Etikettarkiv: Colin Firth

60. Earl Grey

dunraven-5 Dagen efter skippade jag träning och Scott fick efter en kvalificerad dag på jobbet (kuvertera 300 inbjudningar till en workshop inför nästa års National Science Week) trans­portera mig vidare till biblioteket. Kikade efter Toby men han pysslar ju om datasystemen så han visar sig kanske inte för besökarna. Jabba de Huts vänsterarm på Cardiff bibli­otek! Tycker fortfarande att det är rätt fräckt. Mitt besök på biblioteket föranleds av att jag nu sparkat igång mitt pub­undersökningsprojekt igen. Det har legat på sparlåga ett tag men nu när min favorithobby har gått i graven behöver jag något annat att fokusera på. Dessutom har jag numera en deadline, ska jag hinna utnämna den bästa puben får jag lägga på ett kol. Det här med att knata gata upp och gata ner i jakt på undersökningsmaterial har spelat ut sin roll. Det är bara Brains, Brains och Brains i tapparna. Brun­murrigt inrökt överallt. Nu är det dags att ta till litteratur­undersökning. Ett steg som kanske skulle ha startat tidigare men bättre sent än inte alls. I Carmarthenshire Coast and Gower Circular Walk hittar jag en historia som involverar ett skelett, en knasig präst, röd ockra och en grotta i Gower. William Buckland hette prästen som var den förste som grävde ut skelettet. Detta var 1823, nio år innan Buckland blev ordförande i BSA (eller BAAS som det kallades då). Buckland var en färgstark personlighet av den typ som Bill Bryson beskriver flera exempel av i sin tjocka korta historia. Buckland hade t ex en hyena vid namn Billy som husdjur för att få tillfälle att studera vilket tandavtryck hyenor gör på olika ben. Detta visar på en berömvärd dedikation till Vetenskapen, tycker jag (skrämmande tyckte en del av hans gäster).

Tyvärr var Buckland lite begränsad när han skulle åldersbestämma skelettet i Gower. Eftersom jorden skapats år 4004 f Kr kunde ju skelettet inte vara särskilt gammalt. Buckland bestämde att det var en prostituerad, eller möj­ligen häxa, från romartiden. Yrkesrollen fick han från den röda färgen. Idag har skelettet bytt både kön och ålder. Dagens forskare menar att mannen begravdes i grottan under stora ärebetygelser tillsammans med röd ockra och ben från både ullig noshörning och mammut för 26 000 år sedan, det vill säja långt före senaste istiden. Men gamla namn sitter i och skelettet kallas fortfarande den röda damen.

pg-tips-2 Jag är fantastiskt svag för historier som denna och mitt enda problem är att den inte har ett skvatt att göra med varken pubar eller ölsorter. Men den roade i alla fall Cath, Mandy och Katie några dagar senare. Vi hade varit ute och seglat (lite väl mycket vind denna gång) och Mandy bjöd på middag. Medan de andra lagade bangers and mash balanserade jag på en barstol med en kopp Earl Grey. I tekoppen fanns ytterligare en historia. Teet har fått sitt namn efter den andra earlen Grey som var brittisk premiärminister på 1830-talet. Enligt legenden var teet en present från en tack­sam kinesisk mandarin vars son blivit räddad från en säker död av den hjältemodiga engelsmannen. Teet blev så populärt bland besökare att när partiet var slut bad PM sin televerantör Twinings att ta fram något liknande. Enda problemet med historien är att Earl Grey aldrig satte sin fot i Kina och att Earl Grey görs på indiskt eller ceylonesiskt svart te. Men det dricks utan mjölk precis som kinesiskt grönt te så något avlägset släktskap kanske kan skönjas. Detta skiljer Earl Grey från de pyramidformade tepåsarna PG-tips som alltid serveras med mjölk. Generellt signalerar Earl Grey överklass och PG-tips arbetarklass. Den arbetar­klassare som dricker Earl Grey kan förvänta sig gliringar. Jag vet för jag har provat Earl Grey i närheten av Gaz. Fördelen med medelklassen är att man tryggt kan dricka både och allt efter humör. På temat humör, The Importance of Beeing Ernest med suveränerna Colin Firth, Rupert Everett och Judi Dench är en riktig humörhöjare.

45. Mr Darcy

Romerska baden i Bath När jag var barn tog mina föräldrar med min bror och mig till London över allhelgonahelgen flera år i rad. Vi gick alltid på en Andrew Lloyd Webbmusikal (pappas favorit), frös alltid i pyttesmå hotellrum oavsett hur många par nyinköpta yllestrumpbyxor från Sock shop vi drog på oss och så gick vi alltid till British Museum (det kan ha varit min idé). Favorit­utställningen var mumierna. British Museum ligger ganska uselt till i förhållande till mina vanliga jaktmarker Pad­dington och South Kensington. Science Museum, Victoria & Albert och Natural History Museum ligger alla i närheten av BSA:s huvudkontor vilket gör det lätt att slinka in på vägen hem från något möte. Men självklart måste mumi­erna premieras med ett besök någon gång. Gruppmötena slutar alltid fyra för att skottar och andra långväga resenärer ska hinna hem. Jag skyndar också iväg men inte hemåt.

Känner inte igen mig på British Museum. De har byggt en ny gigantisk entré som flödar av ljus. Kan inte bestämma mig om det är ”vi vill minsann tävla med V&A om publi­ken 30+ utan barn” eller ”vi kan faktiskt imponera även på dollarmiljonärer nu” men den har ersatt den gamla ”här samlar vi damm – välkommen å turist” som härskade förut. Därtill har rosettastenen hamnat bakom pansarglas sedan sist. För att överhuvudtaget hitta mumierna måste jag kon­sultera en karta noggrant. De finns på våning ett, jag svär på att de har flyttat upp en våning. När jag väl lokaliserar dem så är det en modern utställning. Jag minns monter efter monter med (skrämmande) mumier. Antalet mumier verkar ha krympt, men istället har de fått sällskap av förklarande texter och stora CAT-scanbilder. På dessa kan man se vad som finns innanför lagren med lindor. Pedagogiskt lysande och ännu läbbigare än tidigare. Är kluven. Mitt professio­nella jag applåderar, förändring är a och o, men mitt privata jag saknar möjligheten till återbesök i barndomens utställ­ning. På Natural History Museum har de gjort en bra kompromiss i sin däggdjursutställning. De har dammat av djuren och försett dem med moderna utställningstexter men låtit djuren vara kvar i sina gamla montrar.

Återvänder till entrén och en tillfällig utställning med kostymerna från filmen Troja. På film såg dräkterna helt fantastiska ut och de är fortfarande välgjorda, men inte lika imponerande utan Brad Pitt i. Jag såg filmen för några veckor sedan tillsammans med W på Atlantic warf-bion. Egentligen ligger den nyare Odeonbion i centrum bättre till för oss båda men nu var det match på Milleniumstadium, och tyvärr var det fotboll och inte rugby på schemat. Rugby betyder feststämning och familjefest, medan fotboll betyder att staden intas av huliganer och poliser. Oavsett graden av intresse för bollsport gäller det att alltså att hålla ordning på spelschemat. Orsaken till denna skillnad har jag inte lyckats klarlägga. Det lär dock vara mindre bråk när fotbollens stora cupmatcher spelas på Millenniumstadium än på Wembley. Under Wembleys stora renovering var alla matcher förlagda till Cardiff. Orkar inte huliganerna åka två timmar till Cardiff? Eller beror det på att Millennium­stadium ligger mitt i Cardiffs stora pubdistrikt vilket betyder att efter match finns det alternativ sysselsättning framför att slåss?

Efter filmen hittade jag min cykel fastlåst med buntband. Det var säkerhetssnubbarnas sätt att förklara att det inte var tillåtet att parkera cykeln där jag hade ställt den. Efter en föreläsning på detta tema klippte de upp buntbanden. Vore det inte enklare att se till att det finns cykelställ än att gnälla på dem som låser fast cykeln i det som finns? Tänkte jag men höll tand för tunga. Hädanefter ska jag bära med mig en fickkniv. Kanske kan vara bra både mot huliganer och säkerhetsvakter.

Troja kanske inte är en film jag kommer att se om och om igen. En film, eller snarare teveserie, jag kan se om och om igen är Pride and Prejudice. Precis som Bridget Jones är jag svag för Mr Darcy i Colin Firths tappning och kan se scenen där han hoppar i dammen utanför Pemberley om och om igen. Pemberley existerar inte i verkligheten men det gör Bath, en stad som förekommer i flera av Jane Austens romaner. Om man tänker bort alla turister i shorts ser Pump Room i Bath ut precis som det gjorde när Anne Elliot återknyter kontakten med Captain Wentworth i Persuasion. Mannen hon dumpade tio år tidigare men aldrig kunnat glömma. Vid mitt första besök i Bath drack jag ett glas av det ganska äckliga vattnet, sträckte på mig, låtsades att jag gled fram med svepande kjolar och spanade efter något hjältemodigt ex. Men tji. Resan till Bath var trevlig ändå, ruiner av romerska bad och många söta affärer. Vad jag helt missade att lägga märke till den gången var alla roliga skorstenspipor och att det finns tre typer av tak­beläggning: walesiskt skiffer, romersk tegel och så en lokal sten som var väldigt tung men vars namn jag missade.

Dessa sevärdheter ser jag dock desto mer av nu när Bristol-Bath filialen av BSA ordnat exkursion. Helen deltar i sin egenskap av styrelseledamot i filialen och jag för att bli inspirerad så att jag i min tur kan inspirera mina tre lokal­föreningar i Wales. Vår geolog visar upp en bild från ett tropiskt rev. Det var i en sådan här miljö som oiderna bild­ades. Femton personer böjer sig ner och tittar på oider i lupp. Jag försöker hinna både titta på oiderna och foto­grafera alla som tittar på dem, det ser lite kul ut. Bathsand­stens oider är något större än oiderna i den något ljusare och något motståndskraftigare Portlandstenen, som annars har samma kemiska sammansättning. En gång i tiden var vägarna i Bath täckta av samma gulaktiga sandsten som husen. För att hålla vägarna dammfria var man tvungen att vattna vägarna varje morgon. Det blev lite tidsödande så efterhand bytte man ut den karakteristiska stenen mot den hårdare sandstenen från Pennant istället.

Baths berömda gula sten bröts redan på romartiden men det var på 1700-talet som stenbrytnngen kom igång i större skala. En av förgrundsgestalterna var Ralph Allen som blivit odödliggjord som squire Allworthy i Henry Fieldings Tom Jones. När han, Ralph Allen alltså, anlände till Bath som sjuttonåring för att arbeta som assistent till en postmästare var det kanske ingen som gissade att han så småningom skulle bli så förmögen att han kunde bygga sig en herrgård. Prior Park var Ralphs reklampelare för den sten han bröt i Combe Down. Vad kunde vara mer effektiv PR än att arrangera exklusiva societetsfester i Prior Park. Allen byggde också en järnväg där gravitationen utnyttjades för att transportera ner stenen till Avon med tåg i stället för med hästar. Förutom framsynta idéer om hur man skulle sälja sin vara hade han en hel del tankar om rimliga löner och någorlunda vettiga arbetsförhållanden för gruvarbetare. Dessa bidrog dock till att han dog djupt skuldsatt.

Philip Novell tog över brytningen i Combe Down och när han fick i uppdrag av William IV att fixa sten till delar av utbyggnaden av Windsor Castle så var stenens lycka gjord. Novells också för den delen, han blev adlad 1834. Fram emot 1860-talet hade dock brytningen nästan upphört och idag är det bara Upper lawn Quarry öster om Combe Down som fortfarande är i bruk. Combe Down blev istället en lätt sömnig förort, populär bland pensionerade officerare och präster. Men lugnet är bedrägligt. Efter att den storskaliga brytningen avbröts har husbehovsbrytning fortsatt. Det är framförallt de lättillgängliga stenarna som tagits, exempelvis de stenpelare som tidigare generationer hade lämnat kvar för att stabilisera det tunna taket. Gruvtaken är idag så bräckliga att fordonstrafik är förbjuden i stora delar av Combe Down. Det känns plötsligt väldigt skönt att Helen och jag cyklar, sannolikheten att vi ska ramla igenom något gruvtak borde vara lägre då.

18. Charlie

När jag återvänt till Wales frisk och kry efter min skidutflykt fick en av punkterna på min priolista oväntad skjuts framåt. Nämligen den inte helt oväsentliga detaljen bostad. En väninna ringde och erbjöd mig att hyra ett rum hos hennes farbrors änka i Fairwater. Jag fick intrycket att det var någon tid sedan farbrodern dog men när vi hälsade på var huset fortfarande fullt med blommor från begravningen.

Först var jag skeptisk. Jag hade vant mig och trivdes med ungkarlarna på Railway street i Splott. Splott var heller inte lika illa som det var tidigare. Enligt en infödd taxichaufför som jag diskuterade saken med fanns på 1980-talet ett lokalt skämt.
– Det värsta som kan hända är två veckors semester.
– Vadå, två veckors semester, det är väl kanon?
– Två veckors semester i Splott.

millenium-stadium-1 För några år sedan skulle jag aldrig vid mina sinnens fulla bruk satt en fot i Splott. Det skedde heller aldrig. Med ett minnesvärt undantag som möjligen faller under det där med bruk av sina sinnen. Det var under, eller snarare efter, VM‑finalen i rugby. Den spelades på Cardiff Millennium stadium som tar 75 000 personer. Det var långt ifrån tillräckligt, därför hade det också byggts upp en by av öltält i slottsparken som svalde ytterligare sisådär 100 000 personer. Ändå var samtliga pubar fulla och då är Cardiff en av de pubtätaste städerna i världen. Jag tillbringade matchen inklämd under en teveskärm i en pub där alla sjöng och hejade oavsett vilket lag som gjorde mål. Jag var där med Gaz och hans killkompisar. Hela tiden var det någon som langade omkring nya ölglas och jag tyckte det var för trångt för att stå med ett glas i handen så jag skickade tillbaka dem i samma takt. Tomma. Efter finalen fortsatte vi till nästa pub och till nästa osv. Någonstans tappade jag bort Gaz men hängde på några av de andra killarna även om jag aldrig sett dem tidigare. Efter ett par pubar så började någon prata om Charlie, var jag intresserad?
– Jajamänsan!
Vi gick hem till någon, jag tror det var någonstans i Splott. Jag blev väldigt besviken när ingen lång mörk attraktiv karl som lystrade till namnet Charlie dök upp, det där vita pulvret var inte intressant.

plastskidbacke Livet i Splott må vara intressant men jag kunde inte bo på nåder hos Squid i evighet. Därför tackade jag efter en stunds betänketid ja till erbjudandet att flytta till Fairwater. Fairwater är en av de fiina förorterna och huset en stor friliggande tegelvilla. Trädgården är kanske inte så stor men välansad med västhus och magnoliaträd. En trädgårdsmästare såg till detta medan insidan sköttes om av en städtant. Före flytten förknippade jag mest Fairwater med en vägskylt till en plastskidbacke, ett fenomen som förundrat mig. Skidbacken syntes dock inte till från huset. Däremot fans det en Valley trains station precis om knuten. Eftersom de flesta i den fina förorten har tjusiga bilar (plural) gick tågen dock bara en gång i timmen och inte alls på söndagar.

Mitt nya rum var en brittisk dröm i crème, laxrosa och spets. Ena väggen upptogs av en rad platsbyggda garderober med spröjsade crèmefärgade spegeldörrar. I mitten tronade en stor säng, överkastet matchade de blommiga chintzgardinerna i fönstren perfekt. Stilen gick igen i arrangemanget av små spetsklädda lådor på den crèmefärgade byrån. Kunde inte riktigt identifiera allt, men en låda innehöll definitivt en kleenexförpackning under spetsen.

Första kvällen var som alltid svår när man är inneboende. Har man hyrt ett rum eller en del av ett hus? Var jag påtänkt som sällskapsdam åt Glenys? Skulle jag hålla mig till mitt rum, lägga mig i sängen och titta på den lilla teven eller gå ner i de allmänna utrymmena? Var jag osocial om jag satte mig i det inglasade uterummet och tittade på den teven? Slutade med att jag satte mig i gästsoffan och stirrade rakt fram. Teven erbjöd första avsnittet av en mysko serie, det verkade vara begravningar och folk som födde barn om vartannat. Den tog sig efterhand, visade sig handla om kärleksaffären mellan en begravningsentreprenör och en barnmorska. Glenys erbjöd sig vara inspelningsbackup åt mig så att jag inte riskerade missa något avsnitt.

En försiktig konversation tog vid. Fick reda på att Glenys spelade bridge och var intresserad av klockringning (kyrkklockor, sådant som Lord Peter Wimsey ägnar sig åt i The Nine Tailors). I ett tidigare liv hade hon arbetat med ölutskänkningstillstånd. En riktig pubexpert alltså. Intervjuade henne om pubarna i området. Informationen var dock nedslående, bara pubar med stamklientel av äldre herrar. Inget att rekommendera.

fairwater-3 Dagen efter uppenbarade sig den bästa aspekten av den nya boendesituationen: en dusch. Visserligen i form av en sk power shower. Ordet power kan ge felaktig association till kraft och rikliga mängder varmt vatten. Inget kan vara mer felaktigt. Mängden varmt vatten är helt beroende på storleken på tillhörande behållare och hastigheten med vilken vattnet värms upp. I allmänhet är det för lite och för långsamt. Valet står mellan en dusch med någorlunda fart på det kalla vatten eller en någorlunda tempererad stril. För att överhuvudtaget få något varmt vatten måste man dra i snöret. Vid tveksamhet om vilket snöre, dra i alla snören från taket som kan hittas, antingen släcks lyset, spolas det i toaletten eller så har du hittat duschen.

Överhuvudtaget visade sig det nya boendet bättre än jag hade befarat. Det var trevligare än väntat att det var rent överallt. En sak saknades ­­dock – brödrost. Överraskande i toastens förlovade hemland. Orsaken till brödrostens frånvaro var gasugnens närvaro. Jag hyste en – ansåg jag själv – hälsosam skepsis mot gas. Här var dessutom piezotändaren trasig! Varje gång jag ville ha rostat bröd (typ varje morgon), fick jag plocka fram tändstickorna. Det gällde att vara vaken (före frukost…), slå eld på en sticka, sticka in den brinnande stickan i ugnen, vrida på gasen och vänta. Det tog oftast en liten stund innan gasen väl antändes. Då gällde det att rycka ut handen fort innan resten av gasen antändes i en svepande låga i bästa Hollywoodstil.

I riktigt välbemedlade hem slipper invånarna oroa sig för tändstickor och svedda händer för där finns en Agaspis. Enligt Agas hemsida tillhör Madonna, Prins Charles och Colin Firth den lyckliga skaran agakunder. (De kanske inte behöver oroa sig för att göra sin egen frukost med eller utan agaspis). Spisarna är riktiga statussymboler, priset startar strax under 100 000 för en liten modell. Det speciella med en Aga, förutom designen, är att den saknar reglage eftersom den alltid är igång. Ugnarna är klara att använda och håller olika temperatur: bakugn, stekugn och en ugn för att värma tallrikar i. Stora stekar, potatis som rostas i stekflott, ändlösa mängder med bakverk och ständig syltkokning av en rund och go köksa, var sinnebilden för en Aga. Av all denna matlagning blev inte bara köksan, utan även köket varmt. Det är en av finesserna eftersom de flesta brittiska hus är byggda när centralvärme ansågs vara något utländskt påfund ovärdigt en engelsman. Aga är en förkortning av Aktiebolaget Gas Accumulator – jepp, det var ett svenskt bolag från början – numera är företaget AGA ägt av tyskar medan Agaspisen tillverkas i England. Spisen uppfanns av AGAs legendariske VD, uppfinnaren Gustaf Dahlén. I Sverige mer bekant för fyrarna, som nobelpristagare, samt för explosionen som gjorde honom blind. Enligt legenden uppfann Dahlén spisen för att underlätta för sin fru och piga. Kärlek och bekvämlighet, två starka drivkrafter för uppfinningar! Om fru Dahlen fick den första Agan, så gick Aga nr 2 till Selma Lagerlöf.