Etikettarkiv: Coffee Mania

67. Merthyr Tydfil

akvedukt-6 Det är bara två dagar kvar innan mina pinaler, inklusive cykel blir upphämtade för vidare transport till Sverige. Ska jag cykla Taff trail så ska det göras nu, efterhängsen för­kylning eller ej. Trodde att det var helt kört, men nu har det dykt upp ett alternativ. Det är inte cykelbussen som börjat gå på vardagar, utan det är Lynne som erbjudit mig över­nattning. Lynne undervisar på University of Glamorgan och vi har hållit sporadisk kontakt sedan jag examinerades. När jag återkom till Cardiff i vintras skickade jag omedelbart ett mejl till henne. Sedan dess har vi pratat om att träffas men det var först i förra veckan som det blev av. Lynne tog båten över från Penarth och jag cykeln ner från Splott och så träffades vi på Coffee Mania i Cardiff Bay. När jag berättade om min besvikelse att det aldrig blev något cyklande utefter Taff trail bjöd hon raskt in mig att hälsa på i deras fritidshus i Brecon. Kanon! Dit är det nio mil och det är inte en ogörlig cykeltur, medan t o r är lite väl långt på en dag (även om det finns vissa dårar som tror att det går att cykla trettio mil runt Vättern på en dag, men de tillhör ett särskilt släkte).

Läs mer

51. Nuskaviklämmaseptengutår

OLYMPUS DIGITAL CAMERA Om jag behöver en alternativ karriär så skulle reseledare eller ambassadör kunna vara aktuellt. Åtminstone om man frågar Ed, en välkänd science centreprofil och tillika Ws pappa. När han dök upp i Cardiff föll det på min lott att agera guide. Ed var ute på en europeisk turné: Stockholm, Amsterdam, Cardiff, Glasgow och Dublin. När han plane­rade in Cardiff var det säkert i avsikt att hälsa på sin son, men W blev kvar i USA några dagar extra för ett extraknäck i Roanoke – fråga mig inte men det ligger i Virginia och har ett köpcentrum – och gick inte att nå.

Ungefär samtidigt som den stora eftermiddagskoman satte in dagen före midsommarafton ringde min mobil. Ed. Utmärkt, jag tog direkt chansen att lämna kontoret en stund. Ed visade sig vara en trevlig typ, lite friluftsstuk. Efter att ha visat runt honom i Ws lägenhet tog jag med honom till A shot in the Dark. På vägen dit fick han en grundlektion i Cardiffs historia med alla markiserna Butes och information om Ws favoritställen. Efteråt lämnade jag honom utanför Sainsbury’s försedd med Ws cykel, min kartbok och instruktionen att vara på Chapter klockan 8 så skulle han få träffa Sav och Katie, två av Ws bästa vänner. Jag blev lite sen (men bara liite) och när jag kom fram fem (!) minuter efter åtta var han för-svunnen. Katie hade sett en man som hon trodde var Ed, men hon vågade inte gå fram och fråga (det var mycket riktigt han, lätt identifierbar i sin NASA-jacka). Nåväl, vi hann inte leta för före­ställningen skulle börja. Det var Savs teatergrupp som satt upp diverse scener på temat IDENTITY.

Chapter Art Center har förutom ett antal scener en pub­avdelning. Inredningen är inget att skryta över, det är kalt och ogästvänligt med obekväma stolar. Det uppvägs av att de har en rad med udda gästöler på fat. Dessutom får de extra plus för att det alltid finns intressanta människor att titta på.

Hade lite dåligt samvete över att ha tappat bort Ed men efter att ha ringt och bett om ursäkt på Ws telefonsvarare beställde jag in Tiger från Everads och Molekeeper från Molebrewery. Provsmakade båda innan jag gav den jag tyckte minst om till Sav. Undrar vilken det var?

Dagen efter satt jag och Sav på jobbet och funderade över vad vi skulle göra med Ws pappa. Ed hade uttryckt en öns­kan att träffa Ws vänner om det var möjligt. Kanske ordna en fest? Jag berättade att det råkade vara årets största fest­dag i Sverige, midsommar. Midsommar förbigås helt i Stor­britannien, förutom av ett fåtal hedningar som invaderar Stonehenge med ett rikt förråd av öl. Ska man vara petig så intar de Stonehenge vid midsommarsolståndet, dvs årets längsta dag. Högtiden har inte arbetsmarknadsanpassats till närmaste fredag som i Sverige. Jag tänkte först inrätta mig i ledet, ta sedan dit jag kommer och ignorera hela midsom­marklabbet. Men vid tretiden på den svenska midsommar­afton, när Stonehenge redan var övergivet och hedningarna nyktrat till, ändrade jag mig. Klart vi skulle ordna en fest. Sagt och gjort, vi delade upp uppgifterna. Sav fick i uppdrag att agera värdinna och ställa upp med uteplats, bord och stolar. Hon fick också i upp-drag att skaffa färskpotatis, öl, gräslök, vaniljglass och crème fraiche, gräddfil är ett okänt begrepp. Under tiden tog jag en liten stökresa till IKEA för matjessill, senapssill, vitlökssill, hjortronsylt, knäckebröd och Reimersholms snapsar.

När jag anländer till Sav visar det sig att hon köpt salladslök, när jag skulle ge henne inköpslistan drabbades jag av hjärnsläpp och namnet chives föll ur minnet så jag försökte beskriva det som något långt och grönt. Ungefär lika fram­gångsrikt som när min far en gång när jag var barn frågade efter vit lök i Frankrike. Andra spejare skickades ut på gräslöksjakt. Kan konstatera att varken gräslök eller crème fraiche säljs i kvartersbutikerna. Vi hann nästan igenom middagen innan Holly med make infinner sig med några strån gräslök som de har hittat på stora Sainsbury’s.

Nu spelar det inte så stor roll, sillen gör ingen större succé i alla fall men desto populärare blir ölen och snapsen. Och sånghäftet. Jag hade lägligt nog med min privata dator på jobbet och som den hamster jag är hade jag ett antal gamla sånghäften lagrade. Ett av dessa åkte snabbt fram och efter lite enklare handpåläggning hade jag ett äkta svenskt sång-häfte. På svenska. Jag gick ut lätt med Ål, skål. Älg, svälg och andra tämligen korta varianter innan vi gick över till Nuskaviklämmaseptengutår, vilken de hade vissa problem med. Jag var i storform – rena supervärdinna – såg till att alla pratade, fyllde i alla döda pauser och kom med en strid ström av intressanta samtalsämnen om konversationen tröt det minsta i någon ände av festen. Halvvägs genom mid­dagen frågade Ed mig varför jag inte med mina talanger jobbade på ambassaden. Kanske vore en ny karriär? Ville jag följa med Ed och W till Bahrain nästa vår och charma en rik oljeshejk?

Cardiff slott interiör Tar inte upp frågan om Bahrain när jag träffar W på Prince of Wales några dagar senare. Är ganska nervös ändå, det är första gången vi ses sedan han kom hem från det stora landet i väster. Vi har haft en del kontakt under tiden, mest chattat via ICQ sisådär mellan fyra och fem på mornarna brittisk tid. Ws har underhållit mig med underfundiga betraktelser från amerikanska hotellrum. Skuggans namn har inte blivit nämnt.

Dessa nattsejourer gör att jag är lite sliten och inte blir det bättre av att jag kommer direkt med tåget från Wrexham där jag träffat företrädare för en av mina lokalavdelningar. En nästan avsomnad lokalavdelning som jag försöker inspirera att dra igång igen. Så den riktiga energin för allvarliga samtal finns inte. Konversationen haltar högst betänkligt. Skuggan kommer dagen efter.

Punktering! Igen!! Den känslomässiga berg- och dalbanan tar hissen ner till källaren. Väl hemma igen med min cykel stannar jag till för att se vad Al och Rhiannon tittar på. Det är Rhinnons sista kväll hemma för hon ska flytta ihop med en kompis. Jag hoppas det innebär att jag slipper mer gnäll om att jag inte gör min andel av hushållsarbetet. Jag är den första att erkänna att jag inte direkt är kung av dammsugaren men efter att ha lånat dammsugaren Henry en gång anser jag att det är slöseri med tid eftersom Henry mer kammar mattan än suger den. Sedan har jag inte tömt diskmaskinen så ofta på sistone. Men det kan ju ha något att göra med att jag nästan aldrig är hemma och därmed heller inte genererar någon disk att tala om. Jag inser dock att detta argument inte skulle förbättra de husliga relatio­nerna. Avbryter Julies välkomsttirad med att fråga vad hon ville ha gjort. Vad som helst, bara hon slapp ägna hela sina lediga dagar åt att plocka och städa, svarade hon. Aha tänkte jag och undvek noggrant att fråga om hon haft någon enda städdag sedan jag flyttade in. Tog fram gummi-handskarna, letade fram en trasa som nog inte gjort tjänst det senaste halvåret och började torka bort spindelväv från hyllorna i köket. Arbetet matchar på något sätt mitt humör, kan någonting pigga upp mig?

Ja, ett besök av en av mina bästa vänner. Linda i Göteborg har gjort det som väninnor ska göra i krissituationer, kastat sig på första bästa flyg för att komma och muntra upp. Precis vad jag behöver. Väntar in Lindas flygbuss på Coffee Mania när W kommer förbi. Mobilen ringer. Linda har anlänt. W fortsätter prata. Jag måste gå.
”Vill du följa med och träffa Linda? ” avbryter jag.
”Gärna. Får jag ta med någon?”
”Okej”, jag antar att jag måste träffa henne förr eller senare och det är väl lika bra att få det överstökat.

En halvtimme senare sitter Linda och jag på Prince of Wales med en halvpint Pedigree respektive en flaska Corona när två spensliga, friluftsklädda närmast identiska personer står bredvid vårt bord. Hej. När de vänder sig bort för att beställa tittar Linda och jag på varandra och brister ut i ett gemensamt skratt. Jag har utmålat Linda som en friluftsnörd och samtalet kretsar därför kring friluftsprylar. Jag kan hänga med i diskussionen men det är Linda och W som är riktigt intresserade. När vi går kramar W om både mig och Linda. Ingen vet riktigt vad de ska göra med skuggan. Hon har inte deltagit i samtalet överhuvudtaget utan bara suttit bredvid. Linda har inga som helst skrupler för att låtsas att hon inte existerar. Jag känner att man för god tons skull borde säga adjö men det sträcker sig inte till att krama om henne. Det blir en pinsam paus innan vi går.

31. Bröllop

Bute Park Danmark dyker upp igen ett par dagar senare.
– Mary ska gifta sig med Macbeth, nej det var visst fel Shakespeare, Hamlet ska det givetvis vara! Jag knatar rakt in i en diskussion om det stundande kronprinsbröllopet i Danmark. Det är fredagsmöte med pedagogavdelningen, dvs vi i public programme träffar lärarna i education för att diskutera gemensamma ämnen. Jag är återigen sen till fredagsmötet, fattar inte vad det är med mig och fredagar. Jag är nästan alltid sen och nu kan jag inte skylla på att jag cyklat vilse längre, vilket var min vanliga ursäkt medan jag bodde i Fairwater. Helen misstänker att det är mitt undermedvetna som sorterar bort dessa möten som oviktiga. Hon delar i så fall i hemlighet åsikt med mitt undermedvetna, men vi brukar hålla god min oavsett samtalsämne på mötena. Nu är det alltså kungligt bröllop. Att detta är på tapeten har ingenting att göra med att britterna i gemen bryr sig. De har knappt en aning om att det existerar ett kungahus i Danmark, än mindre vad de har för sig. Orsaken till att detta bröllop uppmärksammas på jobbet är att Sue undrar om någon har en tiara att låna ut.

Sue är en medelålders dam som har tagit över MSc-utbildningen efter Melanie Quin – Ms Science Center i egen hög person. Sues man är forskare men har bytt universitet på Tasmanien mot Cardiff University. Flera av Sues vänner hemma i Tasmanien är kollegor med Marys far John Donaldson och några av dem är inbjudna till bröllopet. Detta lyckliga tillfälle har då orsakat stor klädpanik. Tiara ingår inte i den normala garderoben för science centerfolk, så svaret är nej. Jag kan inte bidra med några klädråd men väl berätta att vi har kungahus i alla de skandinaviska länderna och att Fredrik har en bror, Joakim. Mina fackkunskaper imponerar stort. Den brittiska mentaliteten som hindrar kunskaper om någonting utanför den egna ön inkluderar utländska kungahus.

kaffekoppar från coffee mania Efter mötet ger sig Helen och jag av till Coffee Mania i det dubbla syftet att avhandla mötet (skvallra om våra kollegor) och inhandla nytt kaffe. TQ bjuder alla anställda på tepåsar och pulverkaffe. Vi i Public programme har en viss lägstanivå för vårt kaffeintag, vi vägrar ta i pulverkaffe med tång och har en pressobryggare som vi turas om att handla kaffe till. På vägen ut från TQ möter vi studentgänget. Hejar som vanligt glatt på hela gänget, eller nästa hela gänget, för den som går sist är någon jag aldrig träffat förut.
– Kul att se dig också.
Den roade rösten var omisskännligt amerikansk och gesterna var välbekanta, så jag vände mig om, rodnade och svarade:
– Oj, jag kände inte igen dig, öhh, för det är väl du? Var kommer alla dessa lysande kvicka repliker ifrån?
– Vad har hänt med ditt, öhh… Jag gestikulerar diffust mot min egen haka.
– Det försvann igår, svarar han innan han försvann iväg genom dörren efter resten av gruppen.

W skäggfri, min koncentration på val av kaffesort är fullständigt bortblåst och jag svarar Helen ganska osammanhängande när hon pratar på om mötet.

Ett par dagar senare dyker W upp i dörren till vårt kontor när jag håller på och packa ihop för dagen. Vet inte riktigt vad han ville men innan jag hann utröna om han tänkte ta något initiativ eller inte ställde jag frågan: kaffe? Jag menade då kaffe, eller annan valfri dryck, idag, imorgon eller någon annan dag, bara han ingick i ekvationen, men han översatte mitt uttömmande uttalande till ”ska vi prova det där kaféet som jag har talat om nu?” Pubar i all ära, det blir lite tjatigt att alltid dricka öl (framförallt samma öl) när man ska umgås och jag saknar Mocca, mitt stamställe i Malmö. Öppet till elva, värmeljus på borden och rejält med tidningar att bläddra i. Så lyder receptet på ett trevligt café efter att gott kaffe har ordnats. Brittiska kaféer är generellt omysiga och stänger dessutom ungefär samtidigt som affärerna slår igen, vilket råkar vara ungefär när vi lämnar jobbet. W har hittat ett café som hjälpligt påminner honom om hans gamla stamställen i Seattle och nu ska vi se om jag tycker att det duger.

A Shot in the Dark ligger ett stenkast från Tut ‘N’ Shive på City road. Jag har alltså vandrat förbi många gångar, hur kan jag ha missat caféet? Kanske för att det är inrett i svart och ganska mörkt. Vi beställer tomat- och bönsallad som tilltugg till våra latte och slår oss ner i sofforna. Om jag ska bedöma a Shot in the Dark efter pubkriterierna blir det bra betyg: stort utbud av tesorter, rimliga priser, blandade besökare med tonvikt på udda typer, levande ljus och nära hem. Möjligen är det något för mörkt för min smak, men det måste väl leva upp till namnet.

Jag sitter och stirrar på W, för jag har fortfarande inte riktigt vant mig vid hans nya skägglösa uppenbarelse. Han ser en smula generad ut, men på inte sätt missnöjd över mitt intresse för hans nya look. Han håller skrattande ena handen för nedre halvan av ansiktet.
– Jag får väl prata så här i fortsättningen.
Bestämmer mig för att jag är klart positiv. Nu kan han inte gömma sig bakom skägget längre.