Etikettarkiv: a shot in the dark

49. Courage

[singlepic id=338 w=300 h=400 float=right]Ett par dagar före intervjun ändrar jag radikalt uppfattning om livet i Cardiff. Det är Sav som släpper bomben.
”Har du hört att W har återförenats med sin exflickvän?”
”VA?!”
”Hon kommer med honom tillbaka till Cardiff för att bevaka sina intressen.”
”Detta måste jag höra mer om. Kan vi ses ikväll?”

Nyheten sprider sig som löpeld genom TQ och utlöser en smärre landsorg hos den kvinnliga delen av personalen. Så värst många detaljer är inte kända men de som finns stöts och blöts under en helkväll på A Shot in the Dark. Sav och jag hinner avhandla alla aspekter grundligt, inklusive lista alla Ws negativa sidor, lovorda oss själva i förhållande till ”bitchen” och i största allmänhet deppa i kapp över två flaskor rödvin. Därefter ansluter vi till trion Lotta, Greg och Duje på Prince of Wales för att se Sverige mot Italien. När Zlatan gör mål skriker alla. Jag skrek också men kanske inte för målet.

En lärdom av denna kväll är att inte grunda med vin före ölprovning. Kombinationen gav som väntat en ångestfylld natt helt utan sömn. Fram emot morgonsidan ger jag upp. Mår uruselt, huvudet är för stort för huvudskålen, ögonen är hälften så stora som vanligt och jag orkar inte ta tag i något av alla måsten. Jag borde packa, jag borde städa, jag borde göra något av mitt liv. Framförallt borde jag sitta på tåget på väg till London. Jag har gjort upp om att träffa min bror och svägerska där, de mellanlandar på vägen hem från en semester på Teneriffa. Har sett fram emot att träffa dem i evigheter men vägen till stationen känns plötsligt oändlig. Dessutom kommer jag ändå träffa dem i Sverige i övermorgon efter jobbintervjun, något vi inte visste när vi gjorde upp våra planer. Jag kanske ska ta ett senare tåg direkt till Heathrow istället för att ta omvägen om London? Att skjuta upp packning, avfärd, ja livet självt, känns som en lysande idé. Men jag har lovat att komma, de kanske blir besvikna om jag inte dyker upp? Jag är ju ändå vaken och någon sömn kan jag inte hoppas på. Varför sitter jag här och stirrar ut i luften när jag kunde vara på väg till Londons alla sevärdheter? Jag kastar hastigt ner lite grejer i mammas väska, rationaliserar bort tandborstning och kastar mig in i en taxi för att spara värdefulla minuter. Bara för att upptäcka att nästa tåg går först en halvtimme senare. Efter att ha varit uppe sedan småtimmarna kommer jag ändå inte till London förrän långt fram på eftermiddagen.

Möter upp bror med sambo på Piccadilly circus och väljer första bästa pub på en sidogata för intag av kalorier. Puben är precis så murrigt inrökt och servitrisens engelska är pre­cis så bruten som man förväntar sig i dessa turistkvarter. Jag fortsätter min jämförande undersökning av biff- och någontingpaj. Här hette den Beef and Stilton pie, någon hade i och för sig glömt själva biffen men i gengäld varit frikostig med morötterna och potatisen. Vi slår på stort och beställer in hela sortimentet av bitters, dvs en Bombardier, en Young’s och så Courages Best Bitter. Helens pappa säger att det krävs ”courage to drink Courage” och det är definitivt sant. Bombardier visar sig vara den minst dåliga, typiskt nog är det den som är gästöl. Hur kommer det sig att gästölen så ofta är godare än något ur ordinarie sorti­ment? Är det för att gästölen tillverkas i liten kvantitet med bättre råvaror och därmed bara finns som temporära gäst­spel? Eller är det för att den som gästöl har större åtgång och därmed är färsk som den är bäst? Eller är gästölen bäst därför att på standardkranarna prånglar de stora bryggeri­jättarna ut andra rangens öl genom tvingande sortiment?

Jag hade förväntat mig att träffa två solbrända semester­firare på väg hem från två veckor i solen men de är nästan lika bleka som jag. Istället för lata dagar på stranden hade de testat lokaltrafiken och införlivat ord som köksbänk och kakel i sitt spanska ordförråd. På väg till svägerskans familjs lägenhet fick de reda på att svärfar oväntat och oannonserat kvistat ner för att personligen inspektera de avslutade lägenhetsreparationerna. När han ändå var på plats passade han på att initiera några nya och engagerade sin dotter och svärson i dessa. Höjdpunkten på semestern verkar ha varit turen till IKEA. Efter tre timmars trixande på olika lokal­bussar för att ta sig från Playa des Américas till Santa Cruz visade det sig att även om IKEA för det mesta har öppet till 22 så iakttog de just denna dag någon lokal helgdag. Just denna resa verkade dock min bror ha missat efter att ha inlagt veto och istället gett sig av medelst buss till Teide där han istället kunde gå vilse.

Innan vi skiljs åt för att ta oss till Sverige på separata vägar, de med Ryan Air, jag med SAS, blir det en nostalgitripp förbi Hamley’s, världens bästa affär när man var barn. Jag följer också med dem till Victoria på studiebesök. Vi har oceaner med tid, tror jag, tills jag inser exakt hur långt det är mellan Victoria tågstation, dit vi anländer med tunnelbana, och Victoria busstation, varifrån de ska ta buss till Stansted. Vi hinner fram och jag vinkar adjö. Andelen ryggsäckar och Internetcaféer är hög i Victoria. Jag som aldrig backpackat mig igenom Asien, känner mig en smula utanför. På vägen mot Buckingham Palace stoppar jag in näsan i en rese­prylaffär. Jag har en svaghet för väskor med många käcka fack i och man kan ju aldrig veta vad det är man desperat behöver förrän man ser det.

Vid Buckingham tar jag pliktskyldigast fram kameran och tar ett par bilder på alla turister som tar den obligatoriska bilden. Jag skulle antagligen ha njutit av hur anskrämligt överdådigt det hela är om jag inte hade varit strängt upptagen med att tycka synd om mig själv. Om området runt Victoria är ryggsäcksfolkets paradis så är det ett helt annat klientel på Paddington, för att inte tala om Heathrow Express. Jag är nog den enda passageraren med ryggsäck. Inte för att min lilla Fjällräven skulle platsa på någon strand i Asien, detta är min förklädda datorväska. Mammas något mer standardmässiga kabinväska checkade jag in när jag anlände till Paddington för ett par timmar sedan, så slapp jag släpa runt på den i London (tänker att jag aldrig ska åka med British Airways, på Paddington tar de hand om väskor för ungefär 79 olika bolag utom det största).

Eftersom Storföretaget betalar är det ett utmärkt tillfälle att prova det exklusiva transportalternativet. Man åker inte Heathrow Express för att spara tid, utan för att slippa umgås med pöbeln. Det är skruttdyrt men då får man exklusiva BBC nyheter på köpet. Resan till Heathrow går fort men väl där är det kilometervis med tunnlar att vandra innan jag hamnar vid incheckningen till Virgin airlines. Jag som är van att komma med bussen från Reading och hamna precis utanför rätt incheckning är inte imponerad. Irrar runt bland en massa bolag jag aldrig hört talas om innan jag till slut hittar SAS. I säkerhetskontrollen tror jag att jag har gått vilse för skyltarna med föreskrifter om vad man inte får ta med ombord (inklusive manikyrset, slang­bella och virknålar) är alla på arabiska.

Snett framför mig sitter en dam som måtte gilla guld. Hon har guldbågade glasögon, en tjock guldlänk om halsen och fem diamantringar bara på handen som vetter åt mitt håll. Gulddamen klagar högljutt över att det är fruktansvärt varmt och ont om luft. Jag bestämmer mig raskt för att beställa in en gin och tonic som måltidsdryck. Detta inspi­rerar min granne att göra likadant ”för det lät så gott när du beställde det”. Grannen är ekonomiprofessor med svensk hustru och sommarhus i den svenska skärgården. Jag är så nyfiken på hur de träffades, men inser att det inte tillhör sakerna man kan kallprata med sin bordsgranne om (i alla fall inte på en sådan här kort flygning). Hans accent låter amerikanskt bekant och han är mycket riktigt född i Kalifornien och uppvuxen i mellanvästern. Han är profes­sor på Stanford men har även spenderat en tid på Harvard (låter som en tämligen framgångsrik professor). På temat fritt och kreativt yrke berättar han att det enda kravet under hans gästår på Harvard var att man skulle visa sig på kontoret två dagar i veckan. Nu hör inte toppforskare till dem man behöver förse med stämpelur för att de ska prod­ucera. Under sommarsemestern i skärgårdsidyllen planerar han t ex att använda förmiddagarna till att skriva ett par föreläsningar. Professor låter som ett trevligt yrkesval när jag blir stor, synd bara att det är så trälig väg dit…

[singlepic id=61 w=300 h=400 float=right]Frun är också forskare, visar det sig när vi väntar på att någon ska vakna i gaten och släppa ut oss ur planet. I socio­ekonomi snarare än ekonomi, har skrivit böcker om löne­skillnader mellan män och kvinnor och nu undersöker hon självmordsbombare (jag får en vag känsla av att jag borde känna till vem det är). Hon lämnade Sverige 1998 (jag börjar omedelbart att fantisera på temat svensk forskare möter amerikansk dito på internationell konferens, börjar disku-tera gemensamma nämnare under den obligatoriska drink­tillställningen och finner att de är besläktade själar).

På vägen nerför trappan till bagageutlämningen försöker jag räkna det totala antalet guldringar på gulddamen. Det är dock lite svårt att lista ut om det är tre breda ringar, eller sex smala eller en kombination däremellan på den andra handen. Kön till passkontrollen sniglar sig fram. Längst fram står två asiater och gulddamen börjar högljutt klaga: vad ska kineser hit och göra. Jag är på vippen att påpeka att det kan mycket väl vara så att en eller båda av dem är adopterad, har levt hela sitt liv i Sverige och därmed har ganska god förståelse av vad hon säger. Passkontrollanterna finner dock deras pass väldigt intressanta, bläddrar och diskuterar, så antagligen är de inte adopterade. Gulddamen delger hela kön att hon minsann undrar vad personalen sysslar med, och deklarerar att de måste vara lesbiska. Detta verkar vara den grövsta förolämpning hon kan ta till.

40. Vinröd eller rödvin

[singlepic id=334 w=300 h=400 float=right]Ett av skälen till att gå på föreställningen var ren självbe­varelsedrift. Hur skulle jag annars kunna visa mig bland Nofit-anhängare igen? Dessa finns i rikliga mått både på puben och hemma i köket. Några dagar senare när jag kommer till sagda kök undrar jag om det inte hade varit lika bra att hålla sig borta. Hela huset är upp och nervänt. I rummet ut mot gatan hittar jag Al uppflugen på en stege målande en vinröd bård. Vem Al är vet jag inte men han dök upp dagen före på sin mountainbike. Ett sabla besvär ställde den till för mig. Den var fortfarande kvar på morgo­nen när jag skulle baxa ut min cykel som stod innanför. Två cyklar skulle säkert gå bra att manövrera i den smala hallen om inte hallen även huserade två stora svarta sopkassar och en gammal turkos jätteMac. Al berättar att han är inhyrd för att rummet ska bli klart i tid före festen på fredag. Jag nickar vist (vilken fest?) och tassar ut i köket för vidare informationsinhämtning. I köket sitter Julie med sin dotter Rhiannon och en väninna. Väninnorna dricker rödvin, Julie verkar ha gjort ett uppehåll med Atkins. Jag har aldrig träf­fat väninnan tidigare, men hon ordnade en hattfest den helg pappa hälsade på. Festen var tydligen mycket lyckad och Julie kom hem ganska sent. Så pass sent att min morgon­pigge far – med hjälp av en timmes tidsskillnad – redan var uppe. Viss förvirring uppstod i toalettkön när pappa gjorde sin morgontoalett. Julie trodde att på andra sidan toadörren fanns hennes deppige min-relation-har-tagit-slut-och-jag-behöver-tröst-vän och erbjöd moraliskt stöd och alkohol­indränkt förståelse.

Anledningen till både rummet och festen är att Rhiannon avbrutit sin långresa i Indien och kommit hem, får jag veta. Eftersom jag har flyttat in i hennes gamla flickrum gör Julie nu i ordning rummet ut mot gatan. Det är onsdag idag och halva taket har en annan färg än resterande halva, väggarna har fyra olika färger och om det är tänkt att det ska vara handmålade bambufält på mer än en fondvägg så är det hög tid att sätta igång att måla. Jag är kort sagt en smula skeptisk till att projektet kommer att vara klart tills på fredag.

Rhiannon visar sina bilder från Indien. Jag tar en plikt­skyldig titt, klassiska semesterbilder på personer jag inte känner i annorlunda omgivningar. Misslyckas kapitalt upp­båda någon form av entusiasm, skyller på jobb och tar min tillflykt till det cerisa rummet. Det här med jobb är inte helt och hållet en undanflykt. Jag är mitt uppe i brain storming inför sommarshowen. Årets huvudattraktion. Jag vill skriva showen som ingen glömmer. Just nu går det uselt, jag har svårt med både motivation, inspiration och koncentration. I ren desperation försöker jag jobba hemifrån. Egentligen är jag inte alls förtjust i att jobba hemifrån, tvärtom. Men jag och värme går dåligt ihop och vår skolåda till kontor saknar all form av ventilation. Luftkonditionering ska vi inte tala om. När Phil mätte upp 30 grader gick jag hem. Tog vägen om gymmet på vägen hem så att jag skulle ha det avklarat utifall något spännande skulle hända (läs: om någon spän­nande skulle ringa, i så fall skulle manuset säkert kunna vänta). Men telefonen är tvärtyst och mejlboxen tom. Kan­ske något fel någonstans? Kanske sprays mejlservrar har brakat samman? Jag kollar driftinfosidan. Inga driftproblem rapporterade, men de kan ju mörka dessa. Testskickar ett mejl från min homeadress till min sprayadress. Det kommer fram. Jag får väl hålla mig till mitt manus då.

Sport och djur. Djur och sport. Sporttävling, det är inte OS-år för intet. Sportiga djur, djur som sportar? Människor som tävlar mot djur? Nu börjar vi närma oss något. En bra show måste ha moment där publiken är delaktig. Ju mer publiken är involverad, desto bättre. Showen ska också innehålla spektakulära experiment med hög wow-faktor. Jag vill använda en kombination av media, både bilder och video. Inte bara för variationen utan för att de då sparas i olika filer. Det är enklare att anpassa showen under föreställ­ningarna och kasta om saker om man inte är styrd av att allt ligger i samma slinga. (Läs: inga powerpoint slideshows). Det finns bara en sak som är absolut bannlyst: vimsiga labbrockar och spretigt grått hår – Einstein i Hollywood­tappning. Besökaren ska gå hem och tänka ”det där var kul och inte så svårt, naturvetenskap och teknik är kanske något för mig”. De ska inte gå hem med bilden av vetenskapsmän som smått galna psykopater. Alla museer, science centre, vetenskapsteatrar, författare eller vetenskapsråd som förmedlar den bilden borde få böta!

Geparder springer väldigt fort och skalbaggar är väldigt starka. Om man skalade upp skalbaggen och dess lyftkraft till människostorlek skulle det motsvara att en människa kunde lyfta en bil. Rätt häftig tanke. Någon överhängande risk att jorden blir invaderad av muterade jättekackerlackor finns dock inte utanför Hollywood. En skalbagge i männi­skostorlek skulle nämligen bli krossad av sitt yttre skelett, vissa modeller fungerar bara i liten skala. Men insektstemat är kul, man skulle kunna skala upp allting till ”hur smidig, snabb eller stark skulle en människa vara” om den vore som en insekt? Det ger massor av bra tillfällen för interaktion med publiken. De kan lyfta bilar och hoppa över Eiffeltorn. Det bästa med att skriva showen är att jag har en chans att göra den lättarbetad. Jag är ganska less på att stänga av brandlarm, fylla ballonger med vätgas eller oroa mig för krympande förråd av kolsyreis. Det ska heller inte städas råa ägg eller såplösning från golv, bänkar, fläktsystem eller någon annan yta under min show. Elva veckor med fyra föreställningar om dagen, skriver jag en show som är snabb och enkel att ställa om mellan föreställningarna blir jag populär bland de gröna. Summering. Showen ska vara lätt att sätta upp, allting ska se imponerande ut, publiken ska vara delaktig, den ska handla om djur och sport och att skalbaggar är starka.

Doften av målarfärg ligger tung över huset och jag är oroad över tidsplanen för det pågående måleriprojektet. Ingen skulle bli gladare än jag om det verkligen blev klart till på fredag. Då kunde Rhiannons säng återvända till rummet mot gatan och lämna tvättstugan ifred. Just nu får jag torka all tvätt hängande på sänggavlarna i mitt rum. Det finns mysigare sätt att dekorera rummet än med drivor av fuktiga trosor. I det här huset är man bättre på att påbörja än avsluta projekt. Tättstugan saknar t ex fortfarande kakel. Och då har jag inte ens nämnt trädgården. Det absolut bästa med brittiska hus är sällan den undermånliga isoler­ingen, heltäckningsmattorna eller badrummen med engrep­psblandare utan det är i allmänhet trädgårdarna. Prunkande med en mängd växter som för en tynande tillvaro uppe i norr. Trädgården är också en av favoritplatserna i det här huset. Eller var fram till för en månad sedan. Julie bestämde sig för att haka på dammtrenden och eftersom det är Julie vi pratar om så skulle det göras ordentligt. En dag när jag steg ut på baksidan möttes jag av ett gigantiskt hål mitt i trädgården. Helt överdimensionerad i förhållande till stor­leken på resten av trädgården. En enorm jordhög och en massa allmänt bråte täckte en rabatt, och alla sittplatser var fulla med uppgrävda växter. De små stigarna var helt för­svunna, för att ta sig mellan främre och bakre delen av trädgården tvingas man numera klättra över en massa byggmaterial, balansera på en smal kant och hoppas att man inte tappar fotfästet och trillar ner i hålet.

Arbetet med dammen verkar tyvärr helt ha avstannat på obestämd framtid. Jag gissar att renoveringsprojektet inom­hus inte förbättrar läget, dags att fly slagfältet. Jag bjuder in mig själv till Jen och hennes man. Deras trädgård är inte bara utan snubbelhål, den är också välskött, stor och flott. De bor i ett stort friliggande hus ovanför en slingrande flod. Huset ligger så pass högt upp att man ser ner på trädtopparna från det inglasade uterummet. Därifrån kliver man rakt ut på ett stort trädäck. Trädäcket fortsätter sedan ner i flera etager med rosor, ormhassel och olika vintergröna växter runt omkring.

Jag har upprepade gånger förklarat för Jen att hon inte behöver göra sig något besvär, det är bara kul att komma förbi och hälsa på dem nu när jag bor inom bekvämt cykel­avstånd. Men Jen är uppfostrad i en skola där man passar upp sina gäster. Nu är inte jag den som klagar över att bli serverad en komplett indisk måltid. Curry är alltid gott men äter man den dessutom utomhus smakar den extra smarrigt. Vi sitter på mittenavsatsen omgärdade av majestätiska träd­kronor. Solen silar ner genom bladverket och vi hör fåglar som pratas vid nere vid vattnet. Efter middagen eldar Pete i utespisen medan jag och Jen sitter inlindade i varsin pläd och meditativt stirrar in i elden.

Vid nio bryts förtrollningen av ett sms från Sav. Hon och W ska plugga på a Shot in the Dark och jag är varmt väl­kommen att göra dem sällskap. Jag hamnar återigen i det svåra dilemmat att vara på två ställen samtidigt. Bestämmer mig för en klassisk Kristina-kompromiss. Sitter kvar och njuter av atmosfären till kvart över tio när det skymmer. Då tackar jag för mig, skyller på att jag behöver en tidig kväll och lämnar den vackra trädgården. Men istället för att vika av hemåt trampar jag vidare på Newport road tills jag når a Shot in the Dark. W och Sav sitter i en soffa inbegripna i ett samtal med en annan av gästerna. Istället för att skriva på uppsatsen har W diskuterat upplägg och innehåll, samt kvalitén på kaffet och meningen med livet, med en univer­sitetsprofessor som råkade slå sig ner i samma soffa.

31. Bröllop

[singlepic id=88 w=300 h=300 float=right]Danmark dyker upp igen ett par dagar senare.
– Mary ska gifta sig med Macbeth, nej det var visst fel Shakespeare, Hamlet ska det givetvis vara! Jag knatar rakt in i en diskussion om det stundande kronprinsbröllopet i Danmark. Det är fredagsmöte med pedagogavdelningen, dvs vi i public programme träffar lärarna i education för att diskutera gemensamma ämnen. Jag är återigen sen till fredagsmötet, fattar inte vad det är med mig och fredagar. Jag är nästan alltid sen och nu kan jag inte skylla på att jag cyklat vilse längre, vilket var min vanliga ursäkt medan jag bodde i Fairwater. Helen misstänker att det är mitt undermedvetna som sorterar bort dessa möten som oviktiga. Hon delar i så fall i hemlighet åsikt med mitt undermedvetna, men vi brukar hålla god min oavsett samtalsämne på mötena. Nu är det alltså kungligt bröllop. Att detta är på tapeten har ingenting att göra med att britterna i gemen bryr sig. De har knappt en aning om att det existerar ett kungahus i Danmark, än mindre vad de har för sig. Orsaken till att detta bröllop uppmärksammas på jobbet är att Sue undrar om någon har en tiara att låna ut.

Sue är en medelålders dam som har tagit över MSc-utbildningen efter Melanie Quin – Ms Science Center i egen hög person. Sues man är forskare men har bytt universitet på Tasmanien mot Cardiff University. Flera av Sues vänner hemma i Tasmanien är kollegor med Marys far John Donaldson och några av dem är inbjudna till bröllopet. Detta lyckliga tillfälle har då orsakat stor klädpanik. Tiara ingår inte i den normala garderoben för science centerfolk, så svaret är nej. Jag kan inte bidra med några klädråd men väl berätta att vi har kungahus i alla de skandinaviska länderna och att Fredrik har en bror, Joakim. Mina fackkunskaper imponerar stort. Den brittiska mentaliteten som hindrar kunskaper om någonting utanför den egna ön inkluderar utländska kungahus.

[singlepic id=204 w=300 h=300 float=right]Efter mötet ger sig Helen och jag av till Coffee Mania i det dubbla syftet att avhandla mötet (skvallra om våra kollegor) och inhandla nytt kaffe. TQ bjuder alla anställda på tepåsar och pulverkaffe. Vi i Public programme har en viss lägstanivå för vårt kaffeintag, vi vägrar ta i pulverkaffe med tång och har en pressobryggare som vi turas om att handla kaffe till. På vägen ut från TQ möter vi studentgänget. Hejar som vanligt glatt på hela gänget, eller nästa hela gänget, för den som går sist är någon jag aldrig träffat förut.
– Kul att se dig också.
Den roade rösten var omisskännligt amerikansk och gesterna var välbekanta, så jag vände mig om, rodnade och svarade:
– Oj, jag kände inte igen dig, öhh, för det är väl du? Var kommer alla dessa lysande kvicka repliker ifrån?
– Vad har hänt med ditt, öhh… Jag gestikulerar diffust mot min egen haka.
– Det försvann igår, svarar han innan han försvann iväg genom dörren efter resten av gruppen.

W skäggfri, min koncentration på val av kaffesort är fullständigt bortblåst och jag svarar Helen ganska osammanhängande när hon pratar på om mötet.

Ett par dagar senare dyker W upp i dörren till vårt kontor när jag håller på och packa ihop för dagen. Vet inte riktigt vad han ville men innan jag hann utröna om han tänkte ta något initiativ eller inte ställde jag frågan: kaffe? Jag menade då kaffe, eller annan valfri dryck, idag, imorgon eller någon annan dag, bara han ingick i ekvationen, men han översatte mitt uttömmande uttalande till ”ska vi prova det där kaféet som jag har talat om nu?” Pubar i all ära, det blir lite tjatigt att alltid dricka öl (framförallt samma öl) när man ska umgås och jag saknar Mocca, mitt stamställe i Malmö. Öppet till elva, värmeljus på borden och rejält med tidningar att bläddra i. Så lyder receptet på ett trevligt café efter att gott kaffe har ordnats. Brittiska kaféer är generellt omysiga och stänger dessutom ungefär samtidigt som affärerna slår igen, vilket råkar vara ungefär när vi lämnar jobbet. W har hittat ett café som hjälpligt påminner honom om hans gamla stamställen i Seattle och nu ska vi se om jag tycker att det duger.

A Shot in the Dark ligger ett stenkast från Tut ’N’ Shive på City road. Jag har alltså vandrat förbi många gångar, hur kan jag ha missat caféet? Kanske för att det är inrett i svart och ganska mörkt. Vi beställer tomat- och bönsallad som tilltugg till våra latte och slår oss ner i sofforna. Om jag ska bedöma a Shot in the Dark efter pubkriterierna blir det bra betyg: stort utbud av tesorter, rimliga priser, blandade besökare med tonvikt på udda typer, levande ljus och nära hem. Möjligen är det något för mörkt för min smak, men det måste väl leva upp till namnet.

Jag sitter och stirrar på W, för jag har fortfarande inte riktigt vant mig vid hans nya skägglösa uppenbarelse. Han ser en smula generad ut, men på inte sätt missnöjd över mitt intresse för hans nya look. Han håller skrattande ena handen för nedre halvan av ansiktet.
– Jag får väl prata så här i fortsättningen.
Bestämmer mig för att jag är klart positiv. Nu kan han inte gömma sig bakom skägget längre.