Etikettarkiv: baron de Clare

30. Röda slottet

Castell Coch Solig uteplats är en joker som får alla andra faktorer att minska i betydelse. Vad spelar inredning, ölutbud, ljudvolym eller klientel för roll när solen skiner en i ansikten och man har en pint vilken som helst framför sig? Lewis Arms är en illgul Brainspub mitt i en korsning i Tongwynlais. Jag trampade förbi på en expedition längs Taff trail och såg plötsligt fler cyklar samlade än jag någonsin tidigare sett i Wales – fyra stycken. Deras ägare satt utspridda med varsin öl. Om det är så man gör när man är ute och cyklar här är inte jag den som missar att ta sedan dit man kommer. Jag stegade in i mörkret och beställde in en lager som jag tog med mig ut. På uteservering dricker man enligt vedertagen kutym vattniga törstsläckare, men Danmarks stolthet faller mig inte alls i smaken. Det är kanske inte tillräckligt varmt, det är en sådan där dag när solen lurar en att tro att våren äntligen har kommit men egentligen är det fortfarande halvvinter och en fisljummen bitter hade nog suttit bättre. Klockan är halv tre och männen vid bordet bredvid beställer in mat. Är detta en synnerligen sen lunch? Och förresten, varför är vi så många på puben? Det är ju en vanlig måndag, jobbar inte folk i det här landet?

Castell Coch interiör Jag är kompledig men vad är deras ursäkt? Trots solen är det lite kyligt, så efter att ha skickat ett par skryt-sms till Sverige överger jag Lewis Arms uteplats och deras hanging baskets med gula och blå penséer och överblommade påskliljor. Namnet Lewis Arms har antagligen något att göra med familjen Lewis. En Wyndham Lewis var nära medarbetare till Benjamin Disraeli och MP (member of parlament) för i tur ordning Cardiff, Aldeburgh och Maidstone (de två sistnämnda områden i England). Efter Lewis död gifte sig Disraeli med hans änka Mary Ann. Mary Anne var förresten tolv år äldre än Disraeli, en ålderskillnad jag noterar som ett gott tecken. Kopplingen till trakten är att Lewis bodde på gården Green Meadow och att Disraeli bodde på puben Cow and Snuffers när han skulle träffa Mary Anne. Denna pub ska ligga utefter Taff trail även om jag inte sett den under min cykeltur.

Jag trampar vidare upp till Castell Coch som på walesiska betyder det röda slottet. Det är ett medeltida slott som inte är ett dugg rött. Eller ett dugg medeltida för den delen. Här låg på 1300-talet ett rött sandstensslott byggt av baronen över Glamorgan, familjen de Clare. Han hade i sin tur byggt sitt slott ovanpå resterna av ett walesiskt fäste. Slott och slott, det var snarare en borg, för det här var på den tiden walesarna fortfarande var upproriska mot normanderna och platsen var strategiskt viktig. Ingen vet riktigt hur det tidigare walesiska fästet såg ut, men troligen var det av trä och byggt på 1000- eller 1100-talet av härskarna över Senghennydd. En av dessa hette Ifor Bach och 1158 lär han ha klättrat över murarna till Cardiff castle och kidnappat Earlen of Gloucester, hans fru och tvåårige son. Syftet var att diskutera vem som skulle styra över walesiska landområden som Earlen – en normand – tyckte han borde ta hand om medan Ifor ansåg att det var han som ärvt dem. En tripp ut i skogen tillsammans med sonen och frun övertygade Earlen om Ifors argument och Ifor och hans ättlingar fortsatte slåss mot normanderna i ytterligare hundra år.

castell-coch-7 Tillbaka till 1800-talet. Då återstod enbart en ruin av de Clares borg, som varit övergiven i sisådär 400 år. Antingen behövdes den inte längre eller så blev det för dyrt att reparera den efter walesarnas framfart. Det var en synnerligen pittoresk ruin som var ett populärt utflyktsmål för nyrika Cardiffbor. Ruinen ägdes av den stenrika familjen Bute – familjen med hamnen. In på scenen kom den tredje markisen som vurmade för medeltiden. Han hade en själsfrände i arkitekten Burgess, som enligt traditionen brukade gå omkring med en papegoja på axeln. Det får vara hur det vill med den skrönan, tillsammans skapade de historia. De började med att bygga om Cardiff slott. Denna tidigare normandiska försvarsanläggning, ännu tidigare romerska befästning, blev nu en luxuös dröm som hämtad ur sagornas värld. Från Tusen och en natt hämtades inspirationen till det arabiska rummet som täcktes med bladguld. Är man världens rikaste man kan man leva ut sina fantasier. Vid Castell Coch bestämmer de sig för att bygga en medeltida befästning som fritidshus. De var nu inte de enda med dessa idéer. I Skottland hade Victorias prins Albert 20 år tidigare byggt Balmoral med tinnar och medeltida torn. Burgess gjorde noggranna efterforskningar i Frankrike inför bygget av Castell Coch och byggde slottet komplett med vindbrygga och allt. Inuti släppte de all autencitet och täckte väggarna med utsirade målningar och fantasidjur. Perfekt sommarstuga, alltså. Eller kanske inte. Det visade sig nämligen snart att slottet var alldeles för litet. Det finns t ex bara två sovrum, ett för markisen och ett för hans fru. Eftersom det saknades sovrum för gäster blev det i princip aldrig använt. Exteriört har dock slottets medeltida utseende utnyttjas flitigt i teveinspelningar. Det var t ex här Terry Jones jungfru i Medieval lives bodde.

Orsaken till att den första borgen byggdes på just denna plats var för att kunna övervaka dalen. Idag ligger slottet idylliskt på en höjd. Idyller är fina på avstånd, men när man ska dit per cykel är det inte fullt lika fint. Jag är precis på väg att ge upp och kliva av cykeln när jag märker att en av herrarna från puben kommer cyklande bakom mig. Då kan jag omöjligt kliva av cykeln. Jag har redan lagt i den lättaste av de 27 växlarna och mjölksyran rinner när jag tvingar låren att trampa vidare. Jag är rejält slut när jag väl kommit upp och utan prestigeförlust kan kliva av cykeln.

welsh-cake-vykort-1 Vid foten av entrén står en caféskylt som ser ny ut. Detta måste givetvis undersökas noggrannare. Caféet är inrymt i tjänstefolkets domäner och här släpptes Burgess bevisligen aldrig lös. Inredningen är rejält trist men utbudet ser intressant ut. Ett fat dignar av Welsh Cakes. Welsh cakes är torra platta saker med russin i som gräddas i plättlagg. De är rätt ok när de fortfarande är varma men sedan blir de bara tristare ju längre de lagras. Jag väljer istället Teisen Lap, som enligt bifogad etikett ska vara en walesisk specialitet. Tror inte att jag behöver leta reda på receptet på den heller. Damen som arrenderar caféet berättar att hon precis övertagit kontraktet och att allting är hembakat. Hon frågar var jag kommer ifrån och när jag säger Sverige berättar hon med sann geografikompetens att ena halvan av paret som precis lämnat bordet bredvid också var från Danmark. Ett mycket platt land. Mannen hade kommit hit och gift sig med en brittiska och sedan stannat kvar. Hon berättar vidare att det är många som kommer till caféet och fikar. Hon har haft flera gäster som vandrat från Cardiff. Där fick jag som tyckte jag hade gjort en prestation som cyklat.

20. Caerphilly

cardiff arkad Det var dags att inse, det skulle inte uppenbara sig någon cykel utan vissa ansträngningar. Mina efterforskningar ledde till fyra inköpsalternativ. Google gav mig adressen till två lokala cykelaffärer: Reg Braddicks en bit utanför stan och Chris Harris i centrum. Lokalbefolkningen föreslog samstämmigt Storbritanniens svar på Biltema, Halfords, medan medlemmarna på Utsidan.se samstämmigt förordade inköp via Internet av en cykel av märket Thorn. Jag skulle inte direkt ta mitt pick och pack och cykla hem till Sverige så en Thorn-cykel kändes något överdrivet. Men jag skulle faktiskt cykla, inte pryda garaget, så att handla på Halfords var inte heller något alternativ. Jag ville helst ha något mitt emellan dessa ytterligheter, en vanlig hederlig DBS eller Crescent. En Volvo, inte en Ferrari eller Tato Nano för er som känner sig mer hemma i den liknelsen. Tyvärr verkade dessa två ytterligheter vara det som existerade. Vad kan man att vänta sig i ett land där ett cykelställ med plats för sjutton cyklar är väl tilltaget på centralstationen i en huvudstad med universitet? Försäljaren på Reg Braddicks blev visserligen mycket entusiastisk när han fick klart för sig vad jag letade efter men han kunde inte visa upp annat än katalogexemplar. Det var visserligen en väldigt fin Trek han pekade ut i katalogen – men jag ville provcykla. På Chris Harris hade de en Scott som enligt försäljaren var helt perfekt för mig – förutsatt att jag la på mig tio centimeter i längd. Tio kilo i vikt skulle jag kunnat fixa utan problem, det var bara att ta ett krafttag i pubundersökningsprojektet, men vad skulle jag göra med längden?

caerfilly-castle-vykort Fortsätta cykla på den cykel som jag lånat? Det var en mtb av obestämt ursprung, ett typexempel på den sorts cykel som säljs härpå öarna. Jag hade en teori om att kvalitén på cykeln påverkar frekvensen av användning. Jag hade cyklat på lånecykeln, en gång, och kände mig inte sugen på någon mer tur. Turen började med att jag cyklade på fel sida av vägen… Insåg det så fort jag mötte en bil. Vilket det fanns många tillfällen till i den fina bilburna förorten. Övervägde att vända men behövde handla mat. En nackdel med att bo i ett fint område var att de småaffärer som fanns i vartenda gathörn i mindre fina områden saknades helt i Fairwater. Försökte snitsla mig fram på småvägar. Det slutade med en återvändsgränd vid en väldigt mörk kyrkogård, därefter höll jag mig till stora vägen. Satsade på att vingla runt på trottoaren, bedömde det som säkrare än att slåss med bilarna på vägbanan. Förstod snabbt varför mtb är populärt. Tjocka däck är en nödvändighet för att forcera ojämna trottoarkanter. Anlände, efter en hel del adrenalinpåslag och växelrassel till Tesco Gabalfa, bara för att inse att cykellåset låg kvar i garaget. Svor en ramsa, funderade på om man verkligen måste äta och rullade sedan in cykeln i affären. Bad en vakt hålla ett öga på den, sprang in och köpte första bästa lås jag hittade.

caerphilly-castle-1 När cykeln väl var fastlåst kunde jag gå omkring i allsköns ro och botanisera bland hyllorna. Stor affär betyder stort utbud. Många märken är globala. Kellogs Bran Flakes är bran flakes oavsett land, men det fanns annat kul i hyllorna. Det walesiska köket är inte vida berömt för något annat än för sina ostar och det finns massor av regionala varianter. Köpte den mest kända, Caerphilly. Glömde bort att jag redan provat den och inte gillade den då heller. Namnet Caerphilly kommer från den stad i södra Wales där osten förr såldes. Caerphilly ståtar med Storbritanniens näst största slott. Som alla Walesiska slott användes det på tolv, tretton och fjortonhundratalen som försvarsborgar och maktcentra. Normandiska lorder och engelska kungar mot walesiska prinsar. Ibland i lite andra konstellationer: walesare mot walesare, walesare och normander mot andra walesare ihop med kungen. Bara de normandiska eller kungliga slotten finns kvar idag, Edward I såg till att de walesiska jämnades med marken. Caerphilly byggdes av den rödhårige normanden baron de Clare. En färgstark figur som låg i luven på än den ena, än den andra. Under studietiden vandrade jag och en svensk kompis på besök mellan två av de Clares försvarsborgar, Castell Coch och Caerphilly Castle. Vi valde dem inte på grund av tidigare ägare utan för att båda låg på bekvämt avstånd från en tågstation. På kartan såg det ut att vara en enkel vandring men skyltningen var usel så vi gick fel ideligen och kom fram både trötta och leriga.