Etikettarkiv: prince of Wales

70. Gyllene draken

Gyllene draken Lösningen om man ledsnat på jättekonglomeratens standardöler stavas mikrobryggerier och är en företeelse på uppgång. I elfte timmen, min sista dag, ramlar jag plötsligt över produkterna från ett mikrobryggeri, Bragdy Ceredigon Brewery. Hittar deras färgglada flaskor på Brecon Mountain Centre. Har nästan knuffat min bricka med traditionell biffpaj hela vägen genom lunchkön ända fram till kassan när jag kommer förbi ölkylen. Wow, udda öl. Ska jag välja Draig Aur (gyllene draken), Barcud Coach (röd glada), Gwrach Ddu (svart häxa) eller Yer Hen Darw Du (den svarta tjuren)? Jag väljer den förstnämnda och förklarar för Jen att jag bara köpt den för att provsmaka. Man behöver ju inte dricka upp en öl bara för att man köpt den, eller hur? Men ölen är så god att den slinker ner innan vi har hunnit blinka och jag tittar längtansfullt bort mot disken, men Brecon Mountain Centre har bara tillstånd att sälja öl till mat.

Läs mer

59. Ioan Gruffudd

patrullerande-poliser-penarth ”Det finns inga attraktiva walesiska män”, har jag envist hävdat. Har även anfört det lysande undantag som bekräftar regeln, Ioan Gruffudd som spelar Horatio Hornblower i teveserien med samma namn. Men, det enda som är helt säkert med tvärsäkra uttalande är att man förr eller senare får äta upp dem. Jag måste nu ta och modifiera mitt uttalande till att den övervägande majoriteten av män i Wales inte är attraktiva. Men jag har nu lokaliserat var de attraktiva gömmer sig – de finns i stans polisstyrka! I alla fall har jag sett två snygga, välbyggda och välartikulerade poliser som både var män och i Wales. Om det betyder att alla manliga poliser är snygga eller om det betyder att jag träffat på de enda två exemplaren vet jag dock inte, det tarvar helt enkelt fortsatt forskning. Vad som är extra positivt är att dessa två praktexemplar vet vad jag heter, var jag bor och har mitt telefonnummer. Sedan var det tyvärr slut på de positiva aspekterna av detta möte.

Det är sent omsider skollov i Cardiff och ambitionsnivån hos de walesiska föräldrarna varierar. De ambitiösa föräld­rarna tar med sina barn till TQ för en viss fantastisk, otro­ligt underhållande och samtidigt lärorik show skriven av en synnerligen ödmjuk person. Andra föräldrar lämnar sina barn vind för våg. Dessa barn driver omkring i gäng och hittar egna sätt att roa sig på.

Ett av dessa gäng hänger nere runt TQ. Att de byggde de nya huskomplexen i Cardiff Bay som lyxreservat bakom höga stängsel, granne med det slitna mångkulturella Bute­town har visat sig vara ett framgångsrikt recept på att skapa friktion. Häromdagen stod en kille utanför caféet och sköt med luftgevär rakt in på TQ. Han träffade en blond och trevlig tredjeårsmedinare som jobbar i grönt under lovet. Tjejen klarade sig utan större skador men blev självklart rejält uppskakad. Poliser, brandmän och socialarbetare utsatta för våld har man ju hört talas om men science centre-arbetare? Tills vidare uppmanas alla i personalen att inte bära de gröna t-tröjorna till och från jobbet.

Ett annat gäng håller till mitt emot Digital Photo Center på East Tyndall Street. Jag har sett dem där varje kväll sedan skolorna slutade. Igår när jag cyklade förbi sparkade några killar i övre tonåren boll, tills en av dem råkade sparka den över taggtråden och så var den kvällen förstörd. Idag stötte jag på den yngre generationen, tio–elvaåringarna.

rondell När jag cyklade uppför backen mellan viadukten där hororna håller till, och rondellen med alla vägskyltar fick jag sällskap av en kille som cyklade om mig, tittade på mig och sa något med en ruskigt grötig accent. Han tittade uppma­nande på mig som han letade efter en reaktion så jag svarar artigt, sorry, I don’t understand what you are saying med min allra mest pedagogiska och välartikulerade Queen’s English. Han kontrade med att säga att han inte förstod vad jag sa och även jag insåg att han drev med mig. Därefter började han kommentera min klädsel, framförallt min vida jeanskjol. Kjol är inte det allra mest praktiska plagget på en herrcykel och jag hade dragit upp den till knäna. Men den var fortfarande längre än de flesta shorts, och definitivt ett under av tygåtgång jämfört med Sophie-Ellens kreation. Men något irriterade tydligen stilpolisen för när jag ignore­rade honom började han skrika efter mig.

Tre timmar senare när jag var på väg hem från gymmet (salsa aerobics plus pilates) hade gänget avancerat från att skrika till att kasta saker efter folk. En röd hård boll i biljardbollsstorlek kom flygande. När den träffade mina armar hurrade gänget. Det gjorde ont men var ingen större fara, hade den däremot träffat framhjulet eller tinningen hade det varit direkt dåligt. Min första instinkt var att fort trampa därifrån, min nästa att vända och ta och ge dem det kok stryk de förtjänade och sedan släpa hem dem till deras föräldrar i håret. Men jag hindras av en handväska full med elektroniska leksaker och hur cyklar man ifatt dem, parkerar och låser cykeln samtidigt som man vrider om ett par armar? Cyklade istället hem. Var fortfarande förbannad och surfade in på polisens hemsida. Hittade ett formulär för ”rapport om icke brådskande småbrott” som jag fyllde i. Formuläret var bara till för rapporter om stöld och förs-törelse av egendom. Armar räknas väl som egendom, de är ju mina?

Två timmar senare ringde det på dörren och där stod de två vältränade, självsäkra praktexemplaren. Visste inte om jag skulle vara mest chockad över deras ovanligt attraktiva yttre eller polisens kundanpassning. De berättade att de kände väl till gänget, 90 procent av deras arbetstid upptogs av dem och de frågade mig om jag kunde peka ut killarna. Tving­ades erkänna att jag var ett uselt vittne. Jag skulle kunna ge en rätt hyfsad beskrivning av den feta tjejen med den dåliga permanenten som stod ensam vid Lidl-hörnet, en tjej jag såg något ögonblick innan jag träffades av den röda bollen. Men bollen, den kom från andra hållet och det enda jag vet säkert är att det var ett gäng som kastade den.

olika-husvarianter Så nu är frågan, ska jag ta samma väg imorgon och vara mer uppmärksam (för att kunna bli ett bättre vittne och träffa poliserna igen) eller ska jag undvika den vägen och ta en omväg hem hädanefter? Hur snygga poliserna än var så tror jag inte jag ska leta efter en anledning att kontakta dem igen, ett helt huvud har högre prioritet så det får nog bli till att hitta nya vägar hem.

Jag sänder en tacksam tanke till den walesiska poliskåren, min stora tur att undkomma bollattentatet helskinnad och till EU när hela gänget samlas på Prince of Wales två dagar senare för en lycka till-pint. Välgångsönskningarna är rik­tade till Sav som är tvungen att ta en liten stökresa till Kanada. Efter otaliga långdistanssamtal tvingades hon ge upp, det går tydligen inte att förlänga sitt visum utan att visa sig på plats i Ott-awa. Verkar ohyggligt omständigt och dyrt, hurra för EU. Hela gänget inkluderar givetvis både W och skuggan. Hon demonstrerar ägarskap. Jag får högsta betyg i konsten att låtsas som det regnar. För säkerhets skull håller jag mig till det alkoholfria sortimentet hela kvällen. Vilket i och för sig passar bra med den pågående nyttig­hetsivern. En iver som jag misstänker gått till överdrift. Det här med att hoppa över att äta är inte ett vinnande koncept i längden. Framförallt inte om det kombineras med dubbla gympass. Nåja, ett och ett halvt pass, idag gav jag upp halv­vägs i nummer två. Efter morgonpasset body pump stan­nade jag kvar i salen för ett pass med rubriken aerobics. Trodde det var besläktat med salsa aerobics på något sätt. Ha! Jag borde anat ugglor i mossen när det förutom Julie mest strömmade in pensionärer i salen. Efter fem minuter insåg jag misstaget, det var så repetitivt. Böja benen, flytta ena benet åt sidan, böja benen och tillbaka. Varje rörelse upprepades i oändlighet. Min uppmärksamhet vandrade iväg medan benen monotont böjdes och armarna vevades. Så när det äntligen var dags för lite variation hann jag inte vakna upp ur koman utan fortsatte med mina höga knän på stället medan de andra snurrade runt. Totalt fiasko. Den stackars ledaren försökte peppa mig genom att förklara att det tar ett tag att lära sig stegen. Eh. När Julie smet ut efter halva passet tog jag det som en utmärkt anledning att ge upp jag också. Tacka vet jag salsa aerobics!
”Vill du ha skjuts hem?” undrade Julie efter att vi slutat fnissa.
”Tack men jag har cykel.” Scott och jag var faktiskt hemma före Julie. Bil är kanske snabbare på raksträckorna men det tar Scott igen genom att vara oöverträffat snabb att parkera.

Det var några timmar senare, mellan jobbet och Prince of Wales som jag insåg att jag nog borde överväga att öka matintaget. Träffade Sav över en semi-skimmed latte på Coffee Mania och den, tillsammans med de överblivna lunchmackor som Sav delade med sig av, livade verkligen upp mig och botade omedelbart min totala orkeslöshet.

53. Isca Augusta

transporter bridge Newport Jag vet i teorin precis hur man förbereder ett föredrag: man övar. Helst med en testpublik som kan ge feedback men i reservfall för sig själv. Är man en otroligt rutinerad före-läsarräv som kan ämnet utan och innan och lider av en enorm tidspress så kan man nöja sig med att torröva inled­ning och avslutning samt spalta upp några punkter i huvu­det. Vad man absolut under inga omständigheter gör är att ta ett okänt manus som man läser på vägen till publiken. Så gör man bara inte, det kan bara leda till katastrof.

Så hur fasen kommer det sig att jag är på väg till Caerleon med ett oläst Mad Musical Instrument-manus? Ett manus med tillhörande prylar jag lånat från TQ. Just nu hjälper inte aldrig så mycket självförebråelser. Ja, jag är en komplett idiot. Ja, jag är för självsäker. Ja, jag är värdelös på att prio­ritera. Ja, jag kommer att få skämmas något alldeles oerhört. Men nu hjälper inte dessa tankar ett dugg. Det är bara att pressa undan alla självförebråelser och försöka läsa manuset i tredubbel hastighet. Tåget är försenat, så jag hinner klämma flera sidor medan jag slukar en tonfisk-baguette från Uppercrust. Varför utsätter jag mig själv för detta? Nej, inga negativa tankar var det. Tågresan till New-port tar tio minuter. Tio alldeles för korta minuter. Hoppar in i en taxi och ber att få bli körd till skolan på Roman Way i Caerleon. Taxichauffören pratar på, jag tror att han talar om vädret. Men det kan också vara något helt annat, jag fattar inte ett enda ord men jag mumlar lite instämmande kommentarer nu och då samtidigt som jag önskar att han kunde hålla snattran. Taxichauffören stannar utanför en skola och säger att detta är i och för sig High street och inte Roman way men det är en skola. Hur kan han tro att jag vill bli körd till en skola vilken som helst och inte till den adress jag bett om? Jag plockar upp A to Z, slår upp sidan 21 och pekar på skolan på Roman way. En annan skola. Jag tror förvisso att de på den här skolan skulle bli glada om jag knackade på och erbjöd mig att köra en show för dem men kanske en smula överraskade.

Vi hittar en betydligt ruffigare skola på Roman way och jag tar min ryggsäck och min kasse och hastar iväg runt ett hörn i jakt på en olåst dörr. Barnbespisningen är öppen och jag försöker inte ens fråga utan håller bara fram min lapp där lärarens namn och adress är nedtecknad. Aha, du ska till infant school, det är andra sidan av fältet. Infant!? Skit också, det är småttingar. Showen är tänkt för lite äldre barn, nu måste jag improvisera (ännu mer). Saxar, är det tillåtet enligt health and safety för småttingar, tro? Showen har ett moment där eleverna själva ska tillverka instrument och jag bär omkring på en klassuppsättning saxar och en massa sugrör. De kan jag nog glömma. Lugn och fin, om jag bara tänker till en stund så ska jag nog lösa det här. Men en stund är precis vad jag inte får. När jag kommer fram ber jag till att börja med att få låna toaletten. Lämnar pack­ningen utanför. När jag kommer ut från toaletten sitter 50 småttingar i rader på golvet och tittar förväntansfullt på mig. Hjälp, fem minuters förberedelsetid för att åtminstone packa upp hade inte varit fel! Tre djupa andetag. Visst är jag proffs på det här? Proffs kan improvisera, eller hur? Jag presenterar mig, berättar att jag är från Sverige och frågar om de förstår min konstiga accent medan jag samtidigt långsamt plockar upp sak efter sak ur min ryggsäck. Gör en show av att leta i väskan, dra upp något, se överraskad ut och sedan visa vilka ljud man kan få ur en hink, en färgglad dammsugarslangsak (whirly tube), en bricka, en speldosa, en galge och andra konstiga instrument. Den halva av manuset som jag har hunnit läsa tar mig ungefär 25 minuter, vilket är precis så länge som den här årsgruppen orkar lyssna. Där-efter är det dags för det praktiska momentet. Det får bli en sk clucking cup, för det är något som jag har gjort i Malmö och har någon idé om hur det går till. Med mycket hjälp från lärarna får alla ihop ett snöre med en plastmugg. Små-barnen har inte tillräckligt bra koordination för att göra hål i plastmuggar, de flesta kan inte ens knyta fast ett gem i ett snöre. På Malmö Museer tillverkade vi harskrikor efter samma princip men istället för plastmugg använde vi itu-sågade papprullar och fiskskinn som deltagarna först fick garva. Snörena hartsades och harskrikorna gav ifrån sig ett riktigt skärande ljud. Här använder vi fuktig disktrasa och det funkar lika bra. Malmövarianten var mer artistisk och hade ett mer skrikande ljud än plastmuggvarianten men jag slipper städa illaluktande fiskskinnsrester. Ett stort plus!

caerleon En och en halv timme senare har jag packat ihop mina attiraljer igen och även delat ut diplom till deltagarna i skolans Science Club. Det sistnämnda var en utmaning. Engelska namn som Samantha Davies klarar jag och vanliga walesiska som Rhys Jones fixar jag också men det fanns ett och annat irländskt namn där jag gick bet. Fick be läraren om hjälp och sedan kopiera hennes uttal så gott det gick.

Svisch, jag är minsann oövervinnerlig! Det finns ingenting som ger en sådan kick som en lyckad föreställning. Även om publiken ”bara” är 50 walesiska småttingar. Skolan ligger på en höjd och jag bestämmer mig för att promenera ner till centrum och ta en närmare titt på några av de spän­nande pubar jag sett på vägen. En rent okulär besiktning så klart eftersom detta är arbetstid. Pubarna hade nu spårlöst försvunnit, efter en snabb titt på det romerska legionmuseet beställer jag en taxi. Intervjuar taxichauffören vilka pubar som är värda att besöka utifall att jag skulle återkomma. Red Lion som vi precis passerar ska ha väldigt bra mat. The Ship Inn, ett gult fyrkantigt hus, ligger precis vid floden och är populärt bland ungdomar. Drevs en gång i tiden av Sir Anthony Hopkins föräldrar. Livligt, alltid fullt men inte ruffigt på något sätt. Låter som Prince of Wales. Om man fortsätter uppför floden så kommer man till en bättre pub som dock verkar sakna namn. Har man inget emot lite ansträngning kan man vika av uppåt mot kyrktornet, där­efter ta av vänster och sedan höger på en stig för att nå en fantastisk utsikt och The Greyhound.

Vid första anblicken är Caerleon en liten söt förort till stora Newport men de har ett tungt historiskt arv som de vårdar väl. Garnisonen Isca Augusta var en av de allra viktigaste i det romerska Britannia. Efter romarna höll kung Arthur hov i Caerleon, åtminstone om man tror på Historia Regum Britanniae från 1136. Men det är det ingen som gör, förfat­taren Geoffrey av Monmouth var mer intresserad av impo­nerande historier om Arthur, Excalibur, Merlin och grab­barna än historiska fakta. Hans tilltag levde dock kvar så till vida att den romerska amfiteatern lokalt kallades för Arthurs runda bord.

Idag är Caerleon mest en idyllisk håla med lärarutbildning och smågator. Det finns dock ett fängelse i Caerleon, det kan man inte tro berättar taxichauffären, men det ligger strax utanför. Den sista hängningen skedde där 1908 eller 1928, chauffören är lite osäker, men han vet i alla fall att den som hängdes var en man som anklagades för att ha slagit ihjäl en kvinna. Han hävdade att han var oskyldig men hängdes ändå. Poängen med historien är dock att den avrättade inte ens blev förstasidesstoff. Han hade oturen att det skedde en olycka i hamnen i samma veva. Detta var när man höll på att bygga dockorna, något gick snett, en vägg rasade och flera personer blev begravda. Olyckan petade ut hängningen från första sidan.

”Otur för honom att inte ens få en löpsedel för besväret när han nu blev hängd” rundar jag av min långa redogörelse.
”Mmm. Men snygg jobbat att ro i land föredraget.”
”Tack Helen.”
”Detta måste vara den segaste biffen i världshistorien.”
”Ja men vi valde inte Prince of Wales för matens skull” svarar jag och hugger in på min biff som är lika seg.
Vi sköljer ner biffen med Breconshire Discovery respektive Green king IPA och konstaterar att den ena är lite för kärv och den andra något för blommig.
”Vad står IPA för?”
”India Pale Ale.” De brittiska soldaterna som koloniserade världen kunde inte förväntas slå ner uppror och styra upp administration om de inte fick med sig sin öl. Eftersom ale är färskvara togs en särskilt alkoholstark och humlerik variant fram som skulle klara transporten bättre, India Pale Ale.

51. Nuskaviklämmaseptengutår

OLYMPUS DIGITAL CAMERA Om jag behöver en alternativ karriär så skulle reseledare eller ambassadör kunna vara aktuellt. Åtminstone om man frågar Ed, en välkänd science centreprofil och tillika Ws pappa. När han dök upp i Cardiff föll det på min lott att agera guide. Ed var ute på en europeisk turné: Stockholm, Amsterdam, Cardiff, Glasgow och Dublin. När han plane­rade in Cardiff var det säkert i avsikt att hälsa på sin son, men W blev kvar i USA några dagar extra för ett extraknäck i Roanoke – fråga mig inte men det ligger i Virginia och har ett köpcentrum – och gick inte att nå.

Ungefär samtidigt som den stora eftermiddagskoman satte in dagen före midsommarafton ringde min mobil. Ed. Utmärkt, jag tog direkt chansen att lämna kontoret en stund. Ed visade sig vara en trevlig typ, lite friluftsstuk. Efter att ha visat runt honom i Ws lägenhet tog jag med honom till A shot in the Dark. På vägen dit fick han en grundlektion i Cardiffs historia med alla markiserna Butes och information om Ws favoritställen. Efteråt lämnade jag honom utanför Sainsbury’s försedd med Ws cykel, min kartbok och instruktionen att vara på Chapter klockan 8 så skulle han få träffa Sav och Katie, två av Ws bästa vänner. Jag blev lite sen (men bara liite) och när jag kom fram fem (!) minuter efter åtta var han för-svunnen. Katie hade sett en man som hon trodde var Ed, men hon vågade inte gå fram och fråga (det var mycket riktigt han, lätt identifierbar i sin NASA-jacka). Nåväl, vi hann inte leta för före­ställningen skulle börja. Det var Savs teatergrupp som satt upp diverse scener på temat IDENTITY.

Chapter Art Center har förutom ett antal scener en pub­avdelning. Inredningen är inget att skryta över, det är kalt och ogästvänligt med obekväma stolar. Det uppvägs av att de har en rad med udda gästöler på fat. Dessutom får de extra plus för att det alltid finns intressanta människor att titta på.

Hade lite dåligt samvete över att ha tappat bort Ed men efter att ha ringt och bett om ursäkt på Ws telefonsvarare beställde jag in Tiger från Everads och Molekeeper från Molebrewery. Provsmakade båda innan jag gav den jag tyckte minst om till Sav. Undrar vilken det var?

Dagen efter satt jag och Sav på jobbet och funderade över vad vi skulle göra med Ws pappa. Ed hade uttryckt en öns­kan att träffa Ws vänner om det var möjligt. Kanske ordna en fest? Jag berättade att det råkade vara årets största fest­dag i Sverige, midsommar. Midsommar förbigås helt i Stor­britannien, förutom av ett fåtal hedningar som invaderar Stonehenge med ett rikt förråd av öl. Ska man vara petig så intar de Stonehenge vid midsommarsolståndet, dvs årets längsta dag. Högtiden har inte arbetsmarknadsanpassats till närmaste fredag som i Sverige. Jag tänkte först inrätta mig i ledet, ta sedan dit jag kommer och ignorera hela midsom­marklabbet. Men vid tretiden på den svenska midsommar­afton, när Stonehenge redan var övergivet och hedningarna nyktrat till, ändrade jag mig. Klart vi skulle ordna en fest. Sagt och gjort, vi delade upp uppgifterna. Sav fick i uppdrag att agera värdinna och ställa upp med uteplats, bord och stolar. Hon fick också i upp-drag att skaffa färskpotatis, öl, gräslök, vaniljglass och crème fraiche, gräddfil är ett okänt begrepp. Under tiden tog jag en liten stökresa till IKEA för matjessill, senapssill, vitlökssill, hjortronsylt, knäckebröd och Reimersholms snapsar.

När jag anländer till Sav visar det sig att hon köpt salladslök, när jag skulle ge henne inköpslistan drabbades jag av hjärnsläpp och namnet chives föll ur minnet så jag försökte beskriva det som något långt och grönt. Ungefär lika fram­gångsrikt som när min far en gång när jag var barn frågade efter vit lök i Frankrike. Andra spejare skickades ut på gräslöksjakt. Kan konstatera att varken gräslök eller crème fraiche säljs i kvartersbutikerna. Vi hann nästan igenom middagen innan Holly med make infinner sig med några strån gräslök som de har hittat på stora Sainsbury’s.

Nu spelar det inte så stor roll, sillen gör ingen större succé i alla fall men desto populärare blir ölen och snapsen. Och sånghäftet. Jag hade lägligt nog med min privata dator på jobbet och som den hamster jag är hade jag ett antal gamla sånghäften lagrade. Ett av dessa åkte snabbt fram och efter lite enklare handpåläggning hade jag ett äkta svenskt sång-häfte. På svenska. Jag gick ut lätt med Ål, skål. Älg, svälg och andra tämligen korta varianter innan vi gick över till Nuskaviklämmaseptengutår, vilken de hade vissa problem med. Jag var i storform – rena supervärdinna – såg till att alla pratade, fyllde i alla döda pauser och kom med en strid ström av intressanta samtalsämnen om konversationen tröt det minsta i någon ände av festen. Halvvägs genom mid­dagen frågade Ed mig varför jag inte med mina talanger jobbade på ambassaden. Kanske vore en ny karriär? Ville jag följa med Ed och W till Bahrain nästa vår och charma en rik oljeshejk?

Cardiff slott interiör Tar inte upp frågan om Bahrain när jag träffar W på Prince of Wales några dagar senare. Är ganska nervös ändå, det är första gången vi ses sedan han kom hem från det stora landet i väster. Vi har haft en del kontakt under tiden, mest chattat via ICQ sisådär mellan fyra och fem på mornarna brittisk tid. Ws har underhållit mig med underfundiga betraktelser från amerikanska hotellrum. Skuggans namn har inte blivit nämnt.

Dessa nattsejourer gör att jag är lite sliten och inte blir det bättre av att jag kommer direkt med tåget från Wrexham där jag träffat företrädare för en av mina lokalavdelningar. En nästan avsomnad lokalavdelning som jag försöker inspirera att dra igång igen. Så den riktiga energin för allvarliga samtal finns inte. Konversationen haltar högst betänkligt. Skuggan kommer dagen efter.

Punktering! Igen!! Den känslomässiga berg- och dalbanan tar hissen ner till källaren. Väl hemma igen med min cykel stannar jag till för att se vad Al och Rhiannon tittar på. Det är Rhinnons sista kväll hemma för hon ska flytta ihop med en kompis. Jag hoppas det innebär att jag slipper mer gnäll om att jag inte gör min andel av hushållsarbetet. Jag är den första att erkänna att jag inte direkt är kung av dammsugaren men efter att ha lånat dammsugaren Henry en gång anser jag att det är slöseri med tid eftersom Henry mer kammar mattan än suger den. Sedan har jag inte tömt diskmaskinen så ofta på sistone. Men det kan ju ha något att göra med att jag nästan aldrig är hemma och därmed heller inte genererar någon disk att tala om. Jag inser dock att detta argument inte skulle förbättra de husliga relatio­nerna. Avbryter Julies välkomsttirad med att fråga vad hon ville ha gjort. Vad som helst, bara hon slapp ägna hela sina lediga dagar åt att plocka och städa, svarade hon. Aha tänkte jag och undvek noggrant att fråga om hon haft någon enda städdag sedan jag flyttade in. Tog fram gummi-handskarna, letade fram en trasa som nog inte gjort tjänst det senaste halvåret och började torka bort spindelväv från hyllorna i köket. Arbetet matchar på något sätt mitt humör, kan någonting pigga upp mig?

Ja, ett besök av en av mina bästa vänner. Linda i Göteborg har gjort det som väninnor ska göra i krissituationer, kastat sig på första bästa flyg för att komma och muntra upp. Precis vad jag behöver. Väntar in Lindas flygbuss på Coffee Mania när W kommer förbi. Mobilen ringer. Linda har anlänt. W fortsätter prata. Jag måste gå.
”Vill du följa med och träffa Linda? ” avbryter jag.
”Gärna. Får jag ta med någon?”
”Okej”, jag antar att jag måste träffa henne förr eller senare och det är väl lika bra att få det överstökat.

En halvtimme senare sitter Linda och jag på Prince of Wales med en halvpint Pedigree respektive en flaska Corona när två spensliga, friluftsklädda närmast identiska personer står bredvid vårt bord. Hej. När de vänder sig bort för att beställa tittar Linda och jag på varandra och brister ut i ett gemensamt skratt. Jag har utmålat Linda som en friluftsnörd och samtalet kretsar därför kring friluftsprylar. Jag kan hänga med i diskussionen men det är Linda och W som är riktigt intresserade. När vi går kramar W om både mig och Linda. Ingen vet riktigt vad de ska göra med skuggan. Hon har inte deltagit i samtalet överhuvudtaget utan bara suttit bredvid. Linda har inga som helst skrupler för att låtsas att hon inte existerar. Jag känner att man för god tons skull borde säga adjö men det sträcker sig inte till att krama om henne. Det blir en pinsam paus innan vi går.

49. Courage

elisabeth-ii-4 Ett par dagar före intervjun ändrar jag radikalt uppfattning om livet i Cardiff. Det är Sav som släpper bomben.
”Har du hört att W har återförenats med sin exflickvän?”
”VA?!”
”Hon kommer med honom tillbaka till Cardiff för att bevaka sina intressen.”
”Detta måste jag höra mer om. Kan vi ses ikväll?”

Nyheten sprider sig som löpeld genom TQ och utlöser en smärre landsorg hos den kvinnliga delen av personalen. Så värst många detaljer är inte kända men de som finns stöts och blöts under en helkväll på A Shot in the Dark. Sav och jag hinner avhandla alla aspekter grundligt, inklusive lista alla Ws negativa sidor, lovorda oss själva i förhållande till ”bitchen” och i största allmänhet deppa i kapp över två flaskor rödvin. Därefter ansluter vi till trion Lotta, Greg och Duje på Prince of Wales för att se Sverige mot Italien. När Zlatan gör mål skriker alla. Jag skrek också men kanske inte för målet.

En lärdom av denna kväll är att inte grunda med vin före ölprovning. Kombinationen gav som väntat en ångestfylld natt helt utan sömn. Fram emot morgonsidan ger jag upp. Mår uruselt, huvudet är för stort för huvudskålen, ögonen är hälften så stora som vanligt och jag orkar inte ta tag i något av alla måsten. Jag borde packa, jag borde städa, jag borde göra något av mitt liv. Framförallt borde jag sitta på tåget på väg till London. Jag har gjort upp om att träffa min bror och svägerska där, de mellanlandar på vägen hem från en semester på Teneriffa. Har sett fram emot att träffa dem i evigheter men vägen till stationen känns plötsligt oändlig. Dessutom kommer jag ändå träffa dem i Sverige i övermorgon efter jobbintervjun, något vi inte visste när vi gjorde upp våra planer. Jag kanske ska ta ett senare tåg direkt till Heathrow istället för att ta omvägen om London? Att skjuta upp packning, avfärd, ja livet självt, känns som en lysande idé. Men jag har lovat att komma, de kanske blir besvikna om jag inte dyker upp? Jag är ju ändå vaken och någon sömn kan jag inte hoppas på. Varför sitter jag här och stirrar ut i luften när jag kunde vara på väg till Londons alla sevärdheter? Jag kastar hastigt ner lite grejer i mammas väska, rationaliserar bort tandborstning och kastar mig in i en taxi för att spara värdefulla minuter. Bara för att upptäcka att nästa tåg går först en halvtimme senare. Efter att ha varit uppe sedan småtimmarna kommer jag ändå inte till London förrän långt fram på eftermiddagen.

Möter upp bror med sambo på Piccadilly circus och väljer första bästa pub på en sidogata för intag av kalorier. Puben är precis så murrigt inrökt och servitrisens engelska är pre­cis så bruten som man förväntar sig i dessa turistkvarter. Jag fortsätter min jämförande undersökning av biff- och någontingpaj. Här hette den Beef and Stilton pie, någon hade i och för sig glömt själva biffen men i gengäld varit frikostig med morötterna och potatisen. Vi slår på stort och beställer in hela sortimentet av bitters, dvs en Bombardier, en Young’s och så Courages Best Bitter. Helens pappa säger att det krävs ”courage to drink Courage” och det är definitivt sant. Bombardier visar sig vara den minst dåliga, typiskt nog är det den som är gästöl. Hur kommer det sig att gästölen så ofta är godare än något ur ordinarie sorti­ment? Är det för att gästölen tillverkas i liten kvantitet med bättre råvaror och därmed bara finns som temporära gäst­spel? Eller är det för att den som gästöl har större åtgång och därmed är färsk som den är bäst? Eller är gästölen bäst därför att på standardkranarna prånglar de stora bryggeri­jättarna ut andra rangens öl genom tvingande sortiment?

Jag hade förväntat mig att träffa två solbrända semester­firare på väg hem från två veckor i solen men de är nästan lika bleka som jag. Istället för lata dagar på stranden hade de testat lokaltrafiken och införlivat ord som köksbänk och kakel i sitt spanska ordförråd. På väg till svägerskans familjs lägenhet fick de reda på att svärfar oväntat och oannonserat kvistat ner för att personligen inspektera de avslutade lägenhetsreparationerna. När han ändå var på plats passade han på att initiera några nya och engagerade sin dotter och svärson i dessa. Höjdpunkten på semestern verkar ha varit turen till IKEA. Efter tre timmars trixande på olika lokal­bussar för att ta sig från Playa des Américas till Santa Cruz visade det sig att även om IKEA för det mesta har öppet till 22 så iakttog de just denna dag någon lokal helgdag. Just denna resa verkade dock min bror ha missat efter att ha inlagt veto och istället gett sig av medelst buss till Teide där han istället kunde gå vilse.

Innan vi skiljs åt för att ta oss till Sverige på separata vägar, de med Ryan Air, jag med SAS, blir det en nostalgitripp förbi Hamley’s, världens bästa affär när man var barn. Jag följer också med dem till Victoria på studiebesök. Vi har oceaner med tid, tror jag, tills jag inser exakt hur långt det är mellan Victoria tågstation, dit vi anländer med tunnelbana, och Victoria busstation, varifrån de ska ta buss till Stansted. Vi hinner fram och jag vinkar adjö. Andelen ryggsäckar och Internetcaféer är hög i Victoria. Jag som aldrig backpackat mig igenom Asien, känner mig en smula utanför. På vägen mot Buckingham Palace stoppar jag in näsan i en rese­prylaffär. Jag har en svaghet för väskor med många käcka fack i och man kan ju aldrig veta vad det är man desperat behöver förrän man ser det.

Vid Buckingham tar jag pliktskyldigast fram kameran och tar ett par bilder på alla turister som tar den obligatoriska bilden. Jag skulle antagligen ha njutit av hur anskrämligt överdådigt det hela är om jag inte hade varit strängt upptagen med att tycka synd om mig själv. Om området runt Victoria är ryggsäcksfolkets paradis så är det ett helt annat klientel på Paddington, för att inte tala om Heathrow Express. Jag är nog den enda passageraren med ryggsäck. Inte för att min lilla Fjällräven skulle platsa på någon strand i Asien, detta är min förklädda datorväska. Mammas något mer standardmässiga kabinväska checkade jag in när jag anlände till Paddington för ett par timmar sedan, så slapp jag släpa runt på den i London (tänker att jag aldrig ska åka med British Airways, på Paddington tar de hand om väskor för ungefär 79 olika bolag utom det största).

Eftersom Storföretaget betalar är det ett utmärkt tillfälle att prova det exklusiva transportalternativet. Man åker inte Heathrow Express för att spara tid, utan för att slippa umgås med pöbeln. Det är skruttdyrt men då får man exklusiva BBC nyheter på köpet. Resan till Heathrow går fort men väl där är det kilometervis med tunnlar att vandra innan jag hamnar vid incheckningen till Virgin airlines. Jag som är van att komma med bussen från Reading och hamna precis utanför rätt incheckning är inte imponerad. Irrar runt bland en massa bolag jag aldrig hört talas om innan jag till slut hittar SAS. I säkerhetskontrollen tror jag att jag har gått vilse för skyltarna med föreskrifter om vad man inte får ta med ombord (inklusive manikyrset, slang­bella och virknålar) är alla på arabiska.

Snett framför mig sitter en dam som måtte gilla guld. Hon har guldbågade glasögon, en tjock guldlänk om halsen och fem diamantringar bara på handen som vetter åt mitt håll. Gulddamen klagar högljutt över att det är fruktansvärt varmt och ont om luft. Jag bestämmer mig raskt för att beställa in en gin och tonic som måltidsdryck. Detta inspi­rerar min granne att göra likadant ”för det lät så gott när du beställde det”. Grannen är ekonomiprofessor med svensk hustru och sommarhus i den svenska skärgården. Jag är så nyfiken på hur de träffades, men inser att det inte tillhör sakerna man kan kallprata med sin bordsgranne om (i alla fall inte på en sådan här kort flygning). Hans accent låter amerikanskt bekant och han är mycket riktigt född i Kalifornien och uppvuxen i mellanvästern. Han är profes­sor på Stanford men har även spenderat en tid på Harvard (låter som en tämligen framgångsrik professor). På temat fritt och kreativt yrke berättar han att det enda kravet under hans gästår på Harvard var att man skulle visa sig på kontoret två dagar i veckan. Nu hör inte toppforskare till dem man behöver förse med stämpelur för att de ska prod­ucera. Under sommarsemestern i skärgårdsidyllen planerar han t ex att använda förmiddagarna till att skriva ett par föreläsningar. Professor låter som ett trevligt yrkesval när jag blir stor, synd bara att det är så trälig väg dit…

elisabet-ii-1 Frun är också forskare, visar det sig när vi väntar på att någon ska vakna i gaten och släppa ut oss ur planet. I socio­ekonomi snarare än ekonomi, har skrivit böcker om löne­skillnader mellan män och kvinnor och nu undersöker hon självmordsbombare (jag får en vag känsla av att jag borde känna till vem det är). Hon lämnade Sverige 1998 (jag börjar omedelbart att fantisera på temat svensk forskare möter amerikansk dito på internationell konferens, börjar disku-tera gemensamma nämnare under den obligatoriska drink­tillställningen och finner att de är besläktade själar).

På vägen nerför trappan till bagageutlämningen försöker jag räkna det totala antalet guldringar på gulddamen. Det är dock lite svårt att lista ut om det är tre breda ringar, eller sex smala eller en kombination däremellan på den andra handen. Kön till passkontrollen sniglar sig fram. Längst fram står två asiater och gulddamen börjar högljutt klaga: vad ska kineser hit och göra. Jag är på vippen att påpeka att det kan mycket väl vara så att en eller båda av dem är adopterad, har levt hela sitt liv i Sverige och därmed har ganska god förståelse av vad hon säger. Passkontrollanterna finner dock deras pass väldigt intressanta, bläddrar och diskuterar, så antagligen är de inte adopterade. Gulddamen delger hela kön att hon minsann undrar vad personalen sysslar med, och deklarerar att de måste vara lesbiska. Detta verkar vara den grövsta förolämpning hon kan ta till.