Etikettarkiv: heffaklumpen

48. Owain Glendwr

owain-glyndwr-6 Min mamma är på besök. Det är trevligt av flera skäl. Inte minst för att hon har en större plånbok än jag, vilket är välbehövligt. Bankerna i Storbritannien har av någon anled­ning inte kommit på att man kan flytta pengar över dagen. Eller snarare, de vet mycket väl hur man gör, men tills någon konkurrent tvingar dem så föredrar de att sitta på folks pengar i några dagar och inkassera ränta. Jag har inte fått tillbaka mina senaste utgifter från BSA ännu vilket påverkar mitt kassaflöde på ett negativt sätt. Kort sagt, min plånbok är tom. Därför är det tur att mamma är på besök. Mammors roll är att assistera sina barn finansiellt även när de är vuxna och bor i ett annat land. Mamma anländer med en liten elegant resväska som jag ska låna, kan ju inte gärna komma dragandes på anställningsintervju med Heffa­klumpen i högsta hugg. Mammas packning? Den ryms i ryggsäcken som hon har som handbagage.

Mamma och jag sätter oss på Salt och kommenterar folks klädsel, eller brist på klädsel. Det är en fördel med svenska, få förstår och man kan säga sådant som man normalt måste hålla inne med. Det är dock inte ett fullständigt obekant språk, missöden har hänt när fel person plötsligt visat sig prata svenska så vi tjattrar på med låga röster. När en kille demonstrativt promenerar förbi för tredje gången fnissar vi tillsammans. Det är en varm dag och han har valt ett tunt , nästan genomskinligt linne, antagligen för att kunna visa upp sina nydeffade muskler. För säkerhets skull tar han ett par extra turer till baren så att alla säkert får en chans att beundra dem. Mitt emot oss sitter fyra damer som ser ut att vara i min ålder, vilket antagligen betyder att de inte har passerat 25-strecket ännu. Den brittiska livsstilen åldrar i förtid. De har koordinerat sina kläder, tror jag, för de har alla vita linnekläder nertill, två i byxor och två i kjol. Tre har flip-flopsandaler och den fjärde ett par röd- och vitrutiga högklackade skor som säkert funkar på puben så länge man sitter ner. Fyra–fem barn verkar löst associerade med kvinnorna. Efter ett tag avlägsnar sig en av kjolarna med en barnvagn. De rödvitrutiga skorna följer med barnvagnen medan hennes tidigare användare stannar kvar, nu med ett par vita mockasiner som säkert är mer praktiska för en hård kväll på krogen.

Vi stannar dock inte kvar för att kolla vad som händer senare. För fyra år sedan var detta ett av mina favoritställen, goda ciabatta och designade toaletter med en fontän för handtvätt. Den är belägen mellan damernas och herrarnas och är kanske inte så där särdeles praktiskt men utmärkt som span- och mötesplats. Fontänen är kvar Det är lite nostalgi att vara på Salt men stället har förändrats. Eller så har mina preferenser förändrats. Jag har aldrig gympadojor på fötterna så förbudet mot dessa spelar ingen roll för mig, men jag gillar inte förbuds-och-vi-är-minsann-lite-förmer-än-andra-atmosfären. Om man lägger till att ölutbudet består av Kronenburg, Stella, Fosters, Carlings och Brains smooth så är det helt klart att en pint räcker och blir över. Vi styr istället stegen till the Gatekeeper mitt emot Millenniumstadium. Detta ölpalats i Weatherspoonkedjan är nästan övergivet, golvet är dock fortfarande klibbigt efter gårdagens invasion av speedwayentusiaster. Vi provar oss igenom Nine Cloud (god), Kimberly mild (rätt mörk), Northern Lightning (ljus, lite sötaktig) och 1744 (mellan­brun som flytande bröd).

Vart tar man mamma när man inte har något eget vardags­rum och det publika rummet har tjänat ut sitt syfte (vi pallar inte mer öl)? Jo, det finns en institution med sköna fåtöljer, dämpad belysning och man behöver inte ens föra en konversation eftersom underhållningen är ordnad. Bio. När vi närmar oss salong fyra öppnas dörren och ut kommer en kvinna som säger: det är tomt! Vi tittar på våra biljetter, det står en tydlig fyra på dem. Det är en ljum söndagskväll och det är få som valt Harry Potter.

Dagen efter är redan mammas sista dag och på Owain Glyndwr serveras de godaste bangers and mash som jag har stött på. De kostade i och för sig mer än vad jag betalat på andra ställen men det var de värda och eftersom solen ski­ner kan jag förlåta dem det tråkiga ölutbudet. Vi väljer Boddingtons för gamla minnens skull. Den sommar min bror fyllde tjugo sommarjobbade han på ett stort, numera skandalomsusat, svenskt försäkringsbolag i Southampton. Vi kunde givetvis inte överge honom på hans stora dag utan kom mangrant sättandes över vattnet. Efter jobbet gjorde han som alla andra, stoppade slipsen i kavajfickan och gick till puben. Stampuben hade i ett tidigare liv varit kyrka och såg precis ut som hundra andra små stenkyrkor med skill­nad att längs ena långsidan hade man byggt en lång bar. Jag tror vi satt i det som tidigare varit kor och drack det som då var favoritölen: Boddingtons.

Boddingtons smakar inte alls lika gott som jag minns. Minns jag dåligt, har jag blivit en kinkigare ölkännare sedan dess eller beror det på att Boddingtons numera ingår i den stora Interbrewkoncernen? Det är kanske talande att Man­chesters forna stolthet marknadsförs för sitt fina skum, jag menar skum? Hur vore det om man satsade på god smak? Fin färg? Snygg etikett? Närproducerat? Boddingtons är ändå den tredje mest sålda ölen i Storbritannien. Detta är nu nästan ett decennium sedan men trots det minns jag fortfarande att jag druckit Boddingtons i en pub som tidi­gare varit en kyrka. Ett speciellt tillfälle, en udda byggnad eller ett udda namn kan göra en pub minnesvärd.

Den här puben är döpt efter Owain Glyndwr, en walesisk nationalhjälte och upprorsledare. Han är ytterligare ett exempel på att omständigheter och slumpen ibland avgör vad man gör i livet. Owain passade som prins och ledare för ett enat Wales då han härstammade på sin pappas sida från prinsarna av Powys (norra Wales) och från mammas sida från en känd upprorsledare i södra Wales, Rhys ap Gruffydd. Owain var dock en lydig undersåte till kung Rickard II, studerade juridik i London och var med i den engelska armen. Men när Richard II blev utmanövrerad och ersatt av sin kusin Henrik IV började Owains problem. En av hans grannar, Lord Grey of Ruthin, var väldigt bundis med den nya kungen och då Henrik krävde att alla hans undersåtar skulle göra någon tjänst av något slag såg gran­nen till att detta brev levererades så sent att Owain omöjligt skulle hinna göra det som efterfrågades. Grannen såg särskilt till att utmåla Owain som en opålitlig rebell.

Owain hade två val, antingen att ödmjuka sig, be om ursäkt och försöka smickra sig till kungens gunst, med osäkert utfall, eller att agera som det förväntades av en stolt walesisk ädling. Han antog rollen och startade 1400 ett upp­ror. Som allierade hade han släkten Percy i Northumberland och Karl VI i Frankrike. Till att börja med nådde han stora framgångar men upproret slogs till slut ner. Hur, när och var han dog är en smula oklart, antagligen gömde han sig i bergen någonstans. Vad som hellre lyfts fram i den walesiska turistinformationen är att han sammankallade den första walesiska riksdagen i Machynlleth. Inte alls ett dumt namn på en pub, alltså, även om Owain råkade bränna ner hela Cardiff för exakt 600 år sedan. Mamma var nöjd med både korven och alen. Och jag stortrivdes med mitt liv i Cardiff, varför ödsla semesterdagar på anställningsintervju i gamla Sverige?

27. Åter till Splott?

OLYMPUS DIGITAL CAMERA Ett ljust vindsrum med vackra takbjälkar tio minuters cykelväg från jobbet. Inga fler tåg att passa och inga fler taxiresor. Ingen rosa chintz, är det en dröm som blivit sann? Nja, det skulle vara det om det inte vore för den lilla petitessen att det bor en katt i huset. Jag är allergisk mot katter, en halvtimme är max, sedan kliar ögonen.

Den grå katten och det blå huset ägs av Alison, eller Ali, en universitetskompis till Gaz. Ali och hennes östrikiska hyresgäst Anna bjöd in mig på middag för att titta på rummet. Över en vegetarisk lasagne med pommes frites till (alla italienare måtte vända sig i sina gravar) berättade de om sommarplanerna. Dessa involverade Nofit State Circus där Ali är en av grundarna och regissör för årets föreställning.
”Jag kommer bara vara hemma varannan vecka. Därför är det bra om du kan mata katten” förklarade Ali.
”Men du då” frågde jag Anna, ”när är du hemma?”
”Jag har inte råd att behålla rummet medan vi är ute på turné. Hoppas flytta in igen efteråt, i augusti.”
Jag förstår henne, rummet är verkligen underbart. Jag älskar hur ljuset silade ner från takfönstret. Det positiva intrycket förstärktes av att jag gillade Annas stil. Det slog mig dock att mängden prylar fyllde ungefär en och en halv resväska. Var detta hennes samlade ägodelar? Jag vågde inte fråga men kände mig som en total fejk. Syns det att jag var rena fuskbohemen med matsilver och kristallglas hemma i Sverige?

Jag var ordentligt avundsjuk på Anna för hennes engelska var vansinnigt mycket bättre än min – hur hade hon lärt sig det i Österrike? Svaret får jag över en Grolsch top (Grolsch med lite lemonad) några dagar senare. Hennes familj är engelsk. De flyttade runt under hennes uppväxt och landade i Österrike. Efter studenten gick hon en cirkusutbildning i London. Direkt efteråt fick hon jobb på en cirkus.
”Jobb på cirkus, bra gjort”
”Ja jag var superglad, tills den gick i konkurs och jag var strandsatt här i Cardiff utan en spänn.”
Jag rös, hade mina egna erfarenheter med kreditkortstrasslet i färskt minne. Anna fortsatte berätta hur hon fått kontakt med Nofit-gänget och nu var av de som ”klättrar omkring lite grann och hänger i trapets och så.”

Jag är fascinerad. Cirkusartister är utomjordingar för mig och här sitter Anna och är precis hur normal som helst. Cirkusartist verkar dock vara ett yrke med ännu sämre anställningstrygghet och lönenivåer än science centrebranschen. Nyttig påminnelse för mig.

badkar-1 Efter ett par dagars övervägande tackar jag nej till att hyra Annas rum. Det är katten som fäller avgörandet. Beslutet underlättas av att Ali nämner att ”Julie” kanske har ett rum ledigt. Jag har ingen aning om vem Julie är, jag känner bara till grabbarna i Gaz gäng, för de har jag träffat på puben. Julie undviker pubar helt efter att enligt egen utsago i princip ha bott på dem under några år. Det är allt eller inget med Julie upptäcker jag när jag gör hennes bekantskap. Hon är en konstnärligt lagd socialarbetare på Atkinsdiet som äger ett hus ett par kvarter från Squid. Hennes hus, för det är i högsta grad hennes även om hon har en sambo, är inrett i starka färger. Badrummet är lila, vardagsrummet domineras av en vinröd fondvägg, dotterns rum är knallcerise osv. Jag förälskar mig bums i det blå köket. Mörkblå stenbänkar, aluminium, mörka stora skifferplattor på golvet och träskåp. I mitten tronar en egenhändigt designad köksbänk. Överallt står vackra keramikskålar, en blå tekanna eller några vackra stenar. Julie har lagt ett tak av korrugerad plast över den traditionella trädgårdsgången utmed köket, slagit ut en vägg och fått ett dubbelt så stort kök. I delen med plasttak skapar stora gröna växter rena djungelkänslan och steget ut på den gröna verandan är inte stort. Alla köksmaskiner är av senaste snitt. Kylskåp med isbitstillverkning förstår jag kanske inte vitsen med, men det beror nog på mitt låga intag av gin och tonic. Diskmaskinen har inte den där traditionella luckan som man snavar på utan istället två utdragslådor: en stor och en liten som man drar ut, fyller och diskar oberoende av varandra. Det verkar oerhört praktiskt – varför säljs överhuvudtaget någon annan sort? Heminredning är en av Julies passioner och denna hobby pågår ständigt. Bakom köket finns en tvätt och duschhörna som ska kaklas vilken dag som helst. Om huset i Fairwater aldrig tidigare sett doftljus så är detta praktiskt taget knökfullt med doftljus. Jag bestämmer mig på studs att flytta till Julies hus.

Blå keramik Det finns säkert sätt att genomföra en flytt på så att man känner sig hemmastadd från första stund. Och så finns det andra sätt. Min flytt började helt rätt med att jag tömde kyl och frys från färskvaror veckan före, ett projekt som underlättades av att jag aldrig hann handla som planerat. På själva flyttdagen var det bara att slänga ner kläderna och det fåtal prylar jag ackumulerat i Heffaklumpen och sedan bära iväg sakerna till mitt nya hem. Heffaklumpen gör sig dock inte riktigt på cykel. Bilhjälp kom i form av Cath som skjutsade mig till Fairwater i sin lilla röda bil. Cath är en fd lärare som jobbar i skolgruppen på Techniquest. Hon är också min förrförra landlady från tiden som student och den som lärde mig uppskatta palsternacka. Efter att vi baxat in mina grejer i Splott bjöd Cath in mig på middag. Det var här jag begick ett stort misstag. Det rätta valet hade antagligen varit att stanna i Splott, beställa en curry take-out, packa upp och göra ett försök att bo in mig. Istället accepterade jag Caths erbjudande. Det kändes hemtamt att komma in i hennes hus, ett hus jag bott nästan ett år i. Lockande att flytta in igen? Nej. Cath och jag jobbar i olika grupper på Techniquest, grupper som konkurrerar om samma resurser. Vi har dessutom olika livsstilar. När jag bodde hos Cath förra gången satt jag mest hemma. Det var ok, jag skulle bara bo där i ett år. Men nu försöker jag bygga upp ett permanent liv i Cardiff och att som hon bli religiös ungmö står inte på schemat. Dessutom bor det redan en ny student, Katie, hos Cath.

turner-road-1 Det var dock oerhört trevligt att bli uppassad och ett glas vin har sällan smakat så gott framför den hemtrevliga gasbrasan. Men när väl kommissarie Morse kommit fram till vem som mördade Harry Field var jag inte vaken längre. När jag lätt yrvaken kom tillbaka till Splott hade min nya landlady Julie redan somnat. Inga välkomnande nybäddade sängar med eller utan spets här inte. Tur i oturen hade jag lite nödutrustning med mig från Sverige. Grävde fram lilla sovsäcken och ett underlakan som jag burit med mig från ett vandrarhem i Norge 1991. Lakanet är tunt och tar liten plats i packningen men var minst ett par decimeter smalare än sängen. Hann känna mig ganska ynklig innan jag somnade. Sju timmar senare upptäcker jag ytterligare ett par saker jag borde ha gjort kvällen före: handlat frukost och hämtat cykeln. Varken nödlösningen två skivor Wasa rågi med jordgubbsmarmelad eller fyrtiofem minuters promenad till jobbet förbättrar humöret.

3. Railway street

OLYMPUS DIGITAL CAMERA Snabbaste sättet till södra Wales från Heathrow är med tåg från Reading. Reading når man med buss och har man bara en tågbiljett, inte velar runt utan raskar av bussen, greppar sin packning, tar det långa benet genom stationshallen och väljer rätt spärrvakt så kan man oftast hoppa direkt på ett grönt Great Western som rullar in lagom tills man når perrongen. Förutsatt alltså att man har en tågbiljett. Det hade inte jag. Så jag fick vackert ställa mig i biljettkön och därifrån vinka adjö till tåget. Därefter hade jag sisådär femtioåtta minuter på mig att testa utbudet av coffee shops. Det finns tre. Och ett Burger King, en blomaffär och en plakett som förkunnar att drottningen var här 4 april 1989.

Det hade åtminstone inte trillat ner några löv eller regnat vilket var bra för i de fallen går tågen inte alls. Det hade jag råkat ut för vid andra tillfällen. Men då möttes jag av en skog av gulvästade personer som rekommenderar flygplatshotell redan på Heathrow. Men denna gång var det nog med förseningarna på flyget. Tågen i Storbritannien har privatiserats. Det betyder att det finns fler tågbolag än flygbolag och att priserna är högre än på flyget. Boka sittplats gör man inte. Det gör man på bussen. Eller så gör man det i alla fall. Det är rätt många som bokat sittplats på tåget. Exakt hur många de är behöver man bara kliva ombord på tåget för att ta reda på. De säten där det sticker upp en vit pappersremsa ur en särskild hållare i ryggstödet är bokade. Möjligen är de bokade på den sträcka som du vill åka eller så gällde reservationen en tidigare bit. Det är bara att luta sig fram och läsa på dem. Oftast är det fritt fram i alla fall för passageraren kan lika gärna ha valt tåget före eller efter, biljetten är densamma. Om du själv är den som har bokat en biljett så kommer här ett tips. F och B står för front och back, 23 B och 23 F är sätena mitt emot varandra.

Det hade redan mörknat när tåget nådde fram till Cardiff som speciellt för min återkomst bjöd på en extra lång taxikö och en särskilt elak januarivind. Till slut kunde jag dock baxa in Heffaklumpen hos Gareth, kallad Gaz. Till skillnad från de som flyttar av karriärskäl startade jag inte min vistelse på hotell. Och till skillnad från de som flyttar av kärleksskäl så gällde mitt boende bara i några dagar. Gaz är en väldigt god vän men absolut inget mer. Det närmaste vi kommit en romantisk förveckling är att jag en gång frågade om han ville följa med mig på en rugbymatch. Nu var det inte hans kropp jag var ute efter utan hans rugbykunskaper. Gaz tyckte det var kul, det var första gången en kvinna föreslagit rugby. Han var något mindre nöjd femtiotolfte gången jag frågade varför si eller så hände på planen. Rugby är komplicerat, det är också något av en walesisk nationalsport. Gaz är walesare. Det är mycket viktigt. Att kalla honom engelsman vore en grov förolämpning. Han är född i norra Wales, i druidernas hemvist Anglesey och övertygad vegetarian. Gaz var piercad i halva ansiktet åtminstone ett decennium innan det blev modernt. Ringarna och det rakade huvudet gjorde att han kanske inte såg jätteintellektuell ut vid första anblicken, men Gaz var den som fick högst betyg för sin språkanvändning under den masterutbildning, MSc, i Science Communication som vi träffades på. Döm aldrig hunden efter håret. Eller ansiktsringarna.

splott-3 Ska man vara helt korrekt så var det inte Gaz som erbjöd mig husrum eftersom Gaz i sin tur var inneboende hos Squid. Squid, som gissningsvis har ett annat dopnamn, är en annan tämligen kortväxt vegetarian. Inte heller han kunde ståta med någon vidare kalufs. Hur länge Gaz hade bott på Railway street hos Squid var höjt i dunkel men han hade bott där, eller åtminstone haft det som bas, så länge jag känt honom. Innan vår gemensamma utbildning brukade Gaz åka över till Tyskland, Luxemburg eller Schweiz emellanåt, jobba några månader med att bygga utställningar och komma hem med tillräckligt med pengar för att göra vad han ville ett tag. Det lät som ett fantastiskt fritt och bekymmerslöst liv men som svensk van vid orange kuvert så funderade jag (dock inte högt): pensionen då? Eget hem?

Squids hus var byggt i slutet av 1800‑talet och var ett sådant där typiskt smalt tvåvåningshus, terraced house, som kantar stadsgatorna i halva Storbritannien. Utåt gatan visar alla hus upp en identisk proper stenfasad men inåt bakgårdarna kan det se ut precis hur som helst. Allteftersom olika ägare har byggt till bakåt så finns det inte ett hus som liknar det andra från den sidan. Hade husen legat i Sverige så hade de antagligen dömts ut av hälsomyndigheterna som otjänliga som människobostad och rivits för sisådär femtio år sedan. Grannhuset, av samma datum och ungefärligen samma skick om man enbart bedömer det från utsidan, såldes en vecka tidigare för tre gånger värdet på min 2:a i centrala Malmö.

På undervåningen fanns en smal hall, ett vardagsrum ut mot gatan och kök och badrum in mot trädgården. Badrummet (badkar ingen dusch) ingick inte i original utan var tillbyggt efteråt av någon byggare från Medelhavsklimat som inte trodde på det här med isolering. På ovanvåningen fanns tre dörrar och bakom en av dem fanns mitt hem för de närmaste nätterna. Bakom de andra två gissade jag att Gaz respektive Squid sov men det här med att gå husesyn är en strikt svensk tradition. De två våningarna bands samman av en trappa som såg misstänkt antik ut. Jag tassade försiktigt i trappan och undvek att springa utifall den skulle ge vika för min vikt.

Väggarna i de publika delarna av huset dvs undervåningen, var målade i en horribel orange färg. Jag hade bara varit på plats i någon timme i en vilt främmande människas hus när jag började komma med inredningstips. Det var ren tur att jag fick reda på att den orange väggfärgen var ny innan jag föreslog att den skyndsamt borde utgå. Golven var givetvis täckta av blandade heltäckningsmattor, de flesta i brungråa toner. Om det är originalfärgen eller en effekt av långvarigt klampande med kängor och frånvaro av städutrustning var svårt att bedöma. Antagligen blev varken mattorna, väggarna eller taket på något sätt renare av att dagligen bli insvepta i sötaktig haschrök.

Köket saknade fullt trendriktigt överskåp men det hade inget med mode att göra utan det snarare ett resultat av att ingen någonsin fått tummen ur att sätta upp några. På den ena väggen fanns några smala hyllor där blandade ölglas trängdes med en sortering av plast‑ och glasburkar med varierande innehåll. Några kunde jag identifiera som bönor, linser och, efter visst sniffande, kom jag fram till att minst en, möjligen två, av påsarna innehöll torkad timjan som passerat bäst före datum.

Ur det – om jag är diplomatisk – grisiga kylskåpet trollade Gaz fram middagen på färsk pasta, pesto och en sallad med vårlök, körsbärstomater, vattenkrasse, färsk spenat med en dressing av pumpafröolja och balsamvinäger. Mycket välkommet efter en dag med flygplanskost! Därefter jämförde vi karriärvägar sedan senast. Mina bidrag var utställningstexter till en rymdutställning på Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm och så teknikhistorian på Malmö Museer. Jag tog bara upp de roliga delarna och hoppade över bitarna med despoter och fega kollegor. Gaz i sin tur hade startat en science circus och tagit med till Glastonbury – Storbritanniens svar på Roskilde. Syftet var att ta med naturvetenskap ut till de som normalt inte träffar på det, eller kanske t o m undviker det. Inspiration till cirkusen hade Gaz fått av sina vänner som driver en vanlig cirkus.

2. Heffaklumpen

resa-5

En lyckad flytt kräver ett rejält adjöparty, helst hos någon annan. Min sista kväll på svensk (skånsk) jord anordnade en väninna passande nog en fest för att fira det kinesiska ny­året. Jag kunde därför bli rejält avfirad av en bunt kulturfolk men avvika när det var som bäst, när alla var fulla och glada, men innan de blev alltför runda under fötterna. Därmed slapp jag också bevittna hur en överförfriskad manlig deltagare ”underhöll” med helikoptern, slapp sopa upp resterna av de brända papperspengarna och den halv­ätna kampfiskhonan. Ett tips till alla i akvariepresenttankar, det heter inte kampfisk för inte. Köp max en fisk. Vill du veta vad som händer om du handlar två, sätt en spegel framför akvariet och se hannen attackera.

Eftersom att löpa gatlopp på en flygplats några timmar efter en rejäl fest inte är att rekommendera (givetvis är denna kunskap rent teoretiskt inhämtad) ställde jag klockan med marginal, både för tågtrafikens opålitlighet och för alla sistaminutensysslor. Till de sistnämnda hör att tömma kyl­skåp och sophink – saker man kan slarva med om man ska vara borta några dagar men inte om man reser med enkel biljett. Den allra sista uppgiften, den jag alltid sparar till sist, är att stänga den gigantiska resväskan. Dock först efter att ha knölat ner några sista bra-att-ha-saker, trots att de tidigare utdömts som för tunga i förhållande till möjligt användningsområde. Nu gick tåget enligt tidtabell och väs­kan accepterades utan krus av SAS och skickades iväg på bagagebandet märkt heavy utan att jag ens behövde le för att slippa överviktsavgift. Hurra när flygbolagen inte kinkar med vikten, enda gången ett leende inte funkade var vid Heffaklumpens hittillsvarande viktrekord på 38 kg – då fick jag börja rensa.

vagn-11 Fick en del tid över. Men just på Kastrup är det ingen nackdel. Accessorize, Part Two, Burberry, InWear, Ecco, Georg Jensen och avslutningsvis en miniversion av Illums Bolighus. På Kastrup har de dessutom förstått att det avse­värt minskar shoppinglusten att släpa runt på blytungt handbagage. Därför tillhandahåller de små vagnar där man kan lägga sin verktygslåda, sina skjutna pingviner eller sina huvudkuddar beroende på vad man nu har valt att bära omkring på.

Pingvinexemplet kommer från en lunchdiskussion på Naturhistoriska riksmuseet några år tidigare på temat värsta sakerna att försöka få genom tullen. Diskussionen föran­leddes av att jag varit på Arlanda och hjälpt den uppstop­pade sovjetiska rymdhunden Chernushka genom tullen. Chernushka kom, till skillnad från företrädaren Lajka, levande ner till jorden igen och bor nu i en glasmonter på ett museum. Detta bidrag kvalificerade sig dock inte till finalen som stod mellan packen med antarktiska pingvin­skinn och fem kg vitt pulver plus ett hundrapack kanyler. De sistnämnda bars in i ett sydamerikanskt land. Tullen sa inte ett knyst, kanske undrade de varför någon var så kor­kad att de släpade med sig kokain in i landet när det var så mycket billigare på plats. De hade aldrig hört talas om fat­tiga forskare som behövde ett rejält förråd Kungsörnens potatismos. Kanylerna var till för blodprover, forskarna skulle undersöka en eller annan sällsynt djurart. Vid när­mare eftertanke var jag inte säker på om pingvinskinnen verkligen var handbagage eller om de åkte incheckat till­sammans med gevären de skjutits med. Innan någon vän av Djurens rätt får spader, detta var i strikt forsknings­hänseende. För övrigt bör vänner av Djurens rätt avsluta läsningen för säkerhets skull, miljontals levande mikro­organismer kommer snart att få sätta livet till.

Inga pälsar var med på min resa, jag nöjde mig med att köra omkring med en oblekt tygpåse med avlånga syntetkuddar. Hade de varit av dun hade de passat att trycka ner i mitten av Heffaklumpen. Men nu var de av någon typ av kompakt konstgjort material som inte alls gick att komprimera. De var inköpta i Cardiff när jag pluggade där 1999–2000 och hade flugit förr, närmare bestämt åt andra hållet. Efter fyra år i diverse svenska klädkamrar hade de nu fått komma ut för att återvända till de avlånga örngottens förlovade land.

Det visade sig vara ett lyckokast med kuddar som hand­bagage, de kom till användning betydligt snabbare än vän­tat. Ute blåste det småspikar, någon form av januaristorm och planet kunde därför inte starta. Surt, jag som hade klivit upp i ottan. Nattsömnen hade dessutom blivit lidande av att jag inte kommit iväg hem från festen riktigt så tidigt som jag planerat. Jag var på väg, men var helt enkelt tvungen att först nätverka en stund med en partydeltagare av motsatta könet, en trevlig fotograf som just kommit hem från en längre vistelse i New York. Innan jag somnade på flygplats­bänken med huvudet på kuddpåsen började jag i huvudet fila på ett kort och – hoppades jag – intressant mejl till nämnda person. Taskig tajming att jag just var på väg till ett annat land på obestämd tid. Svårt att föreslå en träff.