Etikettarkiv: Castell Coch

Boktips till Stefan som ska vandra i Wales – pathfinder guide

Jag har fått ett rart mejl från Stefan som läst min bok och blivit så inspirerad att han och hans fru planerar för vandringssemester i Wales med besök på många pubar. Jag blev såklart superglad och stolt över detta!

pathfinder-4 Vandring är något av en walesisk nationalsysselsättning och det finns otroligt många vandringsleder. Vilket är tur eftersom de saknar allemansrätt för övrigt (läs om public footpath i kapitel 66). Vill tipsa Stefan och andra vandrare om Pathfinder guides. De finns utgivna för alla populära vandringsområden i både Wales och England.

I Brecon Beacons and Glamorgan finns en vandring jag gjort mellan två helt olika slott, Caerphilly och Castell Coch. Caerphilly är ett av Europas till ytan allra största slott, en kolossal normandisk försvarsanläggning. Medan Castle Coch, det röda slottet, är en viktoriansk lekstuga byggd av världens rikaste man. Slotten är roliga att se men själva vandringen inte den mest spännande. En fördel med den är dock att det går tåg till båda slotten, ingen bil krävs.

Jag förordar istället vandringar i nationalparken Brecon Beacon, de gröna svepande kullar som finns på framsidan av min bok. Läs också i boken när jag vandrade i, respektive cyklade genom, Brecon Beacon.

Det jag gillar med pathfinders guide är att de är snygga, innehåller enkla kartor, lockande bilder, tydlig information om parkering och sträckning samt lite information om eventuella ruiner eller andra sevärdheter längs vägen. De berättar också om det finns pubar eller caféer i närheten. Jag rekommenderar dock att man kompletterar med CAMRA the good beer guide.

Exakt den version jag har av Pathfinder guide verkar ha utgått ur sortimentet men en uppdaterad version med enbart Brecon Becons Walks säljs på både bokus och adlibris. Det finns också en familjevariant samt många andra vandringar, exempelvis i det vildare Norra Wales, Snowdonia.

För att ge en känsla för boken har jag försökt ta några bilder. Den sista, Brecon Beacon Horseshoe ska vara en av de vackraste i hela Storbritannien. Någon mer än jag som känner att det är dags boka vandringssemester?

pathfinder-2 pathfinder-5 pathfinder

44. Dandelion & Burdock

Ångtraktor Min nyfikenhet på okända matvaror borde varit stillad för lång framtid. Icke. När jag hittar en burk Dandelion & Burdock-läsk inhandlar jag den bums. Dandelion är de där gula soliga blommorna som är så snälla, härdiga och växer precis överallt utan att man ens behöver ge dem någon omvårdnad. Burdock är den där som fastnar i kläder eller i pälsen på husdjur. Den kan användas mot allehanda åkommor, och i den japanska nationalrätten sukiyaki. Jag skriver upp namnet så jag inte beställer in sukiyaki om jag skulle hamna i Japan. Är också tacksam för att humle slagit igenom i ölbryggandets konst. Maskros och kardborre hör nämligen till den långa listan med alternativ som användes före humle. De kanske passade i öl men som läsk var det sådär.

Läsken handlade jag på caféet i Castell Coch. Den här gången lämnade jag caféets kakor därhän och provade mat­avdelningen. Lammlasagnen jag spanade in förra gången stod tyvärr inte på menyn. Pastan jag åt istället var visser­ligen veganmässig men inget smakmässigt underverk. Nej jag har inte gått och blivit vegan, däremot hade jag sällskap av W vilket på alla sätt förgyllde utflykten.

Jag har cyklat några gånger till Castell Coch nu, backen upp är inte lika brant längre och benen är redo för lite längre turer. Jag är framförallt nyfiken på hur leden ser ut efter Castell Coch. Vi inleder med att släpa cyklarna uppför något som känns som världens brantaste och längsta backe. Kommer upp och konstaterar att leden omedelbart vänder neråt igen. Vilket onödigt slit! Wales är fullkomligt nedlusat med gamla banvallar där koltågen tidigare rullat och leden går på en av dessa. Jag hör rinnande vatten, blir nyfiken så jag sneddar över lite grus för att kika närmare. När jag sedan ska trampa vidare är mitt bakdäck tvärplatt. Skit också. Promenera till närmsta tågstation eller försöka laga? Hade jag varit ensam hade beslutet varit enkelt. Trots ivriga instruktioner från en teknikfreakig väninna och trots en känsla av att det är fjolligt att inte ens kunna laga en punk­tering, har jag inte en susning hur man gör. Jag brukar hävda att det är mer kostnadseffektivt att leja ut det till professionell reparatör som gör det mycket fortare. Det förutsätter dock att en reparatör finns i närheten. W har precis köpt ett kit med lagningsgrejer och är villig att göra ett försök

Medan vi står där och ser vilsekomna ut stannar några hjälpsamma kvinnor på Thorncyklar. Eftersom Taff Trail är ett av de få ställena att cykla på om man inte vill trängas med bilar trängs varenda cykel i södra Wales här. Kvinnorna frågar om vi har alla verktyg vi behöver och W svarar att vi har allt utom erfarenhet. Och pump borde han ha tillagt, men det tänkte ingen av oss på. De har inte heller någon pump men vet vad som ska göras. De stannar därför en man som är ute och cyklar med sin lilla dotter. Han har pump. Pappan och kvinnan med den gröna Thorncykeln lagar punkteringen, pumpar upp däcket och sätter tillbaka hjulet. Vi tackar alla för hjälpen och vinkar adjö. Hinner inte många meter innan däcket är helt platt igen. Suck. Nu är alla hjälpsamma cyklister spårlöst borta, de hörde väl talas om de tafatta utlänningarna.

Jag har fått för mig att det ska finnas en tågstation i när­heten så vi börjar promenera. Efter en stund ser vi ett gäng med ungdomar som står och hänger med sina cyklar mitt på cykelvägen. Jag vänder mig till den enda vuxna i gänget och frågar efter vägen till närmaste tågstation.
”Ska det vara en som är i användning?” undrar hon.
”Öhh ja” (de är ju mer användbara då….)
Kvinnan ser mycket undrande ut, funderar länge och väl och rådfrågar till slut de yngre förmågorna, de som är för unga för bil och därför fortfarande tvingas anlita publika kommunikationer. Jag borde självklart ha vänt mig till dem direkt.

Vi promenerar vidare och hittar så småningom till tåg­stationen Taff’s Well (namnet kommer från romerska bad som är restaurerade men inte öppna för allmänheten). Vi konsulterar tidtabellen. Tre minuter till nästa tåg!!! Detta är faktiskt en söndag, mina erfarenheter av tåg och söndagar är rätt dåliga, så tre utropstecken är befogat. Vid närmare eftertanke kanske det ska dit ett fjärde också?

Tåg till Grangetown. Ws lägenhet ligger närmare Grange­towns tågstation än vad mitt rum gör i förhållande till Cardiff central och det är trist att släpa en punkterad cykel någon längre sträcka. Baxar upp cyklarna till hans lägenhet utan att krascha någonting på vägen. Vi och vi, jag har tillfälligtvis lagt ner kvinnor kan och låter W bära upp min cykel med motiveringen att han är mer van att göra det utan att döda någon på vägen. Förutom palmen som gick åt vid mitt första besök har min cykel hunnit krossa en tavla.

Jag är numera ganska nöjd med att jag köpte min cykel av Harris junior. Han må vara en försäljare med lite väl väl­smort munläder men det är lagom långt att dra punkterad cykel dit. Harris senior verkar ha blivit bättre. Han har numera misstänkt mycket hår i förhållande till att han var helt skallig under kepsen vid min förra punktering. Jag misstänker peruk. Efter att ha lämnat in cykeln äter jag frukost på Ozone och kommer ner till TQ strax före ett möte med marknadsavdelningen. Helen förskonar mig normalt från den här typen av möten men nu vill de veta exakt innehåll på årets sommartema så att de kan planera årets marknadsföringskampanj. Hade manuset varit färdigt hade vi kunnat skicka det till dem och varit av med det mötet, men nu är det ju tyvärr inte riktigt färdigt ännu. Ett faktum som Helen och jag gör allt för att undvika att nämna. Jag berättar istället att i årets show kommer männi­skor att tävla mot djur på olika sätt, att vi kommer utnyttja det nya röstknappssystemet som någon köpt in utan att kolla om det innebar någon fördel jämfört med det gamla räcka-upp-färgade-lappar. De lyssnar men ser inte super­imponerade ut. De berättar att förra årets bussannonser var mycket lyckade så de kommer att fortsätta med detta. Wow, min show på bussreklam, det känns fint. Jag drömmer mig iväg en stund i den härliga känslan att vara författare av mästerverk med bussreklam.

Blir snabbt återbördad till verkligheten. Marknadsavdel­ningen behöver något konkret för att kunna ge grafikern i uppdrag att ta fram en logga och annons. Ordet olympiska spel eller de fem ringarna får inte förekomma i reklamen men kan antydas. Tascha blir eld och lågor när jag visar upp en bild från en insektsutställning på Experimentarium i Köpenhamn och förklarar principen bakom en ”flugvägg”. Det är en lutande vägg klädd med kardborre. En frivillig med kardborrehandskar kan sedan klättra upp precis som en fluga. Tascha ser framför sig hur kamerorna smattrar när en lång rad söta äppelkindade barn med flugvingar klättrar uppför vår vägg.

Skitkul när ens idéer gillas men ett stort bekymmer är att ingen i verkstaden har tid att bygga själva flugväggen. Känns lite märkligt med tanke på att det talas så mycket om att sommartemat är årets händelse. Några saker har vi lejt ut som en jättelik matta som ser ut som en löparbana. W har erbjudit sig att bygga en liten katapult. Den ska skicka bak­terier tvärs över scenen. Världens snabbaste djur i förhål­lande till sin kroppsstorlek är nämligen en bakterie. Om­räknat till människomått rör den sig i 300 km/h. Huruvida katapulten verkligen kommer att skicka vår tjänstgörande bakterie (IKEA-mjukisdjur) så fort är osäkert men det spelar inte så stor roll, den kommer i vilket fall som helst att utklassa vår mänskliga tävlande (en vuxen) varje gång. Till alla barns stora förtjusning. Själv övervakar jag noggrant varje steg i produktionsprocessen.

Ägnar resten av dagen åt att bläddra igenom alla bilder jag har lagrade på min thinkpad. Jag behöver en bild som sig­nalerar Sommar. Det måste vara ett motiv som alla, eller åtminstone walesiska barnfamiljer, omedelbart associerar till sommar och värme. Soliga bohuslänska klippor går bort, det är för exotiskt. Jag behöver parasoller, sandstrand och bikini i stekande solsken. Inte walesiska stränder i vinter­kostym eller solnedgång. Jag började jakten med att googla men efter två dagar och otaliga tropiska sandstränder hade jag fortfarande inte hittat Bilden med rätt motiv i hyfsad kvalitet till lagom pris (vilket är gratis). Insåg att det antagli­gen var snabbare och mindre trassel att helt enkelt använda en bild jag själv äger. Därför letar jag nu i mina egna bild­arkiv. Hittar en bild på två damer i varsin solstol på en solig sandstrand utanför Malmö. Den är precis vad jag letat efter. Förutom en liten men inte oväsentlig detalj: damen i den lila baddräkten är undertecknad. Och jag vägrar helt enkelt att visa upp mig i baddräkt för allmänt beskådande. Det går bara inte. Så jag letar vidare. Till slut har jag tre kandidater som jag visar upp för Helen, Phil och ett par till som sitter i samma rum. Alla röstar på baddräktsbilden. F–n. Men, det kanske inte syns att det är jag? Nejdå, alla instämmer grav­allvarligt att det kommer vara svårt att identifiera vem det är när bilden är tio kvadratmeter stor. Jag borde blivit miss­tänksam men jag är så nöjd med att ha klarat av en surdeg. Tröstar mig med att den andra personen på bilden är min ex-chef. Henne hänger jag gärna upp till allmänt beskådande, tre föreställningar om dagen i två månader. Då är vi kvitt.

30. Röda slottet

Castell Coch Solig uteplats är en joker som får alla andra faktorer att minska i betydelse. Vad spelar inredning, ölutbud, ljudvolym eller klientel för roll när solen skiner en i ansikten och man har en pint vilken som helst framför sig? Lewis Arms är en illgul Brainspub mitt i en korsning i Tongwynlais. Jag trampade förbi på en expedition längs Taff trail och såg plötsligt fler cyklar samlade än jag någonsin tidigare sett i Wales – fyra stycken. Deras ägare satt utspridda med varsin öl. Om det är så man gör när man är ute och cyklar här är inte jag den som missar att ta sedan dit man kommer. Jag stegade in i mörkret och beställde in en lager som jag tog med mig ut. På uteservering dricker man enligt vedertagen kutym vattniga törstsläckare, men Danmarks stolthet faller mig inte alls i smaken. Det är kanske inte tillräckligt varmt, det är en sådan där dag när solen lurar en att tro att våren äntligen har kommit men egentligen är det fortfarande halvvinter och en fisljummen bitter hade nog suttit bättre. Klockan är halv tre och männen vid bordet bredvid beställer in mat. Är detta en synnerligen sen lunch? Och förresten, varför är vi så många på puben? Det är ju en vanlig måndag, jobbar inte folk i det här landet?

Castell Coch interiör Jag är kompledig men vad är deras ursäkt? Trots solen är det lite kyligt, så efter att ha skickat ett par skryt-sms till Sverige överger jag Lewis Arms uteplats och deras hanging baskets med gula och blå penséer och överblommade påskliljor. Namnet Lewis Arms har antagligen något att göra med familjen Lewis. En Wyndham Lewis var nära medarbetare till Benjamin Disraeli och MP (member of parlament) för i tur ordning Cardiff, Aldeburgh och Maidstone (de två sistnämnda områden i England). Efter Lewis död gifte sig Disraeli med hans änka Mary Ann. Mary Anne var förresten tolv år äldre än Disraeli, en ålderskillnad jag noterar som ett gott tecken. Kopplingen till trakten är att Lewis bodde på gården Green Meadow och att Disraeli bodde på puben Cow and Snuffers när han skulle träffa Mary Anne. Denna pub ska ligga utefter Taff trail även om jag inte sett den under min cykeltur.

Jag trampar vidare upp till Castell Coch som på walesiska betyder det röda slottet. Det är ett medeltida slott som inte är ett dugg rött. Eller ett dugg medeltida för den delen. Här låg på 1300-talet ett rött sandstensslott byggt av baronen över Glamorgan, familjen de Clare. Han hade i sin tur byggt sitt slott ovanpå resterna av ett walesiskt fäste. Slott och slott, det var snarare en borg, för det här var på den tiden walesarna fortfarande var upproriska mot normanderna och platsen var strategiskt viktig. Ingen vet riktigt hur det tidigare walesiska fästet såg ut, men troligen var det av trä och byggt på 1000- eller 1100-talet av härskarna över Senghennydd. En av dessa hette Ifor Bach och 1158 lär han ha klättrat över murarna till Cardiff castle och kidnappat Earlen of Gloucester, hans fru och tvåårige son. Syftet var att diskutera vem som skulle styra över walesiska landområden som Earlen – en normand – tyckte han borde ta hand om medan Ifor ansåg att det var han som ärvt dem. En tripp ut i skogen tillsammans med sonen och frun övertygade Earlen om Ifors argument och Ifor och hans ättlingar fortsatte slåss mot normanderna i ytterligare hundra år.

castell-coch-7 Tillbaka till 1800-talet. Då återstod enbart en ruin av de Clares borg, som varit övergiven i sisådär 400 år. Antingen behövdes den inte längre eller så blev det för dyrt att reparera den efter walesarnas framfart. Det var en synnerligen pittoresk ruin som var ett populärt utflyktsmål för nyrika Cardiffbor. Ruinen ägdes av den stenrika familjen Bute – familjen med hamnen. In på scenen kom den tredje markisen som vurmade för medeltiden. Han hade en själsfrände i arkitekten Burgess, som enligt traditionen brukade gå omkring med en papegoja på axeln. Det får vara hur det vill med den skrönan, tillsammans skapade de historia. De började med att bygga om Cardiff slott. Denna tidigare normandiska försvarsanläggning, ännu tidigare romerska befästning, blev nu en luxuös dröm som hämtad ur sagornas värld. Från Tusen och en natt hämtades inspirationen till det arabiska rummet som täcktes med bladguld. Är man världens rikaste man kan man leva ut sina fantasier. Vid Castell Coch bestämmer de sig för att bygga en medeltida befästning som fritidshus. De var nu inte de enda med dessa idéer. I Skottland hade Victorias prins Albert 20 år tidigare byggt Balmoral med tinnar och medeltida torn. Burgess gjorde noggranna efterforskningar i Frankrike inför bygget av Castell Coch och byggde slottet komplett med vindbrygga och allt. Inuti släppte de all autencitet och täckte väggarna med utsirade målningar och fantasidjur. Perfekt sommarstuga, alltså. Eller kanske inte. Det visade sig nämligen snart att slottet var alldeles för litet. Det finns t ex bara två sovrum, ett för markisen och ett för hans fru. Eftersom det saknades sovrum för gäster blev det i princip aldrig använt. Exteriört har dock slottets medeltida utseende utnyttjas flitigt i teveinspelningar. Det var t ex här Terry Jones jungfru i Medieval lives bodde.

Orsaken till att den första borgen byggdes på just denna plats var för att kunna övervaka dalen. Idag ligger slottet idylliskt på en höjd. Idyller är fina på avstånd, men när man ska dit per cykel är det inte fullt lika fint. Jag är precis på väg att ge upp och kliva av cykeln när jag märker att en av herrarna från puben kommer cyklande bakom mig. Då kan jag omöjligt kliva av cykeln. Jag har redan lagt i den lättaste av de 27 växlarna och mjölksyran rinner när jag tvingar låren att trampa vidare. Jag är rejält slut när jag väl kommit upp och utan prestigeförlust kan kliva av cykeln.

welsh-cake-vykort-1 Vid foten av entrén står en caféskylt som ser ny ut. Detta måste givetvis undersökas noggrannare. Caféet är inrymt i tjänstefolkets domäner och här släpptes Burgess bevisligen aldrig lös. Inredningen är rejält trist men utbudet ser intressant ut. Ett fat dignar av Welsh Cakes. Welsh cakes är torra platta saker med russin i som gräddas i plättlagg. De är rätt ok när de fortfarande är varma men sedan blir de bara tristare ju längre de lagras. Jag väljer istället Teisen Lap, som enligt bifogad etikett ska vara en walesisk specialitet. Tror inte att jag behöver leta reda på receptet på den heller. Damen som arrenderar caféet berättar att hon precis övertagit kontraktet och att allting är hembakat. Hon frågar var jag kommer ifrån och när jag säger Sverige berättar hon med sann geografikompetens att ena halvan av paret som precis lämnat bordet bredvid också var från Danmark. Ett mycket platt land. Mannen hade kommit hit och gift sig med en brittiska och sedan stannat kvar. Hon berättar vidare att det är många som kommer till caféet och fikar. Hon har haft flera gäster som vandrat från Cardiff. Där fick jag som tyckte jag hade gjort en prestation som cyklat.

20. Caerphilly

cardiff arkad Det var dags att inse, det skulle inte uppenbara sig någon cykel utan vissa ansträngningar. Mina efterforskningar ledde till fyra inköpsalternativ. Google gav mig adressen till två lokala cykelaffärer: Reg Braddicks en bit utanför stan och Chris Harris i centrum. Lokalbefolkningen föreslog samstämmigt Storbritanniens svar på Biltema, Halfords, medan medlemmarna på Utsidan.se samstämmigt förordade inköp via Internet av en cykel av märket Thorn. Jag skulle inte direkt ta mitt pick och pack och cykla hem till Sverige så en Thorn-cykel kändes något överdrivet. Men jag skulle faktiskt cykla, inte pryda garaget, så att handla på Halfords var inte heller något alternativ. Jag ville helst ha något mitt emellan dessa ytterligheter, en vanlig hederlig DBS eller Crescent. En Volvo, inte en Ferrari eller Tato Nano för er som känner sig mer hemma i den liknelsen. Tyvärr verkade dessa två ytterligheter vara det som existerade. Vad kan man att vänta sig i ett land där ett cykelställ med plats för sjutton cyklar är väl tilltaget på centralstationen i en huvudstad med universitet? Försäljaren på Reg Braddicks blev visserligen mycket entusiastisk när han fick klart för sig vad jag letade efter men han kunde inte visa upp annat än katalogexemplar. Det var visserligen en väldigt fin Trek han pekade ut i katalogen – men jag ville provcykla. På Chris Harris hade de en Scott som enligt försäljaren var helt perfekt för mig – förutsatt att jag la på mig tio centimeter i längd. Tio kilo i vikt skulle jag kunnat fixa utan problem, det var bara att ta ett krafttag i pubundersökningsprojektet, men vad skulle jag göra med längden?

caerfilly-castle-vykort Fortsätta cykla på den cykel som jag lånat? Det var en mtb av obestämt ursprung, ett typexempel på den sorts cykel som säljs härpå öarna. Jag hade en teori om att kvalitén på cykeln påverkar frekvensen av användning. Jag hade cyklat på lånecykeln, en gång, och kände mig inte sugen på någon mer tur. Turen började med att jag cyklade på fel sida av vägen… Insåg det så fort jag mötte en bil. Vilket det fanns många tillfällen till i den fina bilburna förorten. Övervägde att vända men behövde handla mat. En nackdel med att bo i ett fint område var att de småaffärer som fanns i vartenda gathörn i mindre fina områden saknades helt i Fairwater. Försökte snitsla mig fram på småvägar. Det slutade med en återvändsgränd vid en väldigt mörk kyrkogård, därefter höll jag mig till stora vägen. Satsade på att vingla runt på trottoaren, bedömde det som säkrare än att slåss med bilarna på vägbanan. Förstod snabbt varför mtb är populärt. Tjocka däck är en nödvändighet för att forcera ojämna trottoarkanter. Anlände, efter en hel del adrenalinpåslag och växelrassel till Tesco Gabalfa, bara för att inse att cykellåset låg kvar i garaget. Svor en ramsa, funderade på om man verkligen måste äta och rullade sedan in cykeln i affären. Bad en vakt hålla ett öga på den, sprang in och köpte första bästa lås jag hittade.

caerphilly-castle-1 När cykeln väl var fastlåst kunde jag gå omkring i allsköns ro och botanisera bland hyllorna. Stor affär betyder stort utbud. Många märken är globala. Kellogs Bran Flakes är bran flakes oavsett land, men det fanns annat kul i hyllorna. Det walesiska köket är inte vida berömt för något annat än för sina ostar och det finns massor av regionala varianter. Köpte den mest kända, Caerphilly. Glömde bort att jag redan provat den och inte gillade den då heller. Namnet Caerphilly kommer från den stad i södra Wales där osten förr såldes. Caerphilly ståtar med Storbritanniens näst största slott. Som alla Walesiska slott användes det på tolv, tretton och fjortonhundratalen som försvarsborgar och maktcentra. Normandiska lorder och engelska kungar mot walesiska prinsar. Ibland i lite andra konstellationer: walesare mot walesare, walesare och normander mot andra walesare ihop med kungen. Bara de normandiska eller kungliga slotten finns kvar idag, Edward I såg till att de walesiska jämnades med marken. Caerphilly byggdes av den rödhårige normanden baron de Clare. En färgstark figur som låg i luven på än den ena, än den andra. Under studietiden vandrade jag och en svensk kompis på besök mellan två av de Clares försvarsborgar, Castell Coch och Caerphilly Castle. Vi valde dem inte på grund av tidigare ägare utan för att båda låg på bekvämt avstånd från en tågstation. På kartan såg det ut att vara en enkel vandring men skyltningen var usel så vi gick fel ideligen och kom fram både trötta och leriga.