Etikettarkiv: Cath

58. Tetley’s bitter

[singlepic id=265 w=300 h=300 float=right]Vid sidan av ölprovningen har jag haft en liten klädtävling på gång. Den är nu avgjord efter en rafflande slutspurt. Jag har identifierat en kreation som jag tror (hoppas) är helt oslagbar. Jag kan helt enkelt inte tro att det går att bräcka vinnaren. Min tidigare toppkandidat, en silverpaljettromb­topp (alltså en fyrkantig bit paljetttyg som delvis täckte framsidan av en person) har petats ner till silverplats. Men innan vinnaren avslöjas ska det delas ut ett heders­omnämnande i klassen ”bara för att de är trendiga så är de inte klädsamma”, detta pris går till alla de toppar på temat fluffiga volanger som vandrar runt på staden. Om man vill förstärka sin päronformade kroppsmodell så är de kanon. Framförallt i den citrongula variant som verkar särskilt populär. Den ger en garanterad lungsiktig färgton till alla som saknar afrikanska gener.

Nu till det spännande ögonblicket. Vinnaren är: Sophie-Ellen. Namnet gick att läsa i ländryggen. Tatueringen satt ovanför ett tio centimeter brett tajt band som agerade – jag är osäker på om det skulle vara kjol, skärp eller trosa faktiskt. Samma glansiga beige tyg hade även knutits ett varv runt bysten. Så vitt jag kunde bedöma ingick inte bh i garderoben. För att slippa frysa, för att göra åt resten av tyget eller som en eftergift åt eventuella klädkoder hade Sophie-Ellen snott ihop ett par vida strutärmar av samma tyg. De satt fast på överarmarna med hjälp av gummiband och täckte armarna ända ner till handlederna. Kreationen avslutades med ett par högklackade skor i matchande färg.

Sophie-Ellen vinglade nerför St Marys street framför mig, Sav och Katie igår kväll. Vi tappade bort henne när jag envisades med att gå in i en nattöppen affär för att ladda upp mitt kontantkort. Laddade med 20 pund och blev något förvånad imorse när de var borta. Mysteriet får sin för­klaring när jag kollar min e-post och hittar följande från kompis Anders i Göteborg: ”Hmmm det är inte så att du har en mobil med nummer +447969xxxxxx? För i så fall så har du sms:at mig en del i natt. Du är typ den enda jag känner UK som skulle kunna tänkas ha mitt nummer i mobilen… Har fått typ 100 så långt men det bara kommer flera när jag tömmer inkorgen :(”

Jag tar upp min mobilen och inser att 100 är nog att över-driva en smula, men jag raderar 69 leveransrapporter. Jag ber vederbörligen om ursäkt och lägger in en ny kontakt på A utan telefonnummer. Låt telefonen ringa dit!

När sms:n gick iväg var jag dock lyckligt ovetande om att de tillsammans med mitt ovanligt stora alkoholintag innebar en av de dyrare utekvällarna under min tid i Cardiff. Hinkade i mig Tetley’s bitter, ett Carlsbergöl som fått sitt namn av en Joshua Tetley. Det sägs att hans bryggeri användes som laboratorium av kemisten Joseph Priestley. Priestley är intressant då han i engelskspråkig litteratur anges som upp­täckaren av syre. I själva verket var han nummer två, men den som först publicerade upptäckten av syre. Svensken Scheele var före men hans epokgörande upptäckt fastnade hos de långsamma nissarna på tryckeriet och nådde inte ut i tid. Historien att Priestley använde ölbryggeriet som laboratorium och kanske upptäckte syret där är rolig men eftersom Tetley grundade sitt bryggeri 1822, tjugoåtta år efter att Priestly utvandrade till USA har jag svårt att sätta tilltro till just den skrönan.

Nu tänkte jag inte så mycket på syret medan jag klämde i mig all tetley utan var fullt upptagen med att visa att jag minsann hade roligt och fundera över hur man kan avgöra att det är en gaybar man har hamnat på? Är det frekvensen av kindpussar? Den för Cardiff ovanliga mängden muskel­massa som finns till beskådande i tajta kläder? Eller att det finns män som dansar ensamma på dansgolvet?

Dagen efter funderar jag över hur man kan avgöra att man hamnat mitt i en religiös sekt. Ja det är inte alltför svårt då dagen ägnas åt en massa lovprisning och snack om Gud. Men vad är det som gör att man kan klistra etiketten kristna på människorna omkring mig? Jeansfrekvensen är hög, frisyrerna konventionella, ansiktena alldagliga. Det måste vara något mer odefinierbart i själva kroppsspråket. Noterar också att den gängse positionen för lovprisning är synner­ligen lik trä-positionen i yoga, en position som jag alltid känner mig stark i. Detta är viktiga detaljer att komma ihåg om man ska starta en egen sekt någon gång. En egen sekt är nog ett av de få sätten att bli rik på om man inte spelar poker. För att sekten ska bli populär ska jag erbjuda extra många helgdagar. Förutom de klassiska som anammats av de flesta religioner, mitt i vintern, mitt i sommaren, vid slakt och skörd tror att jag ska införa några till. Vad sägs om varje måndag? Tredagarshelger borde vara ett attraktivt lockbete. Eller varför inte fyra, baka ihop muslimernas fredag, judarnas lördag, de kristnas söndag och lägg till en måndag till en fyradagars helg. Jippi!

Jag har följt med mina vänner Cath, Jen, Pete och Mandy på gudstjänst, är lite nyfiken på vad de gör varje söndag och vill uppleva så mycket som möjligt innan jag flyttar tillbaka till Sverige. Trots att jag för närvarande har ett ovanligt stort behov av gemenskap, kärlek och mening med livet, går jag därifrån ofrälst. En av alla saker jag hakar upp mig på är det faktum att hela församlingen leds av män. Dessa män är alla givetvis gifta och deras fruar är någon form av appen­dix. Predikanten för dagen kommer från något predikant­seminarium i USA dit kyrkan skickar män som ska lära sig hur de kan tjäna gud. De tar självklart med sina fruar som får lära sig hur de ska tjäna sina män.

Sådant gör mig immun mot gemenskapens frestelser. Som student genomgick jag delar av Christchurch värvnings­program. Det kallades kurs. En gång i veckan samlades ett femtontal personer hemma hos en medlem. Alla kurs­deltagare var ditbjudna av någon mentor som också deltog. Mötena började med social samvaro och en buffé (tre­kantsmackor, chips och sausage rolls). Därefter såg man en video som behandlade ett ämne. Första ämnet var Jesus. Den inleddes med att olika experter etablerade att den historiska personen Jesus existerat. Detta gjordes med en övertygande mängd bevis och historiska fakta. Därefter kom en blixtsnabb krumbukt där Jesus blev Guds son. Det skulle framstå som att detta var ett lika oantastligt veten-skapligt faktum. Var man inte oerhört uppmärksam och letade efter den var det lätt att missa krumbukten. Efter videon berättade några av mentorerna hur deras personliga resa sett ut. Kursen upprepades sedan en gång i veckan i tre månader. Otroligt smart upplägg.

I bilen hem från gudstjänsten räcker Mandy över ett brev hon just har fått från sina föräldrar i Zimbabwe. På tisdag ska de köra bil från Harare till Sydafrika för en safari. Just på den vägen blev en bil med ett äldre par kapad och paret allvarligt misshandlade för ett par dagar sedan. Mandys föräldrar vill lugna henne ifall hon hade hört talas om detta. De avfärdar händelsen som en propagandabluff och tänker åka i alla fall. Förresten vet man inte om det var polisen eller skurkar som låg bakom, om det nu skulle vara sant att bilen stoppades av spikar på vägen och att paret nu vårdas på sjukhus. Mandys föräldrar ska dock vara extra försiktiga, inte resa efter mörkrets inbrott och de är för övrigt alltid beväpnade. Det var snällt tänkt av Mandys föräldrar att skicka detta mejl, men om det verkligen fungerade som särskilt lugnande vet jag inte.

När jag träffade Mandy för första gången för snart fem år sedan hoppades hon att hennes föräldrar snart skulle lämna Zimbabwe och flytta till Storbritannien. De bor visserligen i stan och inte på en gård, som hennes farbrors familj gjorde. Men de bestämde sig för att stanna kvar, husmarknaden är icke existerande och de har bott där hela sina liv. Kanske kommer de hit när de blir för gamla för att klara sig själva. Eller så får Mandy åka dit. Varför är det alltid dotterns roll att åka och ta hand om sina gamla föräldrar, undrar jag men säger ingenting. För fem år sedan planerade vi att åka dit så fort oroligheterna lagt sig, nu undrar jag om jag verkligen kommer att få se Afrika med guide någon gång.

På tal om föräldrar plingar det till i min telefon, sms från min mamma. Mina föräldrar är på utflykt till Ulva kvarn. Det låter väldigt tryggt och trevligt. Svarar att jag är på väg till Cath för en ostfondue och utelämnar biten med att jag har varit på besök i en religios sekt. Onödigt oroa mamma. Det är premiär för min del med ostfondue. Köttfondue var populärt när jag växte upp på 1970-talet, mina föräldrar serverade det många fredagar men gav upp denna rätt när min bror krävde skidglasögon mot oset. Ska det förresten heta köttfondue och ostfondue? I det förstnämnda doppar man ju råa köttbitar i olja medan man i det andra doppar bröd och grönsaker i smält ost och det är själva osten som är poängen. Stora mängder med smält ost låter ju halv­nyttigt men Cath häller också i en skvätt äppelcider vilket säkert sänker fetthalten markant. Smuttar på en mugg med Twinings chai och bläddrar i hennes ostfonduebok, det finns mycket man kan smaksätta (blanda ut) osten med. Nyttigt eller ej, det är rätt gott men väldigt mäktigt. Palt­koman slår till lagom till filmtajm. Ser en som alltid formi­dabel Judi Dench som en bedrövad drottning Victoria som finner frid efter sin älskade makes bortgång tack vare herr Brown.

46. Three Cliffs Bay

[singlepic id=320 w=400 h=300 float=right]Lägligt nära pubarna i Cardiff Bay ligger en båtuthyrning med fem–sex små svenska träbåtar. Uthyraren är en väder­biten helsingborgare som samlar på allehanda flytetyg av trä. Efter några år i Spanien huserar han numera i båten Dunedain. Störst åtgång på båtarna är det timmen efter jobbet.

”Borde inte vi också prova” undrar Cath en dag.
Jag är först en aningen skeptisk. Segling är för mig ett transportmedel för att ta sig till kobbar och skär dit inga färjor går. Konceptet att tuffa omkring en timme efter jobbet i en liten pöl där man hela tiden är inom synhåll för klipporna i Penarth känns främmande.

Man behöver inte ha några större kunskaper för att plaska runt i pölen, inser jag. Vi får skjuts ut på öppet vatten, hjälp att sätta segel och instruktioner att hålla oss utanför bojarna vid St Davids eftersom det är grunt innanför. Cath som sköter styrpinnen är lite ringrostig och har vissa svårigheter att komma ihåg att rodret ger utslag oändligt långsamt. När vi ska byta riktning händer det mer än en gång att det blir lite väl bra och att vi snurrar runt. Det gör inte så mycket så länge vi gör dessa manövrar långt från andra båtar, men av någon outgrundlig anledning är det synnerligen populärt att hålla till i pölen. Ett gäng på fyra‑fem båtar verkar vara ute på någon form av matchracing för de seglar tätt tätt tätt, snurrar snävt runt bojar och utefter relingen hänger folk i färgglada kläder.

Vi får tillfälle att titta närmare än planerat på dem när vi efter en misslyckad sväng snurrar runt och istället för att vara på väg bort från dem plötsligt är på väg rakt mot dem. Cath stirrar lätt panikslagen på mig. Jag försöker snabbt bläddra bland mina diffusa minnen av väjningsregler från kustskepparkursen. Det var något med vinden, varifrån kommer vinden? Cath och jag inser samtidigt att det bästa vi kan göra är att inte göra något alls och låta de andra båt­arna undvika oss. Detta gör de expertmässigt, två båtar på vardera sidan om oss och när de passerat kan vi återta en kurs. I nästa slag lossnar skotet från focken så att seglet fladdrar rakt ut och båten blir i princip ostyrbar. Det är plötsligt ganska tryggt att sitta i en pöl utan strömmar och tidvatten, vi lär inte driva ut till havs och aldrig synas till igen. Det är bara att sitta kvar i sittbrunnen och vänta på att bli upplockade av Helsingborgaren, han lär ju sakna båten om vi inte återkommer efter en timme. Fast det vore ju lite fegt. Fördäcket är lite lagom slipprigt och halkigt och jag vill absolut inte trilla i vattnet. Pölens vatten är allt annat än hälsosamt. Med förenade krafter får vi ner seglet, sätter fast skotet och hissar upp det igen utan att någon faller i. Vi är grymt stolta över denna storartade bedrift. Vi firar med varsin lager shandy på Terra Nova och jämför vems byxor som blivit våtast efter att båten är återlämnad.

[singlepic id=262 w=300 h=300 float=right]Inte så dumt att utnyttja att man bor vid vatten. Kusten lockar också till pick-nick efter jobbet. Framförallt västerut mot Gower och Three cliffs bay, Sydwales mest fotogra­ferade strand. Jen och hennes man hämtar på torsdagen upp mig och W utanför TQ och vi styr kosan västerut. På sandstranden utanför Swansea breder vi ut våra plädar på stranden, samlar ihop drivved till en brasa och grillar Jens tjocka korvar med naanbröd. Jag korkar upp min medhavda flaska Nya Zeeländsk Pinot Noir och W tar upp en soja­sallad. Den var mycket delikat, enligt de som provade den men jag höll mig till korvarna. Har den hårda vägen via veganglass med hjortronsylt insett att jag inte tål soja. Sol­nedgång i vatten, milslång sandstrand, brasa av drivved, god mat, gott vin, goda vänner, ibland är det lätt att leva…

Så vad är det mest korkade man kan göra nästa gång man ses efter en sådan kväll? Ja helt säker kan jag ju inte vara men vad sägs om att börja prata om att flytta? En tjej jag lärt känna via Utsidan.se har skickat en intressant jobb­annons till mig. Ett av de svenska storföretagen söker en person som kan popularisera naturvetenskap för att öka deras framtida rekryteringsbas. Jamen, det är ju jag det. Finns ingen i Sverige som har mina meriter på den fronten. Ger jag mig till känna är chansen/risken uppenbar att job­bet är mitt. Jag är väldigt lockad, har aldrig haft ett vanligt jobb med vettig lön, tänk att kunna följa med på skidresa till alperna någon gång. Tajmingen kunde dock inte vara sämre, jag har ju precis kommit hit och här finns ju så mycket av intresse, framförallt personen som går bredvid mig och lyssnar så duktigt, fast hela han slokar ju längre jag kommer i min jämförelse. Pubundersökningsprojekt ställs mot skogspromenader, bohemisk livsstil mot egna hem-ideal. Mitt ego gillar att sticka ut som den där (snygga) svenskan och jag uppskattar att det finns andra med samma yrke här i Storbritannien. Men samtidigt är detta kanske min enda möjlighet att få ett jobb i Sverige inom överskådlig framtid utan att uppfinna det själv. Ska jag vara helt ärlig talar allt för Sverige, förutom just W. Men just det sista nämner jag inte.

[wp_geo_map]

36. Llanfairpwllgwyngyllgogerychwyrndrobwyllllantysiliogogogoch

[singlepic id=218 w=300 h=400 float=right]De flesta jag känner har ledigt lördag till söndag och ur det sociala perspektivet är det en uppenbar nackdel att istället vara ledig söndag till måndag. Ja, egentligen skulle jag inte ens vara ledig två dagar, men det blev för kort och slitsamt med korta helger. Jag har samlat på mig tillräckligt många övertidstimmar för att kunna vara ledig alla måndagar under överskådlig framtid. Det finns fördelar med detta: alla affärer är öppna och man är helt immun mot söndagskvällsångest. Men det är svårt att hinna träffa sina vänner. Särskilt de som troget avsätter varje söndag till kyrkan. Eftersom jag är ganska ointresserad av att dela denna hobby ser jag inte så mycket av vännerna Cath, Mandy, Jen och hennes man. Det gäller därför att passa på när det är Bank Holiday Monday och alla är lediga. Nationalsysselsättningen vandring står på schemat. Cwmcarn är egentligen mer känt som mtb-mecka. Här finns stigar för gående, stigar för mtb och stigar där det är tänkt att cyklister och vandrare ska samsas. Det är första gången jag ser varning för cyklister-vägskyltar. Jag skrattar först, men inser varför de finns när jag ser en cykel komma forsande i hög fart på grannstigen. Vi promenerar upp till Twmbarlwm där det finns både en järnåldersbefästning och något annat byggt av normanderna några år efter Hastings.

[singlepic id=234 w=300 h=300 float=right]Cwmcarn och Twmbarlwm är walesiska namn och de innehåller fler vokaler än vid första påseendet. W är inget dubbel-v utan dubbel-u. Ll, som är vanliga i Walesiska ortsnamn är inte dubbla L, det är snarare en egen bokstav med en typ av chl‑ljud långt bak i halsen. Skitsvårt. Walesiska eller kymriska är närmast släkt med bretonska och talas förutom i Wales också i en immigrantkoloni i Patagonien. Alla walesisktalare är tvåspråkiga och talar även engelska, om de bor i Wales, eller spanska, om de bor i Argentina. Walesiskan har gjort samma resa som många andra företeelser. Först försökte engelsmännen utrota walesiskan, därefter ignorera ihjäl den och nu har pendeln slagit över åt andra hållet och walesiska är närmast en förutsättning för att göra karriär inom stadsförvaltningen. 1999 blev walesiska officiellt språk jämte engelska och undervisning blev obligatorisk i skolan. För de som är för gamla för att ha lärt sig walesiska i skolan är kvällskurser ett alternativ. Jag borde göra min kollega Phil sällskap på en men skjuter på det. Är avundsjuk på Gaz, han kommer från norra Wales, där de flesta har walesiska som modersmål. Det sägs att Tolkien skapade alvspråken sindarin och quenya från walesiska och att en walesisktalande förstår dem. Måste fråga Gaz.

Walesiskan är precis som svenskan ett språk där man inte särskriver. Det möjliggjorde för den lilla byn Llanfair Pwllgwyngyll i Anglesey att 1880 döpa om sig till Llanfairpwllgwyngyllgogerychwyrndrobwyllllantysiliogogogoch. Syftet var att få världens längsta ortsnamn och namnet betyder ungefär ”Sankta Marias kyrka, i en sänka med vita hasselbuskar, nära till en stridande strömvirvel och Sankt Tysilios kyrka och till en röd grotta.” Namnet med 60 bokstäver är numera inte längst, men möjligen svårast att uttala?

[wp_geo_map]

27. Åter till Splott?

[singlepic id=166 w=300 h=300 float=right]Ett ljust vindsrum med vackra takbjälkar tio minuters cykelväg från jobbet. Inga fler tåg att passa och inga fler taxiresor. Ingen rosa chintz, är det en dröm som blivit sann? Nja, det skulle vara det om det inte vore för den lilla petitessen att det bor en katt i huset. Jag är allergisk mot katter, en halvtimme är max, sedan kliar ögonen.

Den grå katten och det blå huset ägs av Alison, eller Ali, en universitetskompis till Gaz. Ali och hennes östrikiska hyresgäst Anna bjöd in mig på middag för att titta på rummet. Över en vegetarisk lasagne med pommes frites till (alla italienare måtte vända sig i sina gravar) berättade de om sommarplanerna. Dessa involverade Nofit State Circus där Ali är en av grundarna och regissör för årets föreställning.
”Jag kommer bara vara hemma varannan vecka. Därför är det bra om du kan mata katten” förklarade Ali.
”Men du då” frågde jag Anna, ”när är du hemma?”
”Jag har inte råd att behålla rummet medan vi är ute på turné. Hoppas flytta in igen efteråt, i augusti.”
Jag förstår henne, rummet är verkligen underbart. Jag älskar hur ljuset silade ner från takfönstret. Det positiva intrycket förstärktes av att jag gillade Annas stil. Det slog mig dock att mängden prylar fyllde ungefär en och en halv resväska. Var detta hennes samlade ägodelar? Jag vågde inte fråga men kände mig som en total fejk. Syns det att jag var rena fuskbohemen med matsilver och kristallglas hemma i Sverige?

Jag var ordentligt avundsjuk på Anna för hennes engelska var vansinnigt mycket bättre än min – hur hade hon lärt sig det i Österrike? Svaret får jag över en Grolsch top (Grolsch med lite lemonad) några dagar senare. Hennes familj är engelsk. De flyttade runt under hennes uppväxt och landade i Österrike. Efter studenten gick hon en cirkusutbildning i London. Direkt efteråt fick hon jobb på en cirkus.
”Jobb på cirkus, bra gjort”
”Ja jag var superglad, tills den gick i konkurs och jag var strandsatt här i Cardiff utan en spänn.”
Jag rös, hade mina egna erfarenheter med kreditkortstrasslet i färskt minne. Anna fortsatte berätta hur hon fått kontakt med Nofit-gänget och nu var av de som ”klättrar omkring lite grann och hänger i trapets och så.”

Jag är fascinerad. Cirkusartister är utomjordingar för mig och här sitter Anna och är precis hur normal som helst. Cirkusartist verkar dock vara ett yrke med ännu sämre anställningstrygghet och lönenivåer än science centrebranschen. Nyttig påminnelse för mig.

[singlepic id=174 w=300 h=300 float=right]Efter ett par dagars övervägande tackar jag nej till att hyra Annas rum. Det är katten som fäller avgörandet. Beslutet underlättas av att Ali nämner att ”Julie” kanske har ett rum ledigt. Jag har ingen aning om vem Julie är, jag känner bara till grabbarna i Gaz gäng, för de har jag träffat på puben. Julie undviker pubar helt efter att enligt egen utsago i princip ha bott på dem under några år. Det är allt eller inget med Julie upptäcker jag när jag gör hennes bekantskap. Hon är en konstnärligt lagd socialarbetare på Atkinsdiet som äger ett hus ett par kvarter från Squid. Hennes hus, för det är i högsta grad hennes även om hon har en sambo, är inrett i starka färger. Badrummet är lila, vardagsrummet domineras av en vinröd fondvägg, dotterns rum är knallcerise osv. Jag förälskar mig bums i det blå köket. Mörkblå stenbänkar, aluminium, mörka stora skifferplattor på golvet och träskåp. I mitten tronar en egenhändigt designad köksbänk. Överallt står vackra keramikskålar, en blå tekanna eller några vackra stenar. Julie har lagt ett tak av korrugerad plast över den traditionella trädgårdsgången utmed köket, slagit ut en vägg och fått ett dubbelt så stort kök. I delen med plasttak skapar stora gröna växter rena djungelkänslan och steget ut på den gröna verandan är inte stort. Alla köksmaskiner är av senaste snitt. Kylskåp med isbitstillverkning förstår jag kanske inte vitsen med, men det beror nog på mitt låga intag av gin och tonic. Diskmaskinen har inte den där traditionella luckan som man snavar på utan istället två utdragslådor: en stor och en liten som man drar ut, fyller och diskar oberoende av varandra. Det verkar oerhört praktiskt – varför säljs överhuvudtaget någon annan sort? Heminredning är en av Julies passioner och denna hobby pågår ständigt. Bakom köket finns en tvätt och duschhörna som ska kaklas vilken dag som helst. Om huset i Fairwater aldrig tidigare sett doftljus så är detta praktiskt taget knökfullt med doftljus. Jag bestämmer mig på studs att flytta till Julies hus.

[singlepic id=210 w=300 h=300 float=right]Det finns säkert sätt att genomföra en flytt på så att man känner sig hemmastadd från första stund. Och så finns det andra sätt. Min flytt började helt rätt med att jag tömde kyl och frys från färskvaror veckan före, ett projekt som underlättades av att jag aldrig hann handla som planerat. På själva flyttdagen var det bara att slänga ner kläderna och det fåtal prylar jag ackumulerat i Heffaklumpen och sedan bära iväg sakerna till mitt nya hem. Heffaklumpen gör sig dock inte riktigt på cykel. Bilhjälp kom i form av Cath som skjutsade mig till Fairwater i sin lilla röda bil. Cath är en fd lärare som jobbar i skolgruppen på Techniquest. Hon är också min förrförra landlady från tiden som student och den som lärde mig uppskatta palsternacka. Efter att vi baxat in mina grejer i Splott bjöd Cath in mig på middag. Det var här jag begick ett stort misstag. Det rätta valet hade antagligen varit att stanna i Splott, beställa en curry take-out, packa upp och göra ett försök att bo in mig. Istället accepterade jag Caths erbjudande. Det kändes hemtamt att komma in i hennes hus, ett hus jag bott nästan ett år i. Lockande att flytta in igen? Nej. Cath och jag jobbar i olika grupper på Techniquest, grupper som konkurrerar om samma resurser. Vi har dessutom olika livsstilar. När jag bodde hos Cath förra gången satt jag mest hemma. Det var ok, jag skulle bara bo där i ett år. Men nu försöker jag bygga upp ett permanent liv i Cardiff och att som hon bli religiös ungmö står inte på schemat. Dessutom bor det redan en ny student, Katie, hos Cath.

[singlepic id=111 w=300 h=300 float=right]Det var dock oerhört trevligt att bli uppassad och ett glas vin har sällan smakat så gott framför den hemtrevliga gasbrasan. Men när väl kommissarie Morse kommit fram till vem som mördade Harry Field var jag inte vaken längre. När jag lätt yrvaken kom tillbaka till Splott hade min nya landlady Julie redan somnat. Inga välkomnande nybäddade sängar med eller utan spets här inte. Tur i oturen hade jag lite nödutrustning med mig från Sverige. Grävde fram lilla sovsäcken och ett underlakan som jag burit med mig från ett vandrarhem i Norge 1991. Lakanet är tunt och tar liten plats i packningen men var minst ett par decimeter smalare än sängen. Hann känna mig ganska ynklig innan jag somnade. Sju timmar senare upptäcker jag ytterligare ett par saker jag borde ha gjort kvällen före: handlat frukost och hämtat cykeln. Varken nödlösningen två skivor Wasa rågi med jordgubbsmarmelad eller fyrtiofem minuters promenad till jobbet förbättrar humöret.