Etikettarkiv: Nofit State Circus

40. Vinröd eller rödvin

brasa-6 Ett av skälen till att gå på föreställningen var ren självbe­varelsedrift. Hur skulle jag annars kunna visa mig bland Nofit-anhängare igen? Dessa finns i rikliga mått både på puben och hemma i köket. Några dagar senare när jag kommer till sagda kök undrar jag om det inte hade varit lika bra att hålla sig borta. Hela huset är upp och nervänt. I rummet ut mot gatan hittar jag Al uppflugen på en stege målande en vinröd bård. Vem Al är vet jag inte men han dök upp dagen före på sin mountainbike. Ett sabla besvär ställde den till för mig. Den var fortfarande kvar på morgo­nen när jag skulle baxa ut min cykel som stod innanför. Två cyklar skulle säkert gå bra att manövrera i den smala hallen om inte hallen även huserade två stora svarta sopkassar och en gammal turkos jätteMac. Al berättar att han är inhyrd för att rummet ska bli klart i tid före festen på fredag. Jag nickar vist (vilken fest?) och tassar ut i köket för vidare informationsinhämtning. I köket sitter Julie med sin dotter Rhiannon och en väninna. Väninnorna dricker rödvin, Julie verkar ha gjort ett uppehåll med Atkins. Jag har aldrig träf­fat väninnan tidigare, men hon ordnade en hattfest den helg pappa hälsade på. Festen var tydligen mycket lyckad och Julie kom hem ganska sent. Så pass sent att min morgon­pigge far – med hjälp av en timmes tidsskillnad – redan var uppe. Viss förvirring uppstod i toalettkön när pappa gjorde sin morgontoalett. Julie trodde att på andra sidan toadörren fanns hennes deppige min-relation-har-tagit-slut-och-jag-behöver-tröst-vän och erbjöd moraliskt stöd och alkohol­indränkt förståelse.

Anledningen till både rummet och festen är att Rhiannon avbrutit sin långresa i Indien och kommit hem, får jag veta. Eftersom jag har flyttat in i hennes gamla flickrum gör Julie nu i ordning rummet ut mot gatan. Det är onsdag idag och halva taket har en annan färg än resterande halva, väggarna har fyra olika färger och om det är tänkt att det ska vara handmålade bambufält på mer än en fondvägg så är det hög tid att sätta igång att måla. Jag är kort sagt en smula skeptisk till att projektet kommer att vara klart tills på fredag.

Rhiannon visar sina bilder från Indien. Jag tar en plikt­skyldig titt, klassiska semesterbilder på personer jag inte känner i annorlunda omgivningar. Misslyckas kapitalt upp­båda någon form av entusiasm, skyller på jobb och tar min tillflykt till det cerisa rummet. Det här med jobb är inte helt och hållet en undanflykt. Jag är mitt uppe i brain storming inför sommarshowen. Årets huvudattraktion. Jag vill skriva showen som ingen glömmer. Just nu går det uselt, jag har svårt med både motivation, inspiration och koncentration. I ren desperation försöker jag jobba hemifrån. Egentligen är jag inte alls förtjust i att jobba hemifrån, tvärtom. Men jag och värme går dåligt ihop och vår skolåda till kontor saknar all form av ventilation. Luftkonditionering ska vi inte tala om. När Phil mätte upp 30 grader gick jag hem. Tog vägen om gymmet på vägen hem så att jag skulle ha det avklarat utifall något spännande skulle hända (läs: om någon spän­nande skulle ringa, i så fall skulle manuset säkert kunna vänta). Men telefonen är tvärtyst och mejlboxen tom. Kan­ske något fel någonstans? Kanske sprays mejlservrar har brakat samman? Jag kollar driftinfosidan. Inga driftproblem rapporterade, men de kan ju mörka dessa. Testskickar ett mejl från min homeadress till min sprayadress. Det kommer fram. Jag får väl hålla mig till mitt manus då.

Sport och djur. Djur och sport. Sporttävling, det är inte OS-år för intet. Sportiga djur, djur som sportar? Människor som tävlar mot djur? Nu börjar vi närma oss något. En bra show måste ha moment där publiken är delaktig. Ju mer publiken är involverad, desto bättre. Showen ska också innehålla spektakulära experiment med hög wow-faktor. Jag vill använda en kombination av media, både bilder och video. Inte bara för variationen utan för att de då sparas i olika filer. Det är enklare att anpassa showen under föreställ­ningarna och kasta om saker om man inte är styrd av att allt ligger i samma slinga. (Läs: inga powerpoint slideshows). Det finns bara en sak som är absolut bannlyst: vimsiga labbrockar och spretigt grått hår – Einstein i Hollywood­tappning. Besökaren ska gå hem och tänka ”det där var kul och inte så svårt, naturvetenskap och teknik är kanske något för mig”. De ska inte gå hem med bilden av vetenskapsmän som smått galna psykopater. Alla museer, science centre, vetenskapsteatrar, författare eller vetenskapsråd som förmedlar den bilden borde få böta!

Geparder springer väldigt fort och skalbaggar är väldigt starka. Om man skalade upp skalbaggen och dess lyftkraft till människostorlek skulle det motsvara att en människa kunde lyfta en bil. Rätt häftig tanke. Någon överhängande risk att jorden blir invaderad av muterade jättekackerlackor finns dock inte utanför Hollywood. En skalbagge i männi­skostorlek skulle nämligen bli krossad av sitt yttre skelett, vissa modeller fungerar bara i liten skala. Men insektstemat är kul, man skulle kunna skala upp allting till ”hur smidig, snabb eller stark skulle en människa vara” om den vore som en insekt? Det ger massor av bra tillfällen för interaktion med publiken. De kan lyfta bilar och hoppa över Eiffeltorn. Det bästa med att skriva showen är att jag har en chans att göra den lättarbetad. Jag är ganska less på att stänga av brandlarm, fylla ballonger med vätgas eller oroa mig för krympande förråd av kolsyreis. Det ska heller inte städas råa ägg eller såplösning från golv, bänkar, fläktsystem eller någon annan yta under min show. Elva veckor med fyra föreställningar om dagen, skriver jag en show som är snabb och enkel att ställa om mellan föreställningarna blir jag populär bland de gröna. Summering. Showen ska vara lätt att sätta upp, allting ska se imponerande ut, publiken ska vara delaktig, den ska handla om djur och sport och att skalbaggar är starka.

Doften av målarfärg ligger tung över huset och jag är oroad över tidsplanen för det pågående måleriprojektet. Ingen skulle bli gladare än jag om det verkligen blev klart till på fredag. Då kunde Rhiannons säng återvända till rummet mot gatan och lämna tvättstugan ifred. Just nu får jag torka all tvätt hängande på sänggavlarna i mitt rum. Det finns mysigare sätt att dekorera rummet än med drivor av fuktiga trosor. I det här huset är man bättre på att påbörja än avsluta projekt. Tättstugan saknar t ex fortfarande kakel. Och då har jag inte ens nämnt trädgården. Det absolut bästa med brittiska hus är sällan den undermånliga isoler­ingen, heltäckningsmattorna eller badrummen med engrep­psblandare utan det är i allmänhet trädgårdarna. Prunkande med en mängd växter som för en tynande tillvaro uppe i norr. Trädgården är också en av favoritplatserna i det här huset. Eller var fram till för en månad sedan. Julie bestämde sig för att haka på dammtrenden och eftersom det är Julie vi pratar om så skulle det göras ordentligt. En dag när jag steg ut på baksidan möttes jag av ett gigantiskt hål mitt i trädgården. Helt överdimensionerad i förhållande till stor­leken på resten av trädgården. En enorm jordhög och en massa allmänt bråte täckte en rabatt, och alla sittplatser var fulla med uppgrävda växter. De små stigarna var helt för­svunna, för att ta sig mellan främre och bakre delen av trädgården tvingas man numera klättra över en massa byggmaterial, balansera på en smal kant och hoppas att man inte tappar fotfästet och trillar ner i hålet.

Arbetet med dammen verkar tyvärr helt ha avstannat på obestämd framtid. Jag gissar att renoveringsprojektet inom­hus inte förbättrar läget, dags att fly slagfältet. Jag bjuder in mig själv till Jen och hennes man. Deras trädgård är inte bara utan snubbelhål, den är också välskött, stor och flott. De bor i ett stort friliggande hus ovanför en slingrande flod. Huset ligger så pass högt upp att man ser ner på trädtopparna från det inglasade uterummet. Därifrån kliver man rakt ut på ett stort trädäck. Trädäcket fortsätter sedan ner i flera etager med rosor, ormhassel och olika vintergröna växter runt omkring.

Jag har upprepade gånger förklarat för Jen att hon inte behöver göra sig något besvär, det är bara kul att komma förbi och hälsa på dem nu när jag bor inom bekvämt cykel­avstånd. Men Jen är uppfostrad i en skola där man passar upp sina gäster. Nu är inte jag den som klagar över att bli serverad en komplett indisk måltid. Curry är alltid gott men äter man den dessutom utomhus smakar den extra smarrigt. Vi sitter på mittenavsatsen omgärdade av majestätiska träd­kronor. Solen silar ner genom bladverket och vi hör fåglar som pratas vid nere vid vattnet. Efter middagen eldar Pete i utespisen medan jag och Jen sitter inlindade i varsin pläd och meditativt stirrar in i elden.

Vid nio bryts förtrollningen av ett sms från Sav. Hon och W ska plugga på a Shot in the Dark och jag är varmt väl­kommen att göra dem sällskap. Jag hamnar återigen i det svåra dilemmat att vara på två ställen samtidigt. Bestämmer mig för en klassisk Kristina-kompromiss. Sitter kvar och njuter av atmosfären till kvart över tio när det skymmer. Då tackar jag för mig, skyller på att jag behöver en tidig kväll och lämnar den vackra trädgården. Men istället för att vika av hemåt trampar jag vidare på Newport road tills jag når a Shot in the Dark. W och Sav sitter i en soffa inbegripna i ett samtal med en annan av gästerna. Istället för att skriva på uppsatsen har W diskuterat upplägg och innehåll, samt kvalitén på kaffet och meningen med livet, med en univer­sitetsprofessor som råkade slå sig ner i samma soffa.

39. Welsh Assembly

Nofit state cirkus tält ”Det låter precis som öppningsrepliken i en bok,” säger W beundrande.
”Vad bra, då kan jag kanske använda den,” svarar jag oberört.
Det är bara ett fåtal av det stora gänget omkring mig som känner till att jag lägger åtskilliga timmar varje kväll på att skriva på en bok. Det är Ws födelsedagsfest och jag håller hov i en av sofforna i huset som två av studenterna, kanadensiskan Sav och kroaten Duje delar. Festen utvecklar sig inte alls som jag hade förväntat mig. Ordet fest fick mig att ägna halva eftermiddagen åt att försöka klä upp mig med mina begränsade tillgångar i garderobsvägen. Bestämde mig för att ikväll var kvällen med stort K och tog på mig min nya svarta strappy topp. Vänta nu, jag skulle ju aldrig någonsin handla något från affären med de snorkiga expediterna? Till sist insåg jag att en en-personers bojkott inte skulle göra något större genomslag i deras bokslut och beställde en topp via Internet. Effekten av den är kanske inte exakt lika lysande som jag hade drömt om. Javisst, det är ett linne med inbyggd bh men det förvandlar mig inte till Hollywoodfashinoista i ett nafs. Önskar att axlarna varit solbrända, men tröstar mig med att jag har snygga biceps. I många år vägrade jag visa mig i linne för jag hade ärvt ett komplex för gäddhäng från min mor, däremot (ännu) inte själva gäddhänget. Så småningom gjorde jag den revolutionerande upptäckten att vältränade armar, förutom att vara praktiska om man vill peta fram ett par skidor i nio mil, också är snygga. Hur hade jag kunnat missa detta?

Toppen ska på men vad ska jag kombinera den med? Svarta smala byxor? Nej för vampigt. Blå vida piratbyxor? Absolut inte. Efter att ha vänt ut och in på alla lådor, provat igenom alla byxor två varv och lämnat allihop liggande i en hög på sängen faller till slut valet på min vida jeanskjol. Känner mig en smula väl baraxlad för en cykeltur så jag slänger en stor linneskjorta över. Det blir lite tältkänsla med skjortan och kjolen tillsammans, men skjortan kan jag plocka av när jag kommit fram, tänker jag när jag cyklar iväg.

Redan när jag står i hallen inser jag att fest är ett vitt begrepp och innan jag går in i rummet torkar jag bort delar av makeupen och knäpper ihop skjortan. På några ögon­blick försvinner mitt festhumör och jag önskar mig långt bort. Det finns dock ett visst underhållsvärde i att studera den märkliga blandningen av människor i huset och hur knivskarpa uppdelningarna är. I mitten av rummet håller sig gröningarna för sig själva. Studenterna i sin tur håller till i ett annat hörn. Den enda som rör sig mellan gängen är John OHP, kanske för att han är lika utanför i båda gängen. W sitter mest i en fåtölj lite vid sidan av och deltar inte i något samtal. Förutom att han blinkar åt mitt håll några gånger tar han inte kontakt. Höjdpunkten är att jag äntligen får träffa Lotta, Ws svenska väninna som han har pratat om. Speciellt glad blir jag när det visar sig att orsaken till att Lotta bosatt sig i Cardiff är en lång britt vid namn Greg. Ingen konkurrens därifrån alltså.

Jag har svårt att ställa om från den initiala besvikelsen och inta min sedvanliga roll som festens energiknippe som förenar de olika gängen. Försöker roa med en målande beskrivning av ett möte tidigare på dagen på Welsh Assembly men antingen är min berättarteknik alltför blek idag eller så är det bara jag som är fascinerad av att man för att komma in fick gå igenom säkerhetskontroller à la flyg­plats. Det verkar också bara vara jag som är fascinerad över att jag från Sverige, efter bara några månader i landet, suttit i ett möte med företrädare för ”alla” intressenter och dis­kuterat statusen på den naturvetenskapliga undervisningen i Wales och kommit med flera insiktsfulla synpunkter och förslag för att höja denna. Det lossnar lite när jag berättar om Nofit State Circus föreställning kvällen före, det är då jag fäller det som W tycker skulle kunna fungera som öppningsreplik i min bok: ”Jag gick omkring med ett glas vin”.

Nofit spelade i metropolen Pontypridd, mest berömt för att tjuren från Wales, Tom Jones, är född där. Jag följde med Gaz för jag var nyfiken på vad som egentligen hände i det stora rosa tältet som jag hört så mycket om de senaste veckorna. Beslutet underlättades av att Gaz hade tillgång till gratisbiljetter, betalning för att han byggt biljettståndet.

Nofit state cirkus tält Ordet cirkus associerade jag till barnfamiljer, elefanter och stöörsta möjliga tyyyyysssstnad. Inget kunde vara mer fel. Vinglaset och jag var ute och gick mitt i föreställningen. Det berättades någon form av historia, men jag fick aldrig något sammanhang i den. Med jämna mellanrum blev vi ombedda att flytta på oss för nu skulle någon hissas upp i taket eller något skulle komma neddimpande som vore dumt att få i huvudet. Jag tyckte det var hur häftigt som helst och upp­skattade framförallt styrkeproven på linorna. Det var inte så många veckor sedan jag satt och diskuterade gym över en öl med Anna i Cardiff. Jag satt där och kände mig rätt väl­tränad och överlägsen. Nu klättrade hon omkring utefter ett rep och gjorde allehanda konster. Jag var stum av beundran. Ok, hon hörde till utfyllnaden, stjärnan kom från Austra­lien, men konsterna blev ännu mer imponerande när man känner de som utför dem.

Det där med vinglaset var trevligt men hade sina risker. Jag hade nästan smuttat klart på glaset när en herre framför mig backade rakt in i mitt glas, vilket fick den kvarvarande vin­skvätten att lämna glaset och istället landa mitt på min tröja. Det är märkligt så stor fläck det kan bli av så lite vin.

34. Gula kängurun

woods brasserie i cardiff bay Två dagar senare är mitt goda humör återställt. Hela orga­nismen lever upp under den ljusa årstiden. Man kommer ut ur vinteridet och hinner med så mycket mer nu när dagarna är längre. Istället för koma framför teven efter jobbet, blir det magdans, en cykeltur eller test av någon uteservering. Det varma vädret medför dock vissa klädtekniska problem. Yllesockar och gore-tex-kängor funkar helt enkelt inte längre. Men var handlar man skor? Billiga platta flip-flops finns i parti och minut och önskas extrema glitterskor med decimeterklackar kan jag också peka i rätt riktning. Men vanliga skor då? Det är först när jag har bråttom på väg till en pub, som jag gör ett fynd. Genar genom centrum och får stanna till för att väja för en bil. I ögonvrån ser jag något intressant. Tittar en gång till, i skyltfönstret på Clarkes hänger stora bilder av laxrosa moccasandaler med dinglande pärlemorknappar. Wow, det står Kristina skrivet med stora bokstäver på dem!

Efter ett kort stopp cyklar jag vidare i mina nyförvärv. Ska till en pub med knallgul skylt på Elm Street för att träffa Gaz & co. Y2K är en snitsigare förkortning av det tidigare namnet Yellow Kangaroo. Före det hette puben The Four Elms, ett namn som kommer efter fyra almar som växt på platsen. De finns utmärkta på en karta från 1789 men verkar ha gått hädan för länge sedan, för jag ser inte röken av några träd eller annan grönska. När jag hör ordet beer garden associerar jag till gröna ytor, vackra planteringar och bekväma stolar, men jag kan inte vara mer fel ute. I Y2Ks version erbjuds grovt tillyxade bänkar på en kal inhägnad bakom puben. Trist. Att ölutbudet är lika tråkigt gör mig inte vänligare instämd till puben, men ingenting kan paja mitt goda humör idag. Inte med rosa sandaler på fötterna.

rosa sandaler från Clarkes Gaz, Squid, Ali, Tim och två par till sitter hopklämda på en bänk när jag kommer. Den gemensamma nämnaren är Nofit-cirkusen, men graden av involvering varierar. Tim, som tillsammans med regissör Ali tillhör den inre kretsen, visar stolt upp annonserna för årets föreställning. Jag tittar pliktskyldigast på reklambladet med en man som hänger i luften med ena benet lindat runt ett tjockt rep. Gissar att detta inte är ett trick man lär sig i en handvändning. Vänder på bladet, ”ImMortal is a spectacular meditation on one of the biggest questions of the human race: are we immortal”. Jaha, och av detta skulle jag bli klokare? Tänker för mig själv att jag inte riktigt förstår vad föreställningen går ut på men lovar självklart att gå. Tim blir glad, de behöver alla åskådare de kan få tag på för årets uppsättning är ett ekonomiskt vågspel.
”Det är första gången jag ser dig sminkad. Är det någon du gör dig till för?” Frågar Tim med en menande blick runt bordet.
”Jag använder make-up ibland, det är nog mest en slump att du inte träffat mig med smink tidigare.” Svarar jag och anstränger mig för att se oberörd ut. Tim ser inte övertygad ut men jag slingrar mig och undviker ämnet åldersnoja och 23-årig student.

Det slumpar sig så att make up-bagen blir flitigt använd. På lördagskvällen ska ett stort gäng av gröningar och studenter ut och dansa. John OHP, en lång osäker kille som jobbar heltid i grönt bjuder med mig. John är, trots att han jobbar jämt och alltid är med på alla sociala aktiviteter, lite utanför. Beror det på att hans examen är i musikvetenskap och inte naturvetenskap som alla andra? Eller på att han är homo­sexuell? Innan jag svarar John OHP ringer jag till en viss dansant amerikan och frågar om han ska med ut. Var egentligen osäker på hur hans svar skulle påverka mitt beslut. Å ena sidan vore det en dröm att få dansa med honom men å andra sidan är det inte helt okomplicerat att flörta med en nio år yngre student mitt bland ett stort gäng med gröningar. Nu behöver jag inte bekymra mig, för W ville inte ut och dansa. Han har fått pengar från Barclays bank för att genomföra robotworkshops för underprivi­ligerade barn i några helger. Sen när har det stoppat någon? Workshops kan han väl genomföra med ögonen slutna? Jag slösar dock inte för mycket krut på att fundera över hans motiv utan bjuder raskt ut honom på en alternativ aktivitet. Exakt vilken form av aktivitet vet jag inte när jag cyklar över. När jag anlänt gör ingen av oss någon större ansats att lämna lägenheten. Sitter och lyssnar på Ws favorit Ani DeFranco när min mobil plingar till. John OHP tycker att jag är världens mes och startar en kampanj för att få mig att komma ut. Medan jag radar upp undanflykter i mina sms ringer Ws telefon. Det är Katie som har ett liknande ärende och får liknande svar.