Etikettarkiv: Troja

54. Kung Arthurs bord

Romerska legionärer Arthur hade behövt fler än tolv riddare om de skulle ha den romerska amfiteatern som bord konstaterar jag. Amfi­teatern lär ha rymt sisådär sextusen personer på sin tid. Hur många som är på plats för att se romerska legionärer i Ermine Street Guards tappning vet jag inte men publiken är stor. Jag är särskilt imponerad av hästarna och ryttarna, för det här var före stigbyglarnas tid. Det heter att den medel­tida riddarens framgång berodde på stigbygeln. Att det var stigbygeln som möjliggjorde alla de konster vi sett i torneringar på medeltidsveckor, riddarspel eller i filmen Ivanhoe. Hur kommer det sig då att de romerskt stigbygel­lösa ryttarna genomför ungefär samma saker? Är jag ett fall av historieförfalskning på spåren?

Konferencieren berättar hur fotsoldaternas rustning är utformad för att skydda från kelternas huggvapen. Dessa högg snett uppifrån så det gällde att skydda nacke, kinder och axlar. Benen däremot saknar rustning. Nu väger utrustningen som den marschfärdiga soldaten ska släpa runt på ändå 40 kg (detta verkar inkludera en del matrelaterade föremål) så det är nog bra att de inte har mer plåt att bära runt på. Eller brons. Det var bara romerska medborgare som fick en hjälm av järn. Soldater födda i andra delar av imperiet fick nöja sig med brons, ett mjukare material. Överlevde dessa, så kallade reservtrupper, 25 års krigstjänst i sina bronshjälmar belönades de med romerskt medborgarskap. Alla soldater skulle vara ogifta eller skilda. Detta krav var inte speciellt populärt och orsakade många deser­teringar. Det var inte alla som hade lust att vänta 25 år innan möjlighet att ingå äktenskap med tonårig brud, många legionärer skaffade sig familj där de var stationerade. Blev de sedan omplacerade till annan del av det väldiga romerska riket var det många som försvann till skogs.

skoldpadda Efter ett antal formationer såsom sköldpaddan (den som Akilles använder i Troja) är det dags att visa upp några romerska vapen. Jag sitter precis ovanför den imponerande katapulten och fick verkligen valuta för mina fyra pund. Jag får raskt revidera mitt tidigare avmätta betyg av arrange­manget. Innan gardet var det mest barnaktiviteter, en hel hop barn som i oordnade former föstes fram och tillbaka, stolta föräldrar på murarna, söner som viftade med sina träsvärd med mera. Man måste nog vara förälder för att förstå underhållningsvärdet i just den biten. Kringarran­gemangen var jag heller inte så imponerad av, har sett (del­tagit i) bättre. De får allt ta och jobba lite på fika­avdelningen till nästa år. Chips, scones (igen!) och te till lunch hade gärna fått vara en foccacia och cappucino istäl­let, eller ännu hellre något autentiskt romerskt, helstekt vildsvin eller vad de nu åt.

På vägen ut stannar jag till vid en berättare. Han är uppen­bart rutinerad, börjar med korta exempel och många frågor för att involvera och samla sig en publik. Ämnet var romersk medicin. Lök, en het grönsak ansågs vara bra mot hetta (brännsår) medan den kalla kålen användes mot mag-sår. När en publik är samlad börjar han berätta en längre historia, hur romarna trodde att blodet rörde sig runt i kroppen som tidvatten, bildades i levern, syresattes i hjärtat och sedan rann upp till hjärnan. Om man led av för mycket blod i hjärnan (högt blodtryck) var lösningen att dra ner det i kroppen igen. Detta kunde göras med torr eller våt kopp­ning: en kopp hettades upp och sattes mot huden, tryck­skillnaden mellan varm och kall kopp fick huden att dras ut och när koppen senare ramlade av fanns ett blå-märke kvar. I den våta varianten slogs det först ett hål i huden. Om inget av dessa alternativ hjälpte fick man ta till drastiska metoder. Först ge patienten en opiumdryck så att han eller hon var medvetslös innan huvudet rakades, skars upp och hudflikarna veks undan. När berättaren kom till hur hinnan över hjärnan skalades av känner jag hur jag bleknar och jag lämnar raskt församlingen.

the Bell Inn Utnyttjar stalltipset jag fick från taxichauffören vid mitt förra besök i Caerleon och den namnlösa puben får både namn och utseende. The Bell Inn är ett grått stenhus idyl­liskt beläget utefter floden Usk. Här har serverats jästa drycker sedan 1600-talet men jag hade inte hittat hit utan tips från taxichauffören. Ja, i teorin hade jag kunnat följa vandringsleden Usk valley förstås. Men vandringsledens skyltar är med sedvanlig brittisk finurlighet väl dolda. The Bell Inn är den typ av etablissemang som får en att undra varför man spiller dyrbar tid i brunmurriga inrökta pubar inne i stan. Strängt taget undrar jag om de verkligen ska gå under samma benämning: pub? Släktskapet med finare rest-auranger måste vara större än med Prince of Wales, gissar jag. Om maten är lika bra som atmosfären kan jag inte avgöra för de slutade servera mat klockan tre. Ännu en sedvänja som jag har svårt att försona mig med. Sitter där­för bredvid en Salviabuske modell större i the Bell Inns trädgård och antecknar detta på en servett med en halv pint landlord framför mig. Det får vara Madonnas favorit-ale hur mycket som helst men jag tycker att den är för besk.

Cyklar tillbaka till Newport i jakt på mat. Förutom stora banderoller för att välkomna årets Eisteddfod är det hel­dött. Det enda som är öppet är det stora gula M:t och Subway. Jag väljer det senare.
”Six inches or one foot?”
”Öhh??”

Jag har inte någon större koll på enheterna, väntar på att britterna ska bli vettiga och sluta envisas med sina hemma­sydda enheter så jag hugger till med en fot. Inser att det är en lång macka när jag får den i en påse. Tar med den till stationen för att undersöka utbudet av tåg. Nio minuter, jag hinner köpa en fairtrade cappucino. Tittar igen, jag har sett fel, det tåget går åt andra hållet. Jag passar på och köper en tågbiljett och väntar sedan på att trappan ska bli tom innan jag bär upp min cykel. Att bära både cykel och cappucino är lite svårt så jag sträcker bak handen och sätter kaffet i en sidoficka på ryggsäcken. Nu gäller det att gå försiktigt så att kaffet inte skvalpar ut. Kommer ner på perrongen och det står ett Great Western mot Cardiff på spår två. Hmm, det är i princip klart att avgå, alla dörrar är stängda. Men konduktörerna är fortfarande på plattformen så jag stegar fram.
”Ehhh, hi, kan man få med sig en cykel på det här tåget?”
Om det finns någon logik i det digra regelverket när cyklar för följa med på tågen eller ej så har det undgått mig. Den säkraste regeln jag har hittat hittills är att om man frågar snällt och artigt så ökar sannolikheten att cykeln får följa med. Denna metod funkar i alla fall utmärkt för att få ta genvägen under spåren på stationen i Cardiff. Egentligen ska man kunna visa upp en giltig biljett till ett tåg för att bli insläppt och jag har hört vakterna vara benhårda mot folk som parkerat på ena sidan och vill slippa gå en lång omväg för att komma till busstorget och centrum. Killgäng blir alltid nekade och likaså bilburna damer. Jag vet inte om det är det att jag är där så pass ofta att de känner igen mig, min diskreta neongröna anorak, konstig accent eller vänliga sätt att ställa frågan. Insläppt blir jag i alla fall.

Det funkar den här gången också. Jodå, jag får gärna ta med mig cykel men den måste parkeras i särskild cykelkupé allra längst fram. Och detta är det låååånga Londontåget. Tåget är redo för avgång, alla dörrar är stängda så jag känner att jag bör raska på. Använder cykeln som spark för att ta mig dit kvickt. Cykling är förbjudet på perrongen men det räknas väl inte om man inte sitter på cykeln? Öppnar dörren till cykelkupén. Dörren slår igen direkt. Öppnar den igen och lirkar in framdäcket innan dörren hinner dunka igen. Kastar mer eller mindre in cykeln, klättrar in efter den och ställer cykeln i ett av ställen. Samtidigt som jag böjer mig fram och fäster cykeln med kardborre håller jag tummarna för att konduktören inte vinkar iväg tåget så att jag får åka cykel­kupé till Cardiff. Tåget står fortfarande stilla när cykeln är förankrad och jag slänger mig mot dörren. Dörren saknar handtag på insidan, det är ingenting speciellt för cykel­kupén, alla dörrar på First Great Westerns tåg öppnas utifrån. Ner med fönstret och ut med handen, får upp dör­ren och börjar springa mot första bästa människovagn. Kommer plötsligt ihåg kaffe-muggen. Ungefär samtidigt som jag får tag i muggen och konstaterar att det bara är en liten ynka skvätt kaffe kvar på botten känner jag vart resten har tagit vägen, hur byxorna klibbar fast vid benen.

En romersk soldat Trist öde för av den ynkligt lilla slurk, som stannade kvar att döma så var detta kaffe inte bara rättvisemärkt, det var även smakmässigt vida överlägset den ersättare jag vid ankoms­ten till Cardiff införskaffar på Uppercrust. Vis av skadan sätter jag mig denna gång ner med kaffe och bok. All those hearts av William Boyd är enligt citatet på framsidan en bok som får en av fundera över sitt liv. Japp, det är klart att det blir jämförelser när man läser en bok om en man som strä­var efter att bli författare (gör vi inte alla det?). Jag har pre­cis kommit in i det avsnitt där han väntar med spänning på att hans första bok ska bli publicerad när en dam tilltalar mig.
”Är det din cykelhjälm?”
”Japp” Jag tvingas tillstå att det lila monstret med getingar som ligger på bordet tillhör mig (jag tyckte faktiskt att den var häftig när jag såg den vid försäljningstälten vid starten av Tjejvättern 1997).
Åh, hon har köpt en hjälm till sin man, hon pekar på den runde och tyste mannen vid sin sida. Men han vägrar använda den. Jag tror för ett ögonblick att hon vill ha min hjälm (jag är lite ovillig att skiljas från den med tanke på den walesiska trafiken) men hon vill bara säga, ja, jag vet inte vad hon vill egentligen, men hon säger att om någon så vacker som jag kan bära cykelhjälm så borde hennes man kunna göra det och visst skyddar den mot skador vid olyckor. Jo det är vad jag har hört och skälet till att jag använder den (den fungerar också som regnskydd men det är ju en annan historia). Damen vandrar iväg med sin man i släptåg och jag tar min hjälm och cyklar hem till tvätt­maskinen med mina kläder.

45. Mr Darcy

Romerska baden i Bath När jag var barn tog mina föräldrar med min bror och mig till London över allhelgonahelgen flera år i rad. Vi gick alltid på en Andrew Lloyd Webbmusikal (pappas favorit), frös alltid i pyttesmå hotellrum oavsett hur många par nyinköpta yllestrumpbyxor från Sock shop vi drog på oss och så gick vi alltid till British Museum (det kan ha varit min idé). Favorit­utställningen var mumierna. British Museum ligger ganska uselt till i förhållande till mina vanliga jaktmarker Pad­dington och South Kensington. Science Museum, Victoria & Albert och Natural History Museum ligger alla i närheten av BSA:s huvudkontor vilket gör det lätt att slinka in på vägen hem från något möte. Men självklart måste mumi­erna premieras med ett besök någon gång. Gruppmötena slutar alltid fyra för att skottar och andra långväga resenärer ska hinna hem. Jag skyndar också iväg men inte hemåt.

Känner inte igen mig på British Museum. De har byggt en ny gigantisk entré som flödar av ljus. Kan inte bestämma mig om det är ”vi vill minsann tävla med V&A om publi­ken 30+ utan barn” eller ”vi kan faktiskt imponera även på dollarmiljonärer nu” men den har ersatt den gamla ”här samlar vi damm – välkommen å turist” som härskade förut. Därtill har rosettastenen hamnat bakom pansarglas sedan sist. För att överhuvudtaget hitta mumierna måste jag kon­sultera en karta noggrant. De finns på våning ett, jag svär på att de har flyttat upp en våning. När jag väl lokaliserar dem så är det en modern utställning. Jag minns monter efter monter med (skrämmande) mumier. Antalet mumier verkar ha krympt, men istället har de fått sällskap av förklarande texter och stora CAT-scanbilder. På dessa kan man se vad som finns innanför lagren med lindor. Pedagogiskt lysande och ännu läbbigare än tidigare. Är kluven. Mitt professio­nella jag applåderar, förändring är a och o, men mitt privata jag saknar möjligheten till återbesök i barndomens utställ­ning. På Natural History Museum har de gjort en bra kompromiss i sin däggdjursutställning. De har dammat av djuren och försett dem med moderna utställningstexter men låtit djuren vara kvar i sina gamla montrar.

Återvänder till entrén och en tillfällig utställning med kostymerna från filmen Troja. På film såg dräkterna helt fantastiska ut och de är fortfarande välgjorda, men inte lika imponerande utan Brad Pitt i. Jag såg filmen för några veckor sedan tillsammans med W på Atlantic warf-bion. Egentligen ligger den nyare Odeonbion i centrum bättre till för oss båda men nu var det match på Milleniumstadium, och tyvärr var det fotboll och inte rugby på schemat. Rugby betyder feststämning och familjefest, medan fotboll betyder att staden intas av huliganer och poliser. Oavsett graden av intresse för bollsport gäller det att alltså att hålla ordning på spelschemat. Orsaken till denna skillnad har jag inte lyckats klarlägga. Det lär dock vara mindre bråk när fotbollens stora cupmatcher spelas på Millenniumstadium än på Wembley. Under Wembleys stora renovering var alla matcher förlagda till Cardiff. Orkar inte huliganerna åka två timmar till Cardiff? Eller beror det på att Millennium­stadium ligger mitt i Cardiffs stora pubdistrikt vilket betyder att efter match finns det alternativ sysselsättning framför att slåss?

Efter filmen hittade jag min cykel fastlåst med buntband. Det var säkerhetssnubbarnas sätt att förklara att det inte var tillåtet att parkera cykeln där jag hade ställt den. Efter en föreläsning på detta tema klippte de upp buntbanden. Vore det inte enklare att se till att det finns cykelställ än att gnälla på dem som låser fast cykeln i det som finns? Tänkte jag men höll tand för tunga. Hädanefter ska jag bära med mig en fickkniv. Kanske kan vara bra både mot huliganer och säkerhetsvakter.

Troja kanske inte är en film jag kommer att se om och om igen. En film, eller snarare teveserie, jag kan se om och om igen är Pride and Prejudice. Precis som Bridget Jones är jag svag för Mr Darcy i Colin Firths tappning och kan se scenen där han hoppar i dammen utanför Pemberley om och om igen. Pemberley existerar inte i verkligheten men det gör Bath, en stad som förekommer i flera av Jane Austens romaner. Om man tänker bort alla turister i shorts ser Pump Room i Bath ut precis som det gjorde när Anne Elliot återknyter kontakten med Captain Wentworth i Persuasion. Mannen hon dumpade tio år tidigare men aldrig kunnat glömma. Vid mitt första besök i Bath drack jag ett glas av det ganska äckliga vattnet, sträckte på mig, låtsades att jag gled fram med svepande kjolar och spanade efter något hjältemodigt ex. Men tji. Resan till Bath var trevlig ändå, ruiner av romerska bad och många söta affärer. Vad jag helt missade att lägga märke till den gången var alla roliga skorstenspipor och att det finns tre typer av tak­beläggning: walesiskt skiffer, romersk tegel och så en lokal sten som var väldigt tung men vars namn jag missade.

Dessa sevärdheter ser jag dock desto mer av nu när Bristol-Bath filialen av BSA ordnat exkursion. Helen deltar i sin egenskap av styrelseledamot i filialen och jag för att bli inspirerad så att jag i min tur kan inspirera mina tre lokal­föreningar i Wales. Vår geolog visar upp en bild från ett tropiskt rev. Det var i en sådan här miljö som oiderna bild­ades. Femton personer böjer sig ner och tittar på oider i lupp. Jag försöker hinna både titta på oiderna och foto­grafera alla som tittar på dem, det ser lite kul ut. Bathsand­stens oider är något större än oiderna i den något ljusare och något motståndskraftigare Portlandstenen, som annars har samma kemiska sammansättning. En gång i tiden var vägarna i Bath täckta av samma gulaktiga sandsten som husen. För att hålla vägarna dammfria var man tvungen att vattna vägarna varje morgon. Det blev lite tidsödande så efterhand bytte man ut den karakteristiska stenen mot den hårdare sandstenen från Pennant istället.

Baths berömda gula sten bröts redan på romartiden men det var på 1700-talet som stenbrytnngen kom igång i större skala. En av förgrundsgestalterna var Ralph Allen som blivit odödliggjord som squire Allworthy i Henry Fieldings Tom Jones. När han, Ralph Allen alltså, anlände till Bath som sjuttonåring för att arbeta som assistent till en postmästare var det kanske ingen som gissade att han så småningom skulle bli så förmögen att han kunde bygga sig en herrgård. Prior Park var Ralphs reklampelare för den sten han bröt i Combe Down. Vad kunde vara mer effektiv PR än att arrangera exklusiva societetsfester i Prior Park. Allen byggde också en järnväg där gravitationen utnyttjades för att transportera ner stenen till Avon med tåg i stället för med hästar. Förutom framsynta idéer om hur man skulle sälja sin vara hade han en hel del tankar om rimliga löner och någorlunda vettiga arbetsförhållanden för gruvarbetare. Dessa bidrog dock till att han dog djupt skuldsatt.

Philip Novell tog över brytningen i Combe Down och när han fick i uppdrag av William IV att fixa sten till delar av utbyggnaden av Windsor Castle så var stenens lycka gjord. Novells också för den delen, han blev adlad 1834. Fram emot 1860-talet hade dock brytningen nästan upphört och idag är det bara Upper lawn Quarry öster om Combe Down som fortfarande är i bruk. Combe Down blev istället en lätt sömnig förort, populär bland pensionerade officerare och präster. Men lugnet är bedrägligt. Efter att den storskaliga brytningen avbröts har husbehovsbrytning fortsatt. Det är framförallt de lättillgängliga stenarna som tagits, exempelvis de stenpelare som tidigare generationer hade lämnat kvar för att stabilisera det tunna taket. Gruvtaken är idag så bräckliga att fordonstrafik är förbjuden i stora delar av Combe Down. Det känns plötsligt väldigt skönt att Helen och jag cyklar, sannolikheten att vi ska ramla igenom något gruvtak borde vara lägre då.