Etikettarkiv: Jen

70. Gyllene draken

Gyllene draken Lösningen om man ledsnat på jättekonglomeratens standardöler stavas mikrobryggerier och är en företeelse på uppgång. I elfte timmen, min sista dag, ramlar jag plötsligt över produkterna från ett mikrobryggeri, Bragdy Ceredigon Brewery. Hittar deras färgglada flaskor på Brecon Mountain Centre. Har nästan knuffat min bricka med traditionell biffpaj hela vägen genom lunchkön ända fram till kassan när jag kommer förbi ölkylen. Wow, udda öl. Ska jag välja Draig Aur (gyllene draken), Barcud Coach (röd glada), Gwrach Ddu (svart häxa) eller Yer Hen Darw Du (den svarta tjuren)? Jag väljer den förstnämnda och förklarar för Jen att jag bara köpt den för att provsmaka. Man behöver ju inte dricka upp en öl bara för att man köpt den, eller hur? Men ölen är så god att den slinker ner innan vi har hunnit blinka och jag tittar längtansfullt bort mot disken, men Brecon Mountain Centre har bara tillstånd att sälja öl till mat.

Läs mer

58. Tetley’s bitter

OLYMPUS DIGITAL CAMERA Vid sidan av ölprovningen har jag haft en liten klädtävling på gång. Den är nu avgjord efter en rafflande slutspurt. Jag har identifierat en kreation som jag tror (hoppas) är helt oslagbar. Jag kan helt enkelt inte tro att det går att bräcka vinnaren. Min tidigare toppkandidat, en silverpaljettromb­topp (alltså en fyrkantig bit paljetttyg som delvis täckte framsidan av en person) har petats ner till silverplats. Men innan vinnaren avslöjas ska det delas ut ett heders­omnämnande i klassen ”bara för att de är trendiga så är de inte klädsamma”, detta pris går till alla de toppar på temat fluffiga volanger som vandrar runt på staden. Om man vill förstärka sin päronformade kroppsmodell så är de kanon. Framförallt i den citrongula variant som verkar särskilt populär. Den ger en garanterad lungsiktig färgton till alla som saknar afrikanska gener.

Nu till det spännande ögonblicket. Vinnaren är: Sophie-Ellen. Namnet gick att läsa i ländryggen. Tatueringen satt ovanför ett tio centimeter brett tajt band som agerade – jag är osäker på om det skulle vara kjol, skärp eller trosa faktiskt. Samma glansiga beige tyg hade även knutits ett varv runt bysten. Så vitt jag kunde bedöma ingick inte bh i garderoben. För att slippa frysa, för att göra åt resten av tyget eller som en eftergift åt eventuella klädkoder hade Sophie-Ellen snott ihop ett par vida strutärmar av samma tyg. De satt fast på överarmarna med hjälp av gummiband och täckte armarna ända ner till handlederna. Kreationen avslutades med ett par högklackade skor i matchande färg.

Sophie-Ellen vinglade nerför St Marys street framför mig, Sav och Katie igår kväll. Vi tappade bort henne när jag envisades med att gå in i en nattöppen affär för att ladda upp mitt kontantkort. Laddade med 20 pund och blev något förvånad imorse när de var borta. Mysteriet får sin för­klaring när jag kollar min e-post och hittar följande från kompis Anders i Göteborg: ”Hmmm det är inte så att du har en mobil med nummer +447969xxxxxx? För i så fall så har du sms:at mig en del i natt. Du är typ den enda jag känner UK som skulle kunna tänkas ha mitt nummer i mobilen… Har fått typ 100 så långt men det bara kommer flera när jag tömmer inkorgen :(”

Jag tar upp min mobilen och inser att 100 är nog att över-driva en smula, men jag raderar 69 leveransrapporter. Jag ber vederbörligen om ursäkt och lägger in en ny kontakt på A utan telefonnummer. Låt telefonen ringa dit!

När sms:n gick iväg var jag dock lyckligt ovetande om att de tillsammans med mitt ovanligt stora alkoholintag innebar en av de dyrare utekvällarna under min tid i Cardiff. Hinkade i mig Tetley’s bitter, ett Carlsbergöl som fått sitt namn av en Joshua Tetley. Det sägs att hans bryggeri användes som laboratorium av kemisten Joseph Priestley. Priestley är intressant då han i engelskspråkig litteratur anges som upp­täckaren av syre. I själva verket var han nummer två, men den som först publicerade upptäckten av syre. Svensken Scheele var före men hans epokgörande upptäckt fastnade hos de långsamma nissarna på tryckeriet och nådde inte ut i tid. Historien att Priestley använde ölbryggeriet som laboratorium och kanske upptäckte syret där är rolig men eftersom Tetley grundade sitt bryggeri 1822, tjugoåtta år efter att Priestly utvandrade till USA har jag svårt att sätta tilltro till just den skrönan.

Nu tänkte jag inte så mycket på syret medan jag klämde i mig all tetley utan var fullt upptagen med att visa att jag minsann hade roligt och fundera över hur man kan avgöra att det är en gaybar man har hamnat på? Är det frekvensen av kindpussar? Den för Cardiff ovanliga mängden muskel­massa som finns till beskådande i tajta kläder? Eller att det finns män som dansar ensamma på dansgolvet?

Dagen efter funderar jag över hur man kan avgöra att man hamnat mitt i en religiös sekt. Ja det är inte alltför svårt då dagen ägnas åt en massa lovprisning och snack om Gud. Men vad är det som gör att man kan klistra etiketten kristna på människorna omkring mig? Jeansfrekvensen är hög, frisyrerna konventionella, ansiktena alldagliga. Det måste vara något mer odefinierbart i själva kroppsspråket. Noterar också att den gängse positionen för lovprisning är synner­ligen lik trä-positionen i yoga, en position som jag alltid känner mig stark i. Detta är viktiga detaljer att komma ihåg om man ska starta en egen sekt någon gång. En egen sekt är nog ett av de få sätten att bli rik på om man inte spelar poker. För att sekten ska bli populär ska jag erbjuda extra många helgdagar. Förutom de klassiska som anammats av de flesta religioner, mitt i vintern, mitt i sommaren, vid slakt och skörd tror att jag ska införa några till. Vad sägs om varje måndag? Tredagarshelger borde vara ett attraktivt lockbete. Eller varför inte fyra, baka ihop muslimernas fredag, judarnas lördag, de kristnas söndag och lägg till en måndag till en fyradagars helg. Jippi!

Jag har följt med mina vänner Cath, Jen, Pete och Mandy på gudstjänst, är lite nyfiken på vad de gör varje söndag och vill uppleva så mycket som möjligt innan jag flyttar tillbaka till Sverige. Trots att jag för närvarande har ett ovanligt stort behov av gemenskap, kärlek och mening med livet, går jag därifrån ofrälst. En av alla saker jag hakar upp mig på är det faktum att hela församlingen leds av män. Dessa män är alla givetvis gifta och deras fruar är någon form av appen­dix. Predikanten för dagen kommer från något predikant­seminarium i USA dit kyrkan skickar män som ska lära sig hur de kan tjäna gud. De tar självklart med sina fruar som får lära sig hur de ska tjäna sina män.

Sådant gör mig immun mot gemenskapens frestelser. Som student genomgick jag delar av Christchurch värvnings­program. Det kallades kurs. En gång i veckan samlades ett femtontal personer hemma hos en medlem. Alla kurs­deltagare var ditbjudna av någon mentor som också deltog. Mötena började med social samvaro och en buffé (tre­kantsmackor, chips och sausage rolls). Därefter såg man en video som behandlade ett ämne. Första ämnet var Jesus. Den inleddes med att olika experter etablerade att den historiska personen Jesus existerat. Detta gjordes med en övertygande mängd bevis och historiska fakta. Därefter kom en blixtsnabb krumbukt där Jesus blev Guds son. Det skulle framstå som att detta var ett lika oantastligt veten-skapligt faktum. Var man inte oerhört uppmärksam och letade efter den var det lätt att missa krumbukten. Efter videon berättade några av mentorerna hur deras personliga resa sett ut. Kursen upprepades sedan en gång i veckan i tre månader. Otroligt smart upplägg.

I bilen hem från gudstjänsten räcker Mandy över ett brev hon just har fått från sina föräldrar i Zimbabwe. På tisdag ska de köra bil från Harare till Sydafrika för en safari. Just på den vägen blev en bil med ett äldre par kapad och paret allvarligt misshandlade för ett par dagar sedan. Mandys föräldrar vill lugna henne ifall hon hade hört talas om detta. De avfärdar händelsen som en propagandabluff och tänker åka i alla fall. Förresten vet man inte om det var polisen eller skurkar som låg bakom, om det nu skulle vara sant att bilen stoppades av spikar på vägen och att paret nu vårdas på sjukhus. Mandys föräldrar ska dock vara extra försiktiga, inte resa efter mörkrets inbrott och de är för övrigt alltid beväpnade. Det var snällt tänkt av Mandys föräldrar att skicka detta mejl, men om det verkligen fungerade som särskilt lugnande vet jag inte.

När jag träffade Mandy för första gången för snart fem år sedan hoppades hon att hennes föräldrar snart skulle lämna Zimbabwe och flytta till Storbritannien. De bor visserligen i stan och inte på en gård, som hennes farbrors familj gjorde. Men de bestämde sig för att stanna kvar, husmarknaden är icke existerande och de har bott där hela sina liv. Kanske kommer de hit när de blir för gamla för att klara sig själva. Eller så får Mandy åka dit. Varför är det alltid dotterns roll att åka och ta hand om sina gamla föräldrar, undrar jag men säger ingenting. För fem år sedan planerade vi att åka dit så fort oroligheterna lagt sig, nu undrar jag om jag verkligen kommer att få se Afrika med guide någon gång.

På tal om föräldrar plingar det till i min telefon, sms från min mamma. Mina föräldrar är på utflykt till Ulva kvarn. Det låter väldigt tryggt och trevligt. Svarar att jag är på väg till Cath för en ostfondue och utelämnar biten med att jag har varit på besök i en religios sekt. Onödigt oroa mamma. Det är premiär för min del med ostfondue. Köttfondue var populärt när jag växte upp på 1970-talet, mina föräldrar serverade det många fredagar men gav upp denna rätt när min bror krävde skidglasögon mot oset. Ska det förresten heta köttfondue och ostfondue? I det förstnämnda doppar man ju råa köttbitar i olja medan man i det andra doppar bröd och grönsaker i smält ost och det är själva osten som är poängen. Stora mängder med smält ost låter ju halv­nyttigt men Cath häller också i en skvätt äppelcider vilket säkert sänker fetthalten markant. Smuttar på en mugg med Twinings chai och bläddrar i hennes ostfonduebok, det finns mycket man kan smaksätta (blanda ut) osten med. Nyttigt eller ej, det är rätt gott men väldigt mäktigt. Palt­koman slår till lagom till filmtajm. Ser en som alltid formi­dabel Judi Dench som en bedrövad drottning Victoria som finner frid efter sin älskade makes bortgång tack vare herr Brown.

46. Three Cliffs Bay

segling Lägligt nära pubarna i Cardiff Bay ligger en båtuthyrning med fem–sex små svenska träbåtar. Uthyraren är en väder­biten helsingborgare som samlar på allehanda flytetyg av trä. Efter några år i Spanien huserar han numera i båten Dunedain. Störst åtgång på båtarna är det timmen efter jobbet.

”Borde inte vi också prova” undrar Cath en dag.
Jag är först en aningen skeptisk. Segling är för mig ett transportmedel för att ta sig till kobbar och skär dit inga färjor går. Konceptet att tuffa omkring en timme efter jobbet i en liten pöl där man hela tiden är inom synhåll för klipporna i Penarth känns främmande.

Man behöver inte ha några större kunskaper för att plaska runt i pölen, inser jag. Vi får skjuts ut på öppet vatten, hjälp att sätta segel och instruktioner att hålla oss utanför bojarna vid St Davids eftersom det är grunt innanför. Cath som sköter styrpinnen är lite ringrostig och har vissa svårigheter att komma ihåg att rodret ger utslag oändligt långsamt. När vi ska byta riktning händer det mer än en gång att det blir lite väl bra och att vi snurrar runt. Det gör inte så mycket så länge vi gör dessa manövrar långt från andra båtar, men av någon outgrundlig anledning är det synnerligen populärt att hålla till i pölen. Ett gäng på fyra‑fem båtar verkar vara ute på någon form av matchracing för de seglar tätt tätt tätt, snurrar snävt runt bojar och utefter relingen hänger folk i färgglada kläder.

Vi får tillfälle att titta närmare än planerat på dem när vi efter en misslyckad sväng snurrar runt och istället för att vara på väg bort från dem plötsligt är på väg rakt mot dem. Cath stirrar lätt panikslagen på mig. Jag försöker snabbt bläddra bland mina diffusa minnen av väjningsregler från kustskepparkursen. Det var något med vinden, varifrån kommer vinden? Cath och jag inser samtidigt att det bästa vi kan göra är att inte göra något alls och låta de andra båt­arna undvika oss. Detta gör de expertmässigt, två båtar på vardera sidan om oss och när de passerat kan vi återta en kurs. I nästa slag lossnar skotet från focken så att seglet fladdrar rakt ut och båten blir i princip ostyrbar. Det är plötsligt ganska tryggt att sitta i en pöl utan strömmar och tidvatten, vi lär inte driva ut till havs och aldrig synas till igen. Det är bara att sitta kvar i sittbrunnen och vänta på att bli upplockade av Helsingborgaren, han lär ju sakna båten om vi inte återkommer efter en timme. Fast det vore ju lite fegt. Fördäcket är lite lagom slipprigt och halkigt och jag vill absolut inte trilla i vattnet. Pölens vatten är allt annat än hälsosamt. Med förenade krafter får vi ner seglet, sätter fast skotet och hissar upp det igen utan att någon faller i. Vi är grymt stolta över denna storartade bedrift. Vi firar med varsin lager shandy på Terra Nova och jämför vems byxor som blivit våtast efter att båten är återlämnad.

Swansea strand Inte så dumt att utnyttja att man bor vid vatten. Kusten lockar också till pick-nick efter jobbet. Framförallt västerut mot Gower och Three cliffs bay, Sydwales mest fotogra­ferade strand. Jen och hennes man hämtar på torsdagen upp mig och W utanför TQ och vi styr kosan västerut. På sandstranden utanför Swansea breder vi ut våra plädar på stranden, samlar ihop drivved till en brasa och grillar Jens tjocka korvar med naanbröd. Jag korkar upp min medhavda flaska Nya Zeeländsk Pinot Noir och W tar upp en soja­sallad. Den var mycket delikat, enligt de som provade den men jag höll mig till korvarna. Har den hårda vägen via veganglass med hjortronsylt insett att jag inte tål soja. Sol­nedgång i vatten, milslång sandstrand, brasa av drivved, god mat, gott vin, goda vänner, ibland är det lätt att leva…

Så vad är det mest korkade man kan göra nästa gång man ses efter en sådan kväll? Ja helt säker kan jag ju inte vara men vad sägs om att börja prata om att flytta? En tjej jag lärt känna via Utsidan.se har skickat en intressant jobb­annons till mig. Ett av de svenska storföretagen söker en person som kan popularisera naturvetenskap för att öka deras framtida rekryteringsbas. Jamen, det är ju jag det. Finns ingen i Sverige som har mina meriter på den fronten. Ger jag mig till känna är chansen/risken uppenbar att job­bet är mitt. Jag är väldigt lockad, har aldrig haft ett vanligt jobb med vettig lön, tänk att kunna följa med på skidresa till alperna någon gång. Tajmingen kunde dock inte vara sämre, jag har ju precis kommit hit och här finns ju så mycket av intresse, framförallt personen som går bredvid mig och lyssnar så duktigt, fast hela han slokar ju längre jag kommer i min jämförelse. Pubundersökningsprojekt ställs mot skogspromenader, bohemisk livsstil mot egna hem-ideal. Mitt ego gillar att sticka ut som den där (snygga) svenskan och jag uppskattar att det finns andra med samma yrke här i Storbritannien. Men samtidigt är detta kanske min enda möjlighet att få ett jobb i Sverige inom överskådlig framtid utan att uppfinna det själv. Ska jag vara helt ärlig talar allt för Sverige, förutom just W. Men just det sista nämner jag inte.

40. Vinröd eller rödvin

brasa-6 Ett av skälen till att gå på föreställningen var ren självbe­varelsedrift. Hur skulle jag annars kunna visa mig bland Nofit-anhängare igen? Dessa finns i rikliga mått både på puben och hemma i köket. Några dagar senare när jag kommer till sagda kök undrar jag om det inte hade varit lika bra att hålla sig borta. Hela huset är upp och nervänt. I rummet ut mot gatan hittar jag Al uppflugen på en stege målande en vinröd bård. Vem Al är vet jag inte men han dök upp dagen före på sin mountainbike. Ett sabla besvär ställde den till för mig. Den var fortfarande kvar på morgo­nen när jag skulle baxa ut min cykel som stod innanför. Två cyklar skulle säkert gå bra att manövrera i den smala hallen om inte hallen även huserade två stora svarta sopkassar och en gammal turkos jätteMac. Al berättar att han är inhyrd för att rummet ska bli klart i tid före festen på fredag. Jag nickar vist (vilken fest?) och tassar ut i köket för vidare informationsinhämtning. I köket sitter Julie med sin dotter Rhiannon och en väninna. Väninnorna dricker rödvin, Julie verkar ha gjort ett uppehåll med Atkins. Jag har aldrig träf­fat väninnan tidigare, men hon ordnade en hattfest den helg pappa hälsade på. Festen var tydligen mycket lyckad och Julie kom hem ganska sent. Så pass sent att min morgon­pigge far – med hjälp av en timmes tidsskillnad – redan var uppe. Viss förvirring uppstod i toalettkön när pappa gjorde sin morgontoalett. Julie trodde att på andra sidan toadörren fanns hennes deppige min-relation-har-tagit-slut-och-jag-behöver-tröst-vän och erbjöd moraliskt stöd och alkohol­indränkt förståelse.

Anledningen till både rummet och festen är att Rhiannon avbrutit sin långresa i Indien och kommit hem, får jag veta. Eftersom jag har flyttat in i hennes gamla flickrum gör Julie nu i ordning rummet ut mot gatan. Det är onsdag idag och halva taket har en annan färg än resterande halva, väggarna har fyra olika färger och om det är tänkt att det ska vara handmålade bambufält på mer än en fondvägg så är det hög tid att sätta igång att måla. Jag är kort sagt en smula skeptisk till att projektet kommer att vara klart tills på fredag.

Rhiannon visar sina bilder från Indien. Jag tar en plikt­skyldig titt, klassiska semesterbilder på personer jag inte känner i annorlunda omgivningar. Misslyckas kapitalt upp­båda någon form av entusiasm, skyller på jobb och tar min tillflykt till det cerisa rummet. Det här med jobb är inte helt och hållet en undanflykt. Jag är mitt uppe i brain storming inför sommarshowen. Årets huvudattraktion. Jag vill skriva showen som ingen glömmer. Just nu går det uselt, jag har svårt med både motivation, inspiration och koncentration. I ren desperation försöker jag jobba hemifrån. Egentligen är jag inte alls förtjust i att jobba hemifrån, tvärtom. Men jag och värme går dåligt ihop och vår skolåda till kontor saknar all form av ventilation. Luftkonditionering ska vi inte tala om. När Phil mätte upp 30 grader gick jag hem. Tog vägen om gymmet på vägen hem så att jag skulle ha det avklarat utifall något spännande skulle hända (läs: om någon spän­nande skulle ringa, i så fall skulle manuset säkert kunna vänta). Men telefonen är tvärtyst och mejlboxen tom. Kan­ske något fel någonstans? Kanske sprays mejlservrar har brakat samman? Jag kollar driftinfosidan. Inga driftproblem rapporterade, men de kan ju mörka dessa. Testskickar ett mejl från min homeadress till min sprayadress. Det kommer fram. Jag får väl hålla mig till mitt manus då.

Sport och djur. Djur och sport. Sporttävling, det är inte OS-år för intet. Sportiga djur, djur som sportar? Människor som tävlar mot djur? Nu börjar vi närma oss något. En bra show måste ha moment där publiken är delaktig. Ju mer publiken är involverad, desto bättre. Showen ska också innehålla spektakulära experiment med hög wow-faktor. Jag vill använda en kombination av media, både bilder och video. Inte bara för variationen utan för att de då sparas i olika filer. Det är enklare att anpassa showen under föreställ­ningarna och kasta om saker om man inte är styrd av att allt ligger i samma slinga. (Läs: inga powerpoint slideshows). Det finns bara en sak som är absolut bannlyst: vimsiga labbrockar och spretigt grått hår – Einstein i Hollywood­tappning. Besökaren ska gå hem och tänka ”det där var kul och inte så svårt, naturvetenskap och teknik är kanske något för mig”. De ska inte gå hem med bilden av vetenskapsmän som smått galna psykopater. Alla museer, science centre, vetenskapsteatrar, författare eller vetenskapsråd som förmedlar den bilden borde få böta!

Geparder springer väldigt fort och skalbaggar är väldigt starka. Om man skalade upp skalbaggen och dess lyftkraft till människostorlek skulle det motsvara att en människa kunde lyfta en bil. Rätt häftig tanke. Någon överhängande risk att jorden blir invaderad av muterade jättekackerlackor finns dock inte utanför Hollywood. En skalbagge i männi­skostorlek skulle nämligen bli krossad av sitt yttre skelett, vissa modeller fungerar bara i liten skala. Men insektstemat är kul, man skulle kunna skala upp allting till ”hur smidig, snabb eller stark skulle en människa vara” om den vore som en insekt? Det ger massor av bra tillfällen för interaktion med publiken. De kan lyfta bilar och hoppa över Eiffeltorn. Det bästa med att skriva showen är att jag har en chans att göra den lättarbetad. Jag är ganska less på att stänga av brandlarm, fylla ballonger med vätgas eller oroa mig för krympande förråd av kolsyreis. Det ska heller inte städas råa ägg eller såplösning från golv, bänkar, fläktsystem eller någon annan yta under min show. Elva veckor med fyra föreställningar om dagen, skriver jag en show som är snabb och enkel att ställa om mellan föreställningarna blir jag populär bland de gröna. Summering. Showen ska vara lätt att sätta upp, allting ska se imponerande ut, publiken ska vara delaktig, den ska handla om djur och sport och att skalbaggar är starka.

Doften av målarfärg ligger tung över huset och jag är oroad över tidsplanen för det pågående måleriprojektet. Ingen skulle bli gladare än jag om det verkligen blev klart till på fredag. Då kunde Rhiannons säng återvända till rummet mot gatan och lämna tvättstugan ifred. Just nu får jag torka all tvätt hängande på sänggavlarna i mitt rum. Det finns mysigare sätt att dekorera rummet än med drivor av fuktiga trosor. I det här huset är man bättre på att påbörja än avsluta projekt. Tättstugan saknar t ex fortfarande kakel. Och då har jag inte ens nämnt trädgården. Det absolut bästa med brittiska hus är sällan den undermånliga isoler­ingen, heltäckningsmattorna eller badrummen med engrep­psblandare utan det är i allmänhet trädgårdarna. Prunkande med en mängd växter som för en tynande tillvaro uppe i norr. Trädgården är också en av favoritplatserna i det här huset. Eller var fram till för en månad sedan. Julie bestämde sig för att haka på dammtrenden och eftersom det är Julie vi pratar om så skulle det göras ordentligt. En dag när jag steg ut på baksidan möttes jag av ett gigantiskt hål mitt i trädgården. Helt överdimensionerad i förhållande till stor­leken på resten av trädgården. En enorm jordhög och en massa allmänt bråte täckte en rabatt, och alla sittplatser var fulla med uppgrävda växter. De små stigarna var helt för­svunna, för att ta sig mellan främre och bakre delen av trädgården tvingas man numera klättra över en massa byggmaterial, balansera på en smal kant och hoppas att man inte tappar fotfästet och trillar ner i hålet.

Arbetet med dammen verkar tyvärr helt ha avstannat på obestämd framtid. Jag gissar att renoveringsprojektet inom­hus inte förbättrar läget, dags att fly slagfältet. Jag bjuder in mig själv till Jen och hennes man. Deras trädgård är inte bara utan snubbelhål, den är också välskött, stor och flott. De bor i ett stort friliggande hus ovanför en slingrande flod. Huset ligger så pass högt upp att man ser ner på trädtopparna från det inglasade uterummet. Därifrån kliver man rakt ut på ett stort trädäck. Trädäcket fortsätter sedan ner i flera etager med rosor, ormhassel och olika vintergröna växter runt omkring.

Jag har upprepade gånger förklarat för Jen att hon inte behöver göra sig något besvär, det är bara kul att komma förbi och hälsa på dem nu när jag bor inom bekvämt cykel­avstånd. Men Jen är uppfostrad i en skola där man passar upp sina gäster. Nu är inte jag den som klagar över att bli serverad en komplett indisk måltid. Curry är alltid gott men äter man den dessutom utomhus smakar den extra smarrigt. Vi sitter på mittenavsatsen omgärdade av majestätiska träd­kronor. Solen silar ner genom bladverket och vi hör fåglar som pratas vid nere vid vattnet. Efter middagen eldar Pete i utespisen medan jag och Jen sitter inlindade i varsin pläd och meditativt stirrar in i elden.

Vid nio bryts förtrollningen av ett sms från Sav. Hon och W ska plugga på a Shot in the Dark och jag är varmt väl­kommen att göra dem sällskap. Jag hamnar återigen i det svåra dilemmat att vara på två ställen samtidigt. Bestämmer mig för en klassisk Kristina-kompromiss. Sitter kvar och njuter av atmosfären till kvart över tio när det skymmer. Då tackar jag för mig, skyller på att jag behöver en tidig kväll och lämnar den vackra trädgården. Men istället för att vika av hemåt trampar jag vidare på Newport road tills jag når a Shot in the Dark. W och Sav sitter i en soffa inbegripna i ett samtal med en annan av gästerna. Istället för att skriva på uppsatsen har W diskuterat upplägg och innehåll, samt kvalitén på kaffet och meningen med livet, med en univer­sitetsprofessor som råkade slå sig ner i samma soffa.

36. Llanfairpwllgwyngyllgogerychwyrndrobwyllllantysiliogogogoch

cykelskylt-4 De flesta jag känner har ledigt lördag till söndag och ur det sociala perspektivet är det en uppenbar nackdel att istället vara ledig söndag till måndag. Ja, egentligen skulle jag inte ens vara ledig två dagar, men det blev för kort och slitsamt med korta helger. Jag har samlat på mig tillräckligt många övertidstimmar för att kunna vara ledig alla måndagar under överskådlig framtid. Det finns fördelar med detta: alla affärer är öppna och man är helt immun mot söndagskvällsångest. Men det är svårt att hinna träffa sina vänner. Särskilt de som troget avsätter varje söndag till kyrkan. Eftersom jag är ganska ointresserad av att dela denna hobby ser jag inte så mycket av vännerna Cath, Mandy, Jen och hennes man. Det gäller därför att passa på när det är Bank Holiday Monday och alla är lediga. Nationalsysselsättningen vandring står på schemat. Cwmcarn är egentligen mer känt som mtb-mecka. Här finns stigar för gående, stigar för mtb och stigar där det är tänkt att cyklister och vandrare ska samsas. Det är första gången jag ser varning för cyklister-vägskyltar. Jag skrattar först, men inser varför de finns när jag ser en cykel komma forsande i hög fart på grannstigen. Vi promenerar upp till Twmbarlwm där det finns både en järnåldersbefästning och något annat byggt av normanderna några år efter Hastings.

Cwmcarn Cwmcarn och Twmbarlwm är walesiska namn och de innehåller fler vokaler än vid första påseendet. W är inget dubbel-v utan dubbel-u. Ll, som är vanliga i Walesiska ortsnamn är inte dubbla L, det är snarare en egen bokstav med en typ av chl‑ljud långt bak i halsen. Skitsvårt. Walesiska eller kymriska är närmast släkt med bretonska och talas förutom i Wales också i en immigrantkoloni i Patagonien. Alla walesisktalare är tvåspråkiga och talar även engelska, om de bor i Wales, eller spanska, om de bor i Argentina. Walesiskan har gjort samma resa som många andra företeelser. Först försökte engelsmännen utrota walesiskan, därefter ignorera ihjäl den och nu har pendeln slagit över åt andra hållet och walesiska är närmast en förutsättning för att göra karriär inom stadsförvaltningen. 1999 blev walesiska officiellt språk jämte engelska och undervisning blev obligatorisk i skolan. För de som är för gamla för att ha lärt sig walesiska i skolan är kvällskurser ett alternativ. Jag borde göra min kollega Phil sällskap på en men skjuter på det. Är avundsjuk på Gaz, han kommer från norra Wales, där de flesta har walesiska som modersmål. Det sägs att Tolkien skapade alvspråken sindarin och quenya från walesiska och att en walesisktalande förstår dem. Måste fråga Gaz.

Walesiskan är precis som svenskan ett språk där man inte särskriver. Det möjliggjorde för den lilla byn Llanfair Pwllgwyngyll i Anglesey att 1880 döpa om sig till Llanfairpwllgwyngyllgogerychwyrndrobwyllllantysiliogogogoch. Syftet var att få världens längsta ortsnamn och namnet betyder ungefär ”Sankta Marias kyrka, i en sänka med vita hasselbuskar, nära till en stridande strömvirvel och Sankt Tysilios kyrka och till en röd grotta.” Namnet med 60 bokstäver är numera inte längst, men möjligen svårast att uttala?