Etikettarkiv: Sav

57. Ginger Ale

kvall-over-cardiff-bay Jag kanske borde lära mig vilka humle- och maltsorter jag gillar och bara beställa in öler som innehåller dessa? W instämmer att det är en bra idé och visar upp sin nya bok om hembryggning. Vi träffas på en fest hos Sav dit W har tagit med sig resultatet från sitt första experiment, ginger ale. Gissar att ingredienslistan består av ingefära, socker, vatten och jäst ungefär. Det smakar väldigt mycket ingefära. Visst gillar jag ingefära men kanske inte såå mycket ingefära. Äsch nu slaktar jag visst en dryck igen. Jag måste bli lite snällare säger jag och skrattar. Skuggan kommer direkt utfarande i köket för att kontrollera vad vi talar om och jag slår upp en sida i boken.

Righteous Real Ale
5 lbs torkad amber engelsk malt
1 ½ oz Cascade humle pellets (boiling):7‑8 IBU
172 oz Goldings or Willamette humle pellets (finishing)
2 tsp gypsum
1‑2 pkgs English Ale Yeast
1/2 cup corn sugar or 1 c dried malt extract (for bottling)

Blir avbruten i mitt läsande av Savs mamma som vill veta mer om svensk föräldraförsäkring. Det är inget område jag har haft anledning att närstudera men jag är övertygad om att den är världsbäst. De fåtal detaljer jag lyckas bläddra fram ur minnet imponerar och jag poängterar att det heter föräldraledighet, inte mammaledighet. Savs föräldrars besök är anledningen till festen och det är Savs mamma som stått för middagen, smarrig mat från något speciellt distrikt i Indien.

Gänget samlas i vardagsrummet och samtalet kommer in på värsta hyssen man gjorde i skolan. Mitt bidrag är från ett konfirmationsläger i Gålsjö Bruk. En tjej från Alnö och jag målade en natt tånaglarna på samtliga invånare i ett av killrummen. Dagen efter missade samtliga killar frukosten eftersom de var fullt upptagna med att försöka skrapa bort nagellacket. W kontrar med en och annan underhållande skröna från Linfield. Ingen kan dock bräcka Lottas Greg som gått i engelsk internatskola. Han spelade mycket tennis och en gång fick han och hans kompis förfrågan om de kunde tänka sig och spela dubbel mot sönerna till en eller annan mellanöster-diktator. Jodå, de kunde ju inte gärna vägra. Men istället för en vanlig match gick de in för att skicka så hårda bollar som möjligt mot huvudena på motståndarna. Det kliade i fingrarna på livvakterna men de kunde inte gärna ingripa. Hur det gick i själva matchen förtäljde inte historien men blåmärkena vara alla på den ena sidan.

Jag lånar med mig Ws bok hem och fortsätter läsa ale­receptet. Första steget är att koka maltextraktet, den ena humlen (cascade) och gips (kalciumsulfat) i 1½ gallon vatten i 45 minuter. Den sista minuten ska den andra humlen, goldings eller willamette, koka med. Därefter ska alltihop hällas över i en ”fermenter” med 3½ gallon kallt vatten. När brygden svalnat till rumstemperatur kan man tillsätta jästen. Nästa steg är lätt, vänta tio dagar. Därefter är det dags för buteljering. I samband med buteljeringen ska man tillsätta majssocker eller maltextrakt. Alen lagras i fyra dagar före provsmakning.

Blir en aning nyfiken på vad gipset ska vara bra för. En stunds surfande senare vet jag att det tillsätts för att vattnet ska efterlikna det i Burton upon Trent, en stad i Staffordshire där en gång 25 procent av all brittisk ale bryggdes. Betyder det att boken är brittisk? Eller amerikansk? Det är inte helt oväsentligt för en brittisk gallon är 4,5 liter medan en amerikansk är 3,8 liter. Alejäst vet jag däremot vad det är, vanlig hederlig Saccharomyces cerevisiae. Den som vi i Sverige köper i bruna fyrkanter men på de brittiska öarna bara finns i torkad form. Till lager däremot används andra jästsorter, en av dem heter Saccharomyces carlsbergensis eftersom killen som upptäckte den arbetade på Carlsberg.

Det låter himla roligt att brygga men faller bland annat på att inte har något tillräckligt stort kärl.

50. Snabbvisit i Sverige

trebent-hund Välkomnas på Arlanda i olika tonarter av föräldrar och högljudd hund. Blir utskälld efter noter, hur kunde jag vara borta så länge? Fälls nästan till marken av intensiteten, härligt när någon blir så genomglad över ens uppenbarelse. Föräldrarna är också glada. Deras hem känns plötsligt oer­hört lyxigt, hur kunde jag glömma bort känslan av att trampa barfota på ett rent trägolv? Blott Sverige svenska duschar har. En riktig dusch där det kommer varmt vatten i rejäl fart. En dusch där man kan stå länge, länge och det bara fortsätter rinna vatten av valfri temperatur, vilken lyx! Sverige känns plötsligt väldigt exotiskt. Det är ljust nästan hela natten, det finns kanelbullar på kaféerna och så det ljuvliga varmvattnet i duscharna. Jag börjar flera meningar på engelska innan jag kommer på mig själv och jag håller på och bli påkörd två gånger när jag cyklar på – tja ena sidan av vägen.

Måndag morgon åker jag till Södertälje för anställnings­intervju på det Stora företaget. Det är där min presumtiva chef och resten av gruppen sitter. De verkar trevliga allihop, kanske lite väl förtjusta i förkortningar av döma av den power point som chefen visade. Alla har varsitt luftkondi­tionerat stort rum och moderna datorer. Det är bekvämt och lockande. Vill gärna hem igen, bort från Cardiff. Ett vanligt jobb och träffa vanliga människor, inga sabla långhåriga amerikaner. Jag blir erbjuden jobbet med reservation för att jag först måste åka till Mölndal för att träffa en fackrepresentant som ska avgöra om jag passar in på företaget. Efter tre timmar på X2000 och en taxiresa är jag i en ännu mer imponerande byggnad. Här kan jag absolut se mig själv jobba.

Ganska uppskruvad åker jag efteråt hem till min bror som bjuder på en god middag. Jag babblar oavbrutet, radar upp för och nackdelar med att byta karriär. Det är så det känns, lämna hela vetenskapskommunikationsbranschen där jag kämpat på i nästan tio år bakom mig och skaffa mitt första alldeles vanliga jobb. Göra normala saker som äta middag hemma hos min bror efter jobbet. Och därefter åka hem till mitt alldeles egna hem. Inget mer inneboende, inga fler gräl om disk. Min alldeles egna säng. Vänta nu, min säng finns ju bara ett par timmar bort. Stockholm–Södertälje–Möln­dal–Göteborg, att lägga till Malmö till dagens resmål känns plötsligt självklart.

Det är först när jag sitter på kvällens sista Swebus ner till Malmö som jag inser att mina husnycklar är kvar i Wales. Kastar mig direkt på telefonen och håller tummarna för att Marika ska vara hemma, och inte ute på någon kurirresa någonstans. En av hennes arbetsuppgifter som intendent på Malmö konstmuseum är att följa med särskilt värdefulla verk när de lånas ut till andra institutioner. Jag har tur och kan andas ut. Åker förbi henne för att snabbt hämta upp extranycklarna. Väl där har vi mycket att prata om och det är ju välkänt att sådant görs bäst över en flaska vin.
”Jag hade några vänner över på middag förra helgen och en av dem sa att ingen nromal människa har så många oöppnade spritflaskor stående” berättar Marika i slutet av flaskan.
”Det är klart att du är normal. Det visar prov på framförhållning och förutseende skulle jag vilja säga. Vem vet när flaskorna kan komma till pass?”
”Det är skönt med dig Kristina, du har alltid perspektiv på saker och ting.”
”Glad att kunna stå till tjänst. Det finns ju i och för sig en lösning om du nu vill undanröja problemet att folk tycker att du har för många oöppnade flaskor.”
”Det har du rätt i och man ska ju inte skjuta upp saker till morgondagen som kan göras direkt.”
Jag nickar instämmande åt denna visdom och Marika fiskar upp en flaska vodka från bargömman bredvid soffan.

Sisådär trettio timmar senare sitter jag på BSA:s huvudkontor i London i uppföljningsmöte, one to one med min chef Julian och mår riktigt risigt. Inte blir det bättre heller. Julian är jättenöjd med mitt arbete, tycker att jag kommit in i arbetet på ett imponerande sätt och berömmer mig på alla sätt. Sluta tänker jag tyst, om du bara visste så skulle du tycka att jag är en ohederlig svikare som planerar att sälja mig till Mammon. Inte känns det ett dugg bättre av att vi har en riktigt intressant diskussion, våra visioner är inte så identiska att samtalet dör, utan det blir riktigt konstruktivt. Jag vill verkligen genomföra dessa projekt. Skit. I förrgår ville jag bara fly Cardiff, vilket antagligen sken igenom under intervjun (sänkte säkert lönebudet med ett par tusenlappar), idag vill jag absolut stanna. Kan man dela på sig måntro?

bernoulli Efter mötet tar jag Great Western tillbaka till Cardiff och det är väl typiskt för den här resan att jag inte åker direkt till Splott road utan tar mammas namnlösa resväska på släp till Terra Nova. Det är dags att säga adjö till en av mina gamla lärare som går i pension. Han är fysiker i botten, intresserad av tysk arkitektur och har gjort tappra försök att lära mig hur en Bernoulli Blower fungerar. Tänk hårtork och pingisboll. Blås med hårtorken, pingisbollen flyger. I TQs version är de uppskalade till en byggfläkt i en gul pyramid och en badboll. (Tack vare mig finns en att beskåda och prova på Malmö Museer). Den här roliga och charmiga leksaken är utmärkt för att förklara Bernoulli-effekten som alltså är anledningen till att flygplan flyger. Jag fattar fortfarande inte fysiken bakom. Men jag vet att det är luftströmmen på ovansidan, inte undersidan, av bollen som håller den flygande.

Efter en öl på Terra Nova bjuder Katie och Sav mig på middag för att fira mitt nya jobb. För jag har bestämt mig för att prova Storföretaget, kanske blir det ett gästspel, kanske blir jag medel-Svensson med villa, fru, 1,8 barn och volvo, på riktigt. Jag lovar dock hålla kontakten. Jag har upptäckt att Sav tillhör den ovanliga kategorin kvinnor med Ambitioner. Dessa är så pass ovanliga att om man hittar någon så är det ens skyldighet att omedelbart sätta dem i kontakt med andra likasinnade så att ett informellt närverk bildas. Förutom att mitt nya jobb stöts och blöts fram och tillbaka skvallrar vi såklart om W och hans skugga, framför­allt skuggan.
”Vem är hon egentligen?” Undrar jag som aldrig träffat henne.
”Ingen vet” svarar Sav. ”De dök upp i Cardiff ihop. Hon jobbade i grönt ett tag, men blev aldrig en i gänget utan var bara Ws skugga.”
”Hon fick aldrig några egna vänner och vantrivdes.” La Katie till.
”Hon försökte övertala mig att jag skulle få W att bli mer romantiskt.”
”Vid jul for de hem till USA ihop. Där lär hon ha åter­upptagit kontakten med en gammal pojkvän och W kom tillbaka utan henne.”
”Hon kunde gott stannat kvar där. Vad ska hon hit att göra?”

49. Courage

elisabeth-ii-4 Ett par dagar före intervjun ändrar jag radikalt uppfattning om livet i Cardiff. Det är Sav som släpper bomben.
”Har du hört att W har återförenats med sin exflickvän?”
”VA?!”
”Hon kommer med honom tillbaka till Cardiff för att bevaka sina intressen.”
”Detta måste jag höra mer om. Kan vi ses ikväll?”

Nyheten sprider sig som löpeld genom TQ och utlöser en smärre landsorg hos den kvinnliga delen av personalen. Så värst många detaljer är inte kända men de som finns stöts och blöts under en helkväll på A Shot in the Dark. Sav och jag hinner avhandla alla aspekter grundligt, inklusive lista alla Ws negativa sidor, lovorda oss själva i förhållande till ”bitchen” och i största allmänhet deppa i kapp över två flaskor rödvin. Därefter ansluter vi till trion Lotta, Greg och Duje på Prince of Wales för att se Sverige mot Italien. När Zlatan gör mål skriker alla. Jag skrek också men kanske inte för målet.

En lärdom av denna kväll är att inte grunda med vin före ölprovning. Kombinationen gav som väntat en ångestfylld natt helt utan sömn. Fram emot morgonsidan ger jag upp. Mår uruselt, huvudet är för stort för huvudskålen, ögonen är hälften så stora som vanligt och jag orkar inte ta tag i något av alla måsten. Jag borde packa, jag borde städa, jag borde göra något av mitt liv. Framförallt borde jag sitta på tåget på väg till London. Jag har gjort upp om att träffa min bror och svägerska där, de mellanlandar på vägen hem från en semester på Teneriffa. Har sett fram emot att träffa dem i evigheter men vägen till stationen känns plötsligt oändlig. Dessutom kommer jag ändå träffa dem i Sverige i övermorgon efter jobbintervjun, något vi inte visste när vi gjorde upp våra planer. Jag kanske ska ta ett senare tåg direkt till Heathrow istället för att ta omvägen om London? Att skjuta upp packning, avfärd, ja livet självt, känns som en lysande idé. Men jag har lovat att komma, de kanske blir besvikna om jag inte dyker upp? Jag är ju ändå vaken och någon sömn kan jag inte hoppas på. Varför sitter jag här och stirrar ut i luften när jag kunde vara på väg till Londons alla sevärdheter? Jag kastar hastigt ner lite grejer i mammas väska, rationaliserar bort tandborstning och kastar mig in i en taxi för att spara värdefulla minuter. Bara för att upptäcka att nästa tåg går först en halvtimme senare. Efter att ha varit uppe sedan småtimmarna kommer jag ändå inte till London förrän långt fram på eftermiddagen.

Möter upp bror med sambo på Piccadilly circus och väljer första bästa pub på en sidogata för intag av kalorier. Puben är precis så murrigt inrökt och servitrisens engelska är pre­cis så bruten som man förväntar sig i dessa turistkvarter. Jag fortsätter min jämförande undersökning av biff- och någontingpaj. Här hette den Beef and Stilton pie, någon hade i och för sig glömt själva biffen men i gengäld varit frikostig med morötterna och potatisen. Vi slår på stort och beställer in hela sortimentet av bitters, dvs en Bombardier, en Young’s och så Courages Best Bitter. Helens pappa säger att det krävs ”courage to drink Courage” och det är definitivt sant. Bombardier visar sig vara den minst dåliga, typiskt nog är det den som är gästöl. Hur kommer det sig att gästölen så ofta är godare än något ur ordinarie sorti­ment? Är det för att gästölen tillverkas i liten kvantitet med bättre råvaror och därmed bara finns som temporära gäst­spel? Eller är det för att den som gästöl har större åtgång och därmed är färsk som den är bäst? Eller är gästölen bäst därför att på standardkranarna prånglar de stora bryggeri­jättarna ut andra rangens öl genom tvingande sortiment?

Jag hade förväntat mig att träffa två solbrända semester­firare på väg hem från två veckor i solen men de är nästan lika bleka som jag. Istället för lata dagar på stranden hade de testat lokaltrafiken och införlivat ord som köksbänk och kakel i sitt spanska ordförråd. På väg till svägerskans familjs lägenhet fick de reda på att svärfar oväntat och oannonserat kvistat ner för att personligen inspektera de avslutade lägenhetsreparationerna. När han ändå var på plats passade han på att initiera några nya och engagerade sin dotter och svärson i dessa. Höjdpunkten på semestern verkar ha varit turen till IKEA. Efter tre timmars trixande på olika lokal­bussar för att ta sig från Playa des Américas till Santa Cruz visade det sig att även om IKEA för det mesta har öppet till 22 så iakttog de just denna dag någon lokal helgdag. Just denna resa verkade dock min bror ha missat efter att ha inlagt veto och istället gett sig av medelst buss till Teide där han istället kunde gå vilse.

Innan vi skiljs åt för att ta oss till Sverige på separata vägar, de med Ryan Air, jag med SAS, blir det en nostalgitripp förbi Hamley’s, världens bästa affär när man var barn. Jag följer också med dem till Victoria på studiebesök. Vi har oceaner med tid, tror jag, tills jag inser exakt hur långt det är mellan Victoria tågstation, dit vi anländer med tunnelbana, och Victoria busstation, varifrån de ska ta buss till Stansted. Vi hinner fram och jag vinkar adjö. Andelen ryggsäckar och Internetcaféer är hög i Victoria. Jag som aldrig backpackat mig igenom Asien, känner mig en smula utanför. På vägen mot Buckingham Palace stoppar jag in näsan i en rese­prylaffär. Jag har en svaghet för väskor med många käcka fack i och man kan ju aldrig veta vad det är man desperat behöver förrän man ser det.

Vid Buckingham tar jag pliktskyldigast fram kameran och tar ett par bilder på alla turister som tar den obligatoriska bilden. Jag skulle antagligen ha njutit av hur anskrämligt överdådigt det hela är om jag inte hade varit strängt upptagen med att tycka synd om mig själv. Om området runt Victoria är ryggsäcksfolkets paradis så är det ett helt annat klientel på Paddington, för att inte tala om Heathrow Express. Jag är nog den enda passageraren med ryggsäck. Inte för att min lilla Fjällräven skulle platsa på någon strand i Asien, detta är min förklädda datorväska. Mammas något mer standardmässiga kabinväska checkade jag in när jag anlände till Paddington för ett par timmar sedan, så slapp jag släpa runt på den i London (tänker att jag aldrig ska åka med British Airways, på Paddington tar de hand om väskor för ungefär 79 olika bolag utom det största).

Eftersom Storföretaget betalar är det ett utmärkt tillfälle att prova det exklusiva transportalternativet. Man åker inte Heathrow Express för att spara tid, utan för att slippa umgås med pöbeln. Det är skruttdyrt men då får man exklusiva BBC nyheter på köpet. Resan till Heathrow går fort men väl där är det kilometervis med tunnlar att vandra innan jag hamnar vid incheckningen till Virgin airlines. Jag som är van att komma med bussen från Reading och hamna precis utanför rätt incheckning är inte imponerad. Irrar runt bland en massa bolag jag aldrig hört talas om innan jag till slut hittar SAS. I säkerhetskontrollen tror jag att jag har gått vilse för skyltarna med föreskrifter om vad man inte får ta med ombord (inklusive manikyrset, slang­bella och virknålar) är alla på arabiska.

Snett framför mig sitter en dam som måtte gilla guld. Hon har guldbågade glasögon, en tjock guldlänk om halsen och fem diamantringar bara på handen som vetter åt mitt håll. Gulddamen klagar högljutt över att det är fruktansvärt varmt och ont om luft. Jag bestämmer mig raskt för att beställa in en gin och tonic som måltidsdryck. Detta inspi­rerar min granne att göra likadant ”för det lät så gott när du beställde det”. Grannen är ekonomiprofessor med svensk hustru och sommarhus i den svenska skärgården. Jag är så nyfiken på hur de träffades, men inser att det inte tillhör sakerna man kan kallprata med sin bordsgranne om (i alla fall inte på en sådan här kort flygning). Hans accent låter amerikanskt bekant och han är mycket riktigt född i Kalifornien och uppvuxen i mellanvästern. Han är profes­sor på Stanford men har även spenderat en tid på Harvard (låter som en tämligen framgångsrik professor). På temat fritt och kreativt yrke berättar han att det enda kravet under hans gästår på Harvard var att man skulle visa sig på kontoret två dagar i veckan. Nu hör inte toppforskare till dem man behöver förse med stämpelur för att de ska prod­ucera. Under sommarsemestern i skärgårdsidyllen planerar han t ex att använda förmiddagarna till att skriva ett par föreläsningar. Professor låter som ett trevligt yrkesval när jag blir stor, synd bara att det är så trälig väg dit…

elisabet-ii-1 Frun är också forskare, visar det sig när vi väntar på att någon ska vakna i gaten och släppa ut oss ur planet. I socio­ekonomi snarare än ekonomi, har skrivit böcker om löne­skillnader mellan män och kvinnor och nu undersöker hon självmordsbombare (jag får en vag känsla av att jag borde känna till vem det är). Hon lämnade Sverige 1998 (jag börjar omedelbart att fantisera på temat svensk forskare möter amerikansk dito på internationell konferens, börjar disku-tera gemensamma nämnare under den obligatoriska drink­tillställningen och finner att de är besläktade själar).

På vägen nerför trappan till bagageutlämningen försöker jag räkna det totala antalet guldringar på gulddamen. Det är dock lite svårt att lista ut om det är tre breda ringar, eller sex smala eller en kombination däremellan på den andra handen. Kön till passkontrollen sniglar sig fram. Längst fram står två asiater och gulddamen börjar högljutt klaga: vad ska kineser hit och göra. Jag är på vippen att påpeka att det kan mycket väl vara så att en eller båda av dem är adopterad, har levt hela sitt liv i Sverige och därmed har ganska god förståelse av vad hon säger. Passkontrollanterna finner dock deras pass väldigt intressanta, bläddrar och diskuterar, så antagligen är de inte adopterade. Gulddamen delger hela kön att hon minsann undrar vad personalen sysslar med, och deklarerar att de måste vara lesbiska. Detta verkar vara den grövsta förolämpning hon kan ta till.

41. Blinkande stjärnsymfonier

baka-1 Köket på Splott road är vid närmare påseende fortfarande fullt användbart, vilket är bra för jag har blivit grymt för­tjust i bakmaskinen. Jag har nämligen kapitulerat för den brittiska institutionen lunchmackan. På den gamla Fair­watertiden gjorde jag matlådor som fick verkstadskillarna att bli gröna i ansiktet av avundsjuka när jag mikrade dem. Men det ids jag inte längre. Man måste dock inte äta plast­förpackade trekantsmackor med tonfiskfyllning för det. Jag har efter en hel del letande upptäckt att i hälsokostaffärerna finns det roliga mjölsorter. I de vanliga affärerna kan man välja mellan plain och self-rising dvs vitt vetemjöl med eller utan bakpulver. Det blir ganska tråkigt bröd. Men nu experimenteras det med allehanda mjöl, frön och gryn. Resultaten bär jag sedan med mig till jobbet där de utgör grund för Helens och mina lunchknytis. Ibland stämmer vi av i förväg vem som tar med vad men oftast så delar vi bara på det vi råkar ha fått med oss. En burk hommous delas med fördel på två, framförallt efter att jag råkade vända på burken och läste kaloriinnehållet. Helen älskar ost och har nästan alltid med sig intressanta ostar från sina besök i ostaffären. Nu när det är varmt kan vi förlägga våra veckovisa uppdykanden i det övre personalrummet till balkongen – man visar sig när man passerar ut och in i alla fall. Oftast skippar vi dock nätverkandet helt och sätter oss på en bänk nedanför studenternas låda och tittar ut över vattnet.

När hela public programmes på torsdagen skulle fira bar det istället av till IKEA för lunch. Vi hade verkligen anledning, hela planeringen för nästa läsår klarades av på en förmiddag utan en endaste kontrovers. Värre lär det ha varit förra året då det fanns ömma tår och sårade självkänslor att ta hänsyn till. I år var det enkelt. Helen och jag var helt överens och om Phil hade en avvikande åsikt så hade han vett att hålla den för sig själv. Bra shower tål att sättas upp igen, halvbra kan revideras och dåliga bör arkiveras. Generellt led alla teatershower i TQ’s arkiv av för liten budget för fräcka experiment och dyr rekvisita. Det behövde inte nöd­vändigtvis betyda katastrof. Proffsig personal kan lyfta den mest patetiska monolog och göra en minnesvärd show med glimten i ögat. Det var värre med de färdiginspelade planetarieshowerna. Inför genomgången av dem hade Phil gjort floskelbingobrickor. Det var kanske inte speciellt vänligt mot våra föregångare men vi hade vansinnigt roligt. Mitt hatobjekt nummer ett blev ”twinkling symphonies of stars”. Under mycket fniss bestämde vi att helt enkelt begrava majoriteten av planetarieshowerna. Medan vi prod­ucerar nya med högre standard får vi helt enkelt åter­använda det fåtal som är bra om och om igen och kalla det ”extra shower på allmän begäran”.

the Wharf Efter jobbet flyr jag till de publika vardagsrummen för att undgå kaoset i huset. The Wharf är den allra första pub jag besökte i Cardiff. Året var 1998 och jag besökte Cardiff som medlem i en fyra personers kommitté från Norrköping med uppdrag att bygga ett science centre i den gamla värmekyrkan i industrilandskapet. Namnet skulle vara Himmel och hav. Finansieringen var i princip klar med Wallenbergpengar som grund och en rejäl årlig slant till driften från staten. Men så bytte Anders Flodström rektorstolen i Linköping till den på KTH och plötsligt fanns inte en krona. Men det visste vi inte när vi besökte the Wharf, då var vi fulla av entusiasm. Som alla science centre-kommitéer med självaktning åkte vi på inspirationsresa till Cardiff och Bristol. Tyvärr kom jag med i projektet ett halvår för sent för att följa med på den amerikanska turnén och missade ur-science centret Exploratorium i San Fransisco.

Det är trevligt att äntligen vara på återbesök. I dubbel bemärkelse. Sav rörde ihop the Warf med Atlantic Wharf och skickade mig till fel ställe. Ett telefonsamtal och en extra cykeltur senare är jag på rätt plats. Jag är återigen förundrad över att vi faktiskt överlevde före mobilernas tid. Jag är också döhungrig och helt slut. Det är inte omvägen som tagit knäcken på mig, utan en shoppingexpedition. Upptäckte att flotta Howells hade någon form av endagsrea med 20 procent på större delen av sortimentet. Jag avskyr verkligen hela slita-i-varorna stressen och var på väg ut tomhänt vid mer än ett tillfälle. Men jag har verkligen ebb i garderoben så jag bet ihop och armbågade mig vidare. Ett tag hade jag plockat åt mig fem bh:ar och ställt mig i kö till provhytterna. Kön var enorm och värmen överväldigande så jag hängde tillbaka allihop och flydde mot utgången. Hann en halv våning ner, stannade och tog tre djupa ande­tag, intalade mig själv att jag skulle ångra mig om jag rusade ut på gatan, vände och betalade en oprovad bh. Var så nöjd med mig själv att jag i bara farten fick tag i ett svart tajt V-ringat linne som var ganska smickrande. Har man ett sprillans nytt linne i en kasse kan man omöjligt sitta på the Wharf i sin gamla svettiga tröja. Smiter in på toaletten och byter till det nya linnet innan jag går till baren och beställer en steak and ale pie och en Brains SA.

Synd att det är så trist ölutbud på the Wharf för byggnaden har verkligen karaktär. Men ölen är nu en väsentlig del av pubupplevelsen, så slutbetyget blir mediokert. Ansluter till W, Sav, Lotta och Greg som sitter i ett hörn med utsikt mot en liten scen. Orsaken till att vi träffas på the Wharf är att de en gång i veckan har stand-up comedy och större delen av sällskapet är teaterintresserade. Lottas skådespelar­drömmar har precis fört henne till London på audition. Hon oroar sig nu för att hennes chef insett att hon inte var sjuk trots att hon sjukskrev sig. Sav är med i en teatergrupp dit även W har letat sig emellanåt så det är bara jag och Greg som är udda i sällskapet. När W ger sig av hemåt svalnar mitt intresse för stå-upp komik snabbt och när en man strax därefter kommer förbi för att kräva inträde ursäktar jag mig.

Sav är kanontrevlig på alla sätt och vis och jag gillar Lotta och Greg också men det vore kul att träffa W ensam någon gång också. Min chans för en träff på tu man hand kommer snabbare än jag anar. W är inbjuden till ett bröllop i USA och behöver hyra en smoking. Beställningen görs via ett formulär där man fyller i sina mått. Jag har erbjudit mig att hjälpa till med mätningen och dessutom utgett mig för att vara expert i området. Måttband har jag, märkt IKEA, och jag läste syslöjd i grundskolan så hur svårt kan det vara?

Tydligen svårare än jag mindes. Det var visst några år sedan jag slutade skolan. Men entusiasmen är det inget fel på så jag kryper omkring, mäter och funderar om jag mätt på rätt ställe. Mäter lite extra för säkerhets skull, drar i måttbandet för att få det slätt och kommenderar bylsiga kläder av. Får till slut kapitulera och ta Internet till hjälp för att kolla vad som menas med axelmått, bröstmått och höftmått. Ska måtten anges i inch eller centimeter? Det blir kanske ingen krasch a la Mars Climate Orbiter om jag väljer fel men det kan bli en märklig utstyrsel.

40. Vinröd eller rödvin

brasa-6 Ett av skälen till att gå på föreställningen var ren självbe­varelsedrift. Hur skulle jag annars kunna visa mig bland Nofit-anhängare igen? Dessa finns i rikliga mått både på puben och hemma i köket. Några dagar senare när jag kommer till sagda kök undrar jag om det inte hade varit lika bra att hålla sig borta. Hela huset är upp och nervänt. I rummet ut mot gatan hittar jag Al uppflugen på en stege målande en vinröd bård. Vem Al är vet jag inte men han dök upp dagen före på sin mountainbike. Ett sabla besvär ställde den till för mig. Den var fortfarande kvar på morgo­nen när jag skulle baxa ut min cykel som stod innanför. Två cyklar skulle säkert gå bra att manövrera i den smala hallen om inte hallen även huserade två stora svarta sopkassar och en gammal turkos jätteMac. Al berättar att han är inhyrd för att rummet ska bli klart i tid före festen på fredag. Jag nickar vist (vilken fest?) och tassar ut i köket för vidare informationsinhämtning. I köket sitter Julie med sin dotter Rhiannon och en väninna. Väninnorna dricker rödvin, Julie verkar ha gjort ett uppehåll med Atkins. Jag har aldrig träf­fat väninnan tidigare, men hon ordnade en hattfest den helg pappa hälsade på. Festen var tydligen mycket lyckad och Julie kom hem ganska sent. Så pass sent att min morgon­pigge far – med hjälp av en timmes tidsskillnad – redan var uppe. Viss förvirring uppstod i toalettkön när pappa gjorde sin morgontoalett. Julie trodde att på andra sidan toadörren fanns hennes deppige min-relation-har-tagit-slut-och-jag-behöver-tröst-vän och erbjöd moraliskt stöd och alkohol­indränkt förståelse.

Anledningen till både rummet och festen är att Rhiannon avbrutit sin långresa i Indien och kommit hem, får jag veta. Eftersom jag har flyttat in i hennes gamla flickrum gör Julie nu i ordning rummet ut mot gatan. Det är onsdag idag och halva taket har en annan färg än resterande halva, väggarna har fyra olika färger och om det är tänkt att det ska vara handmålade bambufält på mer än en fondvägg så är det hög tid att sätta igång att måla. Jag är kort sagt en smula skeptisk till att projektet kommer att vara klart tills på fredag.

Rhiannon visar sina bilder från Indien. Jag tar en plikt­skyldig titt, klassiska semesterbilder på personer jag inte känner i annorlunda omgivningar. Misslyckas kapitalt upp­båda någon form av entusiasm, skyller på jobb och tar min tillflykt till det cerisa rummet. Det här med jobb är inte helt och hållet en undanflykt. Jag är mitt uppe i brain storming inför sommarshowen. Årets huvudattraktion. Jag vill skriva showen som ingen glömmer. Just nu går det uselt, jag har svårt med både motivation, inspiration och koncentration. I ren desperation försöker jag jobba hemifrån. Egentligen är jag inte alls förtjust i att jobba hemifrån, tvärtom. Men jag och värme går dåligt ihop och vår skolåda till kontor saknar all form av ventilation. Luftkonditionering ska vi inte tala om. När Phil mätte upp 30 grader gick jag hem. Tog vägen om gymmet på vägen hem så att jag skulle ha det avklarat utifall något spännande skulle hända (läs: om någon spän­nande skulle ringa, i så fall skulle manuset säkert kunna vänta). Men telefonen är tvärtyst och mejlboxen tom. Kan­ske något fel någonstans? Kanske sprays mejlservrar har brakat samman? Jag kollar driftinfosidan. Inga driftproblem rapporterade, men de kan ju mörka dessa. Testskickar ett mejl från min homeadress till min sprayadress. Det kommer fram. Jag får väl hålla mig till mitt manus då.

Sport och djur. Djur och sport. Sporttävling, det är inte OS-år för intet. Sportiga djur, djur som sportar? Människor som tävlar mot djur? Nu börjar vi närma oss något. En bra show måste ha moment där publiken är delaktig. Ju mer publiken är involverad, desto bättre. Showen ska också innehålla spektakulära experiment med hög wow-faktor. Jag vill använda en kombination av media, både bilder och video. Inte bara för variationen utan för att de då sparas i olika filer. Det är enklare att anpassa showen under föreställ­ningarna och kasta om saker om man inte är styrd av att allt ligger i samma slinga. (Läs: inga powerpoint slideshows). Det finns bara en sak som är absolut bannlyst: vimsiga labbrockar och spretigt grått hår – Einstein i Hollywood­tappning. Besökaren ska gå hem och tänka ”det där var kul och inte så svårt, naturvetenskap och teknik är kanske något för mig”. De ska inte gå hem med bilden av vetenskapsmän som smått galna psykopater. Alla museer, science centre, vetenskapsteatrar, författare eller vetenskapsråd som förmedlar den bilden borde få böta!

Geparder springer väldigt fort och skalbaggar är väldigt starka. Om man skalade upp skalbaggen och dess lyftkraft till människostorlek skulle det motsvara att en människa kunde lyfta en bil. Rätt häftig tanke. Någon överhängande risk att jorden blir invaderad av muterade jättekackerlackor finns dock inte utanför Hollywood. En skalbagge i männi­skostorlek skulle nämligen bli krossad av sitt yttre skelett, vissa modeller fungerar bara i liten skala. Men insektstemat är kul, man skulle kunna skala upp allting till ”hur smidig, snabb eller stark skulle en människa vara” om den vore som en insekt? Det ger massor av bra tillfällen för interaktion med publiken. De kan lyfta bilar och hoppa över Eiffeltorn. Det bästa med att skriva showen är att jag har en chans att göra den lättarbetad. Jag är ganska less på att stänga av brandlarm, fylla ballonger med vätgas eller oroa mig för krympande förråd av kolsyreis. Det ska heller inte städas råa ägg eller såplösning från golv, bänkar, fläktsystem eller någon annan yta under min show. Elva veckor med fyra föreställningar om dagen, skriver jag en show som är snabb och enkel att ställa om mellan föreställningarna blir jag populär bland de gröna. Summering. Showen ska vara lätt att sätta upp, allting ska se imponerande ut, publiken ska vara delaktig, den ska handla om djur och sport och att skalbaggar är starka.

Doften av målarfärg ligger tung över huset och jag är oroad över tidsplanen för det pågående måleriprojektet. Ingen skulle bli gladare än jag om det verkligen blev klart till på fredag. Då kunde Rhiannons säng återvända till rummet mot gatan och lämna tvättstugan ifred. Just nu får jag torka all tvätt hängande på sänggavlarna i mitt rum. Det finns mysigare sätt att dekorera rummet än med drivor av fuktiga trosor. I det här huset är man bättre på att påbörja än avsluta projekt. Tättstugan saknar t ex fortfarande kakel. Och då har jag inte ens nämnt trädgården. Det absolut bästa med brittiska hus är sällan den undermånliga isoler­ingen, heltäckningsmattorna eller badrummen med engrep­psblandare utan det är i allmänhet trädgårdarna. Prunkande med en mängd växter som för en tynande tillvaro uppe i norr. Trädgården är också en av favoritplatserna i det här huset. Eller var fram till för en månad sedan. Julie bestämde sig för att haka på dammtrenden och eftersom det är Julie vi pratar om så skulle det göras ordentligt. En dag när jag steg ut på baksidan möttes jag av ett gigantiskt hål mitt i trädgården. Helt överdimensionerad i förhållande till stor­leken på resten av trädgården. En enorm jordhög och en massa allmänt bråte täckte en rabatt, och alla sittplatser var fulla med uppgrävda växter. De små stigarna var helt för­svunna, för att ta sig mellan främre och bakre delen av trädgården tvingas man numera klättra över en massa byggmaterial, balansera på en smal kant och hoppas att man inte tappar fotfästet och trillar ner i hålet.

Arbetet med dammen verkar tyvärr helt ha avstannat på obestämd framtid. Jag gissar att renoveringsprojektet inom­hus inte förbättrar läget, dags att fly slagfältet. Jag bjuder in mig själv till Jen och hennes man. Deras trädgård är inte bara utan snubbelhål, den är också välskött, stor och flott. De bor i ett stort friliggande hus ovanför en slingrande flod. Huset ligger så pass högt upp att man ser ner på trädtopparna från det inglasade uterummet. Därifrån kliver man rakt ut på ett stort trädäck. Trädäcket fortsätter sedan ner i flera etager med rosor, ormhassel och olika vintergröna växter runt omkring.

Jag har upprepade gånger förklarat för Jen att hon inte behöver göra sig något besvär, det är bara kul att komma förbi och hälsa på dem nu när jag bor inom bekvämt cykel­avstånd. Men Jen är uppfostrad i en skola där man passar upp sina gäster. Nu är inte jag den som klagar över att bli serverad en komplett indisk måltid. Curry är alltid gott men äter man den dessutom utomhus smakar den extra smarrigt. Vi sitter på mittenavsatsen omgärdade av majestätiska träd­kronor. Solen silar ner genom bladverket och vi hör fåglar som pratas vid nere vid vattnet. Efter middagen eldar Pete i utespisen medan jag och Jen sitter inlindade i varsin pläd och meditativt stirrar in i elden.

Vid nio bryts förtrollningen av ett sms från Sav. Hon och W ska plugga på a Shot in the Dark och jag är varmt väl­kommen att göra dem sällskap. Jag hamnar återigen i det svåra dilemmat att vara på två ställen samtidigt. Bestämmer mig för en klassisk Kristina-kompromiss. Sitter kvar och njuter av atmosfären till kvart över tio när det skymmer. Då tackar jag för mig, skyller på att jag behöver en tidig kväll och lämnar den vackra trädgården. Men istället för att vika av hemåt trampar jag vidare på Newport road tills jag når a Shot in the Dark. W och Sav sitter i en soffa inbegripna i ett samtal med en annan av gästerna. Istället för att skriva på uppsatsen har W diskuterat upplägg och innehåll, samt kvalitén på kaffet och meningen med livet, med en univer­sitetsprofessor som råkade slå sig ner i samma soffa.