Etikettarkiv: Techniquest

25. Amazing Eggsperiment

I 99 fall av 100 är jobbet sista platsen att befinna sig frivilligt på en fredagskväll. Men ikväll arrangerar studenterna ”camp in” och i huset finns 40 mellanstadiebarn som ska sova över. Det är nu inte barnen som utgör dragningskraften, inte heller caféets meny av fishfingers och chips, utan självklart arrangörerna själva. Särskilt en av dem. Studenterna hade delat upp uppgifterna mellan sig. Uppgiften att roa barnen medan de åt föll på W och Mark. De var båda väl lämpade för uppgiften, snygga, charmiga och duktiga. W hade på sig sin show‑klädsel, en T‑shirt från ett av pappans leksaksprojekt, bandana på huvudet och sina egenhändigt sydda byxor med en halv miljard fickor i olika tyg. Ur dessa trollade han fram olika saker t ex bollar att jonglera med. Småflickorna gör precis som de flesta andra kvinnor i åldrarna 9 till 90, ser förtrollade ut och försöker fånga hans uppmärksamhet.

egg-8 Jag hade absolut ingen som helst anledning att övervaka själva arrangemanget, tvärtom. Den officiella versionen för min närvaro var att jag inte var riktigt klar med alla förberedelser inför premiären av amazing eggsperiment imorgon. Det var visserligen sant, men jag hade lika gärna kunnat sitta hemma och tråckla med nål och tråd. Eller åtminstone hållit mig på mitt kontor. Någon vettig förklaring till att jag måste utföra detta just i caféet, precis när barnen äter, finns faktiskt inte. Men det hindrar mig inte. Så jag sitter här och tittar på Mark och W och försöker få fast en leksakskyckling på ett vitt linne. Linnet ska i showen dras på ett litet barn, som skall stå i mitten av en stor illustration av uppbyggnaden av ett ägg. Jag har aldrig varit speciellt snabb med nål och tråd men slår nu någon form av rekord i ineffektivitet.

Amazing eggsperiment är en gammal favoritshow som sätts upp varje år runt påsk och – surprise – handlar om ägg. Ägg är inte direkt några stora, exklusiva och imponerande tingestar att bygga en show på. Det är inget hamsterhjul i människostorlek eller flytande kväve, denna otroligt användbara showingrediens som går att variera i det oändliga och som dessutom är något de flesta familjer inte har tillgång till hemma i köket. Men med duktig personal är Amazing Eggsperiment en underhållande klassiker. Årets nyhet är inte i showen, utan det tillhörande aktivitetsbladet. Tack vare arbetet med att ta fram det vet jag att två och en halv pint, eller 26 hönsägg, får plats i ett strutsägg. Det blir en stor pannkaka det. Strutsägget är visserligen stort, men är bara ynkliga 2 % i förhållande till fågelns storlek. Kiwin däremot lägger ett ägg som är 20 % av fågelns vikt. Ägget är så stort att den stackars honan vaggar fram de sista dagarna utan möjlighet att gå rakt. Vi har köpt in ett tomt strutsägg att visa upp, men jag hade gärna haft ett ägg från Elefantfågeln också. Det rymmer sju strutsägg och är världens största ägg. Det är tyvärr svårt att få tag i nuförtiden eftersom elefantfågeln dog ut för mer än trehundra år sedan.

Floden Taff Tyvärr är barnens middag över alltför fort och de sprids ut i huset för nya aktiviteter. Ett antal av dem flockas runt W i bortre ändan av utställningen. Jag är klar med min sömnad och har ingen anledning att stanna kvar. Eftersom solen gått ner skippar jag min nya cykelväg och trasslar mig hem utefter allehanda bilvägar istället. Det funkar det också fast en del bilister gör sitt bästa för att preja mig av vägen.

8. Första lördagen

Jättesåpubbblor Min första lördag som platsansvarig för programverksamheten hade jag förväntat mig att gå vid sidan av någon rutinerad person. Framförallt som jag aldrig sett showen i teatern tidigare och bara jobbat två dagar. Men Helen tyckte annorlunda och hon vara chef. Nu var jag inte lämnad vind för våg, jag var försedd med en synnerligen tjock bunt instruktioner. Dessa inkluderade en steg för steg manual med exakt vilken ordning knapparna på brandlarmet skulle attackeras för att stänga av sju speciella loopar utan att stänga av resten av larmet. Att slå av hela brandlarmet skulle inte vara populärt i en besöksverksamhet, men det var heller inte särskilt praktiskt att ha larmet igång i teatern samtidigt som man eldade vätgasballonger. Min andra, mer delikata uppgift, gällde en av årets studenter. Studenterna betalade dyra pengar för en MSc-utbildning där presentationsteknik var en tung del. Bästa träningen var att öva. Publiken å andra sidan förtjänade valuta för sina pengar, en bra show med de bästa aktörerna. Så länge studenterna var duktiga var det inget problem, då fick Techniquest proffsiga aktörer som betalade för sig istället för att kräva lön. Men en av årets MSc-studenter, en kroat, skulle enligt förhandsuppgifterna vara övertygad om att han kunde förbättra showen genom att göra om den till fysiklektion, trodde att långa vindlande utvikningar av hög vetenskaplig klass på knagglig engelska var av intresse för barnfamiljer. Public programme hade en avvikande uppfattning: 1) alla måste hålla sig till manuset 2) orsaken till punkt ett är att manuset är kort, koncist och genomarbetat för att showen skall roa och inspirera 3) om vetenskapliga förklaringar behövts skulle vi ha lagt till det 4) detta är inte skolan, det är en show och 5) vid tvekan så gäller manuset.

Helst av allt ville man inte ha någon i närheten av teaterscenen som behövde ovanstående instruktioner. Samtidigt hade jag suttit i samma sits själv, varit en student med engelska som andraspråk. Förslaget till kompromiss var att studenten fick göra ett kortare gästspel om han lovade hålla sig strikt till manus. Hur svårt skulle det vara att förklara detta? Jag stövlade direkt iväg till teatern för att ta itu med denna uppgift på listan. Halvvägs in i rummet kom jag på att jag inte hade någon plan. Insåg också att det inte bara var den långa kroaten där, jag var på väg rakt mot en liten samling med människor som uppenbart väntade på mig. Gissade att ett antal av dem sökt mitt jobb och att de misstänkte att jag bara fått jobbet för att Helen och jag känner varandra. Min stora chans att göra ett bra första intryck. Självförtroendet verkade helt bortblåst men jag påminde mig själv att hade jag tillräcklig pondus för att hantera stökiga högstadieelever i Malmö – elever som anlände till museet med inhyrda securitasvakter – så var detta en baggis.

[SinglePic not found]Efter föreställningen gav jag kroaten feedback och påminde honom igen om manus. Antingen var jag tillräckligt konstruktiv eller alltför mjäkig för samtalet övergick snabbt till att handla om vad vi gjort tidigare. Kroaten hade disputerat i fysik (anade nästan det) och jag drog en kortversion av min krokiga bana i den icke-existerande svenska vetenskapskommunikationsbranschen. Han var djupt imponerad av att jag hade jobbat i Sverige. Hur lyckades jag få jobb där? Det visade sig att han trodde jag var britt, han märkte inte att jag bröt på engelska. Vilket var en härlig boost för egot.

De närmaste dagarna fick mitt ego sig mer än en törn. Jag hade genom åren noggrant lagrat alla tillfällen då infödingar komplimenterat mig för min utmärkta engelska. Ett par dagar som ”helper” i grönt räckte för att ta mig ur den villfarelsen. Helper var namnet på de guider som arbetade i utställningen. Det kallades i grönt på grund av den ytterst oklädsamma gröna tröjan med ett stort rött frågetecken på ryggen. Det flesta i grönt var studenter eller nyutexaminerade som drygade ut checkkrediten med att jobba på Techniquest. På vardagarna var de uppblandade med en och annan pensionär och småbarnsmamma. Lönen på TQ var fullt i klass med McDonalds men arbetsuppgifterna var mer kvalificerade. Eller ja. Kanske förutom att skura experimentstationerna och dammsuga golven.

Orsaken till mina dagar i grönt var den finansiella situationen. Kreditkortsdebaclet fick mig att inse vikten av pengar. Förvisso säljer deckare som smör varför jag praktiskt taget vore ekonomiskt oberoende – om jag bara hade fått ihop min deckare någon gång. Men inspirationen till den hade helt avstannat.

[SinglePic not found]Ett par dagar i grönt var en fantastisk introduktion till TQ och ökade absolut respekten för de som gjorde detta varje dag. Egentligen skulle de gröna interagera med besökarna. Inte bara svara på frågor utan ställa pedagogiska frågor till besökarna för att underlätta deras inlärning. Detta var dock ett ganska slitsamt jobb, det var mycket lättare att stå och småsnacka i en grupp eller skriva handtextade plakat att besökarna ska gå istället för att springa i utställningarna. Jag gjorde ett ärligt försök att prata med besökarna. Men mötte mest oförstående miner, och i de fall barnen mot förmodan svarade så förstod jag inte ett ord av deras gravt dialektala svar. Det blev knappast värre när huset fylldes med franskspråkiga barn. Jag passade på och lekte med alla stationerna själv och drev antagligen de övriga halvt till vansinniga med att veva på Gravitram halva dagen. Gravitram är en stor plexiglaslåda med en vev på utsidan. När man vevar så roterar en Arkimedes skruv inuti lådan. Den för upp kulor av olika material till toppen och därefter rullar, studsar och faller de neråt genom en sinnrik uppsättning av fjädrar, vikter och olika lutande plan. Beroende på vikt eller slump hamnar kulorna på olika banor och det tar olika lång tid innan de ramlar ner på golvet igen. Gemensamt för dem är att det är mycket dongande och tjongande i klockor och strängar.

Fikarasterna i personalrummet var inte bättre. När fem-sex personer skojade med varandra fick jag öva på min nya roll som tystlåten, tillbakadragen och något långsam utlänning. Framemot eftermiddagarna var jag så trött att jag nästan stammade, översatte alla svar långsamt i huvudet till och från svenska och kände mig allmänt misslyckad. Skulle jag någonsin klara det här?

5. Techniquest

Techniquest golv Dagen efter inställde jag mig på Techniquest för tjänstgöring. Techniquest, TQ, är ett science center, en besöksattraktion med interaktiva experimentstationer i rött, gult, blått, grönt, lila och orange. De påminner om gigantiska leksaker och det är ingen slump, de starka färgerna är valda för att inbjuda till lek. Syftet är att förklara fysiska, kemiska och tekniska fenomen och i förlängningen inspirera fler till ett intresse eller en karriär inom dessa områden. Skillnaden på ett naturhistoriskt museum och ett science center är att på det förstnämnda finns det en mängd monterade djur som man inte får röra medan man på ett science center uppmanas att testa allting. Techniquest har också en teater för hundra personer vars utformning är inspirerad av den berömda Faradayteatern på Royal Institution i London.

Techniquests saga började på 1980-talet på kemiinstitutionen på Cardiff University. På helger och kvällar lät professorn ett antal studenter, däribland Gaz, använda labbet för att bygga experimentstationer ur legendariska Exploratorium ”cook book”. Exploratorium i San Fransisco är urscience centret, grundat 1969 av Frank Oppenheimer, en fysiker som kanske är mest känd som lillebror till atombombens fader Robert Oppenheimer. Techniquest öppnade för första gången 1986. Då hade man fått ihop 35 experiment i en lokal mitt emot slottet. I nästa fas flyttade man in i en specialrenoverad fd verkstad bredvid gamla dockor i Cardiff bay. Den här utvecklingen, att växa från litet till medelstort är precis tvärtemot de stora Millenniumlotterifinansierade ställena. Inför millennieskiftet delades det ut enorma summor till olika attraktioner som skulle fira in det nya millenniet. Mest känt är den stora domen mitt i London men många science centers byggdes också runt om i landet. I typexemplet gick pengarna till en massa PR-nissar i kostym som presenterade flashiga prospekt och lovade att ”vi ska inte göra sådana där fula hemsnickrade varianter utan nu bygger vi tredje generationens science center”. Vad ingen av kommittéerna som delade ut pengarna verkar ha tänkt på, är att de inte fullt lika slipade representanterna för de äldre science center genom åren hade skaffat sig en enorm erfarenhet av vad som fungerar – tänk vad de hade kunnat göra med en ordentlig designbudget!

Många av de äldre science centren fick slå igen när Millenniumställena öppnade, bl a det i grannstaden Bristol. De nya i sin tur hade svårt att klara sig och många rekonstruerades om i mindre skala eller slog igen helt. Ett brittisk science center är starkt beroende av besökarnas inträde och inköp i kafé och butik. På Techniquest stod dessa för två tredjedelar av budgeten, jämfört med några få procent på ett svenskt museum (de lever av skattemedel). Techniquests styrka var att de var oerhört konsekventa. De färgglada experimentstationerna på utställningsytan, ”golvet”, flyttades runt. Stationerna var dyra att utveckla och en grundregel för att locka de livsviktiga återbesökarna var att erbjuda en varierad upplevelse. Tänk på närmaste IKEA-varuhus, varje gång är korven densamma och kassorna står kvar men utställningarna byggs kontinuerligt om och det finns alltid ett dagens erbjudande. Skillnaden mellan IKEA och andra attraktioner är att det är gratis att gå in på IKEA men det kan bli desto dyrare att gå ut.

Närbild, experiment på Techniquest Gruppen jag började i, public programmes, hade till uppgift att stå för variationen och vara ”dagens erbjudande” för de barnfamiljer som besökte Techniquest på helger och skollov. Våra verktyg var framförallt shower och workshops i teatern, planetariet, labbet eller i själva utställningarna. Vi kunde också göra små utställningar, föredrag, tipspromenader eller andra aktiviteter. Gruppen bestod av tre personer: Phil, Helen och jag. Phil var en inventarie på Techniquest. När jag pluggade arbetade han i utställningen, året efter gick han själv MSc-kursen och var därefter troget Techniquest. Han hade även träffat sin blivande fru på Techniquest. Under åren som gått hade han lagt till sig skägg så att han numera hade mer hår under huvudet än över. Phil och jag delade på ansvaret att sätta upp shower i planetariet och teatern. Varje show visas i några veckor och schemat för det närmaste året var redan spikat. Techniquest hade ett stort bibliotek av shower. Vårt jobb var att inför varje show se över och uppdatera manus och rekvisita samt lära upp de aktörer som sedan skulle köra showen. Vi skulle också ta fram nya shower vid behov samt vara platsansvariga på helgerna. Phil hade söndagar och jag fick lördagar. Helen bestämde att det var jag som skulle skriva manus till sommarshowen, årets största händelse för gruppen, en show som skulle visas i tre månader i sträck. Skitkul att få ett så stort förtroende direkt. Enda abret var att själva manusskrivandet skulle ske på en sabla Mac. En gigantisk jättestor urgammal idiotmac med skitigt tangentbord. Den ockuperade dessutom större delen av mitt minimala skrivbord. Sände en tanke till min kära thinkpad. Det var en kompis det, även om den inte kommunicerade med Internet så billigt och bra som jag skulle önska, men det var ju inte thinkpads fel.