Etikettarkiv: Fairwater

18. Charlie

När jag återvänt till Wales frisk och kry efter min skidutflykt fick en av punkterna på min priolista oväntad skjuts framåt. Nämligen den inte helt oväsentliga detaljen bostad. En väninna ringde och erbjöd mig att hyra ett rum hos hennes farbrors änka i Fairwater. Jag fick intrycket att det var någon tid sedan farbrodern dog men när vi hälsade på var huset fortfarande fullt med blommor från begravningen.

Först var jag skeptisk. Jag hade vant mig och trivdes med ungkarlarna på Railway street i Splott. Splott var heller inte lika illa som det var tidigare. Enligt en infödd taxichaufför som jag diskuterade saken med fanns på 1980-talet ett lokalt skämt.
– Det värsta som kan hända är två veckors semester.
– Vadå, två veckors semester, det är väl kanon?
– Två veckors semester i Splott.

[singlepic id=67 w=400 h=300 float=right]För några år sedan skulle jag aldrig vid mina sinnens fulla bruk satt en fot i Splott. Det skedde heller aldrig. Med ett minnesvärt undantag som möjligen faller under det där med bruk av sina sinnen. Det var under, eller snarare efter, VM‑finalen i rugby. Den spelades på Cardiff Millennium stadium som tar 75 000 personer. Det var långt ifrån tillräckligt, därför hade det också byggts upp en by av öltält i slottsparken som svalde ytterligare sisådär 100 000 personer. Ändå var samtliga pubar fulla och då är Cardiff en av de pubtätaste städerna i världen. Jag tillbringade matchen inklämd under en teveskärm i en pub där alla sjöng och hejade oavsett vilket lag som gjorde mål. Jag var där med Gaz och hans killkompisar. Hela tiden var det någon som langade omkring nya ölglas och jag tyckte det var för trångt för att stå med ett glas i handen så jag skickade tillbaka dem i samma takt. Tomma. Efter finalen fortsatte vi till nästa pub och till nästa osv. Någonstans tappade jag bort Gaz men hängde på några av de andra killarna även om jag aldrig sett dem tidigare. Efter ett par pubar så började någon prata om Charlie, var jag intresserad?
– Jajamänsan!
Vi gick hem till någon, jag tror det var någonstans i Splott. Jag blev väldigt besviken när ingen lång mörk attraktiv karl som lystrade till namnet Charlie dök upp, det där vita pulvret var inte intressant.

[singlepic id=103 w=300 h=300 float=right]Livet i Splott må vara intressant men jag kunde inte bo på nåder hos Squid i evighet. Därför tackade jag efter en stunds betänketid ja till erbjudandet att flytta till Fairwater. Fairwater är en av de fiina förorterna och huset en stor friliggande tegelvilla. Trädgården är kanske inte så stor men välansad med västhus och magnoliaträd. En trädgårdsmästare såg till detta medan insidan sköttes om av en städtant. Före flytten förknippade jag mest Fairwater med en vägskylt till en plastskidbacke, ett fenomen som förundrat mig. Skidbacken syntes dock inte till från huset. Däremot fans det en Valley trains station precis om knuten. Eftersom de flesta i den fina förorten har tjusiga bilar (plural) gick tågen dock bara en gång i timmen och inte alls på söndagar.

Mitt nya rum var en brittisk dröm i crème, laxrosa och spets. Ena väggen upptogs av en rad platsbyggda garderober med spröjsade crèmefärgade spegeldörrar. I mitten tronade en stor säng, överkastet matchade de blommiga chintzgardinerna i fönstren perfekt. Stilen gick igen i arrangemanget av små spetsklädda lådor på den crèmefärgade byrån. Kunde inte riktigt identifiera allt, men en låda innehöll definitivt en kleenexförpackning under spetsen.

Första kvällen var som alltid svår när man är inneboende. Har man hyrt ett rum eller en del av ett hus? Var jag påtänkt som sällskapsdam åt Glenys? Skulle jag hålla mig till mitt rum, lägga mig i sängen och titta på den lilla teven eller gå ner i de allmänna utrymmena? Var jag osocial om jag satte mig i det inglasade uterummet och tittade på den teven? Slutade med att jag satte mig i gästsoffan och stirrade rakt fram. Teven erbjöd första avsnittet av en mysko serie, det verkade vara begravningar och folk som födde barn om vartannat. Den tog sig efterhand, visade sig handla om kärleksaffären mellan en begravningsentreprenör och en barnmorska. Glenys erbjöd sig vara inspelningsbackup åt mig så att jag inte riskerade missa något avsnitt.

En försiktig konversation tog vid. Fick reda på att Glenys spelade bridge och var intresserad av klockringning (kyrkklockor, sådant som Lord Peter Wimsey ägnar sig åt i The Nine Tailors). I ett tidigare liv hade hon arbetat med ölutskänkningstillstånd. En riktig pubexpert alltså. Intervjuade henne om pubarna i området. Informationen var dock nedslående, bara pubar med stamklientel av äldre herrar. Inget att rekommendera.

[singlepic id=22 w=400 h=300 float=right]Dagen efter uppenbarade sig den bästa aspekten av den nya boendesituationen: en dusch. Visserligen i form av en sk power shower. Ordet power kan ge felaktig association till kraft och rikliga mängder varmt vatten. Inget kan vara mer felaktigt. Mängden varmt vatten är helt beroende på storleken på tillhörande behållare och hastigheten med vilken vattnet värms upp. I allmänhet är det för lite och för långsamt. Valet står mellan en dusch med någorlunda fart på det kalla vatten eller en någorlunda tempererad stril. För att överhuvudtaget få något varmt vatten måste man dra i snöret. Vid tveksamhet om vilket snöre, dra i alla snören från taket som kan hittas, antingen släcks lyset, spolas det i toaletten eller så har du hittat duschen.

Överhuvudtaget visade sig det nya boendet bättre än jag hade befarat. Det var trevligare än väntat att det var rent överallt. En sak saknades ­­dock – brödrost. Överraskande i toastens förlovade hemland. Orsaken till brödrostens frånvaro var gasugnens närvaro. Jag hyste en – ansåg jag själv – hälsosam skepsis mot gas. Här var dessutom piezotändaren trasig! Varje gång jag ville ha rostat bröd (typ varje morgon), fick jag plocka fram tändstickorna. Det gällde att vara vaken (före frukost…), slå eld på en sticka, sticka in den brinnande stickan i ugnen, vrida på gasen och vänta. Det tog oftast en liten stund innan gasen väl antändes. Då gällde det att rycka ut handen fort innan resten av gasen antändes i en svepande låga i bästa Hollywoodstil.

I riktigt välbemedlade hem slipper invånarna oroa sig för tändstickor och svedda händer för där finns en Agaspis. Enligt Agas hemsida tillhör Madonna, Prins Charles och Colin Firth den lyckliga skaran agakunder. (De kanske inte behöver oroa sig för att göra sin egen frukost med eller utan agaspis). Spisarna är riktiga statussymboler, priset startar strax under 100 000 för en liten modell. Det speciella med en Aga, förutom designen, är att den saknar reglage eftersom den alltid är igång. Ugnarna är klara att använda och håller olika temperatur: bakugn, stekugn och en ugn för att värma tallrikar i. Stora stekar, potatis som rostas i stekflott, ändlösa mängder med bakverk och ständig syltkokning av en rund och go köksa, var sinnebilden för en Aga. Av all denna matlagning blev inte bara köksan, utan även köket varmt. Det är en av finesserna eftersom de flesta brittiska hus är byggda när centralvärme ansågs vara något utländskt påfund ovärdigt en engelsman. Aga är en förkortning av Aktiebolaget Gas Accumulator – jepp, det var ett svenskt bolag från början – numera är företaget AGA ägt av tyskar medan Agaspisen tillverkas i England. Spisen uppfanns av AGAs legendariske VD, uppfinnaren Gustaf Dahlén. I Sverige mer bekant för fyrarna, som nobelpristagare, samt för explosionen som gjorde honom blind. Enligt legenden uppfann Dahlén spisen för att underlätta för sin fru och piga. Kärlek och bekvämlighet, två starka drivkrafter för uppfinningar! Om fru Dahlen fick den första Agan, så gick Aga nr 2 till Selma Lagerlöf.

[wp_geo_map]

1. Wales

Jag tittar på den perfekt v-formade ryggtavlan och undrar hur den ser ut au naturel. Jag har en bra överblick, ryggtavlan cyklar precis framför och centrala Cardiff är väl upplyst. Ryggtavlans ägare är en walesisk ex-militär som erbjudit sig att visa mig vägen hem från en eller annan pub. Vi lämnar de numera stängda pubarna bakom oss och trampar längs en stor väg som trots den sena timmen är väl trafikerad. Jag vinglar lite när jag försöker hålla mig så långt åt sidan som möjligt för att undvika att bli nedmejad av någon bilist. Vägen ser ut som alla andra vägar i den Walesiska huvudstaden men möjligen är den vagt bekant. Jag hoppas att vi är på väg åt rätt håll för vi är väl inte på väg hem till honom? Försöker få ett grepp om riktningen vi cyklar i men om han under kvällen berättat var han bor så har det fallit mig ur minnet. Struntar i det och koncentrerar mig på att cykla rakt och fantisera om ryggtavlan. Ska jag bjuda in honom på en kopp te (och studera valda kroppsdelar närmare)? Eller är det alldeles för framfusigt och cementerar bilden av svenskor som lättfotade? Han kanske förväntar sig att bli inbjuden? Vad ska jag i så fall svara? Framförallt, vad skulle den änkan jag bor hos säga om hon hittade en okänd man i sitt kök?

Det visar sig att just detta exemplar av walesisk man är den perfekte gentlemannen som artigt säger godafton när vi en halvtimme senare når Fairwater, vänder sin cykel och försvinner neråt igen innan jag ens hunnit säga flasklock. Detta löste ju effektivt funderingarna på hur man smugglar in och ut en karl ur sitt rum när man är inneboende. Och jag kom lyckligt hem trots att mitt lokalsinne försvunnit i takt med alkoholintaget. Dagen började annars väl så oskyldigt. I min roll som Walesisk representant för den ärevördiga brittiska institutionen the British Science Association besökte jag ett seminarium på Cardiff University. Men, nu har jag hamnat rakt in i historien, dags att backa bandet en smula, vad gör jag här?

[singlepic id=39 w=300 h=400 float=right]Det finns olika anledningar till att flytta till ett nytt land: kärlek, karriär, klimat, språkstudier, allmän upptäckarlusta eller längtan efter äventyr. Eller kombinationer av ovanstående. Jag behövde akut en kick för självförtroendet efter att ha blivit utmanövrerad från mitt förra jobb. En brittisk studiekompis erbjöd ett ledigt jobb i Cardiff. Det var ett deltidsjobb, vilket passade mig perfekt eftersom det skulle ge mig tid att skriva den där pusseldeckaren jag alltid drömt om. Mordoffret hittas efter julfesten i en blodpöl i källaren till kanontornet på Malmö slott (min förra arbetsplats). Mordoffret visar sig, händelsevis, vara en vidrig psykopat. Hela personalen har både motiv och möjlighet, det gäller bara att sortera ut alla alibin… Medan jag klurar på hur hjältinnan med bravur ska klara ut detta samt i vilken skepnad den ädelmodige, och givetvis oerhört attraktive, hjälten ska dyka upp, tar jag en titt på hur det är att flytta till ett annat land. Förutom jobb behövs även bostad, fordon, telefon, Internet, bankkonto, språkkunskaper samt en del pappersexercis. I nästa steg för att få ett fungerande liv behöver man en frissa, läkare, tandläkare, hobby, vänner, förståelse för invånarna samt ett öppet sinne. Den här boken handlar om att skaffa sig detta samt de händelser man kan råka ut för på vägen. Det svingas också en eller annan pint med real ale.

Första steget var att ta sig till Wales.