Etikettarkiv: British Science Association

63. Bröderna Adnams

great-wester-plus-brains-skorsten För mitt sista besök på huvudkontoret i London har jag bestämt att allt ska göras så traditionellt som möjligt, som någon form av hyllning till en – om än kort – era. Det bör­jar bra, jag anländer till Paddington 30 minuter efter tid­tabell – helt i enlighet med traditionen. På Paddington har de ringlande köerna till uniformsklädda kontrollanter ersatts med automater. Det är ju ett avsteg som ligger utanför min kontroll, men jag klagar inte då jag inte har någon större passion för köer.

Läs mer

50. Snabbvisit i Sverige

trebent-hund Välkomnas på Arlanda i olika tonarter av föräldrar och högljudd hund. Blir utskälld efter noter, hur kunde jag vara borta så länge? Fälls nästan till marken av intensiteten, härligt när någon blir så genomglad över ens uppenbarelse. Föräldrarna är också glada. Deras hem känns plötsligt oer­hört lyxigt, hur kunde jag glömma bort känslan av att trampa barfota på ett rent trägolv? Blott Sverige svenska duschar har. En riktig dusch där det kommer varmt vatten i rejäl fart. En dusch där man kan stå länge, länge och det bara fortsätter rinna vatten av valfri temperatur, vilken lyx! Sverige känns plötsligt väldigt exotiskt. Det är ljust nästan hela natten, det finns kanelbullar på kaféerna och så det ljuvliga varmvattnet i duscharna. Jag börjar flera meningar på engelska innan jag kommer på mig själv och jag håller på och bli påkörd två gånger när jag cyklar på – tja ena sidan av vägen.

Måndag morgon åker jag till Södertälje för anställnings­intervju på det Stora företaget. Det är där min presumtiva chef och resten av gruppen sitter. De verkar trevliga allihop, kanske lite väl förtjusta i förkortningar av döma av den power point som chefen visade. Alla har varsitt luftkondi­tionerat stort rum och moderna datorer. Det är bekvämt och lockande. Vill gärna hem igen, bort från Cardiff. Ett vanligt jobb och träffa vanliga människor, inga sabla långhåriga amerikaner. Jag blir erbjuden jobbet med reservation för att jag först måste åka till Mölndal för att träffa en fackrepresentant som ska avgöra om jag passar in på företaget. Efter tre timmar på X2000 och en taxiresa är jag i en ännu mer imponerande byggnad. Här kan jag absolut se mig själv jobba.

Ganska uppskruvad åker jag efteråt hem till min bror som bjuder på en god middag. Jag babblar oavbrutet, radar upp för och nackdelar med att byta karriär. Det är så det känns, lämna hela vetenskapskommunikationsbranschen där jag kämpat på i nästan tio år bakom mig och skaffa mitt första alldeles vanliga jobb. Göra normala saker som äta middag hemma hos min bror efter jobbet. Och därefter åka hem till mitt alldeles egna hem. Inget mer inneboende, inga fler gräl om disk. Min alldeles egna säng. Vänta nu, min säng finns ju bara ett par timmar bort. Stockholm–Södertälje–Möln­dal–Göteborg, att lägga till Malmö till dagens resmål känns plötsligt självklart.

Det är först när jag sitter på kvällens sista Swebus ner till Malmö som jag inser att mina husnycklar är kvar i Wales. Kastar mig direkt på telefonen och håller tummarna för att Marika ska vara hemma, och inte ute på någon kurirresa någonstans. En av hennes arbetsuppgifter som intendent på Malmö konstmuseum är att följa med särskilt värdefulla verk när de lånas ut till andra institutioner. Jag har tur och kan andas ut. Åker förbi henne för att snabbt hämta upp extranycklarna. Väl där har vi mycket att prata om och det är ju välkänt att sådant görs bäst över en flaska vin.
”Jag hade några vänner över på middag förra helgen och en av dem sa att ingen nromal människa har så många oöppnade spritflaskor stående” berättar Marika i slutet av flaskan.
”Det är klart att du är normal. Det visar prov på framförhållning och förutseende skulle jag vilja säga. Vem vet när flaskorna kan komma till pass?”
”Det är skönt med dig Kristina, du har alltid perspektiv på saker och ting.”
”Glad att kunna stå till tjänst. Det finns ju i och för sig en lösning om du nu vill undanröja problemet att folk tycker att du har för många oöppnade flaskor.”
”Det har du rätt i och man ska ju inte skjuta upp saker till morgondagen som kan göras direkt.”
Jag nickar instämmande åt denna visdom och Marika fiskar upp en flaska vodka från bargömman bredvid soffan.

Sisådär trettio timmar senare sitter jag på BSA:s huvudkontor i London i uppföljningsmöte, one to one med min chef Julian och mår riktigt risigt. Inte blir det bättre heller. Julian är jättenöjd med mitt arbete, tycker att jag kommit in i arbetet på ett imponerande sätt och berömmer mig på alla sätt. Sluta tänker jag tyst, om du bara visste så skulle du tycka att jag är en ohederlig svikare som planerar att sälja mig till Mammon. Inte känns det ett dugg bättre av att vi har en riktigt intressant diskussion, våra visioner är inte så identiska att samtalet dör, utan det blir riktigt konstruktivt. Jag vill verkligen genomföra dessa projekt. Skit. I förrgår ville jag bara fly Cardiff, vilket antagligen sken igenom under intervjun (sänkte säkert lönebudet med ett par tusenlappar), idag vill jag absolut stanna. Kan man dela på sig måntro?

bernoulli Efter mötet tar jag Great Western tillbaka till Cardiff och det är väl typiskt för den här resan att jag inte åker direkt till Splott road utan tar mammas namnlösa resväska på släp till Terra Nova. Det är dags att säga adjö till en av mina gamla lärare som går i pension. Han är fysiker i botten, intresserad av tysk arkitektur och har gjort tappra försök att lära mig hur en Bernoulli Blower fungerar. Tänk hårtork och pingisboll. Blås med hårtorken, pingisbollen flyger. I TQs version är de uppskalade till en byggfläkt i en gul pyramid och en badboll. (Tack vare mig finns en att beskåda och prova på Malmö Museer). Den här roliga och charmiga leksaken är utmärkt för att förklara Bernoulli-effekten som alltså är anledningen till att flygplan flyger. Jag fattar fortfarande inte fysiken bakom. Men jag vet att det är luftströmmen på ovansidan, inte undersidan, av bollen som håller den flygande.

Efter en öl på Terra Nova bjuder Katie och Sav mig på middag för att fira mitt nya jobb. För jag har bestämt mig för att prova Storföretaget, kanske blir det ett gästspel, kanske blir jag medel-Svensson med villa, fru, 1,8 barn och volvo, på riktigt. Jag lovar dock hålla kontakten. Jag har upptäckt att Sav tillhör den ovanliga kategorin kvinnor med Ambitioner. Dessa är så pass ovanliga att om man hittar någon så är det ens skyldighet att omedelbart sätta dem i kontakt med andra likasinnade så att ett informellt närverk bildas. Förutom att mitt nya jobb stöts och blöts fram och tillbaka skvallrar vi såklart om W och hans skugga, framför­allt skuggan.
”Vem är hon egentligen?” Undrar jag som aldrig träffat henne.
”Ingen vet” svarar Sav. ”De dök upp i Cardiff ihop. Hon jobbade i grönt ett tag, men blev aldrig en i gänget utan var bara Ws skugga.”
”Hon fick aldrig några egna vänner och vantrivdes.” La Katie till.
”Hon försökte övertala mig att jag skulle få W att bli mer romantiskt.”
”Vid jul for de hem till USA ihop. Där lär hon ha åter­upptagit kontakten med en gammal pojkvän och W kom tillbaka utan henne.”
”Hon kunde gott stannat kvar där. Vad ska hon hit att göra?”

43. Rhonddagrått

vattendrag Det var en gång en pojke som hade i läxa att måla av sitt hem. Dagen efter kom han tillbaka till skolan tomhänt. Läraren bannade men pojken försvarande sig, det saknades en krita, utan Rhonddagrått kunde han omöjligt måla sitt hem. Jag vet inte om den här historien är en skröna eller ej, men Rhondda lär ha varit insvept i en särskilt tröstlös grå nyans. Dalarna i Sydwales är gruvområde. Varenda by är uppbyggd runt ett eller flera schakt varur man grävt kol. Före kolet fanns här ingenting. År 1801 bodde det 542 per­soner i Rhonddadalarna, hundra år senare hade det ökat till 113 735, ytterligare tjugo års gruvdrift innebar 50 000 invå­nare till. Dessa siffror kan jämföras med 2001 års 72 443.

Gruvarbetarna var kända för sin stora törst så dalarna var guldgruvor för bryggerierna. Storsäljaren var mild ale, en förhållandevis alkoholsvag öl bryggd med mycket socker. Bryggeriernas storhetstid följde gruvornas, under den åtta månader långa stora strejken 1926 höll det lokala bryggeriet, Rhondda Valley & Ely Breweries, helt på att gå omkull med sina 200 pubar i ”the Valleys”. Därefter kom depressionen. Ingen rolig tid varken för bryggeriägare eller gruvarbetar­familjer. Båda delar återhämtade sig senare, åtminstone tillfälligt. På 1960-talet började gruvorna gå allt knackigare innan Margret Thatcher slutgiltigt tog död på gruvindustrin. 1990 stängdes det allra sista schakten i Rhondda, Nummer 3 och 4 Mardy i Maerdy. Vid det laget hade bryggeriet redan svalts av en av de stora koncernerna.

Varje gruva hade under storhetstiden en miners’ institute eller workingmen’s institute, WI, icke att blanda ihop med women’s institute, kvinnoorganisationen som blev berömd genom Kalenderflickorna. Varje WI hade en byggnad där männen kunde träffas efter jobbet, ta en öl och förkovra sig i biblioteket. Varje gruvarbetare bidrog en penny i veckan till bygge eller underhåll av sitt WI. Av 365 WI finns 36 byggnader kvar i varierande skick. WI:t Newbridge deltog nyligen i Restoration, ett teveprogram där förfallna hus från olika delar av landet tävlar om folkets gunst för att bli reno­verade. Tittarna röstar fram sitt favoritprojekt och det är telefonrösterna som finansierar upprustningen. Ett WI som redan har räddats undan förfall är det från Oakdale. Det är flyttat och i tryggt förvar på museet i St Fagans.

Idag är himlen blå och luften klar men jag försöker före­ställa mig hur dalen såg ut genom en grå hinna. Den lilla dalen är smal. Den enda gatan snirklar sig uppåt mellan rader av grå hus: sten, spetsgardiner, stängda dörrar. Alla byggda efter samma mall. Bakom husraden finns något enstaka hus, därefter tar kullarna vid. Gatan är ödslig och övergiven och jag tänker på alla generationer av gruv­arbetarfruar som trampat dessa gator. Gator som myllrat av barn, varit scen för stora strejker, gemenskap och umbär­anden. Jag blir riktigt melankolisk men min chaufför Terry försäkrar att det inte är lika nedgånget som det var för tio eller tjugo år sedan. Nuförtiden jobbar folk, fast de får pendla till Cardiff. I den äldre generationen fanns det folk som aldrig satt sin fot så långt bort som Cardiff. Terry visar sig vara en kunnig guide. Han pekar upp mot en höjd och berättar att däruppe låg förut ett bostadsområde som kalla­des Alcatraz. Kommunen samlade alla stökiga hyresgäster på en och samma fläck vilket (surprise!) fick till följd att drogerna flödade fritt och alla upptänkliga typer av brott begicks. Nu är större delen av Alcatraz rivet.

Det finns två Rhondda, lilla och stora, och de bägge dalarna ligger bredvid varandra. Terry och jag är på väg till ett sportcenter i Tylorstown i Lilla Rhondda. Komplexet är överraskande stort, storleken är inte motiverad av invånar­antalet utan politik. Stora Rhondda har ett simhus och då vill lilla Rhondda inte vara sämre. Det är praktiskt taget omöjligt att ta sig dit utan bil så därför har Terry hämtat upp mig på tågstationen i Porth. Terry arbetar på ett lokalt utbildningscenter som arrangerar en ceremoni där 500 barn får diplom för att de har deltagit i en Science Club utanför skoltid och genomfört olika projekt. Projekten tas fram av skolavdelningen av British Science Associations, lärarna prenumererar på dessa och om eleverna uppfyller vissa kriterier får de diplom. Diplomen köper skolorna för 2,50 £ styck. Detta är givetvis ingenting som skolor i Rhondda har råd med, de är sponsrade av en lokal bank.

walesis-by-tror-jag-5 Mitt uppdrag är att såsom representant för BSA dela ut ett antal diplom. Det gör jag så gärna eftersom det är tack vare utbildningscenter som detta som jag kan skryta inför mina kollegor att det är i mitt distrikt det säljs flest diplom. Även den lokala banken finns på plats för att uppmuntra sex‑ och sjuåringarna. Ceremonin är uppdelad i olika avdelningar och mellan varje omgång underhåller Gary the musical clown, en färgstark underhållare som stoppat in en del natur­vetenskap i sin show. Jag såg hans push and pull-trick för fyra år sedan och jag är imponerad över att han fortfarande orkar åka omkring med sin färgglada peruk och lösnäsa och se entusiastisk ut. Kanske får han energi av publik­responsen? Efter en timmes resa och en timmes prisut­delning är det min tur att försiktigt trippa upp på scenen (snäv kjol + högklackat!), dela ut åtta silver diplom, skaka hand med åtta elever, fotograferas tillsammans med dem och sedan äta lunchbuffé med arrangörerna.

Ordet buffé ger möjligen associationer till eleganta kanapéer eller läckra parmaskinkrullade mozarellapinnar så jag kanske ska förvarna om vad som finns på en buffé i Wales. Runda eller fyrkantiga smördegskuddar som innehåller en bit smaklös korv, sk sausage roll, verkar vara ett obligatorium. Det säljs även i affärer och caféer så det måste ju finnas folk som äter dem frivilligt. Miniversioner av trekantsmackor är också ett stadigt inslag. Här är det total lottdragning som gäller. De kan innehålla precis vad som helst. Man kan antingen kasta sig över den med riven ost i (lätt att identi­fiera) och hoppas att den inte innehåller någon oätlig pick­les. Eller undvika den pga att riven plastost aldrig är någon höjdare och hoppas på högvinst. Om man är vågad kan man istället ge sig på något som ser kletigt ut, det kan visa sig smaka curry eller visa sig vara tonfisk med majonnäs, eller majonnäs med okänd kompanjon.

Lottdragning är det för att det är rätt hopplöst att lista ut vad det är för något inom rimlig tid, man kan ju inte stå och skärskåda alltför länge. Det finns vitt skumgummibröd eller något brunare skumgummibröd att välja på. Har man riktig otur kan de yttersta bitarna ha börjat torka. Kall paj med äggstanning skuren i smala bitar är också vanligt förekom­mande. Friterade kycklingfärsbitar och något köttfärs­pirogsliknande av smördeg är i sammanhanget bra kort. Ser man några runda friterade bollar ska man vara försiktig, de innehåller en läbbig äggig historia! Jag hade sett dem flera gånger tidigare, alltid undvikit dem men idag segrade nyfikenheten. Jag önskar omedelbart nyfikenheten dit pepparn växer. Kikar mig omkring, finns det något sätt att diskret göra sig av med resterna? Som en av huvudgästerna står jag inklämd mitt i en grupp. Kommer inte på något bra sätt och tvingar mig själv att svälja eländet. Försöker sedan skölja ner det med en kopp ljummet te.

42. Svarta fåret

OLYMPUS DIGITAL CAMERA Jag krockar med en liten gråhårig tant i frukt- och grönt­avdelningen. Säger sorry, tar ett steg åt sidan och – kommer ingen stans. Tanten viftar med en klase fairtradebananer mitt i ansiktet på mig vilket effektivt blockerar min vidare färd i butiken. Hon pekar samtidigt ner i min korg där det ligger ”organic” bananer. Vill hon ha mina bananer? Icke, de vill jag minsann behålla själv. Vill hon veta vilka hon ska välja? Jag satsar på det senare alternativet och förklarar att inte ens aporna på zoo käkar konventionellt odlade bana­ner. Hon går då över till mina miniplommontomater och kräver att få reda på jämförelsepriset på dem. Är de billigare än de kravodlade cocktailtomaterna på kvist som säljs med erbjudandet köp en förpackning och få nästa för halva priset? Jag skakar på huvudet, jag har ingen aning om pris­frågan. Allt känns billigt när man handlar i pund, så länge man inte räknar om det till svenska pengar. För att komma bort från tomatprisfrågan plockar jag upp mina champin­joner och tipsar henne att eftersom champinjoner drar upp alla gifter som finns i jorden är det prioriterat att köpa ekologiska svampar. Hon nickar instämmande, detta stäm­mer med något hon hört förut. Britter ligger ljusår efter svenskar när det gäller miljöfrågor och det är oväntat att hitta en kortväxt miljövän med lilaskiftande hår på Sains­bury. Hade jag inte varit så trött hade det varit riktigt underhållande. Nu ursäktar jag mig och går vidare mot mjölkhyllorna. Vänder mig om för att handla ägg (som inte kylförvaras). O nej, nu står hon och väljer mellan frigående och organic.

Jag skippar ägg och knatar in bland alkoholhyllorna där jag snabbt glömmer bort den gråhåriga miljövännen. I kylen finns Boddington, Bishop fingers, Abbot och Black sheep. Den sistnämnda sticker ut både vad gäller etikett och namn. Namnet kommer från det svarta fåret i den gamla anrika bryggerifamiljen Theakstone. De bryggde i Masham ett mytomspunnet öl, Old Peculiar, som sas ha orsakat både det ena och det andra, det mesta dock glömt i lämpliga minnesluckor. Det gick som det brukar, bryggeriet flyttades och Old Peculiar förändrades: blev alkoholsvagare och miste en del av smaken. En medlem av familjen blev osams med resten och började brygga öl i Masham igen. Han kallar ölet för Black Sheep.

Jag är lockad att prova ölet men min shoppingkorg är redan tung. Jag har kanske satsat på helt fel dryck? I Raw Spirit åker Iain Banks runt bland skotska destillerier i allehanda fordon. Dessa fyller han med exklusiva whiskeyflaskor som han senare provar i lugn och ro hemma i goda vänners lag. Det är onekligen något effektivare än att cykla omkring i Cardiff och prova ale.

I ögonvrån ser jag den gråhåriga miljövännen komma när­mare och jag drar direkt mot kassorna för att slippa någon mer attack. Sainsbury’s på Queen street är min standard­affär. Ska jag bara ha frukt och grönt och absolut inga stapelvaror väljer jag Marks & Spencer istället för deras fantastiska utbud av frukt och grönsaker. Ta tomater, valet står inte mellan holländska eller inhemska, biff eller cock­tail, utan en vanlig dag kan man välja mellan santini, nectar, rosa, piccolo cherry vine, melrow, strawmato samt classic tomatoes for salads and cooking. Det sistnämnda är en omskrivning för vanliga tråktomater. De har också ett gigantiskt utbud av spännande färdigmat. I gengäld saknas en del saker varför det oftast blir Sainsbury’s.

Kassorna saknar långa band där varorna kan åka iväg, expediten plockar istället mina varor direkt från korgen ner i plastkassar. Jag vill skicka hela personalstyrkan på en snabbkurs i påspackning eftersom de flesta fullständigt saknar sunt förnuft. Hur svårt kan det vara att lägga i allting tungt först och allting lätt överst? Påsen med färdigsköljd baby leaf sallad ska ligga överst!! Ingen annanstans. Antag­ligen har de fått ett eller annat klagomål för många packar bara en eller ett par varor i varje påse. Är man inte upp­märksam går man därifrån med ett berg av kassar trots att man inte handlat mer än vad som skulle få plats i en medel­stor ryggsäck, just den storlek som jag har på ryggen. Stop­par expediten och packar själv ner mina varor i ryggsäcken. Två pint mjölk i botten, därefter pink ladyäpplen, färsk lök och sex skivor pepparskinka. Ovanpå lägger jag tomaterna, spetspaprika, bananerna och toppar med salladen. Har just besparat världen ytterligare tre plastpåsar. Undrar hur många påsar den gråhåriga bär hem.

Ölprovarprojektet får anstå tills jag är på branschkonferens i London. Därifrån kan jag rapportera att Brakespeer bees­ting är godare än både John Smith och Bombardier. Kan också berätta att nagellack på män gör sig bättre på tår än händer samt att är man tillräckligt känd kan man ta sig friheter. Professor Robert Winston, adlad Lord Winston of Hammersmith, programledare på BBC och känd fertilitets­forskare, samt icke att förglömma ordförande för BSA 2004/2005, kan platta till vilken föredragshållare han vill. Själv var jag chockad när en, för mig okänd, person i publi­ken kläckte ur sig ”You are patronising us.” I pausen hörde jag folk säga att det bara var Robert Winston som kunde säga något sådant. Jag nickade instämmande för jag förstod att jag borde känt till vem han var. Det var först några veckor senare när jag hittade en bok bland vitaminerna på Boots och läste författarpresentationen på baksidan som polletten trillade ner. Jag tyckte att den tillplattade före­dragshållaren sagt ovanligt kloka saker. Han menade att det inte behövs fler projekt för att locka ungdomar att läsa naturvetenskap. Ungdomar är klyftiga och väljer utbildning efter framtidsutsikterna. Absolut. Men för de stora före­tagen är det mycket billigare att skänka någon skattebefriad peng till välgörenhet än att höja löneläget och statusen på sina anställda. I det förstnämnda alternativet kan de dess­utom slå sig för bröstet och hävda att de tar sitt corporate social responsibility.

Moderator för konferensens var Kathy Sykes, en annan forskande tevekändis. Hon kände inte igen mig utan jag fick påminna henne om att hon intervjuade mig till jobbet som festivalgeneral för Cheltenham Science Festival för några år sedan. Vi var två som intervjuades för jobbet, en irländare och jag. Efteråt placerades vi på ett hotell över natten medan juryn bestämde sig. Det kändes initialt lite udda att sitta där med sin konkurrent. Men eftersom vi båda var främlingar i Cheltenham och bevisligen hade ett och annat gemensamt intresse, föreslog jag en gemensam curry. Irlän­daren blev först en smula överraskad men hängde sedan på och vi hade en trevlig kväll. Han drog i slutändan det längsta strået. Jag vinkade adjö och gav mig av på en 36-timmars resa till nästa jobbintervju – i Jokkmokk.

Under konferensmiddagen lärde jag mig att bara för att menyn låter lovande (mozarella, grillad havsbrax och citrontiramisu) och inredningen är minimalistiskt trendig betyder det inte att maten är god. Fokus låg mer på konst­närlig presentation av maten än på stor kokkonst. Efter middagen ledde jag en delegation av yngre delegater till the Globe. Över diverse drycker skedde en viss förbrödring. En efter en dröp folk av till sina hotell. Jag insåg att jag hade att välja på att invänta att de två sista personerna rundade av kvällen eller vandra till Regents park hotell själv. Wendy, en ex-TQ:are som framgångsrikt startat eget samt Steve, en för mig helt ny men trevlig bekantskap, ska vara tacksamma för att jag ogillar att vandra omkring själv i mörka städer och valde att vänta in dem. För jag var – faktiskt! – relativt nykter och dessutom visste jag vart vi skulle. Vi var mitt inne i en oerhört viktig diskussion när vi kom till hotellet, en diskussion som på intet sätt fick avbrytas varför vi sam­lades i Steves rum. Efter en stund övergick Wendy och Steve till att tala om folk jag aldrig träffat varpå jag passade på och bättrade på nagellacket. Steve blev inspirerad, det var exakt samma lila färg som hans skjorta. Han ville bums ha lila naglar han också. Kunde jag måla dem? Jag överty­gade honom om att tånaglarna räckte och målade dem, och halva tårna, lila.

Kunde se exakt hur dåligt jag målat dagen efter när Steve, med en lätt fåraktig uppsyn visade upp dem. Vi kom dock överens om att till nästa år skulle jag ta med neongrönt nagellack som matchade den dagens skjorta.

10. Victoria & Albert

OLYMPUS DIGITAL CAMERA “Completed applications should be returned by Friday 26 January and interviews will take place in London on 11 February.” Otroligt praktiskt att datum för intervjuerna stod redan i annonsen, tyckte jag. Kunde lägga en liten preliminär notering i min almanacka. Man vill ju inte vara svårbokad om man blir kallad till intervju, det kan ju verka som ointresse för jobbet, men samtidigt vill man inte behöva slå knut på sig själv för att vara på två ställen samtidigt. I det här fallet var jag rätt övertygad om att jag skulle bli kallad till intervju eftersom min CV matchade annonsen väl. Ja med ett stort undantag: önskemålet om flytande walesiska. Min walesiska var lite skraltig. Å andra sidan var den inte avsevärt sämre än Louises eller Bronwens, vilka båda haft jobbet som Regional Officer for Wales för the British Science Association, BSA, tidigare.

The British Science Association är en ärevärdig stiftelse som startades 1831 under det tungvrickande namnet The British Association for the Advancement of Science, av Dickens parodierad som ”the Mudfog Society for the Advancement of Everything”. Namnet förkortades först till BAAS och senare till the BA vilket alla utanför den inre kretsen associerade till ett stort flygbolag. Därför genomfördes efter många års diskussioner ett dyrt namnbyte till the British Science Association. Organisationen startades som en motpol till Royal Society som ansågs för konservativt, centrerat till London och elitistiskt i valet av medlemmar. Det låg antagligen en del sanning i detta för de flesta medlemmar i Royal Society var på den tiden adelsmän och inte vetenskapsmän. Det kan också ha att göra med att bara personer med egen privatförmögenhet, eller en mentor med privatförmögenhet, hade råd att ägna sig åt naturvetenskaplig forskning. Hur som helst skulle det nya BAAS varje år ha ett möte (numera the British Science Festival) i en ny stad.

vakt-london-2 Inför intervjun fick jag en uppgift: planera en tänkt medlemskväll med en viss budget. Ha! För en gammal Uppsalastudent med många poäng nationskunskap var detta en baggis. Intervjupanelen på tre personer såg vederbörligen imponerade ut av min powerpointpresentation, vilket inte var mer än rätt och riktigt. Brittiska intervjuer är annorlunda. Glöm frågor om civilstånd, personlighet, ålder eller fritidsintressen för att se om du passar in i mallen (spelar golf/jagar precis som chefen). Kan du jobbet? Kan du ge exempel på hur du hanterat liknande situationer tidigare? Grattis, då har du rätt kompetens! Panelen följer en mall så alla sökande får samma frågor och svaren betygssättas efteråt. När överraskningen väl hade lagt sig måste jag säga att jag föredrar brittiska jobbintervjuer. Ovanan gjorde att jag mest valde exempel från samma period i mitt CV istället för att sprida ut och få med fler exempel. Förutom detta tyckte jag att jag hade bra svar på alla frågor. Eftersom mina referenser var imponerande var det med fjädrande steg jag efteråt promenerade över till Victoria & Albert museum.

På vägen messade jag Helen, kände att jag måste berätta hur duktig jag varit för någon. Jag studsade nästan fram i gångarna och hade svårt att koncentrera mig på utställningarna. Victoria & Albert, V&A, är annars en favorit. Precis som de andra brittiska nationalmonumenten har de en solid grund att stå på med sina fantastiska samlingar. Men V&A presenterar dem dessutom på ett tilltalande sätt. I entrén plockade jag upp en karta med olika turförslag, där fanns både ”allt på en timme” för den stressade turisten och gömda pärlor för återbesökaren. Karta kunde behövas för att inte tappa bort sig för huset är onekligen stort. För några år sedan fick V&A pris för sina låneväskor. De innehöll kopior av föremål samt olika spel och lekar för att göra familjebesöket roligare. Man behöver inte vara fem år för att uppskatta att kunna ta i kopior av föremål. Eller provsova en kinesisk variant av kudde – en hård träbit. Därefter fick den utsirade lackprylen i glasmontern en helt ny innebörd. Bara det att jag mindes att de hade kinesiska prylar på V&A överhuvudtaget, än mindre form och funktion på något av dem, berodde på att jag hade varit och klämt på innehållet i en ryggsäck.

the-other-boleyn-girl-book-cover Denna gång började jag i British Galleries, V&As basutställning Och vilken utställning det var sedan! Rum efter rum med de mest fantastiska föremål varvade med sittplatser med extra läsning eller prova på rum. Vad sägs om att prova tidtypiska klädattrialjer? Jag stannade till framför en skärm, tryckte igång en video som visade hur den stora statssängen framför mig monterats ihop. Det var betydligt trixigare än jag hade kunnat gissa. Tekniken utnyttjas på V&A som ett komplement till utställningarna, inga interaktiva pekskärmar för skärmarnas egen skull. Jag var framförallt intresserad av kläderna och föremålen från Henrik VIII:s tid. Höll just på att läsa en romantisk kioskvältare om Anne Boleyns syster Mary. Enligt denna vederhäftiga källa var lillasyster Mary kungens älskarinna innan han mötte Anne. Det kan vara hur det vill med det men boken fick en annan dimension när jag föreställde mig att Mary gled omkring i salar möblerade med saker ur montrarna. Kanske hade hon en klänning ur en annan monter?

Det visade sig vara strategiskt att jag började med British Gallery för efter en stund knastrade högtalaren till. Var inte helt säker men de kan ha sagt att de övre våningsplanen skulle stängas. Bottenvåningen var dock öppen i ett par timmar till för det var onsdag och ”late night opening”. Målgrupp 30++. Föredrag för de som ville förkovra sig och ett glas vin i den maffiga entréhallen för dem som ville se och synas. Klart vinet och miljön lockade men det gjorde också Rafaels skisser till Sixtinska kapellet, gipsgalleriet – en skog av imponerande gipsavgjutningar av berömda statyer samt utställningen Fashion som gav mig en ny bild av mode.

Dagen efter fick jag ett glädjande telefonsamtal som förutom jobberbjudande också innehöll konstruktiv feedback på intervjun. Lönen var inget att förhandla om, den stod också i annonsen och var usel. Jag tackade omedelbart ja. Två deltidsjobb gav mindre tid för pubprojektet och skrivande men det fanns ju kvällar och nätter.