Etikettarkiv: terra nova

64. Kronenbourg blanc

Min adjöturné fortsatte, på tur var TQ vilket i princip bety­der gröningarna. Min allra sista arbetsdag på TQ hade jag kanske snarare tänkt glida runt och prata med folk än stå instängd i vår garderob till kontor och sortera skräp. Men är man nu inte färdig med rensandet får man göra det sista dagen. Trots att jag var ytterst rationell och slängde mer än jag sparade samlades kassarna med saker att bära hem. Vad har jag egentligen tänkt ha för nytta av dessa i Sverige? Efter jobbet samlas det vanliga gänget dagen till ära på Terra Nova istället för FT5K. Eftersom det är jag som ska firas av så är det de andra som handlar drycker till mig. Katie handlar mig en Pimms och John OHP en över­raskning. Den visar sig vara Tia Maria i apelsinjuice, smakar som non stop sa han och det är möjligt, dricka upp den fick han göra själv. Nästa dryck serveras av en australiensare, Kronenbourg blanc, en nästan vit lite fruktig öl bryggt i samma stil som Cervoise-metoden från 1200-talet (vad det nu innebär, eventuellt att den är bryggd utan humle).

Läs mer

50. Snabbvisit i Sverige

trebent-hund Välkomnas på Arlanda i olika tonarter av föräldrar och högljudd hund. Blir utskälld efter noter, hur kunde jag vara borta så länge? Fälls nästan till marken av intensiteten, härligt när någon blir så genomglad över ens uppenbarelse. Föräldrarna är också glada. Deras hem känns plötsligt oer­hört lyxigt, hur kunde jag glömma bort känslan av att trampa barfota på ett rent trägolv? Blott Sverige svenska duschar har. En riktig dusch där det kommer varmt vatten i rejäl fart. En dusch där man kan stå länge, länge och det bara fortsätter rinna vatten av valfri temperatur, vilken lyx! Sverige känns plötsligt väldigt exotiskt. Det är ljust nästan hela natten, det finns kanelbullar på kaféerna och så det ljuvliga varmvattnet i duscharna. Jag börjar flera meningar på engelska innan jag kommer på mig själv och jag håller på och bli påkörd två gånger när jag cyklar på – tja ena sidan av vägen.

Måndag morgon åker jag till Södertälje för anställnings­intervju på det Stora företaget. Det är där min presumtiva chef och resten av gruppen sitter. De verkar trevliga allihop, kanske lite väl förtjusta i förkortningar av döma av den power point som chefen visade. Alla har varsitt luftkondi­tionerat stort rum och moderna datorer. Det är bekvämt och lockande. Vill gärna hem igen, bort från Cardiff. Ett vanligt jobb och träffa vanliga människor, inga sabla långhåriga amerikaner. Jag blir erbjuden jobbet med reservation för att jag först måste åka till Mölndal för att träffa en fackrepresentant som ska avgöra om jag passar in på företaget. Efter tre timmar på X2000 och en taxiresa är jag i en ännu mer imponerande byggnad. Här kan jag absolut se mig själv jobba.

Ganska uppskruvad åker jag efteråt hem till min bror som bjuder på en god middag. Jag babblar oavbrutet, radar upp för och nackdelar med att byta karriär. Det är så det känns, lämna hela vetenskapskommunikationsbranschen där jag kämpat på i nästan tio år bakom mig och skaffa mitt första alldeles vanliga jobb. Göra normala saker som äta middag hemma hos min bror efter jobbet. Och därefter åka hem till mitt alldeles egna hem. Inget mer inneboende, inga fler gräl om disk. Min alldeles egna säng. Vänta nu, min säng finns ju bara ett par timmar bort. Stockholm–Södertälje–Möln­dal–Göteborg, att lägga till Malmö till dagens resmål känns plötsligt självklart.

Det är först när jag sitter på kvällens sista Swebus ner till Malmö som jag inser att mina husnycklar är kvar i Wales. Kastar mig direkt på telefonen och håller tummarna för att Marika ska vara hemma, och inte ute på någon kurirresa någonstans. En av hennes arbetsuppgifter som intendent på Malmö konstmuseum är att följa med särskilt värdefulla verk när de lånas ut till andra institutioner. Jag har tur och kan andas ut. Åker förbi henne för att snabbt hämta upp extranycklarna. Väl där har vi mycket att prata om och det är ju välkänt att sådant görs bäst över en flaska vin.
”Jag hade några vänner över på middag förra helgen och en av dem sa att ingen nromal människa har så många oöppnade spritflaskor stående” berättar Marika i slutet av flaskan.
”Det är klart att du är normal. Det visar prov på framförhållning och förutseende skulle jag vilja säga. Vem vet när flaskorna kan komma till pass?”
”Det är skönt med dig Kristina, du har alltid perspektiv på saker och ting.”
”Glad att kunna stå till tjänst. Det finns ju i och för sig en lösning om du nu vill undanröja problemet att folk tycker att du har för många oöppnade flaskor.”
”Det har du rätt i och man ska ju inte skjuta upp saker till morgondagen som kan göras direkt.”
Jag nickar instämmande åt denna visdom och Marika fiskar upp en flaska vodka från bargömman bredvid soffan.

Sisådär trettio timmar senare sitter jag på BSA:s huvudkontor i London i uppföljningsmöte, one to one med min chef Julian och mår riktigt risigt. Inte blir det bättre heller. Julian är jättenöjd med mitt arbete, tycker att jag kommit in i arbetet på ett imponerande sätt och berömmer mig på alla sätt. Sluta tänker jag tyst, om du bara visste så skulle du tycka att jag är en ohederlig svikare som planerar att sälja mig till Mammon. Inte känns det ett dugg bättre av att vi har en riktigt intressant diskussion, våra visioner är inte så identiska att samtalet dör, utan det blir riktigt konstruktivt. Jag vill verkligen genomföra dessa projekt. Skit. I förrgår ville jag bara fly Cardiff, vilket antagligen sken igenom under intervjun (sänkte säkert lönebudet med ett par tusenlappar), idag vill jag absolut stanna. Kan man dela på sig måntro?

bernoulli Efter mötet tar jag Great Western tillbaka till Cardiff och det är väl typiskt för den här resan att jag inte åker direkt till Splott road utan tar mammas namnlösa resväska på släp till Terra Nova. Det är dags att säga adjö till en av mina gamla lärare som går i pension. Han är fysiker i botten, intresserad av tysk arkitektur och har gjort tappra försök att lära mig hur en Bernoulli Blower fungerar. Tänk hårtork och pingisboll. Blås med hårtorken, pingisbollen flyger. I TQs version är de uppskalade till en byggfläkt i en gul pyramid och en badboll. (Tack vare mig finns en att beskåda och prova på Malmö Museer). Den här roliga och charmiga leksaken är utmärkt för att förklara Bernoulli-effekten som alltså är anledningen till att flygplan flyger. Jag fattar fortfarande inte fysiken bakom. Men jag vet att det är luftströmmen på ovansidan, inte undersidan, av bollen som håller den flygande.

Efter en öl på Terra Nova bjuder Katie och Sav mig på middag för att fira mitt nya jobb. För jag har bestämt mig för att prova Storföretaget, kanske blir det ett gästspel, kanske blir jag medel-Svensson med villa, fru, 1,8 barn och volvo, på riktigt. Jag lovar dock hålla kontakten. Jag har upptäckt att Sav tillhör den ovanliga kategorin kvinnor med Ambitioner. Dessa är så pass ovanliga att om man hittar någon så är det ens skyldighet att omedelbart sätta dem i kontakt med andra likasinnade så att ett informellt närverk bildas. Förutom att mitt nya jobb stöts och blöts fram och tillbaka skvallrar vi såklart om W och hans skugga, framför­allt skuggan.
”Vem är hon egentligen?” Undrar jag som aldrig träffat henne.
”Ingen vet” svarar Sav. ”De dök upp i Cardiff ihop. Hon jobbade i grönt ett tag, men blev aldrig en i gänget utan var bara Ws skugga.”
”Hon fick aldrig några egna vänner och vantrivdes.” La Katie till.
”Hon försökte övertala mig att jag skulle få W att bli mer romantiskt.”
”Vid jul for de hem till USA ihop. Där lär hon ha åter­upptagit kontakten med en gammal pojkvän och W kom tillbaka utan henne.”
”Hon kunde gott stannat kvar där. Vad ska hon hit att göra?”

35. Prince(ss) of Wales

minitag-cardiff-bay Dagen efter är så där riktigt solig och varm som dagarna i april alltid är, förutom när det snöar eller regnar hori­sontellt. Jag sitter på en bänk i trädgården, läser senaste Dan Brown och väntar på att pappa ska komma med tåget från London. Pappa älskar att jag bor utomlands och nu har han hittat en lämplig konferens i London och kombinerar tjänsteresan med att hälsa på. I packningen finns fem efter­längtade paket Wasa rågi och en digitalkamera. Skumgum­mibrödet har mist sin charm för länge sedan och Dustin håller konkurrenskraftiga priser jämfört med de walesiska elektronikaffärerna. Min Canon Ixus blir nu uppgraderad till en Canon Ixus någonting annat med mer än dubbelt så många pixlar.

Pappa får göra tjänst som smakråd under en shopping­runda. Jag har sett en helt underbar svart North Face-jacka i dammodell. Pappa är en rationell beslutsfattare och säger ”köp den” till det mesta jag visar upp. Det är lätt för honom att säga som har ett riktigt jobb och inget hobbylön, men det är precis den uppmuntran jag behöver. Den ill­gröna tältlika anoraken är nu slutgiltigt pensionerad. Känner mig riktigt i shoppingtagen där jag vandrar runt i mina rosa mockasandaler. De klirrar så härligt när jag går.
”Hur är det med foten, har den läkt ordentligt efter benbrottet?”
”Jag kan fortsätta gå en bra bit till” svarar pappa och haltar knappt märkbart.
”Jag har nya skor, vad sägs om en pint på the Yard?”
Pappa ställer upp på en paus utan protester och jag handlar oss varsinn Brains bitter i baren.
”Tack, det här är riktigt gott.”
”Tycker du? Själv har jag ledsnat.”
”Dricker du så mycket öl?”
”Kul att se dig dricka ale, jag trodde du bara drack lager.”
Pappa svarar inte utan tar bara en till klunk ur glaset. Jag tar det som en anledning för en liten lektion i skillnaden mellan ale och lager. Det hänger på jäsningen. Ale jäses i rumstemperatur i några dagar och jästen lägger sig överst i jäskaret, därav termen överjäst öl. Lager är ett underjäst öl. Det görs med en helt annan typ av jäst som jäser i svalare temperatur. Som namnet antyder kan lagern lagras. På medeltiden var allt öl ale men när pilsnern, den första lagern uppfanns, tog den över överallt utom på de konservativa brittiska öarna, där man envisas med sin ljumma ale. Enligt entusiasterna ska den vara färsk med levande jäst och tappas från fat utan kvävgas, real ale.

its-brains-you-want Jag avrundar min lektion och noterar att våra glas nu är tomma.
”Pappa, är det något du vill göra medan du är här”
”Jag kan tänka mig en sväng på museet.”
”Tänkte väl nästan det, klart vi ska hälsa på impressionisterna.”
Ett besök hos favorittavlorna på National Museum of Wales är obligatoriskt när pappa är på besök. Den största samlingen impressionister utanför Frankrike finns här tack vare kolet och två ogifta systrar. Gwendoline och Margaret Davies ärvde en förmögenhet som deras farfar skrapat ihop, köpte in en mängd konst som de senare donerade till museet. Det gjorde många resor i Frankrike och tillbringade också tid där i Röda korsets regi under första världskriget. Jag spekulerar över om de favoriserade franska impressio­nister för att de förälskade sig i landet (konsten, konstnären) under denna tid. Eller följde de bara goda råd från duktiga rådgivare? Jag gillar hur som helst dessa stora och färgglada målningar som man blir glad av att se på. Mest känd är en kvinna i blått av Renoir. Själv hälsar jag alltid på en monu­mental målning med mycket guld i, inget som skulle passa i ett normalt hem men den är häftigt på en museivägg. Museet är stort och efter målningarna betar jag av en ny avdelning per besök. Den här gången runstenar och gamla guldföremål. Wales har egna guldfyndigheter, därav mäng­den guldsmycken.

Själva guldbältet ligger i norra Wales men på närmare håll, i Carmarthenshire, ligger Dolaucothi. Där vaskades det guld redan under bronsåldern. Romarna fick nys om guldet och blev givetvis intresserade. Den romerska härföraren Julius Frontinius erövrade raskt området från de lokala stam­marna. Han lät bygga en tekniskt avancerad gruva med tillhörande fort för att skydda investeringen. Kanske var det med vinsterna från guldbrytningen som Julius Frontinius senare renoverade akvedukterna i Rom? Spåren av romar­nas underjordiska schakt hittades när gruvan temporärt återöppnades på 1930-talet efter århundraden i träda.

I Dolgellau i norra Wales öppnades flera gruvor i slutet av 1800-talet. Brytningen var intensiv under några årtionden men förde under senare delen av 1900-talet en alltmer tynande tillvaro. Visserligen är malmen hyfsat rik på guld men fyndigheterna är små och miljökrav gjorde brytningen olönsam. Gruvorna har öppnats och stängts i takt med variationerna i guldpriser och med entusiasternas entusiasm. Guldet är oerhört exklusivt vilket effektivt stoppar mig från att införskaffa en souvenir. Diana däremot, hon hade walesiskt guld i sin vigselring när hon blev prinsessa av Wales. Titeln prins av Wales har 21 gånger getts till den brittiske tronföljaren. Först ut var Edvard I (han som erövrade Wales och rev alla walesiska slott). Prince of Wales är också namnet på en pub i centrum där jag tillbringar mer tid än jag tänker erkänna för pappa. Eventuellt bräcker dock Terra Nova nere vid jobbet Prince of Wales i kampen om titeln mest välbesökta pub. De får båda påhälsning veckan efter pappas besök.

Först ut var Terra Nova. Alla gröningar samlades där på torsdagen efter jobbet för en adjö-öl för en populär gröning. Han hade jobbat heltid några månader men skulle nu gå en Taffordkurs i Budapest och sedan vidare till Moskva som engelsklärare. Chris var en trevlig typ vars konversation involverat fler ämnen än vem som var onykter tillsammans med vem, så jag tyckte det var trist att just han försvann. Men skrattade gott när han tidigare på dagen underhöll fikarummet med dråpliga historier från en helgaktivitet för underpriviligerade barn.
”Priset var när en kille frågade mig om jag var gravid eller bög eftersom jag har hästsvans.”
Alla fnissade och samtalet leddes över till frågan om hästsvansar på män.
”Ni tjejer, har ni haft några pojkvänner med hästsvans?” Frågan ställdes av en kille med ett par mm stubb. Vi var bara två tjejer i rummet men jag slapp svara först.
”Nej, jag gillar verkligen inte hästsvansar. Jag gick på bal en gång med en kille i hästsvans. Vet ni vad han gjorde? Jo när jag skulle gå hem hittade jag honom hånglandes med min bästa kompis.”
Fy sa alla i kör och vände sig sedan till mig.
”Du då Kristina?”
”Jag har aldrig varit attraherad av långhåriga män” svarade jag gravallvarlig (och inte alldeles sanningsenligt).
Till allmän munterhet erbjöds Chris raskt en sax.

Chris hade klokt nog behållit hästsvansen konstaterade jag på Terra Nova. Jag skulle hellre varit tvärs över gatan på Salt där innegänget från kontorsvåningen huserade. De hade nämligen bjudit in en viss långhårig amerikan för att balansera upp den ensidiga könsfördelningen.
Amerikanen hade tillbringat stora delar av arbetsdagen utanför vårt kontor med att löda robotar. Jag hade så klart många ärenden förbi och frågade i förbigående vad han hade för kvällsplaner.
”Tja, jag kanske tar en pint någonstans” svarade han svävande.
Jag stampade därifrån, varför kunde han inte ge rakt besked? Förväntade han sig att jag skulle föreslå något? Var det inte hans tur? Nu visade det sig att han satt på Salt. Extremt frustrerande att jag var på Terra Nova utan möjlighet att ta mig över till Salt utan att väcka uppmärksamhet. Jag försökte flytta hela gänget genom att hävda att det var roligare om alla var på ett ställe och att Salt skulle vara en trevlig omväxling. Detta försök föll dels på att en tjej hade gympadojor på sig och därmed inte uppfyllde Salts klädkod och att gröningarna faktiskt inte har så mycket till övers för kontorstjejerna. Till slut kom W över till Terra Nova, men vid det laget satt jag fast på en bänk mitt i gruppen. Det finns annars en hel del yta på Terra Nova – fyra våningar och gott om olika sittarrangemang: i entrén ett par stora pösiga soffgrupper, längre in höga bord att hänga på och på våningarna ovanför olika typer av undanskymda hörn. Utomhus längs kajkanten står en lång rad med rustika träbord. Puben måste vara rena mjölkkossan för Brains, baren är alltid full.

prince-of-wales-loge En av finesserna med att ha en sprillans ny kamera var att jag hade ett fullt legitimt skäl att ta fram den i tid och otid och leka med den. Självklart ville jag prova den och ingen kunde undra över att jag knäppte en hel radda med bilder. Fotade jag dessutom av hela sällskapet, var det inte så uppenbart vem det var jag egentligen försökte fånga på bild. Resten av bilderna kunde jag ju alltid slänga i efterhand.
En bild av W var det närmaste jag kom honom. Det klassiska tricket att vänta tills leden tunnat ut för att komma närmare och sedan ”råka” bli kvar till sist, fungerade inte eftersom jag fick skjuts hem av John OHP. Gentlemannen John erbjöd mig skjuts när vi gick till Terra Nova och det regnade.
”Sablar, det regnar. Jag som har kjol. Kjol, regn och cykel är ingen vinnande kombination.”
”Jag kan ge dig skjuts hem.”
”Gärna” svarade jag tacksamt. När han senare körde hem mig hem var jag något mindre tacksam. Men det var antagligen nyttigt att komma hem för jag måste blivit ganska på pickalurven. Jag skulle slänga ihop lite pasta och sallad och allt gick fel. Kronan på verket var att jag tog ut fel tub ur kylskåpet och hällde fotsvampssalva istället för krossad vitlök i dressingen. Måste varit rejält onykter. På en och en halv pint.

Kvällen efter studerar jag kjolar på Prince of Wales. Mitt eget kjolbärande har inspirerat mig att utöka min lista med urvalskriterier för pubar, med klädsel hos övriga besökare. Det är kanske inte så mycket en kvalitetsfaktor som en kvalitetsindikerare. Det är ett mysterium för alla som inte är födda på den här ön hur man i april (eller februari för den delen) kan ta sig till, och från, puben iförd kjol modell brett skärp och linne som lämnar del av magen bar. Man skulle ju kunna misstänka en stor, lång och varm dunjacka någonstans i en garderob om man inte a) vet att det inte finns någon garderob eller b) har sett dem i samma mundering på väg till och från busshållplatsen.

prince-of-wales-interior En av studenterna har kläckt en affärsidé: hyra ut ytterkläder. Förstår inte riktigt hur han tänkt sig det hela, men det borde går att hyra ut kappor och rockar i köerna till nattklubbarna. Jag lägger inga moraliska aspekter på folks klädsel. Låt folk klä sig hur de vill och om de vill vandra runt i snålblåst och knappt plusgrader i sandaler så är jag den sista som tänker stoppa någon. Jag bara noterar att minimalistiska kläder och stort utbud av knallblå, illgula, bjärt röda eller utomjordingsgröna alkoholhaltiga drycker verkar hänga ihop. Så om man eftertraktar denna typ av drycker är minikjolar ett bra tecken att gå efter. Prince of Wales är ett utmärkt ställe för sådana drinkar och observa­tioner på fredags- eller lördagskvällar. Stället är dock stort och man kan med fördel ta trappan en våning upp och se spåren efter pubens tidigare liv som teater. Vill man fort­sätta i svunna spår kan man besöka the Philharmonic ett stenkast längre ner på bargatan. Där visades 1896 den första filmen i Wales.

26. Terra Nova

wales-kust-4 I mitt nästa liv ska jag öppna flashigt soppställe nära ett kontor med många kvinnor som vill ha något ”lätt till lunch”. Sedan ska jag koka soppa på grädde, buljong och kanske en och annan färsk örtkrydda, servera i papplåda och ta hutlöst betalt. Jag har bara provat en soppa på Turquoise. Valde lamm, jag är ändå i Wales där det finns fler får än människor (11 miljoner för att vara rätt oexakt – är siffran från vår- eller höstsäsong?). Soppan innehöll en kvarts potatis, två lammbitar och massor av buljong.

-Trendigt? Ja. Gott? Jovars. Mättande? Nej. Prisvärt? Ha!

Lunchtid, det är då saknaden efter Sverige och dagens rätt är som störst. Det finns två kategorier av lunchätare på TQ om man räknar bort de som äter sin lunch vid skrivbordet. Och det gör jag gärna, tangentbord lär vara det bakterietätaste området på ett kontor, med fyra gånger så många bakterier som på toalettsitsen. Men bakterierna på toalettsitsen är i gengäld läskigare, så överväg nu inte att byta lunchställe. De flesta lunchätarna hör dock antingen till det övre personalrummet eller till nedre. Det övre ligger mellan kontoret och utställningarna, det nedre bredvid verkstaden. Det går en knivskarp skiljelinje mellan dessa i klientel och lunchmeny.

Ta två skivor färdigskivat, garanterat fiberfritt, skumgummibröd med oändlig hållbarhet. Bred på ett lager smörersättning, lägg dit några bitar ljusgul smaklös cheddar och avsluta med ytterligare två skivor formbröd. Skär tvärs itu så fyra trekantsbitar erhålles. Lägg i en plastlåda och komplettera med en påse salt & vinegar crisps. Voilà! Receptet på en helt ordinär matlåda om du vill smälta in i det övre personalrummet. Rummet i sig är litet. Det går precis att gå mellan de gröna sofforna och de låga soffborden i mitten av rummet. Soffborden är oftast fyllda med en blandad sortering av halvtomma förpackningar med munkar (det lokala belöningssystemet), insamlingsbyttor (till någon som var här före min tid och nu samlar in pengar till ett eller annat vällovligt projekt i Indien), pennor och odiskade temuggar. Ena väggen är fylld med bilder på alla anställda och en världskarta där det står varifrån de kommer eller vart de åkt. I princip hela världen finns representerade med viss tonvikt på Europa och Australien. Jag bidrar med enda knappnålen från Sverige. Väggen mitt emot upptas av en stor anslagstavla med en blandning av arbetsscheman, uppmaningar att städa rummet och festplanering. En vägg består av stora glasade skjutdörrar ut på en terrass med utsikt över Cardiff bay. Bredvid entrén till rummet finns ett pyttelitet pentry med diskho, tevattenautomat och några hyllor för tepåsar och kaffepulver.

Runt ett (väl sent anser min mage) fylls sofforna med tanter i varierande ålder mellan tjugofem och femtio som plockar fram sina trekantsmackor. Kontorsmaffian har intagit stället. Samtalen kretsar runt mat: kokböcker, diet, matlådor, och bantning. Alla bantar. Idag bjöds dock på ett annat ämne: tidvatten. Det väckte både förvåning och skepsis när jag hävdade att vi inte har något i Sverige. Jag fick givetvis i uppdrag att bevisa detta med hjälp av fakta. Det visade sig vara lättare sagt än gjort men efter ett par timmar kunde jag skicka ut ett mejl som berättade att orsaken är att vi har jord på jorden. Om jorden bestått av enbart vatten (då kallad ”havet” snarare än ”jorden) skulle en enmeters våg rört sig runt jorden i samma takt som månen. Om månen istället parkerade ovanför Cardiff skulle jorden likna en rugbyboll. Vattnet skulle konstant vara 35 centimeter högre än dagens medelvattenstånd i Cardiff bay och i Australien (kanske därför som rugby är så stort just i dessa områden). Men nu rör sig månen, jorden och solen och vi har både jord och hav. Det gör att det finns en amfidromisk punkt helt utan tidvatten utanför Sydnorge, trots att solen och månen drar i vattenmassorna för allt vad de förmår (och de är stora och förmår en hel del). Cardiff däremot ligger i utkanten av amfidromen och har därför en tydlig skillnad på hög- och lågvatten. Världens näst högsta faktiskt. Rekordet är 13,5 meter vid springflod – när både jorden och månen drar åt samma håll. Nu är det inte bara punkten med det konstiga namnet som spelar in utan också den optimala formen på Bristol Channel. Den ser ut som en långsmal triangel och det är långgrunt.

Jag var nöjd att jag lyckades pigga upp min utläggning med en rugbyreferens. Mitt mejl möts dock av total tystnad och jag misstänker att ingen kommer fråga mig om något i framtiden. Nåväl, i så fall får jag väl helt enkelt retirera ner en våning till det andra personalrummet. Det har riktiga bord och stolar samt två mikrovågsugnar. Det behövs, för grabbarna i verkstaden pular inte med trekantsmackor, de ska ha riktig mat. I allmänhet i form av Asdas färdiglagade curry-rätter. De senaste sportresultaten är ett gångbart samtalsämne där nere. Men ett verkligt vinnande samtalsämne är att snacka skit om de som äter i det andra personalrummet. De i sin tur verkar inte veta om att det nedre personalrummet finns.

Det finns dock en person som båda falangerna talar illa om. Han rekryterades in som en tänkt kronprins till VD:n på en påhittad (förlåt nyskapad) hög tjänst men utan några riktiga arbetsuppgifter. Därför skapar han egna. Eftersom han är hög chef behöver han aldrig konsultera någon annan om råd, vilket ofta slår tillbaka på honom själv. Han slöt t ex avtal med IKEA att folk från TQ skulle vara på plats varje helg under våren med aktiviteter i entrén, sk science busking. En aktivitet som i högsta grad påverkar oss i public programme, det är vi som måste utbilda och förse personalen med material. Oturligt för honom sammanföll premiärhelgen med public programmes frånvaro från bygget. Jag åkte skidor mellan Sälen och Evertsberg, Helen var hos sin bror i Amsterdam och Phil på sitt eget bröllop. IKEA fick vänta. Det märkliga är att innan personen i fråga hamnade där han är så var han mycket omtyckt. Men har man väl hamnat i onåd hos fotfolket är omdömet under luncherna inte nådigt.

Det är sällsynt att lunch äts på restaurang men i gengäld är social samvaro på puben direkt efter jobbet desto vanligare.
– Vill du följa med på pubquizz ikväll? Frågade Phil över en av dagens alla obligatoriska koppar te. Jag behövde inte många sekunders betänketid. Quizz måste ju testas för Projektets räkning. Phil, Jo, Steve och Louise hade varit på quizz på Crwys förut och rekommenderade att vi åt på ett annat ställe innan vi gick dit. Man ska alltid följa lokalbefolkningens råd, därför följde jag med till Baltic Cuisine på Woodville streets. Det var inte i närheten av de currys jag ätit med Jen och Pete, men notan var i gengäld också annorlunda.

De äkta paren Jo och Phil respektive Steve och Louise är TQpar, dvs de träffades när de båda jobbade på TQ. Phil och Jo gör det fortfarande. Louise är en av mina företrädare i public programme men jobbar nu hos en populärvetenskapligt sinnad astronom. Steve arbetade tidigare i planetariet, trots att han är biolog. Han går nu en PGCE (Postgraduate Certificate of Education) – en ettårig intensivutbildning till lärare. Finns det någon lag som säger att personer med liknande utseenden dras till varandra? I så fall har jag här två par som stödjer den tesen. Steve är vrålsexig på ett italienskt vis medan Louise är docksöt. Även Phil och Jo liknar varandra.

Själva quizzen är en intressant upplevelse men som gammal TP-mästare var det en smula knäckande för självförtroendet. De flesta frågor rör brittisk populärkultur: musik och dokusåpakändisar. Inte mina bästa grenar. Jag känner inte igen ett enda av de foton man skulle namnge. Louise däremot prickar in alla rätt. Lite bättre går det på talesätten. Hela två poäng kammar jag hem till laget.

blackcurrant-infusion-2 Hem längtar jag mot slutet av kvällen. Direkt efter quizzen sätter jag högsta fart hemåt. Av mer en ett skäl. Det är svinkallt. Våren är en hopplös tid. Det kan vara sommarvarmt på dagen och sedan isande kallt på natten. Detta kräver framförhållning i klädvalet. Eftersom den här kvällsaktiviteten inte var planerad saknar jag varma kläder. Den gröna anoraken är så klart med, jag går inte utanför dörren utan regnskydd. Men det är långt ifrån tillräckligt. Fryser hela vägen hem till Fairwater. Dricker två stora muggar Blackcurrant, Ginseng & Vanilla infusions och bäddar ner mig med både yllesockar och fleecetröja.

Fryser hela natten och vaknar dörisig. Usel tajming, vi är mitt i påsklovet och det är full rulle för public programme, fyra shower per dag i teatern. Förutom när det regnar, vilket det gör nästan varje dag. Då blir tillströmningen av besökare extra stor, med extraföreställningar som följd. Extraföreställningar betyder att jag får hoppa in i teatern för den där femte showen när alla barn och föräldrar börjar bli trötta, kinkiga och svårroade. Dessutom har jag en viktig aktivitet inplanerad till kvällen. Jag har rekryterat en medarbetare till pubundersökningsprojektet! Eftersom syftet delvis är att iaktta konstiga brittiska egenheter, är det av yttersta vikt att denna medarbetare också är utlänning. Helst från en annan bakgrund än försöksledaren, så att man får så stor bredd i erfarenheter som möjligt. Som av en händelse så passar dessa kriterier perfekt in på W som dessutom har haft vänligheten att ställa upp.

En hel kväll med W! Har sett fram emot detta ända sedan vi pratade om att besöka en jazzklubb, men jag istället hälsade på Glenys på sjukhuset. Senaste dagarna har jag funderat på om han tolkat det som en dejt, eller som att vi ska gå ut ett helt gäng. Jag har varit ytterst noga med att inte nämna detta för någon annan. Eftersom han inte har någon mobil och jag sätter högsta fart ut från TQ på slaget fem, råkar vi tappa bort alla eventuella övriga intressenter. Så synd!

Terra Nova Vi går till Terra Nova, ett namn med lokal anknytning. 15 juni 1910 lämnade Robert Scott Cardiff ombord Terra Nova med sikte mot Antarktis. Skeppet var egentligen inte Robert Scotts förstaval. Han ville ha Discovery som specialbyggts för hans förra Antarktisexpedition, men de nya ägarna vägrade sälja. Terra Nova var egentligen inget dåligt val, det var ett rutinerat skepp för resor i isiga vatten och efter att en rejäl läcka tätats på Nya Zeeland helt ok. Scott var ombord när Terra Nova lämnade Cardiff men han följde bara med en kort bit, sedan återvände han till London för att fortsätta jaga pengar och anslöt till expeditionen i Sydafrika. Hade han inte dött i kampen med Amundsen att vara först till sydpolen hade kanske Terra Nova inte varit lika berömt?

Inleder kvällen med några säkra samtalsämnen, som hur och vem som uppfann mikrovågsugnen, dammsugaren och glödlampan. W har undervisat tema uppfinningar för amerikanska barn på sommarläger och jag teknikhistoria för högstadie- och gymnasieelever i Malmö. Det visar sig att en hel del av våra historier är lika (vilket de bör vara) men några skiljer sig åt. Historien om hur dövläraren Bell förälskade sig i en vacker dövstum elev och därför uppfinner telefonen, är inte helt sann enligt amerikanska dövkretsar. Synd, för det var en så bra historia om bakomliggande motivation till uppfinningar. Jag är dock inte helt förvånad, jag har läst historien i en utställningstext och jag vet vem som var inblandad i bakgrundsresearchen till den utställningen och vederbörandes vana att frisera till historier. Min favorit bland hans historier involverar öl. Öl skulle vara orsaken till att stenåldersmänniskan övergav det lättsamma livet som kringvandrande jägare till förmån för det slitsamma livet som bofasta jordbrukare. Just nu struntar jag i om detta är sant eller ej, jag är mer nyfiken på hur W fått sina kunskaper om amerikanska dövkretsar. Jo han har lärt sig teckenspråk men han slingrar sig undan frågan varför han lärt sig det. Jag tror inte på den lama förklaringen att “det verkade kul” utan skulle snarare gissa på den mycket mer spännande förklaringen med en döv släkting eller första kärlek.

Sparar den frågan och övergår till att gå igenom kriterierna för pubprovningsprojektet. Det går dock inte att göra på fastande mage utan vi promenerar in till centrum och äter middag. Peppade inför uppgiften ger vi oss genast i kast med en första undersökning. Av puben Gatekeeper. Som denna kväll är extremt trevlig. Så trevlig att jag har svårt att slita mig för att ta mig till tåget. Plötsligt inser jag att sista tåget hem till Fairwater har gått.