierna fascinerar mig. Det syns i vinhyllorna, där commonwealthviner är vanligare än franska, det syns i tidningarnas nyhetsrapportering och det syns på TQ, där det nästan alltid finns minst en person från Australien i grönt.

Brewery 4 En av dessa australiensare bjuder in till barbecue på lör­dagen, så istället för det traditionella kaffet på FT5K åker alla till Cathedral road. Ganska högt upp på Cathedral road, förbi sträckan där vart och vartannat hus konverterats till elegant hotell och upp till ett område där de traditionella stenhusen inte är renoverade. Rummen i huset är uthyrda till unga människor och vi blir ett stort och blandat gäng på middag. En av de andra invånarna har nämligen också gäs­ter och när han hör att jag kommer från Sverige kommer han fram för att jämföra gemensamma bekanta. Jag hatar frågan om jag känner den eller den, för det påminner mig alltid om alla personer jag har träffat som jag glömt namnet på. Ibland visar det sig faktiskt att världen är liten och man hittar kortare beröringspunkter än de sex graderna av åt­skillnad. Den här gången visar det sig att även om vi inte har direkta gemensamma vänner (som jag kan minnas) så har vi i alla fall trampat samma gator samtidigt.
”Om man står vid Bosses glassbar med kyrkan i ryggen och går åt vänster, där bodde jag.”
”Aha, ja men då vet jag precis var du bodde. ”
Han arbetade som forskarassistent i tunnfilmsgruppen på Linköpings universitet samtidigt som min korta period som doktorand där. Kort, eftersom jag vid närmare påseende kom fram till att även om jag inte vet exakt vad jag vill dedicera mitt liv till så är det inte som expert på svårodlade soptippsbakterier jag ser mig själv.

Vår värd var nyhetsfotograf hemma i Australien. När filia­len las ner och han blev arbetslös gav han sig iväg på en rundresa i Europa. Han kom till Cardiff, hälsade på sin kusin, träffade kusinens rumskamrat och the rest is history så att säga. Rumskamraten, numera hans flickvän, råkar vara Sues mellandotter. Sue har tre döttrar, den äldsta och yngsta är födda i Storbritannien och har därmed brittiskt pass, medan mellandottern är född i Australien. Enligt lagen om alltings djävlighet är hon den enda i systerskaran som vill bo i Storbritannien.

Det är en trevlig kväll med en lagom blandning av intres­santa människor men jag har en stor utflykt planerad till dagen efter. När solen går ner rullar jag hemåt.

Vaknar kvart i tre morgonen efter och svär för mig själv. Det är inte alls fel att vakna tidigt, jag har ju en buss till Brecon att passa och en del fika att fixa men anledningen till att jag vaknar är inte att det spritter i kroppen efter en lång cykeltur. Tvärtom. Rejält halsont, lätt feber, tungt att andas och ont bakom ögonen – en sabla förkylning. Igen. Mitt i sommaren! Världen är djupt orättvis. Tiden börjar rinna ut och det är inte många söndagar kvar att vifta på. Detta var kanske sista chansen att ta bussen till Brecon med cykeln och trampa hemåt längs Taff Trail via diverse pubar.

Är verkligen skitsur och kan omöjligt somna om. Vid åtta flyttar jag ut i trädgården och stannar sedan där resten av förmiddagen. Sitter på stenbänken i solskenet, vilar och hoppas att förkylningen på något magiskt sätt ska försvinna dit pepparn växer. Jag är sjuk men inte så sjuk att jag inte tar mig ur sängen. Ett riktigt trist tillstånd av orkeslöshet och surhet. Vid halv tre känner jag att det är dags att ta till det grova artilleriet. Efter en cocktail på C-vitamin, lemsip, echinea och vitlök ger jag mig av in till centrum för att idka terapishopping. Fyndar ett par svarta Hush Puppies-san­daler på rea, en flaska duschtvål från Lush och gör sedan ett litet, litet besök på Waterstone’s. Bara för att titta.

waterstones Så fort jag ser den svarta skylten med guldbokstäverna känns livet lättare. Jag ska inte handla, jag ska bara insupa atmosfären en stund, gå en liten sväng bland hyllorna och beundra bokomslagen, inget mer. Vad är det som gör brit­tiska bokaffärer i allmänhet och Watersone’s i synnerhet så inbjudande? Är det de svarta hyllorna? Är det att alla hyllor är knôkfulla med färgglada pocketböcker? Det finns några Waterstone’s som är extra bra, t ex de med café, men jag har aldrig varit inne i en dålig Waterstone’s. Sortimentet av pocketböcker är enastående. Det finns inbundna böcker också. Några ensamma nyheter och coffee table böcker
– böcker vars främsta uppgift är att agera inrednings­detaljer.

Jag börjar till vänster med en titt på nyhetshyllan men vand­rar vidare till fiction. Jag tittar efter Robert Harris Pompeii som en god vän rekommenderat. Hittar den, men bara inbunden – dyrt – och ställer tillbaka den. Går förbi Patrick O’Brien men de åtta delar av Aubrey/Maturin-serien som de har inne tror jag även finns hemma i min bokhylla. Tror. Saknar återigen ett sökbart register med alla böcker jag läst/har i bokhyllan. Så less på att komma hem med dubbletter. Bläddrar frenetiskt i minnesbanken. Vilka för­fattare brukar jag läsa? Minnesbanken verkar ha tagit sem­ester, de enda namn som poppar upp på radarn är Dorothy Sayers och Jane Austen. Visst, det är författare jag gärna läser men jag har såvitt jag vet redan läst alla deras böcker för länge sedan. Någon annan författare har jag väl läst under det senaste decenniet? Men minnesbanken vägrar komma upp med något mer namn så jag vandrar över till crime och tittar på S för att se om det finns någon bok som mina föräldrar missat införliva i sin bokhylla. Hittar Thrones, Dominations, den trettonde Lord Peter Wimsey-boken som ”avslutats” av Jill Paton Walsh. Jag ska visserligen inte handla några böcker idag men jag tar i alla fall med mig ett exemplar för att känna på den en stund. Det skulle ju kunna bli en kul present till mamma och presenter är ju tillåtet att köpa även om man håller igen på utgifterna, eller hur?

Tar en titt på travarna på borden också. Jag misstänker att de flesta kunder plockar böcker från travarna och inte från hyllorna. Hyllorna är motsvarigheten till kanelbullsdoft, de ska associera till brittiskt herrgårdsbibliotek och locka oss att bära hem böcker, böcker vi med fördel plockat från travarna på borden där man kan se hela framsidan. På så sätt håller sig bokhyllorna från att bli utplockade. (Och IKEA har fortsatt god avsättning för Billy). På bordet med garanterad verklighetsflykt under rubriken romantik, fyndar jag ett lockande bokomslag på en kärleksroman. Perfekt när man känner sig hängig och behöver piggas upp. Säkrast att jag investerar 6,99 £. The Curious Incident of the Dog in the Night-Time har ett mer udda omslag men Helen rekommenderade den varmt och en del böcker bara måste man läsa för att hänga med. Ja och nu när jag hittat två böcker med den stora gula klisterlappen som förkunnar att jag får en tredje gratis så måste jag ju faktiskt välja en till. När den svarta påsen åker ner i ryggsäcken blir den avsevärt tyngre. Men det vägs upp av en ny spänst i stegen.

48. Owain Glendwr

owain-glyndwr-6 Min mamma är på besök. Det är trevligt av flera skäl. Inte minst för att hon har en större plånbok än jag, vilket är välbehövligt. Bankerna i Storbritannien har av någon anled­ning inte kommit på att man kan flytta pengar över dagen. Eller snarare, de vet mycket väl hur man gör, men tills någon konkurrent tvingar dem så föredrar de att sitta på folks pengar i några dagar och inkassera ränta. Jag har inte fått tillbaka mina senaste utgifter från BSA ännu vilket påverkar mitt kassaflöde på ett negativt sätt. Kort sagt, min plånbok är tom. Därför är det tur att mamma är på besök. Mammors roll är att assistera sina barn finansiellt även när de är vuxna och bor i ett annat land. Mamma anländer med en liten elegant resväska som jag ska låna, kan ju inte gärna komma dragandes på anställningsintervju med Heffa­klumpen i högsta hugg. Mammas packning? Den ryms i ryggsäcken som hon har som handbagage.

Mamma och jag sätter oss på Salt och kommenterar folks klädsel, eller brist på klädsel. Det är en fördel med svenska, få förstår och man kan säga sådant som man normalt måste hålla inne med. Det är dock inte ett fullständigt obekant språk, missöden har hänt när fel person plötsligt visat sig prata svenska så vi tjattrar på med låga röster. När en kille demonstrativt promenerar förbi för tredje gången fnissar vi tillsammans. Det är en varm dag och han har valt ett tunt , nästan genomskinligt linne, antagligen för att kunna visa upp sina nydeffade muskler. För säkerhets skull tar han ett par extra turer till baren så att alla säkert får en chans att beundra dem. Mitt emot oss sitter fyra damer som ser ut att vara i min ålder, vilket antagligen betyder att de inte har passerat 25-strecket ännu. Den brittiska livsstilen åldrar i förtid. De har koordinerat sina kläder, tror jag, för de har alla vita linnekläder nertill, två i byxor och två i kjol. Tre har flip-flopsandaler och den fjärde ett par röd- och vitrutiga högklackade skor som säkert funkar på puben så länge man sitter ner. Fyra–fem barn verkar löst associerade med kvinnorna. Efter ett tag avlägsnar sig en av kjolarna med en barnvagn. De rödvitrutiga skorna följer med barnvagnen medan hennes tidigare användare stannar kvar, nu med ett par vita mockasiner som säkert är mer praktiska för en hård kväll på krogen.

Vi stannar dock inte kvar för att kolla vad som händer senare. För fyra år sedan var detta ett av mina favoritställen, goda ciabatta och designade toaletter med en fontän för handtvätt. Den är belägen mellan damernas och herrarnas och är kanske inte så där särdeles praktiskt men utmärkt som span- och mötesplats. Fontänen är kvar Det är lite nostalgi att vara på Salt men stället har förändrats. Eller så har mina preferenser förändrats. Jag har aldrig gympadojor på fötterna så förbudet mot dessa spelar ingen roll för mig, men jag gillar inte förbuds-och-vi-är-minsann-lite-förmer-än-andra-atmosfären. Om man lägger till att ölutbudet består av Kronenburg, Stella, Fosters, Carlings och Brains smooth så är det helt klart att en pint räcker och blir över. Vi styr istället stegen till the Gatekeeper mitt emot Millenniumstadium. Detta ölpalats i Weatherspoonkedjan är nästan övergivet, golvet är dock fortfarande klibbigt efter gårdagens invasion av speedwayentusiaster. Vi provar oss igenom Nine Cloud (god), Kimberly mild (rätt mörk), Northern Lightning (ljus, lite sötaktig) och 1744 (mellan­brun som flytande bröd).

Vart tar man mamma när man inte har något eget vardags­rum och det publika rummet har tjänat ut sitt syfte (vi pallar inte mer öl)? Jo, det finns en institution med sköna fåtöljer, dämpad belysning och man behöver inte ens föra en konversation eftersom underhållningen är ordnad. Bio. När vi närmar oss salong fyra öppnas dörren och ut kommer en kvinna som säger: det är tomt! Vi tittar på våra biljetter, det står en tydlig fyra på dem. Det är en ljum söndagskväll och det är få som valt Harry Potter.

Dagen efter är redan mammas sista dag och på Owain Glyndwr serveras de godaste bangers and mash som jag har stött på. De kostade i och för sig mer än vad jag betalat på andra ställen men det var de värda och eftersom solen ski­ner kan jag förlåta dem det tråkiga ölutbudet. Vi väljer Boddingtons för gamla minnens skull. Den sommar min bror fyllde tjugo sommarjobbade han på ett stort, numera skandalomsusat, svenskt försäkringsbolag i Southampton. Vi kunde givetvis inte överge honom på hans stora dag utan kom mangrant sättandes över vattnet. Efter jobbet gjorde han som alla andra, stoppade slipsen i kavajfickan och gick till puben. Stampuben hade i ett tidigare liv varit kyrka och såg precis ut som hundra andra små stenkyrkor med skill­nad att längs ena långsidan hade man byggt en lång bar. Jag tror vi satt i det som tidigare varit kor och drack det som då var favoritölen: Boddingtons.

Boddingtons smakar inte alls lika gott som jag minns. Minns jag dåligt, har jag blivit en kinkigare ölkännare sedan dess eller beror det på att Boddingtons numera ingår i den stora Interbrewkoncernen? Det är kanske talande att Man­chesters forna stolthet marknadsförs för sitt fina skum, jag menar skum? Hur vore det om man satsade på god smak? Fin färg? Snygg etikett? Närproducerat? Boddingtons är ändå den tredje mest sålda ölen i Storbritannien. Detta är nu nästan ett decennium sedan men trots det minns jag fortfarande att jag druckit Boddingtons i en pub som tidi­gare varit en kyrka. Ett speciellt tillfälle, en udda byggnad eller ett udda namn kan göra en pub minnesvärd.

Den här puben är döpt efter Owain Glyndwr, en walesisk nationalhjälte och upprorsledare. Han är ytterligare ett exempel på att omständigheter och slumpen ibland avgör vad man gör i livet. Owain passade som prins och ledare för ett enat Wales då han härstammade på sin pappas sida från prinsarna av Powys (norra Wales) och från mammas sida från en känd upprorsledare i södra Wales, Rhys ap Gruffydd. Owain var dock en lydig undersåte till kung Rickard II, studerade juridik i London och var med i den engelska armen. Men när Richard II blev utmanövrerad och ersatt av sin kusin Henrik IV började Owains problem. En av hans grannar, Lord Grey of Ruthin, var väldigt bundis med den nya kungen och då Henrik krävde att alla hans undersåtar skulle göra någon tjänst av något slag såg gran­nen till att detta brev levererades så sent att Owain omöjligt skulle hinna göra det som efterfrågades. Grannen såg särskilt till att utmåla Owain som en opålitlig rebell.

Owain hade två val, antingen att ödmjuka sig, be om ursäkt och försöka smickra sig till kungens gunst, med osäkert utfall, eller att agera som det förväntades av en stolt walesisk ädling. Han antog rollen och startade 1400 ett upp­ror. Som allierade hade han släkten Percy i Northumberland och Karl VI i Frankrike. Till att börja med nådde han stora framgångar men upproret slogs till slut ner. Hur, när och var han dog är en smula oklart, antagligen gömde han sig i bergen någonstans. Vad som hellre lyfts fram i den walesiska turistinformationen är att han sammankallade den första walesiska riksdagen i Machynlleth. Inte alls ett dumt namn på en pub, alltså, även om Owain råkade bränna ner hela Cardiff för exakt 600 år sedan. Mamma var nöjd med både korven och alen. Och jag stortrivdes med mitt liv i Cardiff, varför ödsla semesterdagar på anställningsintervju i gamla Sverige?

32. Mer Brains

rondell Slut på undanflykter, dags att ta tag i gymfrågan. Jag har telefonnummer, bankkort (fortfarande bara ett), bostad, cykel (även om den efter en närkontakt med en lastbil har ett något skevt bakhjul) och inte minst trådlöst bredband. Det är bara gymkort som fattas. Det allra viktigaste med ett gym är ändå att det blir använt. För att det ska bli använt måste det ligga någonstans dit det är lätt att ta sig. Jobbet är ett ställe man ska till nästan varje dag och Esporta ligger praktiskt taget mitt emellan jobbet och Splott road. En liten avstickare i den magiska rondellen dekorerad med vägskyltar och vips så är man vid det walesiska tenniscentret, som också har ett gym.

Cyklade förbi Esporta på vägen hem från jobbet igår. Om­klädningsrummet var fräscht och välstädat om än inget femstjärnigt hotell som St Davids. Utbudet av klasser var inte särskilt imponerande, visserligen fanns mina favoriter body balance och body pump, liksom några intressanta nyheter som magdans, men antalet pass var begränsat. Men jag bestämde mig för att slå till. Jag togs emot av en slajmig säljare som gick på om alla deras medlemsaktiviteter.
”Vi har en populär medlemstidning och så anordnar vi medlemsresor – nästa går till hästkapplöpningarna i Cheltenham. Jag kanske kan ordna en plats om du är intresserad?”
”Tack, men vad sägs om spinningspass på kvällstid?” Tänkte jag för mig själv, men avstod för att inte uppmuntra mer svada. Hans babblande och det faktum att medlemskapet var ganska dyrt fick mig nästan att resa mig upp och tacka för mig. Men jag behöver ett gym så jag stängde igen öronen, fyllde i hälsodeklarationen, blundade och betalade. Killen blev så till sig av sin lättförtjänta provision att han glömde bort att ge mig introduktionspaket, som bland annat innefattade ett hänglås till skåpen.

Idag provade jag poolen, liten men ren. Endorfinkicken från simturen var sista sparken jag behövde för att ringa upp forskningsassistenten och fråga om han ville hjälpa till att utvärdera en pub.

”Sure”
”Vad kul, vilken ska vi testa idag?”
”Kanske någon häromkring?”
”Jag är hos dig om tjugo minuter så kan vi promenera ner till Grangetown” sa jag lugnt medan jag inombords stud­sade upp och ner.
Vi inledde med Baroness, en av de 200 pubarna i Brains­stallet. Enligt the Rough Guide är Brains öl bland det bästa man kan dricka i Cardiff-området. Det kan bero på att det i princip är det enda som finns att få tag i. Jag anmäler i alla fall en avvikande åsikt. Å andra sidan, eftersom Brains i princip bara går att få tag i södra Wales får man inte missa att prova en pint om man är på tillfälligt besök.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA Efter varsin Brains dark på the Baroness byter vi miljö. Från de bruna bord som alltid verkar hänga ihop med öl till de plastblommor och aprikos duk som följer med budgetcurry. Över en helvegetarisk balti upptäcker jag att W gillar att dansa! Det är inte bara så att han kan bli övertalad att dansa någon gång emellanåt, han och Matt brukade leda kurser i swing. Har ingen aning om vad swing är men om det är en dans så är jag redo att lära mig. Framförallt om jag får en trevlig lärare. W försöker förklara vad swing är, hur turerna sker, takt och så vidare men det är inte helt enkelt när vi sitter ner. Han ställer sig inte negativ till att ge lite privatlektioner, men var hittar man en lämplig lokal? Ingen av oss bor tillräckligt rymligt. Kanske där Nofit har sina jongleringsaftnar? I väntan på en lösning fortsätter vi testa Grangetowns pubar.

Grange är precis som Baroness exempel på en typ av pub som man kan hoppa över. Tecknen är entydiga: Brains i pumparna, bruna bord och en lätt avslagen stämning. Runt baren sitter några slitna inventarier som verkar känna personalen, rena Eastenders. Vi är rörande överens i vår bedömning, min forskningsassistent och jag. Det är inte bara en fråga om antalet ölsorter utan också vilka öler som finns. Udda ölsorter är att föredra framför standardsortimentet. Ingen av oss är egentligen sugen på fler öl. I det här fallet är sällskapet betydligt mer intressant än drycken och efter varsin Brains SA bestämmer vi oss för att byta till te istället.

SA är en ordvits som både står för initialerna för Brains grundare och för typen av ale, Strong Ale. Det är en alkoholstarkare ale. Idén är att alkoholstyrkan ska ge alen mer arom och sötma och göra att den kan lagras. Innan alltför mycket SA konsumeras kan det vara käckt att kolla siffrorna framför ABV, det är alkoholprocenten och överskrider den fem bör man ta det lite lugnt. För att komplicera det ytterligare är det inte ovanligt att samma öl har olika procent på flaska och som fatöl. Om man nu kan kalla det för samma öl, smaken kan skilja sig ordentligt. Tipset är att hålla sig till fatölen.

Ingen med vettet i behåll beställer in te på en sunkig pub så vi promenerar till Blaenclydach Street. Givetvis bor W på översta våningen och givetvis är trapporna löjligt smala. Man parkerar tydligen inte cyklar på gatan ens om man bor högst upp, utan kånkar in dem i lägenheten. W erbjuder sig chevalereskt att bära upp min cykel åt mig men bra kvinna reder sig själv. W låter mig hållas, vilket vi båda två får ångra. Trots aluminiumram känns cykeln ganska tung efter några våningar och det är inte lätt att navigera de smala kurvorna. W får plocka fram sopskyffeln efter att min cykel råkat dra med sig en palm som någon illasinnad granne parkerat mitt i en avsats.

Lägenheten är en liten men välplanerad etta med utsikt över floden Taff. Lägenheten är ljus, luftig och fräsch, den känns bekant på något sätt. Istället för brunmurrig heltäcknings­matta ligger där ett Tundra laminatgolv, längs med väggen står Sten lagerhylla och i det kombinerade köket och vardagsrummet står en bekant futon framför en brasa. Trots att jag inte kan namnge futonen imponerar mina IKEA-kunskaper. Ha, man är väl svensk! Hela lägenheten känns hemtam. Här skulle jag kunna tillbringa mycket tid!

6. Röda drakar

kärlekssked Bostad, cykel och simkort. Listan med saker att ordna efter flytten var lång och dessa stod överst. Började med det som verkade enklast, ett brittiskt simkort till min Nokia. Det tog tre butiker att få tag i ett kontantkort. Det var ändå en positiv utveckling. När jag pluggade i Cardiff fanns inte kontantkort överhuvudtaget, bara särskilda pay as you go-mobiler. De var lite enklare och billigare lurar knutna till en viss operatör. Det ville jag inte ha utan fick leva med ett dyrt tolvmånaders abonnemang (det i sin tur inkluderade en telefon jag inte ville ha men som hittade ett hem hos min svägerska). Det misstaget ville jag inte upprepa, framförallt eftersom jag inte var säker på om jag skulle stanna för gott i Cardiff, redan satt med ett svenskt tjugofyramånaders abonnemang och en splitterny mobil.

Betalade glatt simkortet med min sista tiopundssedel och tyckte jag hade gjort en bra start. Mitt humör var avsevärt mindre entusiastiskt efter en stund vid bankomaten. Gnek, gnek, gnek. Fick Visakortet i handen. Provade grannautomaten. Gneket upprepades och kortet, mitt enda kort, spottades ut. Ensam i ett främmande land utan pengar! Kallsvetten bröt ut. Räknade mynten i plånboken, några pund totalt. Skulle jag svälta? Kunde jag låna något att äta av Gaz och Squid? Ångrade djupt allting jag handlat som varken var ätbart eller stått på listan. Hur kunde jag vara så dum att jag slösade bort alla kontanter? En skojig tvål på Lush, var det verkligen nödvändigt?

Keps med walesiskt flagga Småsprang vidare till nästa bank. Höll tummarna. Gnek, sedan frågan om vilket språk jag vill ha. Puh! Tänk att jag lagt hela mitt liv i handen på ett litet fjuttigt ynkligt magnetband. Gjorde en mental notering att omgående frångå min princip att inte lusa ner plånboken med allehanda plastkort och skyndsamt skaffa mig en uppsjö av master cardar och amexar. Men först tyckte jag att jag borde skämma bort mig själv och lugna mina stackars uppjagade nerver. Styrde stegen mot The Celtic Cauldron som var det enda stället i Cardiff som serverade äkta walesiska specialiteter, dvs sådant som bara turister äter. Vad sägs om att mixa sjögräs & havregrynsmjöl, platta till och fritera?

walesisk-keramik-1 Restaurangen hade en strategisk placering mitt emot slottet – äkta turistland – grannbutikerna var fulla av livets alla nödvändigheter såsom grönrutiga kiltar, grönvitröda rugbybollar, grönvitaröda halsdukar, grönblå keramik i ungefär 159 olika delar, keltiska smycken och så de walesiska kärleksskedarna: träskedar med långa snidade skaft med påskliljor, snirkel, hjärtan och mer snirkel. De fanns i alla former och storlekar, från masstillverkade till handtäljda i alla prisklasser från dyrt och uppåt. Kanske inte supersnygga alltid, men de handgjorda var värda beundran. Enligt traditionen var det sed att en ung man gav den dam han uppvaktade en egenhändigt snidad sked. En typ av varuprov som visade att han kunde arbeta med sina händer och därmed försörja en familj. Inga vackra ord eller långa utsirade tal behövdes utan en man av ett tystlåtet folk lät skeden tala för sig själv. De utsirade symbolerna på skaftet hade olika betydelser, enligt de medföljande lapparna betydde hjärtan kärlek, klockor att man hoppades på bröllop, antalet bollar i en bur antal barn man önskade och så vidare. Det kändes som att symboliken var något tillrättalagd men om en ung, eller kanske inte fullt så ung, man skulle komma uppdykande och ge mig en hemtäljd sked han lagt ner sin själ i så skulle jag bli rörd oavsett symbolerna. En händig man, mmm, jo det vore inte helt fel.

Om träskedarna var souvenir nummer ett från Wales så var nummer två en röd drake i någon form. Den röda draken var själva symbolen för Wales, om det sedan var romarna eller Kung Arthur himself som var först med den är lite svårt att avgöra. Särskilt som Arthur enligt en del forskare är en rent mytologisk figur. Flaggan Y Ddraig Goch pryds i alla fall av en stor röd drake ovanpå tudorgrönvita fält. Förr fanns ett storsäljande Brainsöl som hette Red Dragon. I folkmun (och den rann nerför många munnar) kallades den aldrig för annat än Dark. Den bytte därför namn och den röda draken fick nöja sig med att vara bryggeriets logotyp.

cawl-vykort-1 Men nu var det inte dags för öl utan en försenad lunch. Jag trodde jag beställde en Cawl och bad servitrisen återkomma senare för frågan om jag skulle slå på stort med kaffe och chokladkaka efteråt. Cawl är inte sjögräset utan en rotsakssoppa med en aning lamm i. Sjögräset, bara lawr, är förresten rätt ok, inte något som jag skulle göra hemma men man kan hålla sig vid liv på det. Soppan anlände tillsammans med en kopp ruskigt blaskigt kaffe. Eh? Var det min eller servitrisens engelska som var den felande länken? Jag hoppades att det inte var min, en knäck för självförtroendet var det sista jag behövde.